nyaskivor.se

The Black Keys ”El Camino” (Nonesuch/Warner)

Alla ni som har suttit i framsätet på en Chevrolet El Camino vet att den
inte ser ut som bilen på omslaget. Där står det nämligen en anspråkslös Van
prydligt parkerad. Det var med den här skrotfärdiga ’turnébussen’ som Dan Auerbach
(sång/gitarr) och Patrick Carney (trummor) körde land och rike runt under de
första stapplande åren när ’The Black Keys’ ännu låg i sin linda.

Nu har åtskilliga mil lagts bakom denna rock-duo och berömmelse och fägring
kantar väggrenen. Demon-producenten Brian ”Danger Mouse” Burton har lockat
fram träffsäkra låtar och ett pånyttfött betydligt vidlyftigare instrumentalt
spektrum. Det rör sig om skitig alternativ garagerock stylad med diverse
applikationer.

Lyssna bara på ’Lonely Boy’. De vresigt återkommande gitarriffen varvas med
småmysig allsång i refrängen. En träffande näst intill arrogant relationstext
ger den vederbörliga inramningen. Inledningen på ’Little Black Submarines’
är däremot lugn och eftertänksam med endast en akustisk gitarr som sällskap.
Halvvägs in i låten tar tålamodet slut och djuriska trummor och en ettrig
elgitarr tar överhanden. Vibrationer från Led Zeppelin letar sig in under
skinnet.

’Gold On The Ceiling’ slänger retrospektiva känslor ända till 60-talets
bitterljuva epok. För en låt som står så högt i tak känns orgeln – av gammal
fin årgång – som en välbehövlig motpol. ’Sister’ och ’Hell Of A Season’ river
upp mycket damm under sin färd. De snärtiga ackorden är utformade helt enligt
den gamla rockskolans sedelärande konst.

De här killarna är smarta nog att hålla sig ur vägen för sina egna melodier.
Den stora lyssnarskaran ute i världen lär nog få det betydligt svårare att värja
sig mot det träffsäkra soundet.

Thomas Claesson

Fotnot: Det spanska ordet ’El Camino’ = Vägen.

Kultfakta: The Black Keys har bidragit med en melodi (’Tighten Up’) till filmen
’I Am Number Four’.

Dr. John ”Locked  Down” (Nonesuch/Warner)

Den gode Doktorn, funkens överstepräst från New Orleans har övergett sitt vanliga recept och lierat sig med Black Keys gitarrist Dan Auerbach. Borta är de väloljade funkbröderna i Lower Side 711, som nästan alltid brukar sluta upp vid doktorns sida.

På Locked Down har Dan Auerbach handplockat ett nytt band och förvisat Doktorn bort från pianopallen till farfisaorgeln/wurlitzerelpianot. Större delar av albumet lär vara skrivet och producerat i studion, vilket ibland hörs då några av spåren har en jamkaraktär över sig. Annars finns det inte mycket att närkegnälla på. För detta är den nytändning som Doktorn så väl behövde.

Inledande Locked Down sätter agendan för vad det kommer att handla om på följande tio spår… En betydlig mer skramlig resa i voodoons träskmarker där Doktorns lätt knarriga röst låter bättre än på länge. Det som förstärker och fördjupar ljudbilden när det är riktigt bra är hur blåsarrangemangen och körinslagen smälter samman med  Doktorns röst. Ett klart plus i kanten för Dan Auerbach egna gitarrspel på detta mer än lyckade Dr. John-album. Nyfunktionalism som funkar alltså. Gött mos.

Bengt Berglind

Alabama Shakes ”Boys & Girls” (Rough Trade/Border)

Det här är egentligen inget märkvärdigt alls. Bara en liten samspelt soul- och rockcombo från Sydstaterna. Låtmaterialet håller en skaplig nivå . Som vanligt finns det både dalar och en del toppar i detta och i gruppens sätt att framföra sin soulrock, med inspiration från klassiska Muscle Shoes och Staxsoundet blandat med mer traditionell amerikansk rotrock. Men det som skiljer Alabama Shakers från många andra band på samma nivå är Brittany Howard, gruppens vokalist och gitarrist. Hon sjunger med en soul- och rockröst som både innehåller taggtråd och honung.

Musikminnet söker sig bakåt i tiden och visst finns det spår av en ung Janis Joplin, Etta James eller Tina Turner i Brittanys vokala uttryck.  Hon behärskar också både ballader och de lite snabbare låtarna med samma  känslosamma uttrycksförmåga. Som sagt inget märkvärdigt, allt har du hört förut, inget som kommer att skaka om i musikvärlden. Bara lite tät soul och rock i 35 minuter. Räcker bra!

Bengt Berglind

Simon Elvnäs ”Words Unspoken” (Simon Elvnäs/Hemifrån)

Simon Elvnäs debuskiva Words Unspoken är inspelad live. Producerad av Glen Scott. Simon är en singer/songwriter och har skrivit allt material själv utom Water is wide som skrivits av Pete Seeger. Han låter lite som Ray LaMontagne och Al Green.

Skivan är ganska vemodig men med en skön känsla rakt igenom och med låtar som Can’t let you touch me now, Naive, Your naked soul och Water is wide med flera är allt på topp. Däremot har jag lite svårare för duetterna som känns lite mer trevande och ansträngda. Detta är en strålande debutskiva.

Börje Holmén

The Gourds ”Old Mad Joy” (Vanguard/Border)

De borde ha hittat sin egen stil efter sjutton år. Men det är klart det kan man säga att de har. För på de fyra sista albumen jag kollat in finns tre-fyra kanonlåtar där de bär arvet från The Band vidare. Sen  måste bandet tänka att vi måste variera oss. De  plockar in en massa olika låtar i en massa olika tempo och många av dem verkar halvfärdiga.

Denna pytt i panna av stilar och tempon bidrar till att man tröttnar fort på bandet. Det finns inga musikaliska ramar att hålla sig i. Nobel Creatures från 2007 var det bästa försöket att hitta en egen stil och karaktär. Sen kom Haymaker och nu Old Mad Joy som är inspelad i Levon Helms studio med Larry Campell i produktionbåset.

Här som tidigare hittar vi tre bra Gourdslåtar, I Want It So Bad, Two Sparrows och Ink and Grief, sen är det som vanligt igen. Musiken vinglar hit och dit utan att hitta rätt. Synd med så bra musiker och så bra sångröster.

Bengt Berglind

Little Green ”Innocent Again” (Paraply/Hemifrån)

Little Green har släppt sitt tredje album. Gruppen består av: Andreas Johannesson, Thomas Pontén, Karl Wassholm och Jonas Holmberg. De har skrivit allt material själva. Med sig på skivan, som är inspelad både i Sverige och USA, har de åtta mer eller mindre namnkunniga gäster.

Det är en lättlystnad blandning av musik men det känns som man har hört det mesta förut, som det som ”lånats” från andra och ligger störande nära originalet. Man kan utan ansträngning höra refrängerna av Sweet Home Alabama, Needles & Pins m.fl. men detta är en skiva som man trots allt blir glad av.

Börje Holmén

Hellsongs ”Long Live Lounge”  (Tapete/Border)

Peavey Wagner i Rage sa efter att ha spelat in ett antal Ragelåtar med Prags symfoni orkester att han blev förvånad över hur mycket musik det fanns i deras låtar. Lite så får man nog säga om Hellsongs; att de får fram saker ingen trodde fanns i ursprungslåtarna. Med detta vill jag säga att jag gillar Hellsongs koncept skarpt, men att jag föredrar att hemma konsumera det i mindre doser. Gärna i favoritfåtöljen med till exempel ett glas single malt. På en lagom nedgången och skum sylta med bandet som bakgrundsentertainers skulle jag troligen älska det en hel kväll och natten, ända fram till morgonen. Med andra ord var jag lite skeptisk till 55 minuter Hellsongs live i hemmets vrå; helt enkelt för mycket och i fel omgivning.  Desto gladare är jag att konstatera att längden på plattan inte är något problem. Föga förvånande egentligen med tanke på den låtskatt som hårdrocken är. Jag var dessutom skeptisk till att blanda in musiker från Göteborgs symfoniorkester, eftersom jag verkligen gillar det minimalistiska hos Hellsongs, men det funkar förvånansvärt bra.

Framförandet är naturligtvis mycket bra och professionellt, och Siris röst är underbar med sin anstrykning av Björk, lite sådär på gränsen till att brista, men aldrig i närheten av att verkligen göra det. För mig är hon en så viktig del av Hellsongs att jag inte förstår hur bandet ska lyckas ersätta henne utan att bli ett coverband på sig själva.

Vissa låtar fungerar bättre än andra. Allra bästa funkar de som är lite mindre lounge och lite mer traditionellt akustiska versioner av originalen. Sin City är fullkomligt strålande och Walk är inte långt efter. Av låtarna som är mer tillbakalutade och mer lounge är War pigs underbart ödesmättad. Bäst är nog ändå Youth gone wild där stråkarna verkligen ger en extra, dramatisk dimension. Bitterljuvt är bara förnamnet.

Hellsongsfans har inget att bli besvikna över, förutom då att bandet är ännu bättre när de är mer minimalistiska. Dessutom är det sista inspelningen med Siri, så passa på att njuta. För dem som inte har hört Hellsongs fungerar den här plattan utmärkt som en greatest hits-samling att avnjutaellsongs är dHellsongs, gärna i goda vänners lag med ett glas single malt; ingen Islay dock, snarare något inte alltför rökigt – kanske en Talisker 18 år.

Jonas Andersson

Dodecahedron ”Dodecahedron” (Season of Mist/Sound Pollution)

Ibland stöter man på ett band och en platta som inte låter som något annat, och det är naturligtvis positivt i en värld där det mesta låter just som något annat. Som recensent är det både en förmån och en förbannelse att ta sig an något sådant, men är det bra kan man bara tacka och ta emot.

Dodecahedron låter verkligen inte som något annat, även om Deathspell Omega har nämnts i samma andetag, och mot alla mina förväntningar är det riktigt, riktigt bra. Den som vill ha traditionella låtstrukturer och välbekanta tonföljder kan sluta läsa här. Den som är öppen för det oväntade kan fortsätta läsa. Dodecahedrons musik är atonal och dissonant, låtarna tar oväntade vändningar och strukturer bryts upp, men på något sätt får de ändå ihop det till en helhet där en jazzig bas inte alls stör utan bidrar till musiken. Att det är black metal råder ändå aldrig någon tvekan om; det är där rötterna finns.

Plattan känns lite tvådelad där de tre första låtarna är de mest avantgardistiska, och I, Chronocrator kan mycket väl vara världens första black metal/jazz-låt. Vanitas skapar under nästan 11 minuter en kuslig stämning; en stämning som blir ännu starkare i efterföljande Descending Jacob’s ladder, plattans peripeti som är ett ljudkollage snarare än en traditionell låt. Efter denna vändpunkt kommer den tredelade View from Hverfell som har mer av traditionellt black metal-riffande över sig, även om musiken även här tar oväntade vändningar. Bäst tycker jag ändå bandet är i sina mer avantgardistiska stunder. Det är i det otraditionella som de hittar sin identitet, och som deras framtid ligger. Eftersom det här är debutplattan ska det bli spännande satt se vad de lyckas göra av konceptet i framtiden.

Det här är definitivt inte en platta för förfesten utan den kräver aktivt deltagande, men ger då en upplevelse tillbaka. Lyssna på den när du läser Lovecrafts The Dunwich Horror och du kan nästan förvänta dig att se Yog-Sothoth uppenbara sig i rummet.

Jonas Andersson

Long Ryders ”Native Sons (Deluxe ReIssue)” (Prima/Hemifrån)

Detta är en återutgivning av ett band som var alldeles för bra för sin tid mitt på åttiotalet. Long Ryders lirade då en rak och fartfylld variant på countryrock, eller cowpunk som någon påhittig musikredaktör döpte det till. I bandet fanns  två utmärkta sångare, låtskrivare och instrumentalister – Stephen Mc Carthy och Sid Griffin – plus en tight kompsektion. På denna re-release som innehåller albumet Native Sons plus en del annat material, visar Long Ryders upp sina musikaliska rötter med ekon från Byrds och Poco – båda grundstenar i vad som kallas americana idag.

När man lyssnar på Native Sons  med dagens öron är det frapperande hur bra de låter. Melodierna  sitter som ett smäck , sångstämmorna likaså. Banjos, steelgitarrer och vanliga guror virvlar runt  utan hastighetsgräns.  Sen tror jag att många americanaband i dag skulle vilja ha låtar som Ivory Tower, Still Get By, Run Dusty Run och Tell It To The Judge sin låtlista.

Long Ryders försvann i ökendammet och blev sedan Coal Porters som comebackade med ett finfint bluegrassalbum förra året. Men då var bara Sig Griffin kvar, som också är musikskribent och författare till en bunt musikbiografier.

Så stöter du på Long Ryders eller Coal Porters så ta en koll om du gillar amerikansk rootsmusik.

Bengt Berglind

Band Of Heathens ”Top Hat Crown & The Clapmaster’s Son” (Blue Rose/Border)

Vad är det ena och vad är det andra? Är detta album americana eller är det countryrock, eller kanske alternativ country? Blir du också trött på alla försök att beskiva musik med olika hippa termer. Jazzmusikern Lars Gullin lär ha myntat uttrycket att det finns bara två sorters musik, bra och dålig. Det kanske är så enkelt – eller svårt.

Men nu åter till vad detta ska handla om, nämligen Band Of Heathens som har sina rötter i Austin, Texas och består egentligen av tre soloartister som har slagit sina notställ samman. Colin Brooks, Ed Jurdi och Gordon Quist sjunger alla och skriver låtar var för sig och tillsammans. Deras låtar flyter ofta fram i ett behagligt mediumtempo med småtrevlig stämsång och hyfsade melodier. Ljudbilden förstärks ofta med ett framskjutet piano som sätter sin prägel på det hela. Detta är ovanligt, men alldeles förträffligt för variationens skull.

Om vi nu ska kategorisera, så är detta vad jag skulle kalla countryrock. Musik som har sina rötter i band som Byrds, Poco och Flying Burrito Brothers, eller nutida Mad Buffalo och I See Hawkes In LA.

Musiken på ”Top Hat Crown & The Clapmaster’s Son” bär också influenser av Stones countryflirtar Wild Horses och Dead Flowers. The Other Broadway och I Ain’t Running och Gravity är däremot klara avsteg från kostigen och slänger blickarna åt  både blueeyed soul och lite tyngre rock. Should Have Known, Enough och Polaroid är däremot tryggare och mer traditionella. De är också  klart bättre som låtar. Band Of Heathens har kapaciteten, rätta känslan men ändå får de inte till det. Förmodligen är de ett utomordentligt liveband på hemmaplan i Austin.

Bengt Berglind