nyaskivor.se

Metallica ”Through the never”  DVD/Blue-Ray (EMI/Universal)

Efter alla år tillsammans förfogar Metallica – världens största hårdrocksband – över en låtskattkista modell deluxe och ett härligt scensamspel med fokus på att ha roligt på jobbet.
Through the never visar en konsert och Trip (Dane DeHaan) som är en ung roadie skickas på ett enkelt men viktigt uppdrag. Det är början på ett äventyr som utvecklar sig till något utöver det vanliga. Trudelutterna bandet spelar (fantastisk konsert!) påverkar Trip vars handlingar i sin tur påverkar scenframträdandet.
Regissören Nimród Antal (Predators, No Vacancy) har gjort ett bra jobb med att sy ihop live- och filmklipp på ett sätt som gör att upplägget inte känns det minsta rörigt. Lägg till de maffigaste sceneffekter som någonsin skådats och Through the never är obligatorisk för all världens hårdrockare.
Vid en närmare granskning av dvd-utgåvan är det glasklart att det väl tilltagna extramaterialet är alldeles utmärkt både vad gäller innehåll och längd. Att filmen som sådan inte får mer än knappt godkänt (handlingen är lövtunn) är det enda som hindrar mig från att dela ut en fullpoängare.

Magnus Bergström

Extramaterial: filmdokumentär, trailer, making of, klipp, band- och crewintervjuer, Metallica- och regissörfrågestund, Orion-tälthöjdpunkter med Lars Ulrich, Master of puppets musikvideo.

Dream Theater ”Live at Luna Park” (Eagle Vision/Playground)

Det här skulle kunna vara mitt livs kortaste recension, för egentligen är det bara att konstatera att Live at Luna Park är hur bra som helst. Och ärligt talat; du som läser detta är väl ett DT-fan och vet alltså redan att den är ett måste i samlingen?

Det finns liksom inget mellanting när det gäller dessa löjligt skickliga musiker. Hela deras uppenbarelse skriker ”extra allt” och antingen älskar man det eller… Inte. Vilken kategori jag tillhör är hur uppenbart som helst, så det där med objektivitet är bara att glömma. När nu denna lilla bekännelse är ur världen går jag över till det viktiga…
Redigeringen är så fint gjord att den står i en klass för sig av allt jag hittills har skådat. Nej, jag skojar inte! Ibland känns det som att man är med på scenen för att i nästa stund sitta/stå på den bästa platsen i arenan. Wow!
Konsertinnehållet är värt en betygsfemma, inte minsta lilla tvekan om den saken. Att välja ut favoritlåt(ar) är som att välja mellan sina barn och det är efter mycket funderande som jag väljer att ”puffa” för:
The Dark Eternal Night är full av energi och har aldrig låtit vassare.
This is the Life framförs med skön känsla och det ”gråtande” gitarrsolot är som erotik för mina öron.
Lost Not Forgotten visar sig blomma ut ordentligt i livemiljö.
Beneath the Surface (här kryddad med äkta stråkar) och The Spirit Carries On är DT:s innerligaste stunder och näsduk rekommenderas.
On the Backs of Angels och Pull Me Under är inte tvillingar men absolut syskon tillika progressiv hårdrock av bästa märke.
Metropolis Pt. 1: The Miracle and the Sleeper är en programförklaring/innehållsdeklaration och så mycket DT som en låt kan bli.
James LaBrie har genom åren fått en del kritik i livesammanhang. Ibland befogat, ibland inte. Vad som står klart är att i dagsläget låter han bättre live än på länge, kanske rentav bättre än någonsin. Rösten har med åren fått lite mer djup och när han avstår från de allra högsta tonerna blir det en win-win situation för både honom och publiken. Själv hoppade jag till i lyssningsfåtöljen när han en bit in underbart vackra This is the Life drar till med ett känslofyllt ”whoooooooooo”… Man kan lugnt säga att mitt hår stod precis rakt ut då, ja till och med när jag tänker på det och skriver detta.
En annan som imponerar är Mike Mangini bakom trummorna. Det finns fans som fortfarande är besvikna, ja rentav bedrövade, över att Mike Portnoy valde att kliva av DT-skutan 2010. Jag accepterar det, i synnerhet som jag själv var mycket besviken till en början. Men idag är ingen gladare än jag över att skygglapparna åkte av och jag insåg vilket leende geni den mannen är.
Övriga bandmedlemmar då? Det är inget snack om att John Petrucci, John Myung och Jordan Rudess är lika fingerfärdiga som vanligt på gitarr, bas respektive keyboards. Det är sannerligen mäktigt att så skickliga instrumentalister fixar att sätta ihop musikstycken som fastnar och dessutom kombinera det med tekniska uppvisningar ”out of this world”, alltid med perfektion som ledstjärna.
Till syvende och sist drar jag av en betygshalva, beroende på att extramaterialet är i aningens snålaste laget. Visst är det som de facto finns att beskåda både bra och intressant, som till exempel bonuslivelåtar och korta dokumentärer. Faktum är ändå att det går att klämma in bra mycket mer på en dvd-skiva än vad som är fallet här. Enligt bandmedlemmarna var A Dramatic Tour of Events en underbar upplevelse och en bekräftelse på att de klarade av medlemsbytet galant. Ja, då kan man tycka att en så viktig period förtjänar en fullängdsdokumentär…
Det känns på något sätt som en förmån att älska ett band som Dream Theater, som år efter år ger anledning till såååååååååå många glädjetårar. Musik blir inte bättre/finare än så här.

Magnus Bergström

Fotnot: För den som eventuellt undrar kan jag berätta att istället för min kortaste recension någonsin blev det… Tvärtom!

Testament ”Dark Roots Of Thrash” DVD (Nuclear Blast/Warner)

Har har vi den, yes! En konsertupptagning av Bay Area-thrashveteranerna, som sedan några år tillbaka är starkare än någonsin – i synnerhet live. Det står helt enkelt utom allt tvivel efter den mäktiga styrkedemonstrationen Dark Roots Of Thrash.

Vrid tillbaka klockan till februari. Platsen är Paramount i Huntington, New York. Testament står på scen för att spela in en konsert-dvd. Men… I och med att du bor på andra sidan jordklotet kan du inte vara på plats… Så bra då att från och med 11 oktober är det bara att slå sig ner i favoritfåtöljen och vara med om hela härligheten. Om och om igen.
Produktionen är proffsig ut i fingerspetsarna: bra ljud med utmärkt livekänsla och finfin bildredigering som gör att tittaren känner sig delaktig (med till exempel en separat kamera för mosh pit). Visst förekomer det i tidstypisk anda lite väl snabba klipp emellanåt, men det ingår i paketet så det får gå.
Önskas ytterligare inköpsargument är det bara att titta närmare på låtlistan. Nya favoriterna Native Blood, True American Hate och Dark Roots Of Earth blandas med klassiker som Into The Pit, Trial By Fire, The New Order, Over The Wall och Disciples Of The Watch. Åren ”mellan förr och nu” är representerade med bland andra Do Not Resuscitate och Three Days In Darkness. Lägg till undertecknads personliga favorit Burnt Offerings (sällan spelad nuförtiden) och saken är biff.
Minus? Tja, vad skulle det kunna vara… Jo, givetvis att konserten gärna hade fått vara längre så att ytterligare klassiker fått vara med. Dessutom hade det varit på sin plats med en rejäl dokumentär om de senaste, mycket händelserika Testament-åren. Bonusmaterialet är vid närmare eftertanke lite väl snålt tilltaget, en musikvideo (Native Blood) och backstageklipp, vilket gör att fullpoängaren – som själva konserten förtjänar – inte kan delas ut.
I min hårdrocksvärld är det hur som helst ett faktum att Testament är det ultimata alternativet när öronen ska ”belönas” med thrash metal i pang-på-rödbetan-stil kryddat med melodiösa och smått progressiva partier. Som bonus är samspelet mellan gitarristerna Eric Peterson (vilka riff!) och Alex Skolnick (vilka solon!) ”out of this world”.
Jag darrar inte på manschetten när jag utser Dark Roots Of Thrash till årets thrashjulklapp.

Magnus Bergström

Motörhead ”The Wörld is ours vol. 2” DVD (UDR/EMI)

Ibland måste man vara ödmjuk och erkänna att man har gjort fel, och det här är ett sådant tillfälle. Jag gav The Wörld is ours Vol. 1 en fyra i betyg och jag vet inte riktigt varför. Tillfällig sinnesförvirring? Motörheadeufori? Skojiga svampar? Strunt samma. Den ska ha en trea, varken mer eller mindre. Volym 2 däremot, är lite starkare.

Det som gör volym 2 bättre är att huvudkonserten är i färg och framför allt att klippningen är mindre hysterisk. Jag gillar när hjärnan hinner registrera vad man ser innan det klipper till nästa kamera, det ger mer livekänsla. Låtlistan är inte så mycket att säga om. Tyvärr är ju inte Motörhead kända för att överraska trots sin låtskatt. Sen är det ett faktum att en trio som Motörhead inte riktigt förmår fylla upp en scen som den på Wacken, så inför volym tre skulle jag vilja se Motörhead göra en spelning på en mindre scen inför kanske 1500 personer. Gärna med några överraskningar i låtvalet.

Extramaterialet i form av några låtar från vardera Sonisphere i Storbritannien 2011 och Rock in Rio 2011 är okej och känns lite mer avslappnat än Wackengiget, men inte ens här får vi någon låt som inte redan finns med i huvudkonserten. Så min andra önskan inför volym tre är lite roligare extramaterial, t.ex. bakom kulisserna, en dag på turné, intervjuer med crewet

På det hela taget är Dvd:n ett givet köp för fansen, både av den vardagliga och av den lite mer fanatiska sorten, men lika vass som Stagefright-Dvd:n är den inte.

Jonas Andersson

Royal Hunt ”20th Anniversary – Special Edition” (Frontiers/Cosmos)

Det här är inget annat än en rejäl laddning light-progressiva godbitar i neoklassisk stil med keyboard i fokus.

Kalaset är fördelat på tre cd (34 låtar) och en dvd (12 låtar). De två första skivorna är ett urval från bandets karriär och som med alla samlingar som någonsin getts ut så kan urvalet alltid ifrågasättas. Smaken är ju som baken… Tredje skivan bjuder på rariteter som exempelvis akustiska versioner av tre tidigare utgivna låtar och den helt nyinspelade Save Me (som inte är någon av bandets vassare kompositioner).

Så gott som alla förståsigpåare är rörande överens om att Moving Target (1995) och Paradox (1997) är milstolparna i bandets karriär. Gemensamt för dessa är att bakom mikrofonen återfinns DC Cooper. De andra sångarna, John West och Mark Boals, är förvisso också mycket kompetenta men det går inte att blunda för att mr Cooper passar den här typen av låtar aningens bättre.

Dvd:n då? Den innehåller bandets samtliga promotionvideos och i ärlighetens namn är ingen av dom något att hänga i julgranen. Helt enkelt bara något för fans som absolut måste se/ha allt.

Slutsats; för den som vill få inblick i danskarnas musikaliska värld är det här ett bra köp. Likaså har bandets trogna följeslagare något att hämta i form av den tredje skivan (och möjligtvis dvd:n). Men en samling av det här slaget förtjänar en betydligt bättre booklet än den osannolikt fjuttiga som medföljer – helt enkelt pinsamt dåligt.

Magnus Bergström

Blackmore’s Night ”A knight in York” DVD (UDR/Playground)

Ritchie Blackmore – en av 1960-, 70- och 80-talets stora gitarrgudar och mest känd för sina banbrytande insatser i Deep Purple och Rainbow – har sedan 1997 haft sitt eget projekt Blackmore’s Night.

Tillsammans med sin fru Candice Night har Ritchie nu i 15 år levererat renässansmusik med känsla och finess. Bandet har under åren släppt 10 CD och 3 DVD-skivor.

Detta är inget för den som är ute efter hårdrockaren Ritchie – för av honom verkar det inte finnas mycket kvar, även om man kan få en glimt av honom när han plockar fram stratocastern. Då låter det nästan lite Rainbow över det hela. Men detta är helt och hållet en historisk upplevelse i renässansens anda med musik av mycket hög klass.

Candice är mycket karismatisk som sångare och frontfigur, hennes stämma är ren och klar men saknar en del i omfång – tyvärr. Det gör ibland att vissa av låtarna kan verka likartade.

Att parets knappt 2-åriga dotter Autumn kommer inknallandes på scenen under pågående konsert förstärker bara intrycket av en familjetillställning. Hon verkar dock lite reserverad mot ”the man in black” trots att han räcker henne handen och t.o.m. erbjuder henne att spela på pappas gitarr.

Ritchie levererar dock ett gediget gitarrspel genom hela konserten – ibland byter han stränginstrument men det gör ingen större skillnad. Några solon är riktiga pärlor med mycket känsla och inlevelse.

Så för dig som önskar en stunds stillsam musik (mestadels) är detta en mycket bra DVD.

För dig som vill ha ett smakprov av vad Ritchie Blackmore gör nuförtiden är det också en väl värd investering – men förvänta dig inte någon hårdrock.

Denna den senaste DVD:n är filmad i operahuset i York (England). Att knappt 90 minuter av den 150 minuter långa konserten släpps måste dock anses lite förvånande.

Ulf Eriksson

Danko Jones ”Bring On The Mountain” DVD (Border)

Denna dubbel-dvd är utan tvekan ett obligatoriskt köp för alla fans av kaxig rock and roll med glimten i ögat. Är den då något att ha även för den som gillar lättare/tyngre musik än rock and roll? Ja, för tusan! Danko är en citatmaskin av yppersta klass och jag kommer på mig själv att skratta högt mer än en gång under de 90 minuterna.

På första skivan återfinns dokumentären Bring On The Mountain i vilken Danko och basisten JC pratar mer eller mindre ingående om små och stora händelser i bandets historia. Intressant och underhållande på samma gång.

Men dokumentären får ursäkta; kortfilmen The Ballad of Danko Jones är snäppet mer underhållande. Storyn är i och för sig inte så mycket att orda om, en standarddeckarhistoria, utan dess styrka är att den är så estetiskt läcker. I love it! Och den har en inte så lite imponerande skådespelarlista med bland andra Elijah Wood, Ralph Macchio, Selma Blair och… Lemmy! Ja, och Danko Jones med bandmedlemmar förstås.

I själva dokumentären bjuds det inte på så värst mycket musik, istället finns det gott om den varan på skiva nummer två. Här trängs nämligen bandets alla 19 musikvideos och 14 svettiga liveklipp från starten till idag.

Att kolla in Bring On The Mountain är väl investerade minuter/pengar för den som tycker om bra dokumentärer i allmänhet och (hård)rock i synnerhet. Att merparten av musikvideorna är rent ut sagt skitläckra gör inte paketet mindre intressant, om man säger så.

Magnus Bergström

Motörhead ”The Wörld is ours vol. 1” DVD (UDR/EMI)

Om en live-DVD ska bli bra måste den i mitt tycke återspegla verkligheten och skapa en känsla av att man faktiskt är med, inte som åskådare framför Tv:n utan framför scenen. Det innebär att jag kräks på digitala effekter som lagts på, klipp varannan sekund, sammanfogade klipp från olika gig och allt annat som inte skulle kunna vara en del av konsertupplevelsen på plats. Så autentiskt som möjligt med andra ord; precis så stönig är jag.

Motörhead live är alltid ett säkert kort, och det är på scenen de hör hemma. Samtidigt är det en utmaning att få ned den energi som finns live på en CD eller en DVD. Sam Dunn och kompani har gjort ett bra jobb vad gäller den biten. Klippningen är hyfsat ohysterisk och kamerorna vågar ibland vara statiska och inte fladdra runt hela tiden, vilket skapar närvarokänsla.  Personligen var jag skeptisk till en svartvit DVD, och även om jag fortfarande skulle vilja ha den i färg så funkar det bra. Ljudmässigt finns inget att anmärka på, utan det ger en bra livekänsla.

Extramaterialet är intressant med intervjuer och några livelåtar från Manchester 2010 och New York 2011. Låtarna från New York är en riktig godbit och jag skulle gärna sett hela den konserten som huvudmaterial; bra ljud, bra bild, bra publik, bra ös och ett band i fin form.  Intervjuerna är riktigt bra; lättsamma och fyllda av visdomsord, ofta klädda i en ironisk skrud.

Mitt enda råd är att du plundrar spargrisen och inhandlar ett exemplar av The world is ours, naturligtvis varianten med tillhörande CD så du kan njuta även när du inte har tillgång till en TV, och för er som tycker att min recension saknar djup vill jag bara avsluta med Lemmys visdomsord från bonusintervjun i Atlantic City. ”You can’t analyze rock’n’roll, it just makes you feel good, that’s all.”

Jonas Andersson

Slipknot ”(Sic)nesses – Live at Download” DVD (Warner)

  
 
Ja, jag känner att jag utan att darra på manschetten kan skriva ovanstående rubrik. Varför? Jo, som argument har jag platsen (Download, England 2009), publiksiffran (80.000), en påkostad show och framför allt en alldeles enastående låtlista.

Ur sistnämnda skattkista (läs låtlista) nämner jag dessa godbitar framför dom andra: (sic), Eyeless, Before I Forget, The Blister Exists, Psychosocial, People = Bullshit och Surfacing. Men visst, egentligen skulle jag kunna räkna upp hela låtlistan – precis så bra är (sic)nesses.

Ljudet är exemplariskt: det låter live rakt igenom (men liiiiite mer publikljud hade inte skadat) och bandet är i toppform. Bildskärpan och redigeringen går det inte heller att klaga på: det är precis som man vill att det ska vara.

Som bonusmaterial finns videos som spelats in för singlarna från senaste skivan All Hope Is Gone, och det är kul att njuta av dessa ögon- och öronupplevelser.

Dessutom finns som bonusmaterial också orsaken till att det inte blir maxbetyg: turnédokumentären. Som vanligt när Shawn ”Clown” Crahan är i farten är det ”konstnärligt” ut i fingerspetsarna. Själv har jag svårt att förstå storheten i exempelvis fyllelekar backstage… Nej, då hade det varit betydligt intressantare med intervjuer med bandlemmarna, och då gärna med fokus på tragiskt bortgångne Paul Gray (R.I.P.).

Sistnämnda minus är dock egentligen en anmärkning i marginalen, för på (sic)nesses ska fokus vara på konsertdelen och då är det ingen tvekan: det finns inget annat alternativ än att köpa den. Gör det! Ett bättre alternativ till njutning för ögon och öron går knappast att hitta.
 
Magnus Bergström