nyaskivor.se

Danko Jones ”Bring On The Mountain” DVD (Border)

Denna dubbel-dvd är utan tvekan ett obligatoriskt köp för alla fans av kaxig rock and roll med glimten i ögat. Är den då något att ha även för den som gillar lättare/tyngre musik än rock and roll? Ja, för tusan! Danko är en citatmaskin av yppersta klass och jag kommer på mig själv att skratta högt mer än en gång under de 90 minuterna.

På första skivan återfinns dokumentären Bring On The Mountain i vilken Danko och basisten JC pratar mer eller mindre ingående om små och stora händelser i bandets historia. Intressant och underhållande på samma gång.

Men dokumentären får ursäkta; kortfilmen The Ballad of Danko Jones är snäppet mer underhållande. Storyn är i och för sig inte så mycket att orda om, en standarddeckarhistoria, utan dess styrka är att den är så estetiskt läcker. I love it! Och den har en inte så lite imponerande skådespelarlista med bland andra Elijah Wood, Ralph Macchio, Selma Blair och… Lemmy! Ja, och Danko Jones med bandmedlemmar förstås.

I själva dokumentären bjuds det inte på så värst mycket musik, istället finns det gott om den varan på skiva nummer två. Här trängs nämligen bandets alla 19 musikvideos och 14 svettiga liveklipp från starten till idag.

Att kolla in Bring On The Mountain är väl investerade minuter/pengar för den som tycker om bra dokumentärer i allmänhet och (hård)rock i synnerhet. Att merparten av musikvideorna är rent ut sagt skitläckra gör inte paketet mindre intressant, om man säger så.

Magnus Bergström

Bonnie Raitt ”Slipstream” (Proper/Playground)

Det är några år mellan albumen numera för Bonnie Raitt. Förra albumet Souls Alike (2004) nådde inte upp till underbara Don Was-producerade Nick Of Time (1989) på långa vägar. Därför är det skönt att nya Slipstream visar upp vilken stilren och säker artist Bonnie Raitt bitvis fortfarande är efter många långa år i musikbranchen.

Först och främst sjunger Bonnie med en känsla och övertygelse speciellt i de spår som har en bra melodislinga att sätta tonsillerna i. Paul Bradys Right Down The Line och Joseph Lee Henrys You Can´t Fail Me Now tillsammans med de relativt okända Dylanspåren Millions Mile och Standing In The Doorway är exempel på detta vokala hantverk. Naturligtvis luftar också Bonnie Raitt sitt eminenta slidespelgitarrspel plattan igenom och i öppningslåten Used To Rule The World lirar Mike Finnigan Hammod B3 lyckligt och synthfritt.

Svagheterna på Slipstream uppenbarar sig då Bonnie och det veterantyngda studiomusikerbandet ska bluesrocka till det.Visserligen svänger det till här och där, men det blir inget av det hela. Ett jam utan session. Kanske skulle Bonnie låtit Joe Henry producerat hela Slipstream, nu finns han vid kontrollbordet vid fyra tillfällen. Men som sagt Bonnies röst räddar Slipstream. Hade hon samlat på sig och valt ut bättre låtar kunde det blivit en rasande stilig comeback av en veteran som skulle ha förtjänat detta med råge.

Bengt Berglind

John Mayer ”Born And Raised” (Columbia/Sony)

Förra albumet Battle Studies var en snygg och bländade uppvisning i polerad amerikansk radiorock. Sedan dess har John haft problem med sin röst så vi har fått vänta på uppföljaren tills nu.

På Born And Raised doftar det Laurel Canyon och sjuttiotalsinspirationen doftar lång väg, även om allt är ljudmässigt uppdaterat på ett utsökt sätt av producenten Don Was.

Det börjar med Queen of Carlifornia, där anslaget är lätt och stämsången vibrerar. Folkmusikinspirerade The Age Of Worry och radiovänliga singelvalet Shadow Days sätter agendan. Volymen på gitarrstärkarna är nedvridna till hälften och steelgitarrerna kvider lyckligt.

På titelspåret påminner det inledande  munspelet om Neil Youngs Heart Of Gold och gubbarna Nash och Crosby lägger  bakgrundsstämmor här och där.

Speak For Me är en småkul betraktelse där John konstaterar i texten, att om man skulle hamna på omslaget till Rolling Stone , så har det inte  lika stor status som förr.

Men John Mayer behöver nog inte oroa sig för Born and Raised är genomarbetad  in i minsta detalj och håller måttet väl, även om det finns ett par låtar som nog kunde ha fått stannat i studiomörkret.

John Mayer som för övrigt numera ser ut som en avlägsen kusin till Jack White, har ett hitalbum i Born And Raised som kommer spelas flitigt och växa musikaliskt under sommaren. Så bra är det.

Bengt Berglind

Hedningarna ”Hedningarna & ” (Hedningarna/Border)

1999 kom Hedningarnas förra skiva ”Karelia” ut! Tretton år senare har nu nästa skiva, ”Hedningarna & ” kommit! Den märkliga titeln har givetvis ett samband med gästartisten på denna skiva – den anonyme och hemlige Philemon Arthur från den lika mystiska och hemliga duon Philemon Arthur & The Dung! Hedningarna & (hemlig artist alltså)!

Mycket känns igen från förr! Tungt, vilt och spretigt och man skulle kunna kalla det hela för folkmusikpunk eller folkmusikprogg med punkattityd, eller något liknande! Inte så mycket schamantechno denna gång dock! Alla härliga och märkliga instrument som finns med ger musiken ett drag av det vilda och otämjda! Hela soundet och konceptet är uppbyggt kring äldre folkmusikinstrument och egna uppfinningar. Man får ibland känslan av att detta är någon slags punkproggig medeltida folkmusikrock som spelas långt ute i skogen, med endast troll, älvor, skogsrån, älgar och rådjur i publiken!

Sångare på just denna skiva är nykomlingen i Hedningarna, Samuel Andersson, samt veteranen Hållbus Totte Mattsson (samt gästartisten Philemon Arthur) och man sjunger rakt igenom på svenska, förutom på de återkommande instrumentala bidragen då. Enstaka sånger på svenska har ju förvisso förekommit även tidigare, men annars har ju Hedningarna tidigare förknippats mycket med kvinnlig finsk karakteristisk runosång, som de båda forna medlemmarna Sanna Kurko-Suonio och Tellu Paulastos stod för.

Den svenska texten på skivan är ofta så banal att den blir riktigt underhållande, men det står ju ganska klart att även sången endast är att betrakta som ett instrument för Hedningarna. Därför behöver man inte bry sig allt för mycket om detta, utan det är bara att acceptera att det låter som det gör och vill man ha djupare och tyngre texter att analysera, så får man helt enkelt lyssna på något annat istället!

Medlemmar i Hedningarna anno 2012 är Anders Norrudde (fiol, moraharpa, basmoraharpa, stråkharpa, svensk säckpipa, sälgflöjt, kohorn och sång), Hållbus Totte Mattson (laptop, hummel, vevlira, mandora, mora–oud och sång), samt Samuel Andersson (laptop, slagbordun, oktavfiol, basmoraharpa, tamburin och sång).

Tre gamla Philemon Arthur & The Dung-nummer, samt ett nytt, är med på skivan, och alla dessa ytterligheter i musiken förenas i en härlig musikalisk samklang! Av de femton olika spåren är ”Tjuren”, ”Morafjälls”, ”Träslöjden”, ”Vem är jag”, ”Mycket vill ha mera”, ”Torget”, ”Hedersmannen”, ”Men va fanken”, och ”Hejsan svejsan” de allra bästa!

Den härligt bluesmunspelsgungande låten ”Hejsan svejsan” med Philemon Arthur på leadsång är ju bara för härlig, trots sin idiotiska nonsenstext, eller kanske just därför! Alla låtar på skivan håller en bra nivå och det finns egentligen inga dåliga låtar på denna skiva, några är bara lite bättre än de andra. Utgångspunkten är då givetvis då att man redan sedan tidigare gillar Hedningarna och deras medeltida urskogspunk försedd med vild folkmusikskrud!

Förmodligen är detta en skiva som man antingen älskar eller hatar! Själv älskar jag denna skiva för att den är så annorlunda!

Roger Skoog

Europe ”Bag Of Bones” (Gain/Sony)

Den första tanke som slog mig när jag premiärlyssnat igenom Bag Of Bones var: det här är mogen rock and roll gjord med med hjärta och hjärna.Vibbar av rockgiganter som Led Zeppelin och Deep Purple bubblar hela tiden under ytan och det går nästan att ta på 70-talskänslan.

Härligt tunggungande Not Supposed To Sing The Blues med en text som innehåller referenser till sångaren Joey Tempests egen musikuppväxt är i mina öron skivans bästa låt. Och flera läckra gitarrsolon av John Norum kryddar den ytterligare.

En annan låtgoding är Firebox i vilken keyboardisten Mic Michaeli gör ett mycket bra jobb med finfina ”ljudmattor”. Ytterligare en plusfaktor är Joeys mycket inspirerade sånginsats.

Sistnämnnda plusfaktor (läs sånginsats) går igen i titelspåret Bag Of Bones där också John Norum briljerar med att varva akustiskt och elektriskt på ett smakfullt sätt.

Stillsamma och textmässigt lätt sentimentala avslutningen Bring It All Home avrundar anrättningen på ett smakfullt sätt och lämnar en god eftersmak.Mindre imponerad är jag av inledande Riches To Rags som känns – för att vara en öppningslåt – förvånansvärt seg och oinspirerad, det händer liksom ingenting i den. Det är dock värt att notera att det är den enda egentliga låtinvändning jag har.

Originalitet saknas i princip helt och hållet på Bag Of Bones, men det är inget som stör när det som här framförs så otroligt proffsigt. Ironiskt nog är det ändå proffsigheten (löjligt meriterade Kevin Shirley har producerat) som lägger ett krokben för att skivan ska få ett högre betyg: det låter helt enkelt för snyggt. Lite mer ”organisk skit” i ljudbilden hade inte skadat.

Det går dock inte att blunda för att det här mycket väl kan vara det bästa som Europe hittills har spelat in. Känslan är att det här handlar om en skiva som kommer att växa mer och mer för varje lyssning och det är alltid ett gott tecken.

Och för den som undrar: det finns inte ett endaste spår av pudelhårdrock i 2012 års version av Europe. Det är rock and roll until you drop som gäller.

Magnus Bergström

Kaizers Orchestra ”Violeta Violeta” (Petroleum/Border)

Att svenska artister blir stora i vårt västra grannland, Norge, händer men att norska artister slår och blir stora här i Sverige har nog aldrig hänt, med undantag för popbandet A-ha. Stavangerbördiga Kaizers Orchestra är ett av Norges för tillfället största rockband. Det märks även att de har tagit sig vatten över huvudet genom att göra en konceptskiva över tre delar. I år har vi fått tillgång till den andra delen av Violeta Violeta. Har man hört första delen från ifjol är risken att man blir något besviken, för det är jag. Första delen är bättre på alla sätt och vis, och med det egentligen inte sagt att den andra delen är dålig men den når inte upp i samma klass helt enkelt.

Men för er som inte hört första delen eller några av bandets tidigare skivor, som är 6 (om vi räknar med första delen), låter det lite som ett mörkt Bob Hund. Klassiska rockbandsinstrument som maler på in i missljudsstatus, men samtidigt förstår sig bandet på när det blir för mycket sådant och bryter av med sköna låtar som bjuder på enkel och schysst ackordföljd. När norsk riksmedia först hörde Kaizers Orchestra trodde de att det var ett nytt skånskt band, för tydligen påminner dialekten runt Stavanger om den som finns i Skåne – om vi nu ska tro på en av sägnerna runt bandet.

På det hela  en bra skiva men som lämnar en hel del mer att önska. Har du inte hört Kaizers Orchestra tidigare rekommendera jag snarare att du testar första delen av denna kommande trilogi. Störtdiggade du första volymen borde du ta chansen även på del två.

Lars Svantesson

Fear Factory ”The Industrialist” (AFM/Sound Pollution)

Release: 1 juni

Någon gång ska vara den första… För egen del kan jag helt ärligt säga att The Industrialist är den första skiva med en, hrm, trummaskin som jag rentav tycker gör ett bra jobb. När fan blir gammal…

För ovanlighetens skull tänker jag börja med skivans låtsvagheter: Religion Is Flawed Because Man Is Flawed som bara är ett kort och ganska intetsägande intro till ”avslappningslåten” Human Augmentation. Sistnämnda innehåller inte minsta lilla antydan till metal och för min del ser jag den enbart som ett exempel på bandets mod att göra vad de vill, för som vanligt är variation nyckelordet i FF’s värld av metal.

Men raskt över till godbitarna:
The Industrialist är snabb, rytmisk, aggressiv och industridoftande toppad med varierade sångmelodier = en våt dröm för fansen.
Recharger är hård och melodisk på samma gång och i refrängen, som är något av det vackraste FF fått till, glänser Burton C. Bell med en röst som inte är av denna världen. Awesome!
God Eater känns mest industrialistisk av skivans tio låtar (åtta låtar om man räknar bort ovan nämnda två låtsvagheter) och känns hur rätt som helst.
Depraved Mind Murder är en ren och skär uppvisning i hur en sångare i ena stunden kan sjunga brutalt för att i nästa stund vara melodiskt inbjudande. Det är bara att konstatera att mr Bell är den som lyser starkast på The Industrialist.

FF har en mycket, mycket hög lägstanivå och jag kan inte annat än applådera The Industrialist, vilken för övrigt är ett utmärkt komplement till Mechanize* (2010). Båda skivorna visar upp ett band med en vilja att vara här och nu och inte leva på gamla meriter. Starkt.

Vilket nationaldagsfirande det kommer att bli på Sweden Rock Festival med FF live on stage!

Magnus Bergström

*Mechanize fick då det begav sig ”bara” en trea i betyg, men den har verkligen växt med tiden och är värd minst en fyra.

Norah Jones ”…Little Broken Hearts”  (Blue Note/EMI)

Norah Jones tar ut en helt ny riktning i sin musik denna gång. Man kunde skönja det på albumet The Fall (2009) och på ….Featuring Norah Jones (2010), där man samlat hennes olika duetter. Den stora skillnaden är förmodligen producenten Danger Mouse som tillsammans med Norah här skapar ett sound som är uppdaterat till nuläget 2012.

Borta är den blå jazziga atmosfär som präglade Norahs första skivor, och som lade grunden för hennes storhet. Nu är musiken  svalare och sublimare, välproducerad i minsta synthdetalj men ändå öppen, snygg och självklar. Rösten är densamma som tidigare, den har varit och är hennes stora adelsmärke. Du känner igen den även när hon ibland luftar den i sitt countryhobbyprojekt The Little Willies.

Låtarna på …Little Broken Hearts håller en förbluffande hög nivå med ett par extra plus för Good Morning, Little Broken Hearts och Miriam, den senare med en lysande text. On The Road däremot är plattans enda lågvattenmärke.

Norahs utvecklingskurva pekar klart uppåt i och med nya skivan. Hoppas bara att hon fortsätter ge oss både jazz, blues, country och den högkvalitativa pop som finns på nya …Little Broken Hearts.

Bengt Berglind

Bring Me the Fucking Riot… Man ”Solidarity died and so did we” (Selective Notes/Razzia)

I samband med releasen av Solidarity… tillkännagav BMTFRM ett manifest som talade om att det här är det sista vi får till livs från bandet. Efter tio års tröstlös kamp väljer de nämligen att kasta in handduken. Garage- och replokalskänslan á la 70-talet är total och är helt klart till musikens fördel och jag får starka vibbar av The Hives (soundet) och Imperial State Electric (70-talskänslan). Inte lika starkt låtmaterial som nämnda band och med en ”valpigare” stil, men liksom något åt det hållet.Tre låtar sticker ut allra mest och bäst:Inledande rockdängan ”There is something wrong in your head. Your brain is dead” och avslutande diton ”Bring me the fucking riot… Man it’s gonna take you higher… Man RIP”. Båda är skönt medryckande och som gjorda för att framföras i konsertmiljö.Skivans absoluta höjdare är ”My best friend stole my privacy and gave it away to Facebook. I’m in chock!” kryddad med handklapp som ger en skön retrokänsla. Låttiteln? Jodå, den är crazy… Och då är det ändå inte skivans längsta låttitel! Men allt är inte guld som glimmar:”We are never coming out again” och ”It’s now official: we are alive and underground” känns mest trista och tjatiga, det finns liksom ingen röd tråd för öronen att hugga tag i.”I fought my reputation and lost and now it’s stuck for good” är så hysteriskt stressande att jag inte finner ord… Ärligt och analogt är de två ord som kanske bäst summerar resan som BMTFRM bjuder in till på Solidarity… Och så finns där en stark popkänsla även om absolut ingenting känns tillrättalagt.

Slutligen går det inte att komma ifrån att något inte står riktigt rätt till när låttitlarna är roligare än större delen av musiken…

Magnus Bergström