nyaskivor.se

Jeff Beck ”Emotion & Commotion” (Rhino/Warner)

Om du inte kollat in DVD:n med Jeff Beck “live at Ronnie Scott” så gör det nu, pronto. Med en liten snortight kompgrupp kanonmusiker i ryggen bjuder Jeff Beck på en smaskig mix ur sin digra låtlista från då och nu.

Joss Stone och Imelda May gör finfina vokalinsatser på scenen och deras röster passar som handsken till Jeffs  gitarrspel, både när det är sublimt eller rockigt tvärrått. På denna platta finns de bägge vokalissorna med. Joss Stone  gör sina bägge soulnummer med en klarhet som inte brukar finnas på hennes egna soloplattor. Imalda  May sjunger också utmärkt med ett stänk av mystik i rösten.

Den andra delen av plattan är helt instrumental och här dominerar och imponerar naturligtvis Jeff Beck stort med sitt gitarrspel. Det är inget konstigt med det. Men det som gör det hela till att man spelar plattan om och om igen är HUR mister Beck spelar. Det handlar om TONEN i gitarren. Till och med i en så sönderspelad melodi som Over The Rainbow, eller operasycket Nessum Dorma  och Corpus Christie Carol stannar tiden och gitarrtonen hänger kvar i luften som en mätt och lycklig kolibri, för att sedan flyga vidare på nya häpnadsväckande äventyr. Hammerhead är fusionrock av bästa märke. Många Jeff Beck-fans skulle säkert vilja ha ett helt nytt album fyllt med något liknande, så även jag. Men så blir det inte denna gång och det känns faktiskt helt OK !

Bengt Berglind

Sofia Talvik ”Florida” (Makaki Music/Border)

Florida har varit en stark inspirationskälla för Sofia Talvik då hon i flera månader bott där och det orsakar därför ingen större förvirring då även hennes nya platta fått namnet Florida. I pressmeddelandet för hennes skiva kan man läsa att Talvik nu “drar upp volymen till max” och att skivan gärna ska lyssnas på nercabbat och med vinden i håret. Men Florida är ingen fartig skiva. Förvisso är den mer up-tempo än hennes tidigare skivor men jämfört med resten av Pop-Sverige , eller USA för den delen, så är den ganska lugn. Men det är lättlyssnad musik och jag tror att den kan passa de flesta eftersom hennes sound inte sticker ut för mycket åt något håll.

Musiken påminner tidvis om Sophie Zelmanis senare skivor fast med en starkare stämma då Talvik har en bra röst som är skön att lyssna på. Skillnaden mellan deras musik är att Zelmanis är originell medan Talviks känns ganska platt. Visst svänger det ibland men de flesta låtar håller sig på samma nivå och låter ganska lika. Det är en helhetlig skiva men jag saknar överraskningar. En låt som skiljer sig är You Plate Your Heart With Gold där Talvik sjunger ut och det verkar som en låt hon verkligen vill sjunga. Något jag gärna hört lite mer av.

Florida är behaglig musik, men inget som berör. Jag tror att Talvik kan mycket mer och vill se henne ta i mer nästa gång, hellre för mycket än för lite. Så för sommaren tycker jag inte att denna platta passar i en bil med fartvindar i håret utan att den ska avnjutas i en solstol under solen.

Rebecka Bergh

Anna Kruse ”Lyckokatt” (Voices/Naxos/Triada)

När Anna Kruse återuppväcker Edith Södergrans skrivna ord med hjälp av musik kan det bara bli bra. Svenskdanska Anna har med en skör stril av känslor tonsatt den svenskfinska diktaren. Känslan som förföljer mig i samtliga spår är den nordiska naturen. Den svenska skogen blandas med spår av ett dekadent leverne där champangemingel har en viktig roll.

Med en röst lika vacker som Sofia Karlssons gör Anna Kruse en nästintill skrupelfri nordisk jazzskiva. Att tonsätta dikter utan att kompromissa med diktens enkelhet i det skrivna ordet är en svår uppgift. Anna lyfter Ediths ord med musik och låter de flyta fritt i symbios.

Trots en fantastisk röst till vackra ord vore Lyckokatt ingenting utan de briljanta musikerna samlade från Sverige, Danmark och Norge. De plockar fram en folklig nordisk klang till jazztonerna och ger skivan den känsla Ediths dikter förtjänar.

I sommar vill jag gå på champangemingel i skogen med gummistövlar på fötterna ackompanjerad av Anna Kruses Lyckokatt.

Sophia Lönnergård

Sinne Eeg ”Don’t Be So Blue” (Red Dot/Triada/EMI)

Mina närmaste referenser till Sinne Eeg är Norah Jones och Diana Krall fast utan den uppenbara popkänslan som de två tidigare nämnda ofta har i sina låtar. Med andra ord är Sinne Eegs musik fin jazz som för min del enbart fyller en funktion, det vill säga som bakgrundsmusik. Tyvärr hittar den inte närmare mitt hjärta än så.

Lars Svantesson

Amy Allison ”Sheffield Streets” (Urban Myth/Hemifrån)

Det blir lite gammal countryfeeling i ”Everybody Ought to know” som är en duett med Dave Alvin. Ett annat känt namn finns med på skivan, nämligen Elvis Costello som gör en insats ”Monsters of the Id” som Mose Allison spelade in redan 1969. Hennes röst påminner mig om Patsy Clines röst. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Här finns inget mellanting.

Musiken drar åt det lugna och softa hållet, det är behagligt att lyssna och upptäcka Amy Allison som tidigare har helt gått mig förbi. Jag misstänker att om Patsy Cline inte hade gått bort 1963 hade hennes sound idag varit det här. Genom sin pappa Mose Allison som för övrigt också medverkar på skivan har Amy säkert fått sitt musikaliska arv, som drar åt det jazziga. Tolv sköna låtar som framförs med känsla och total närvaro. En skiva som skall lyssnas på när man går hemma i raggsockor, mysbyxor och eldar i den öppna spisen.

Mattias Ransfeldt

JD Souther ”Rain” (Slow Curve Records)

J.D. Souther har några kritikerrosade soloalbum bakom sig när denna web-EP med livelåtar dyker upp. Han är däremot minst lika känd för att skriva låtar för och tillsammans med andra artister och har bland annat skrivit låtar för Eagles, Bonnie Ratt, Roy Orbison för att nämna några få av alla de han har jobbat med genom åren.

Rain är en 7-låtars live EP som bara finns att köpa via Southers egen hemsida (Klicka på bilden för att komma dit). I vanliga fall skulle jag vilja placera in Souther i country/americana-facket men den här livespelningen spelar de låtarna i jazztolkningar. Vilket gör skivan perfekt för avslappning efter en hård arbetsvecka. Bästa låtarna är ”Journey Through The Nile” och ”New Kid In Town”.

Jag gillar vad jag hör, men däremot tror jag att detta är en utgivning som främst kommer locka de redan inbitna fantasterna till ett köp. Men blev du det minsta intresserad efter att du läst det jag skrivit är den helt klart värd att kolla upp. Ett tips är att gå till hemsidan och lyssna på smakproven som finns där.

Lars Svantesson

Pat Metheny “Orchestrion” (Nonesuch/Warner)

Jazz- och  fusiongitarristen Pat Metheny har vid det här laget haft en karriär som sträcker sig över 35 år. Metheny tillhör den kategori med musikanter som hela tiden integritetsfyllt levererar musik med beundransvärd gedigen kvalitet och har gjort så inom ramarna för många konstellationer under åren. Mest känd bland de breda massorna har Metheny dock kanske blivit med soundtracket till filmen The Falcon and the Snowman (1985) från vilken låten ”This is not America” med David Bowie på sång blev en stor hit.

Sitt senaste soloprojekt har Metheny döpt till ”Orchestrion” och det är också titeln på den nya platta som projektet utmynnat i. En orchestrion är en maskin som mekaniskt kan spela flera olika instrument för att låta som en orkester. Dessa orchestrions var populära fram till 1920-talet, då radions och skivspelarnas tid inträdde på allvar.

Det är Methenys fascination för dessa orchestrions som har drivit fram hans nya projekt, där plattan är en del i det hela. Men framförallt kommer Metheny att ge sig ut på en fyra månader lång turné i USA och Europa under februari till maj, där han på scen kommer att ensam spela live, uppbackad av sin orchestrion. Som sig bör i vår dataålder styrs Methenys orchestrion av digital programvara, istället för den gamla goda tidens ångdrift eller pumphydraulik.

Live kan Methenys enmansorkester bli en intressant upplevelse, men på platta spelar bruket av en orchestrion kanske mindre roll. Någon mekanisk känsla tar ej heller över på skivan. Orchestrion är ett okomplicerat och bra instrumentalalbum, som domineras av en lågmäld mjuk ton och där Methenys smakfullt sansade improvisationer står i centrum.

Henric Ahlgren

Dan Berglund´s Tonbruket (Act/Bonnier Amigo)

 
Den här gruppen uppstod ur askan av Esbjörn Svensonss död 2008, från den hyllade jazztrion EST. Dan Berglunds nya vapendragare är Martin Hederos (Karlstad/Göteborg) mest känd från TSOOL, Hederos&Hellberg och Wildbirds & Peacedrums-slagverkaren  Andreas Wallin. Dan Berglunds kontrabas är det mest framträdande instrumentet och gör att det är en otroligt snygg ljudbild på skivan. På låt nummer åtta gör sig Hederos som bäst och påvisar sin musikaliska bredd.

En bra väg in i jazzens värld, om man inte har upptäckt den än. Lyssna på skivan tillsammans med tända ljus, en flaska rött och en god bit mat.

Mattias Ransfeldt

Nils Landgren Funk Unit “Funk for life” (ACT/Bonnier Amigo)

Funk for life är inte bara en CD, utan ett genomarbetat musikprojekt som startade med en resa till Kibera  som ligger utanför Nairobi i Kenya. I samarbete med Läkare Utan Gränser genomförde man där musikaliska workshops som slutade med att man delade ut instrument till lokala musikskolor.

Funk för life  är en högtidsstund med ett åttamannaband med svenska och tyska kanonmusiker. Absolut bäst gör sig den här musikformen live med sin fundamentala grundrytm, gedigna instrumentalister och skön sång. Under våren kommer också bandet att ge sig ut på turné. Är dom i din närhet så passa på.

I CD-formatet fungerar Funk for life bäst när musiken gungar fram i mediumtempo. Goda exempel på detta är Mag Runs The Voodoo Down  med som vanligt  utmärkt sång  av kapellmästaren själv. Utmärkta spår är också instrumentala Suguta Road, Kibera och lojt svängande Never Judge. Känner du för att knyta på dig danspjucken så rekommenderar jag titelspåret Finish What You Started och The Brown Blues. Sen finns det ännu en anledning att inhandla denna CD. 1€ per såld platta går till Läkare Utan Gränser. Nils Landgrens Funk Units projekt Funk For Life  imponerar genom sitt genomtänkta koncept, både på platta och vid sidan av.

Bengt Berglind

Boister “Some moths drink the tears of elephants” (Indys/Hemifrån)

En fantastisk blandning av Tom Waits skrammel, circus-liknande musik och Cat Powers lunga finstämda toner. Men det finns även spår av Eels (om någon minns dem). Vissa låtar blir så där härligt dansanta som bjuder upp till spontan dans kring lägerelden, när cirkusen har stängt och alla har gjort sina sysslor. De mer lugna låtarna är nästan så vackra att man vaggas till sömns. De blir som godnattsagor.

Anne Watts ha ren skön röst som gör sig bra till de zigenarliknande tonerna på ”Some moths drink the tears of elephants” vilket för övrigt är en grym titel på en skiva. Och vem kan motstå en skiva med en elefant på omslaget som innehåller dragspel, banjo och trombon. Bara en sådan sak.

Skivan har ett vemod och en gnutta hopp, en sprallighet som tilltalar mig. Den har en viss råhet och blandar blues, jazz och Vauduvill.

Mattias Ransfeldt