Archive for the ‘Jazz’Category

Gör storverk inom sitt område

herskedal

Daniel Herskedal ”The Roc” (Edition/Border)

När djävulen blir gammal blir han religiös. Och när man lyssnat väldigt mycket på rock och pop börjar man komma in på jazz. Ibland kan det stämma, i alla fall. Har man nyss blivit lite nyfiken på jazz kan norska Daniel Herskedal vara en bra ingång för att forska vidare.

Tuba-spelaren Herskedal har släppt flera plattor med nordisk jazz av yppersta klass som när det kommer till melankolisk stämning, folkmusikinslag och tonal stil har en del beröringspunkter med t.ex. svenska föregångare som Jan Johansson och Esbjörn Svensson Trio. Nya skivan ”The Roc” är utsökt arrangerad och producerad, lysande inspelad tillsammans med Herskedals medkompanjoner Eyolf Dale på piano och Helge Andreas Norbakken på percussion samt svenske Svante Henrysson på cello och Bergmund Waal Skaslien på viola. Kvintetten gör helt en enkelt storverk inom sitt område här.

Sammantaget har plattan en pastoral och tillbakalutad känsla med inslag av såväl toner från Mellanöstern som från Norden. Det är lättillgängligt att lyssna på och skönt att koppla av till. Vill man ha ny stillsam instrumental musik att få sig till livs i de stundande sommarskymningarna kommer ”The Roc” väl till pass. Det här är överhuvudtaget bland det absolut bästa man kan få tag på av dagens samtida internationella jazz.

Lyssna på: ”Seeds of Language”, ”The Roc”.

Henric Ahlgren

22

03 2017

Värmer i höstmörkret

spooner

Dan Penn and Spooner Oldham ”Complete Duo Live” (Proper/Border) 

Spooner Oldham ”Pot Luck”  (Light In The Attic/Border) 

Två legendariska gentlemän inom populärmusiken. Ja så kan faktiskt titulera Dan Penn och Spooner Oldham men kanske helt okända även för den inbitne musikkonsumenten. Sen om man nämner att de totat ihop soulklassiker som I’m your puppet, Sweet Inspiration och Cry like a baby så kanske en liten klocka ringer i musikmedvetandet. För det mesta har det varit soul- och rockstjärnor som tolkat deras verk, men på dessa två exklusiva återutgivningar hör vi dem själva. Moments… är en duo live inspelning med Spooners karaktäristiska Würlitzerpiano och Dan Penns blue-eyed soulstämma. Det är avskalat, hudnära och så själfullt  som just en sådan här liveinspelning ska vara för att stanna kvar i medvetandet under lång tid.

Spooner Oldhams soloalbum som tydligen varit undangömt sedan 1971 – här sjunger han, spelar piano och orgel, bjuder på en del instrumentalversioner av soulklassiker och egna outgivna låtar. Tillhör du samma musiknördansamling som jag är detta ett album som värmer i höstmörkret på ett musikmänskligt sätt. Dessutom är det musikhistoria även om det i realeasebladet stämplats som gubbrock. Snacka om okunskap !

Bengt Berglind

01

10 2015

Ett stråk av nordiskt vemod

emily espen
Emily McEwan ”In the wee small hours” (Hoob/Border) 
Espen Eriksen ”Never ending January” (Rune/Border) 

Stäng av ! sa flickvännen för längesedan, de spelar ju åt olika håll? Det var jazzen med dess förekommande improvisationer hon åsyftade.
Troligen hade hon inte uttryckt samma sak på ett liknade sätt om hon vid det tillfället hade lyssnat på dessa båda album. Visserligen jazz. Men med en mer lågmäld och skörare inriktning.
Svenske vokalisten Emily McEwan lotsar fram lyssnaren på en behaglig och försiktig resa i det vokala jazzlandet. Hon tolkar Sinatras ögonsten In the wee small hours och jazzklassiker som Time after time och Three coins in the fountain med samma lätthet och inneboende känsla. Behagligt lyssnarvänlig och småsvängig vokaljazz.
Norske pianisten Espen Eriksen hör hemma i samma stämningsläge fast han håller fast vid det instrumentala som utångspunkt. Det gör han alldeles rätt i, för det skapar med sitt nedtonade läge en trygghet och ett viloläge. Något som också fanns i Esbjörn Svenssons triojazz under vissa stunder. Ett stråk av nordiskt vemod som ett sublimt sätt att påverka lyssnare. Jazzvän eller inte.
Detta gäller i hög grad både Emily McEwan och Espen Eriksen.

Bengt Berglind

15

09 2015

Instrumentalt med vokala inslag

The Touré- Raichel Collective

The Touré-Raichel Collective ”The Paris Session” (Cumbancha)

Varje gång jag hittar bra instrumentalmusik, som detta album med en cool mix mellan worldmusic och jazz, påminner det mig om att lyssna oftare på denna genre. Visserligen finns det vokala inslag här också det ska understrykas.

Dessa sessions som är inspelade i Paris av den israeliska kompositören, arrangören och pianisten Idan Raichel tillsammans med gitarristen Vieux Farka Touré från Mali, har sitt ursprung i ett tidigare samarbete, The Tel Aviv Sessions.

Musiken som skapats är luftig och lätt att ta till sig. Lätt att tycka om och ha runt sig. Här finner du ett lätt men funktionellt jazzanslag, som passar så väl ihop med Vieuxs flytande gitarrspel. Samtidigt vilar det en svag österländsk känsla över musiken som helhet.

Blåsarrangemangen som finns lyfter och poängterar jazzinflytandet på albumet utan att dominera. Inte heller far det iväg i våghalsiga improvisationer som skrämmer de som alltid tror jazz är svårt att ta till sig.

Albumet är inte helt instrumentalt, men de vokala inslag som finns bidrar till att The Paris Session är en musikalisk mix som bildar en helhet. En välljudande sådan.

Bengt Berglind

07

12 2014

Rensar och renar både hörselgångar och själ

stoner

The Stoner ”Kinder call” (Hoob)

Tio år som grupp. Fem album tidigare. Jazzkvartetten Stoner är visserligen en ny trevlig bekantskap för mig, men har funnit sin plats på den stabila svenska jazzscenen.

Nu ska det sägas att när jag har haft mina jazzperioder, de kommer då och då, så har jag ofta riktat hörselgångarna mot den amerikanska och engelska jazzscenen. Kanske mest av ren skär bekvämlighet, men också av tradition.

Den senaste veckan har jag dagligen bekantat mig mer med den svenska gruppen Stoner och upptäckt vilken utmärkt jazzplatta detta är. Kanske mest för att den har en del av det vemod som många svenska jazzmusiker som till exempel Jan Johansson och EST vävt in i sin musik på ett framgångsrikt sätt. Men också för att gruppen med saxofonisten och basklarinettisten Nils Berg som centralgestalt låter musiken andas vilket bidrar till att ljudbilden känns skönt gles och därigenom får en mediterande funktion. Det finns ingen hets, musiken känns sval och eftertänksam. På samma gång spelar gruppen tillsammans med en brännande närvaro på de åtta spåren.

Kinder Call är ett svenskt jazzalbum som rensar och renar både hörselgångar och själ för ett bra tag framåt.

Bengt Berglind

04

12 2014

Starkt New Orleansinspirerad

Luke Winslow King

Luke Winslow-King ”Everlasting Arms” (Bloodshot/Border)

En helt ny trevlig musikalisk bekantskap med rötterna i New Orleans är absolut Luke Winslow King.

Nu vet jag inte om man ska använda ordet trevlig i recensionssammanhang. Istället kanske ord som cool, hardstuff, proggresivt och heavy är mer rätt. Men nu är det så denna gång att musiken på LWK.s andra album Everlasting Armes är trevlig att umgås med. Den vaggar in lyssnaren i ett harmoniskt ombonat lugn och samtidigt svänger musiken så att foten vippar harmoniskt med.

Musiken är starkt New Orleansinspirerad med inslag av blues, gospel och dixielandjazz. Den flyter på och är lätt att ta till sig. Luke sjunger avslappnat och skönt albumet i genom, ibland i duett med sin fru. Eftersom jag är svag för duetter åker mungiporna upp någon centimeter till då rösterna blandas på ett skönt sätt som i Wanton Way Of Loving. Blåsinpassen i New Orelansstilen är många och kryddar musiken lite extra, kolla in Home Blues, Cadillac Slim och Levee Man.

Detta är musik som till exempel Eric Clapton också återvänt till på sina senare utgåvor. Så Luke Winlow King är i gott sällskap. Gillar du denna mix av svängig blues, gospel, folkmusik och lite dixie så kolla in Luke Winslow King, här matchar han Slowhand med den äran.

Bengt Berglind

11

10 2014

Bästa Funkdoktorplattan sedan hyllningen till Duke Ellington

dr john

Dr. John  ”Ske-dat-de-dat: The spirit of Satch” (Concord/Border)

Denna gång sätter funkdoktorn voodootänderna I en temaplatta där jazzgiganten Louis Armstrong är den gemensamma nämnaren, tillsammans med staden New Orleans. En stad som ligger Dr. John speciellt varmt om hjärtat. Det är inte första gången Doktor Funk hyllar en jazzgigant, förra gången var det Duke Ellington. Ett mycket lyckat album som du bör leta upp om du missat det och är Dr Johnfan.
Doktorn inleder detta album med en skön gungande version av What a Wonderful World, med ett passande rapinslag, som till och med jag kan gilla. Detta album har legat på jäsning ett par år, men när trombonissan Sara Morrow skrev en del arrangemang i storstorbandsformat så föll bitarna på plats. Här finner du en mängd snygga storbandsarragemang som håller upp och lyfter albumet, luftigt och säkert.
Sen har vi ju Dr. Johns knarriga stämma och hans New Oreleansinfluerade pianospel, som talar om att här härskar en äkta musikant. Versionerna av standardlåtarna Mack The Knife, I´ve Got A World On The String , Sometimes I Feel Like A Motherless Child och gospeln Nobody Knows… är urläckra .
Här förkommer olika gäster som Bonnie Riatt och trumparen Terance Blanchard och rapparen Mike Ladd. Vidare har Dr. John plockat med en samling låtar som kanske inte Louis Armstrong har spelat in, men som passar in i sammanhanget. Konstnärens frihet. Inte mig emot, för det här är den bästa Funkdoktorplattan sedan hyllningen till Duke Ellington. Sen har jag alltid gillat Satchmo, även om det blev lite för mycket Hello Dolly på senare år.

Bengt Berglind

24

09 2014

Dröjer sig kvar i medvetandet

Melanie De Biasio

Melanie De Biasio ”No Deal” (Pias/Border)

Belgiska vokalisten Melanie De Biasios nya album är en skör utflykt in i kammarjazz och light elektronika. Hon har en sval röst som blottar en karg själ när hon använder musiken som uttryckssätt.

En bestående mollstämning vilar över detta album som till början kan verka så svalt att det gränsar till det att vara muzak.
Så är dock inte fallet när man har umgåtts med Melanies album en tid. Det finns i den elektroniska ljudparkens collage ett skapande av lugn och ro. Detta fungerar bra speciellt kvällstid någonstans mellan avslutat tv-tittande och den obligatoriska stunden med tandborsten. Att bara låtsas flyta med i musiken på No Deal är mumma för stunden, då kan man tvätta bort vardagens bekymmer med musik som inte engagerar men ändå fäster, sitter kvar och har en funktion i all sin vemodiga skörhet.
Melanie De Biasios röst och musik dröjer sig kvar i medvetandet långt efter eltandborstens sorgliga surr in i natten.

Bengt Berglind

23

05 2014

Tack för denna kulturgärning

Monica Zetterlund ”Don’t dream of anybody but me” (Él/Border

Detta är en tidig Monica Zetterlund som sjunger omväxlande på svenska och engelska. De flesta låtarna kommer från  fem EP-skivor som kom mellan 1958–60. EP-skivan (extend playing) innehöll fyra låtar och var ett mellanting mellan singelskivan och LP–skivan. Det senare ska ses som ren dåtidsinformation.

Vi hör en ung Monica där rösten fortfarande är spröd men full av den mellankoli som senare skulle bli något av hennes adelsmärke. Man hör också hur rösten mognar efterhand och utvecklas till den stora kvinnliga jazzvokalist som senare  kommer att slå igenom med Bill Evans i och med albumet Waltz For Debby och ännu längre fram i och med samarbetet med Hasse å Tage.

Här finns det musikalpärlor från My Fair Lady och Porgy And Bess. I den senare sjunger hon duett med Carli Tornehave.

Den stora amerikanska sångboken är flitigt representerad, bland annat med Hallelujah I Love Her So och Fly Me To The Moon. Här – med svensk text, Med Andra Ord.

Det som är häpnadsväckande med denna tidsresa i svensk jazzmusik är att det låter så bra. Ljudet är kristallklart och
man förstår att svenska jazzmusiker under denna tid hade ett gott rykte.

Som bonus på detta välfyllda samlingsalbum finns utöver Monica Zetterlund, barytonsaxofonisten Lars Gullin och pianisten Jan Johansson två andra svenska jazzgiganter. Tack skivbolaget för denna kulturgärning. Ge mig mer!

Bengt Berglind

02

05 2012

Svalt och hett på samma gång

 

Jack DeJohnette ”Sound Travels” (Eone/Border)

Det finns trummisar som spelar trummor. Det finns trummisar som slår på trummor. Vidare finns det för ofta idag i musiken allehanda datoriserade trumljud. Dessa kan låta okey eller rent ut sagt bedrövligt.

Jack DeJohnette som är jazzmusiker tillhör den förstnämnda kategorin - den som spelar. Detta har han gjort i snart fyrtio år i olika konstellationer och i eget namn. En levande legend alltså.

På nya albumet Sound Travels samverkar Jack med en sextett unga musiker - som den hypade kvinnliga basisten Esperanza Spalding. Men här finns också pianisten/sångaren Bruce Hornsby och Bobby McFerrin vid Jacks sida.
Detta är ett utmärkt sommarjazz-album som slösar med salsa och latiningredienser vilket gör att musiken flyter fram och svänger svalt och hett på samma gång. Jack DeJohnette har på detta album tagit upp sitt pianospel på nytt, med stor framgång.

Tänker du satsa på ett jazzalbum inför sommaren så är Sound Travels ett sunt val.

Bengt Berglind

04

04 2012