nyaskivor.se

Carrington MacDuffie ”Crush On You” / ”Rock Me To Mars” (Hemifrån)

Carrington MacDuffies andra EP ’Crush On You’ är ett knippe sånger som spelats in och producerats i Austin Texas. Genren Americana Folk stämmer väl så bra men hon ser sig inte bara som singer/songwriter – hon är också en prisbelönt skådespelare mm. Carrington sjunger och spelar ukulele och elektrisk ukulele och på skivan har hon med sig ett antal kända musiker. Hennes liveframträdanden kan liknas vid alt cabaret.

Carrington MacDuffie har jämförts med Lucinda Williams och Patty Griffin men jag tycker att det känns som att hon har lyssnat en del på och tagit intryck av Sinéad O`Connor.  Även om hon inte har Sinéads pipa så låter det riktigt bra.

Elektronisk Folk är ett epitet som hon tycker passar bäst. Hon har skrivit texten och musiken till alla fem spåren. Jag tycker att det är en mycket bra skiva och blev också nyfiken på hennes första EP ’Only an Angel’ som kom 2014.

Låtar att börja med: I Call You, My Little Guitar och Precions Kisses

Nya ’Rock Me To Mars’ är Carrington MacDuffies tredje EP och är väl en fortsättning på hennes förra EP vilket gör att man känner igen sig. Hon verkar gilla EP-formatet där utfyllnadslåtar inte får plats. Hon har som vanligt skrivit allt material själv. Allt är lika välproducerat denna gång med utmärkta medmusikanter.

Låtar att börja med: Rock Me To Mars, Because I Couldn’t Have You och Come For Me

Börje Holmén

Agent Side Grinder ”Hardware” (Headstomp/Playground)

Hardware är bandet Agent Side Grinders tredje fullängdsalbum. Jag har aldrig hört dem innan jag sätter in den här skivan i CD-spelaren, men pressreleasen jag fick medskickad hävdade att bandet skulle vara synthpunkare. Går vi 30 år tillbaka i tiden hade det inte varit möjligt, nu på 2000-talet har vi märkt att det faktiskt är möjligt att mixa dessa två genres, bäst gjort av det fenomenala bandet The Yeah Yeah Yeahs.

Men att påstå att Agent Side Grinder gör det är kanske lite väl att ta i; deras musik ligger snarare i gränslandet av industri, synth, möjligen (mörk)rock och lite popfeeling. Men med allt detta inte sagt att det är det minsta dåligt. I sina bästa stunder tycker jag att Agent Side Grinder når sig upp till mina industrifavoriter Die Krupps. Hardware bjuder på 8 låtar som tar lyssnaren med in i ett intressant industrilandskap, med intressanta varierande ljudbilder. 

På det hela får man vara nöjd med den underhållning man får på Hardware.

Lars Svantesson

Apparat ”The Devil’s Walk” (Mute/Playground)

Tio år har gått sedan Sascha Ring introducerade sig som Apparat på etiketten Shitkatapult. Då var musiken typiskt skevt knastrig och introvert, helt i linje med samtidens electroideal. Idag, och några album senare, är Apparat betydligt mycket mer tillgänglig. Borta är de mest skruvade inslagen och extrema detaljerna och musiken skulle utan problem göra sig i vilket städat sammanhang som helst utan att skapa större uppseende. Det Apparat med åren har vunnit i tillgänglighet har istället förlorats i originalitet.

Å andra sidan är detta en utveckling som passat mig, i mina öron är nya albumet The Devil’s Walk det bästa hittills. Och jag anser att musiken fortfarande är tillräckligt egensinnig för att sticka ut och intressera, även om den kanske inte är sensationell. Den minimalistiska och atmosfäriska elektroniska grunden pyntas med stråkar, rytmer och kanske även lite ethnoinslag. Det är sprött, krispigt och organiskt och jag tänker att om nya skivan vore en växt så ligger nog bambu nära till hands. Ett vid första anblicken förhållandevis enkelt och oansenligt yttre döljer en inre styrka som vinner i längden, och det gäller också The Devil´s Walk. Det tar ett par lyssningar innan dess styrka och kraft blir helt uppenbar och ännu en gång har det bevisats att less is more.

Tillsammans med senaste M83 och Moby, som vandrat andra vägar men som nu campar på samma musikaliska lägerplats, har Apparat räddat min vinter från att bli alltför mörk och bister.

Jonaz Björk

Ladytron ”Gravity The Seducer” (Nettwerk/Playground)

Gravity The Seducer är Ladytrons femte studioalbum och jag inser att jag känner ungefär samma sak idag som jag känt varje gång kvartetten släppt ett album, nämligen frustration. Frustration över att godbitarna så snabbt är avklarade. Det kan låta negativt men grundar sig snarast på ett positivt antagande, nämligen att gruppen kan leverera magi, så varför snåla med den?

Med facit i hand är det ett faktum att Ladytron på varje album langar upp tre – fyra riktiga rökare som fullständigt hypnotiserar mig. Det får resten av spåren att verka som utfyllnad som lite pliktskyldigt åkt med för att få ihop en fullängdare. Så här har det varit alltsedan gruppen debuterade mitt under electroclasheran med albumet 604 som följde genombrottslåten Playgirl. Redan här samsades två olika kvalitetsnivåer och detta har alltså i det närmaste blivit ett signum för Ladytron.

Sammantaget är Gravity The Seducer en typisk Ladytronskiva. En handfull låtar, som Mirage, Ace of Hz och Altitude Blues är väl representerade på olika spellistor och musikbärare, medan de flesta övriga redan är bortglömda.

Jonaz Björk

Alice In Videoland ”A Million Thoughts And Their All About You” (Artoffact/Sound Pollution)

Alice In Videoland är nu inne på sin fjärde fullängdare och electro-punkarna i Malmö har inte tappat den attityd som fick dem att slå igenom. Visst har de adapterat ett lite klubbigare sound på vissa låtar och musiken har kanske anpassats för att kunna spelas på radio till en viss del. Men överlag så är det här samma Alice In Videoland som det alltid har varit. Musiken låter bra och texterna är tuffa och råa. Samtidigt som låttexterna har mognat en del i takt med att medlemmarna blivit äldre.

Klubbinriktningen som bandet tagit till viss del hörs bäst i ”Spaceship” där det dunkas ordentligt och sången ligger i autotune hela vägen. Inte min personliga favorit men den gör sig säkert bra i en svettig folksamling även om den inte lyckas hemma i soffan. Samtidigt hittare vi det råare och kaxigare soundet i låtarna ”Bender” och ”In A Band”. Bandet har även valt att inkludera en cover på ”Buffalo Stance” av Neneh Cherry, något som var både oväntat och kul.

Överlag är det ett riktigt bra album ifrån malmöbandet och jag hoppas på många fler år och skivor med Alice In Videoland och deras electro-punk.

Tobias Blixt

Silver Columns ”Yes And Dance” (Moshi Moshi/Cosmos)

Brittiska Silver Columns serverar på sin debutplatta synnerligen märklig och egensinnig minimalistisk electro. De tio spåren skiftar rejält och de skarpa kasten gör det svårt för mig som lyssnare att verkligen koppla av och njuta. Snarare blir jag på tårna och laddar för att kunna värja mig vid varje låtbyte ifall det åter är dags för något halvbrutalt. Titelspåret Cavalier till exempel är som en tavla som ständigt spränger sina ramar med helt sjövilda detaljer och slingor som verkar leva sitt egna liv i låten. Det påminner en del om hur The Faint lät när de slog igenom för tio år sedan när electroclashvågen nådde sin topp, och kanske är Silver Columns electroclash för 2010-talet. Fler spår som stöder den tesen är exempelvis It Is Still You och Way Out. Samtidigt bjuder Yes And Dance på flera spår som i stort ligger inom normalitetens gränser och som till och med skulle fungera att spela på radio såsom Always On, Brow Beaten och Coumns.

Yes And Dance är helt klart en platta som jag helst konsumerar i små portioner för att till slut enbart njuta av pärlorna och helt enkelt skippa de tonsatta nervösa sammanbrotten.

Jonaz Björk

Holy Ghost! ”Holy Ghost!” (DFA/Cosmos)

New York är smältdegeln nummer 1 i världen när det gäller det mesta, och det brukar inte minst höras i musiken som staden producerar. Ett av de senaste tillskotten är duon Holy Ghost! som levererar skönt blasé electropop med massor av olika influenser på sitt debutalbum.

Helheten funkar rätt bra även om det spretar en hel del på låtnivå. Say My Name antyder flirt med de finare etablissemangen och för tankarna till artister som Phoenix och Jamiroquai, medan några av de avslutande spåren flirtar rätt friskt med det sena 70-talets electrofunk. Andra spår, som It’s Not Over, drar åt italodisco och i Wait And See är det lättviktssynthpop som gäller.

Holy Ghost! lyckas kombinera electro med klubbkänsla och partyglädje och samtidigt hålla rockglöden levande. Rätt ofta kommer jag på mig själv med att tänka på Holy Ghost! som ett nytt och mer elektroniskt She Wants Revenge. Ge grabbarna ytterligare något år och sedan tror jag att det verkligen kan slå gnistor bandet.

Jonaz Björk