Archive for the ‘Folkmusik’Category

Elektronisk folk

carringtondubbel

Carrington MacDuffie ”Crush On You” / ”Rock Me To Mars” (Hemifrån)

Carrington MacDuffies andra EP ‘Crush On You’ är ett knippe sånger som spelats in och producerats i Austin Texas. Genren Americana Folk stämmer väl så bra men hon ser sig inte bara som singer/songwriter – hon är också en prisbelönt skådespelare mm. Carrington sjunger och spelar ukulele och elektrisk ukulele och på skivan har hon med sig ett antal kända musiker. Hennes liveframträdanden kan liknas vid alt cabaret.

Carrington MacDuffie har jämförts med Lucinda Williams och Patty Griffin men jag tycker att det känns som att hon har lyssnat en del på och tagit intryck av Sinéad O`Connor.  Även om hon inte har Sinéads pipa så låter det riktigt bra.

Elektronisk Folk är ett epitet som hon tycker passar bäst. Hon har skrivit texten och musiken till alla fem spåren. Jag tycker att det är en mycket bra skiva och blev också nyfiken på hennes första EP ‘Only an Angel’ som kom 2014.

Låtar att börja med: I Call You, My Little Guitar och Precions Kisses

Nya ‘Rock Me To Mars’ är Carrington MacDuffies tredje EP och är väl en fortsättning på hennes förra EP vilket gör att man känner igen sig. Hon verkar gilla EP-formatet där utfyllnadslåtar inte får plats. Hon har som vanligt skrivit allt material själv. Allt är lika välproducerat denna gång med utmärkta medmusikanter.

Låtar att börja med: Rock Me To Mars, Because I Couldn’t Have You och Come For Me

Börje Holmén

17

08 2017

Ambitiös ‘folkopera’

tom russel

Tom Russell ”Rose of Roscrae” (Proper/Border)

Tom Russell ger sig här in i ett av de mer ambitiösa musikprojekt man skådat på länge. I 52 kortare och längre musikstycken och recitationer omfamnas den amerikanska rootsmusikens historia, här kallat en folkopera. Här finner vi en rad folkmusikklassiker, Streets Of Laredo, Home on the Range, Just a Closer walk with me, The water is wide och Carrickfergus. Men det är bara en bråkdel av all musik som hela tiden vävs in i en helhet som är klart imponerande.

Till sin hjälp har Tom Russell ett trettiotal röster från både nu och då, från Leadbelly, Johnny Cash, Joe Ely och Maureen O´Conner, plus en norsk stråkensamble. Det är vilsamt att bara luta sig tillbaka och få denna historielektion ett par gånger men i längden blir det något småtråkigt. Då hade jag mer utbyte av hans tidigare plattor Blood on the smoke och Mesabi, där han samarbetade med gruppen Calexico och musiken var mer varierad.

Men det är klart detta är en folkopera, en pedagogisk resa i Amerikas musikhistoria vilket kanske är behövligt för många amerikaner som tror att musiken uppfanns av Justin Timberlake. I mitt tycke har Tom Russell denna gång gått vilse i alla historiska nothäften. Men ambitiöst är det.

Bengt Berglind

30

04 2015

Bästa och fräschaste på mycket länge

skenet

Skenet ”Allting rullar” (Subliminal/Border)

För många månar sedan besöktes årligen spelmansstämman i Ransäter. Så här i backspegeln kan jag nog erkänna att det var den unga kvinnliga fägring som drog mer än buskspel och misslyckade turer i hambo och schottis. På väg hem i sommarnatten ner mot Karlstad var det alltid skönt om någon hade ett kassettband med en rejäl rockgitarr att rensa öronen med från alla 5/6 och 11/9-delar.

Men hade det då funnits ett band som Skenet från Bollnäs hade det varit guld för pop- och rockskadade hörselgångar. Det har gjorts många goda försök att blanda den svenska folkmusiken med rock, pop och jazz. ”Allting rullar” är det bästa och fräschaste på mycket länge. Skenet med riksspelemännen Lena och Staffan, plus goda musikaliska vänner med elguror och synthar och mellotroner i bagaget, skapar nya visioner och stämningar där alltid det så svenska vemodet är närvarande. På samma gång finns det drag av electronica, progg, psykedelica och rockfragment. Men det som fogar allt detta samman till något unikt är i grunden det svenskaste vi har, den stora folkmusikskatten.

Bengt Berglind

01

04 2015

Doftar folktradition

ray cooper

Ray Cooper ”Palace of Tears” (Westpark/Border)

Ray Cooper med förflutet i engelska folkrockbandet Oyster Band är på detta album ute på egen hand. Han bjuder in oss till en det engelska och skottska höglandet där dimmorna ligger kvar länge över de ödsliga hedarna. Ray sjunger på ett lite högtravande sätt, han berättar historier på ett sätt många har gjort före honom i den engelska folkmusiken, vare sig den är ny eller gammal. Alltså, det doftar tradition. Själva musiken är ofta pianobaserad med läckra inslag av muspel , dragspel och stråkar.
Ray Cooper som numera bor i Sverige, det är väl kärleken som vanligt förmodar jag, gör här några lyckade försöka att gifta ihop sin röst och musik med den svenska folkmusiken. Då händer något och musiken öppnar upp sig i både det väntade och oväntade, The Kings Days/Maarits Waltz och When The Curtains Fall. Om Ray Cooper hade vågat göra detta i en större utsträckning på Place Of Tears hade slutresultatet blivit betydligt bättre och mer varierat. Men ändå, albumet innehåller en radda bra engelsk modern folkmusik , signerad Ray själv.

Bengt Berglind

15

10 2014

Har gjort det igen

möra-per stockholm oslo300

möra-Per ”Stockholm – Oslo” (Plugged/Independent)

När högtrycket verkligen gör skäl för namnet och står där med sin fuktmättade hetvägg är det en befrielse att låta möra-Pers vardagspoesi svalka behagligt.
”Lika bra att vänta på töväder,
 Låt själen tina i gråväder,
 Fyra plus är den värme som finns kvar”
Just detta att plocka upp små vardagshändelser och att sedan beskriva dem med humor, stöllighet, svärta och värmländskt vemod är en styrka och den växer efter varje album. Stockholm – Oslo är inte så himlastormande som Sockervägen, utan mer eftertänksam och ger spegelbilder från vårt samhälle med en allvarlig underton. Jag tänker då på låtkvintetten, , Fyra trappor opp , Knutna Händer, En sång från skuggorna, Cirkeln och Joosts sång. Låtar som herrar textförfattare kan vara stolta över.
Låt oss för den skull inte glömma Amanda, en öm och kärleksfylld låt till en ung människa, med albumets bästa melodi.

Musikaliskt och arrangemangsmässigt lyfter sig Möra-Per sig ytterligare några snäpp. Det totala svänget på Fyra trappor opp med sina ljuvliga fiolslingor är nog det bästa exemplet. Numera är gitarrerna lite hårdare och trummorna lite mer uppmixade. Själv skulle jag fördra att sången skulle vara något mer i framkanten i mixen.  Att Möra-Per har gjort det igen, råder det inget som helst tvivel om. Dretbra !

Bengt Berglind

30

06 2014

Berör fortfarande

linda thomp

Linda Thompson ”Won’t Be Long Now” (Topic/Border)

Linda är en legend inom den engelska folkmusiken, starkt förknippad med före detta ex-maken Richard Thompson. Men hon har också en egen solokarriär som visserligen har varit upp och ner på grund av halsproblem och scennervositet.

Här har hon i alla fall samlat ihop sig och producerat ett album som är engelskt in minsta skrymsle. Musiken andas engelska fiskehamnar, rökiga pubar och gruvsamhällen där arbetslösheten är större än innevånarantalet.
Att Lindas röst är mörkare och äldre kan ingen göra något åt. Den berör fortfarande, men träder först fram efter upprepande lyssningar. Tålamod lönar sig alltid.
De flesta spåren har ett allvarligt anslag och sparsmakade arrangemang ramar in Lindas röst.
Då och då spricker musiken upp och släpper in en vacker melodislinga och höjer tempot i musiken. Bluebird och Never The Bride är bra exempel, och kanske det är det som fattas för att Lindas nya album ska få en femma.
Är man en englandsvän och Lindafan som jag så står man gärna ut med det karga och mörka.

Bengt Berglind

22

11 2013

Försöker återskapa partykänslan

gipsy kings savor flamenco_300

Gipsy Kings ”Savor Flamenco” (Partisan/Pia/Border)

När de här kungliga zigenarna dök upp i våra tv-rutor, på någon avlägsen melodifestival som pausfåglar, var de en smärre sensation.
Då var det drag under sandalerna i turbofart med 67 akustiska gitarrer som huvudingrediens. Men det var då och nu är nu. Sandalerna är utslitna efter alla sol- och sommarfester med paraplydrinkar och Gipsy Kings som partyhöjare.
I dag när de gör comeback är anslaget lika, fast olika keyboard och trummor har tillkommit. Men det som inte är uppdaterat är melodistyrkan, den är något passé.
Två instrumentala spår lunkar på bra och man väntar på att Carlos Santanas gitarrslingor ska komma in i ljudbilden, så där passande, men icke. Medryckande Samba Samba borde bli en radiofavorit, där har kungarna hittat det rätta flytet och melodikänslan.
Har försökt att återskapa partykänslan från förr med en paraplydrink och sandaler. Hittade inga sandaler och paraplyet som stod i hallen gick inte att fästa på drinkglaset. Hårt liv !

Bengt Berglind

10

10 2013

Doftar öppna fält och blomstrande ängar

Bowerbirds ‘‘The Clearing” (Dead Oceans/Border)

För den som söker indiesommarpop med en en nutida folkmusikinriktning är detta ett bra val. Denna amerikanska duo från North Carolina, som består av Beth Tacular och Phil Moore, bär med sig en del av den engelska folkmusiktraditionen som fanns i slutet på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet. Stundtals låter de som en uppdaterad upplaga av Incredible String Band, som bitvis kunde låta sagolikt magiska och andra stunden helt vilsna i sin musik.

Bowerbirds musik doftar öppna fält, blomstrande ängar och fladdrande fjärilar. Men musiken kan också vara dov och den kan känna av ett kommande åskväder. Uttrycket känns naivt men är säkert genomarbetat och finslipat in i minsta sextondel. I sångpartierna finns det stämmor och unison körsång. Tramporgel och olika stränginstrument bidrar till att ge och stärka musiken där melodierna är övervägande bra. Skön sommarmusik för hängmattan eller en lugn stund i soffan är inte att förakta.

Bengt Berglind

02

08 2012

Vild ångande folkbrygd med doft av medeltid

Hedningarna ”Hedningarna & (Hedningarna/Border)

1999 kom Hedningarnas förra skiva ”Karelia” ut! Tretton år senare har nu nästa skiva, ”Hedningarna & ” kommit! Den märkliga titeln har givetvis ett samband med gästartisten på denna skiva – den anonyme och hemlige Philemon Arthur från den lika mystiska och hemliga duon Philemon Arthur & The Dung! Hedningarna & (hemlig artist alltså)!

Mycket känns igen från förr! Tungt, vilt och spretigt och man skulle kunna kalla det hela för folkmusikpunk eller folkmusikprogg med punkattityd, eller något liknande! Inte så mycket schamantechno denna gång dock! Alla härliga och märkliga instrument som finns med ger musiken ett drag av det vilda och otämjda! Hela soundet och konceptet är uppbyggt kring äldre folkmusikinstrument och egna uppfinningar. Man får ibland känslan av att detta är någon slags punkproggig medeltida folkmusikrock som spelas långt ute i skogen, med endast troll, älvor, skogsrån, älgar och rådjur i publiken!

Sångare på just denna skiva är nykomlingen i Hedningarna, Samuel Andersson, samt veteranen Hållbus Totte Mattsson (samt gästartisten Philemon Arthur) och man sjunger rakt igenom på svenska, förutom på de återkommande instrumentala bidragen då. Enstaka sånger på svenska har ju förvisso förekommit även tidigare, men annars har ju Hedningarna tidigare förknippats mycket med kvinnlig finsk karakteristisk runosång, som de båda forna medlemmarna Sanna Kurko-Suonio och Tellu Paulastos stod för.

Den svenska texten på skivan är ofta så banal att den blir riktigt underhållande, men det står ju ganska klart att även sången endast är att betrakta som ett instrument för Hedningarna. Därför behöver man inte bry sig allt för mycket om detta, utan det är bara att acceptera att det låter som det gör och vill man ha djupare och tyngre texter att analysera, så får man helt enkelt lyssna på något annat istället!

Medlemmar i Hedningarna anno 2012 är Anders Norrudde (fiol, moraharpa, basmoraharpa, stråkharpa, svensk säckpipa, sälgflöjt, kohorn och sång), Hållbus Totte Mattson (laptop, hummel, vevlira, mandora, mora–oud och sång), samt Samuel Andersson (laptop, slagbordun, oktavfiol, basmoraharpa, tamburin och sång).

Tre gamla Philemon Arthur & The Dung-nummer, samt ett nytt, är med på skivan, och alla dessa ytterligheter i musiken förenas i en härlig musikalisk samklang! Av de femton olika spåren är ”Tjuren”, ”Morafjälls”, ”Träslöjden”, ”Vem är jag”, ”Mycket vill ha mera”, ”Torget”, ”Hedersmannen”, ”Men va fanken”, och ”Hejsan svejsan” de allra bästa!

Den härligt bluesmunspelsgungande låten ”Hejsan svejsan” med Philemon Arthur på leadsång är ju bara för härlig, trots sin idiotiska nonsenstext, eller kanske just därför! Alla låtar på skivan håller en bra nivå och det finns egentligen inga dåliga låtar på denna skiva, några är bara lite bättre än de andra. Utgångspunkten är då givetvis då att man redan sedan tidigare gillar Hedningarna och deras medeltida urskogspunk försedd med vild folkmusikskrud!

Förmodligen är detta en skiva som man antingen älskar eller hatar! Själv älskar jag denna skiva för att den är så annorlunda!

Roger Skoog

05

06 2012

Förenar pop och modern folkmusik med osviklig känsla

The Decemberists ”We all raise our voices to the air” (Rough Trade/Border)

Decemberists album ”The King Is Dead” drabbade cd-spelaren på vårvintern 2011 och har hängt med sedan dess. Nu är det dags för en livedubbel med detta Portland-baserade band som ofta låter mer engelskt i mina öron – än amerikanskt.

Den ständiga frågan som dyker upp när det gäller liveplattor är hur nödvändigt det är, för oss som inte var där och inte kan känna stämningen och musikens magiska vibrationer fortplanta sig genom kroppen. Musiken är genomgående alldeles utmärkt, men när det blir mellansnack, skämt och annat glam så tappar ofta musikupplevelsen fart och man sitter bara och väntar på nästa låt. Detta kan man stå ut med på grund av att Colin Meloy har en sån låtskatt att gräva ur och det låter så bra om bandet.

Större delen av alla kanonlåtar från The King… finns med i  utmärkta liveversioner. Rise To Me, Down By The water, All AriseThis Is Why We Fight och många, många fler av Colin Maloys låtar har så starka melodihakar, så de sitter lika säkert fast som en säkerhetsnål i en övervintrad punkares kind. Livedubbeln kan också fungera som en bra inkörsport för den som vill stifta närmare bekantskap med ett band som förenar pop och modern folkmusik med osviklig känsla och sväng.

Bengt Berglind

30

04 2012