Ett norskt Bob Hund
Kaizers Orchestra ”Violeta Violeta” (Petroleum/Border)
Att svenska artister blir stora i vårt västra grannland, Norge, händer men att norska artister slår och blir stora här i Sverige har nog aldrig hänt, med undantag för popbandet A-ha. Stavangerbördiga Kaizers Orchestra är ett av Norges för tillfället största rockband. Det märks även att de har tagit sig vatten över huvudet genom att göra en konceptskiva över tre delar. I år har vi fått tillgång till den andra delen av Violeta Violeta. Har man hört första delen från ifjol är risken att man blir något besviken, för det är jag. Första delen är bättre på alla sätt och vis, och med det egentligen inte sagt att den andra delen är dålig men den når inte upp i samma klass helt enkelt.
Men för er som inte hört första delen eller några av bandets tidigare skivor, som är 6 (om vi räknar med första delen), låter det lite som ett mörkt Bob Hund. Klassiska rockbandsinstrument som maler på in i missljudsstatus, men samtidigt förstår sig bandet på när det blir för mycket sådant och bryter av med sköna låtar som bjuder på enkel och schysst ackordföljd. När norsk riksmedia först hörde Kaizers Orchestra trodde de att det var ett nytt skånskt band, för tydligen påminner dialekten runt Stavanger om den som finns i Skåne – om vi nu ska tro på en av sägnerna runt bandet.
På det hela en bra skiva men som lämnar en hel del mer att önska. Har du inte hört Kaizers Orchestra tidigare rekommendera jag snarare att du testar första delen av denna kommande trilogi. Störtdiggade du första volymen borde du ta chansen även på del två.
Lars Svantesson
