nyaskivor.se

Yes ”In The Present – Live From Lyon” (Frontiers/Playground)

Sprungna ur den progressiva musikens krypta – med anor från det ljuva 60-talet – 
gav det anglosaxiska kultbandet Yes, under en kulen decemberdag 2009, sin
välsignelse till folket i Lyon med omnejd. Den smått essentiella konserten finns
nu tillgänglig på dubbel – CD och en DVD med intervjuer och brottstycken ur
föreställningen. 

Den förre sångaren/grundaren Jon Anderson’s dubbelgångare (röstmässigt) Benoit
David lägger sin tenorröst med en klangfärg som inte är långt från originalet,
vars höga toner inte nåddes med annat hjälpmedel än en utdragbar stege.
Historien kan visa andra exempel på likartade förhållanden. Läs Journey och
begrunda Steve Perry kontra Arnel Pineda (en You Tube – saga där verkligheten
överträffar dikten).  

Stewe Howe (gitarr) har fortfarande perfekt kontakt mellan hjärnan och
fingertopparna, vilka följaktligen inte lämnar någon plats på greppbanden
orörda. Chris Squire (bas) – mannen som gav den förlängda märgen ett ansikte –
är fortfarande lika distinkt som böjbar. Vidare hanterar trotjänaren Alan White
sitt trumset med behärskat lugn. Inte minst med tanke på det kontrollerade kaos
som allt som oftast uppstår. Oliver Wakeman på keyboard kan vara nöjd med sin
tillvaro. Han är inte bara mentor vid unga år utan också son till grundaren och
legenden Rick Wakeman.    

De etablerade virtuoserna omhuldar ett tvärsnitt av sin oöverskådliga låtskatt.
Den oemotståndliga ’Siberian Khatru’ med sin episka flykt över kuperad terräng
inleder CD 1. Mäktig i sin strävan mot okända mål. ’I’ve Seen All Good People’
lyfter inte riktigt till de höjderna man är van vid. Det saknas en sjätte växel
som får fart på ekipaget. ’Onward’ känns seg och föga framåtskridande och ’And
You And I’ verkar tömd på all luft. Den symfoniska klangen tilltar avsevärt med
’Yours Is No Disgrace’ som sträcker ut sig i oblyga 13 minuter. Mycket tack vare
Howe’s frenetiska gitarr som mot slutet av stycket skickar improviserade högst
innovativa kanonader av kittlande strömstötar.     

’Owner Of A Lonely Heart’ som inleder CD 2 kan inte ha undgått någon nu levande
människa. Den är klassificerad som en hit, vilket är mycket ovanligt i de här
sammanhangen. Den mer svåråtkomliga ’Heart Of The Sunrise’ är en av favoriterna
i stallet. Den burdusa överrumplande inledningen hinner ändra karaktär flera
gånger under det överdådiga framförandet. Den känslosvallande stämsången leder
lyssnaren rakt in i fållan. Med de avslutande klassikerna ’Roundabout’ och
’Starship Trooper’ får den inbitne entusiasten sitt lystmäte tillgodosett en
gång för alla.

Den heliga graalen kan komma i många olika former. Yes har i över 40 år lämnat
sin beskärda del. Om man väl tränger igenom hinnan till deras värld, så fångas
man av ett tonspråk färgat i ett brett spektrum med kluriga passager och sköna
harmonier. Det är en plats som är svår att lämna.    

Thomas Claesson

Fotnot: Det var ett tag sedan ”In the present…” släpptes – men ’bättre sent än aldrig’ gäller även denna utgivning.

Katatonia ”Dead End Kings” (Peaceville/Playground)

Nordiskt vemod sedan 1991, med enstaka ”ljusa” inslag. En beskrivning så god som någon av hur Katatonia låter.

Ovan nämnda vemod är en känsla som genomsyrar i stort sett hela Dead End Kings. Det kan tillskrivas de melankoliska tongångarna med gothtouch, men framför allt sångaren Jonas Renkse och hans ledsamma och närmast hypnotiserande tonläge.

Men även texterna bidrar till mörkret med exempelvis följande rader i (i övrigt spröda och förhållandevis ”ljusa”) Hypnone: ”My day is done. I love the sound of no one coming
by. Tomb beneath the trees…”

Skivans låthöjdpunkt är avslutande Dead Letters med sin perfekt avvägd mix av tyngd och melodi. Dessutom är den kryddad med proggiga inslag som piggar upp.

Det är just sistnämnda inslag som får mig att inse varför jag inte kan ge skivan ett högre betyg; det mesta smälter samman till en helhet utan tydliga toppar.

Till sist måste det poängteras att för maximal känsla är det hörlurar som gäller. För du vill väl ge mörkret en chans att breda ut sig ordentligt nu när hösten är här…?

Magnus Bergström

Random Sound ”The World As We Know It” (Random Sound/Triada)

            Release: 1 oktober

Av bandets namn att döma, Random Sound,  skulle man väl nästan per automatik vänta sig låtar som låter olika och väldigt oförutsägbart. Nej så är självklart inte fallet, allt tenderar att vara det motsatta mot vad det först verkar. Det Random Sound  bjuder på är snarare något som skulle kunna beskrivas som något ganska uppenbart efter ett par spårs lyssning.

Det är en tung modern hitkavalkad, ungefär som om 90-talets pojkband hängt på sig elgitarrer och börjat lira rock. Denna beskrivning skulle kunna göra det enkelt att såga bandet och deras musik. Men det finns ingen anledning för den är på det stora hela både trevlig och bra, även om det kanske inte är min favorit kopp av te. Helt klart är att ”The world as we know it” är en skiva med hitpotential och med några låtar med riktigt stor hitpotential.

Lars Svantesson

The Coal Porters ”Find The One” (Prima/Border/Hemifrån)

     Release: 24 september

På en medföljande videosnutt  till detta moderna bluegrassalbum berättar Coal Porters ledargestalt Sid Griffin hur gruppens trummis för några år sedan tog en ovanligt lång paus. Bandet  fortsatte utan slagverk att utforska den del av rootsmusiken som kallas bluegrass. Det utmärkta albumet Durango landade 2010 och med färska Find The One är det det nu dags för nästa steg i att utforska det traditionella bluegrasslandet med nya idéer och fräscha vägval.

Sedan albumet Durango har gruppen bytt ut några medlemmar, men kärntrion Sid Griffin, violinisten Carla Fray och gitarristen Neil Robert Herd är fortfarande i bra form med täta sångstämmor och instrumenthantering av hög klass.

De har också skrivit stora delar av det utmärkta låtmaterialet som står med en fot i bluegrasshistorien och den andra mitt i nutiden. Bästa exemplet på detta här är Hush U Babe/Burnham Thorp med gästande Richard Thompson på gitarr.

På Durango valde de att göra en stillsam cover av Nisse Ungs Like A Hurricane. Nu har turen kommit till Bowies Heroes och Stones Paint It Black. Gruppen övertygar verkligen i dessa rockklassiker som de klär i sin egen skrud.

Imponerande, och ett stort fett plus att det svänger som attan om dessa korsfarare bland bluegrassrötterna.

Bengt Berglind

Joey+Rory ”His and Hers” (Sugar Hill/Hemifrån)

Musik kan kännas och fungera på tusende sätt. Ett av dem är att den kan vara vardagsnära, familjär och kanske lite grå i kanten. Men fungerar bra ändå.

Så fungerar det på albumet His And Hers när Tennesseebaserade äkta paret Joey och Rory Feek styrt kosan till Nashville. Med i studion finns en stor samling kompetenta countrymusiker med basisten Dennis Crouch och violinisten Stuart Duncan i spetsen som förgyller helheten med sitt musicerande.

Låtmaterialet är hälften egenkomponerat av Rory Feek och håller en bra hög nivå albumet igenom. Detta gäller också Joeys eminenta röst som fullkomligt blöder av skör och äkta countrykänsla, särskilt i balladerna. When I’m Gone av Sandy Emory Lawrence och Rorys Waitin’ For Somone är bra exempel på detta.

Sen ska poängteras att Rory sjunger utmärkt vilket naturligtvis bidrar till att detta är ett fräscht countryalbum du bör kolla in. Men det är också ett album att bära med sig och umgås med i den musikaliska vardagen. Det är faktiskt inte så illa.

Bengt Berglind

Rival Sons ”Head Down” (Earache/Sound Pollution)

Jag vet inte hur det är med dig men jag är inte den nervösa typen.

I mitt jobb som föreläsare står jag inför nya människor varje dag. Det är mycket som skall stämma med ämnesval, flyg, mat och det viktigaste; deltagarnas upplevelse. För en person som älskar sitt jobb är det härligt att veta att det finns höga förväntningar. Ännu härligare om man lyckas överträffa dem. Vilket alla jobb på något sätt egentligen går ut på …

Men hela detta resonemang går ju ut på att det är JAG som håller i spakarna. Det kan man ju lugnt säga att jag inte gör när det gäller Rival Sons senaste platta ”Head Down”. Och det är här min nervositet kommer …

Men vi börjar med att backa bandet. Deras förra platta ”Pressure and Time” var inte vilken rockplatta som helst. Här fanns något som jag så många gånger har saknat; ett svinbra BAND med svinbra LÅTAR.

Genom åren har säkert både du och jag hört lovande band som skall vara ”det nya Purple” eller ”det nya Zeppelin”, men som någon sa; ”potential är bara ett annat ord för att man inte uträttat ett skit”. Men här landade Rival Sons och verkligen levererade, att jag dessutom fick förmånen att se deras fullständigt lysande konsert på Sticky Fingers på följande turné bara cementerade detta faktum.

Så hur är nya plattan? Kommer de att fortsätta att göra det de är bäst på? Eller kommer de att gå vilse i alla hyllningar och säkert alla ”businessmänniskor” som ”vet deras nästa steg mot världsherravälde”? Min nervositet vräkte ur sig frågor.

Men det tog inte många sekunder innan min nervositet ersattes av ett fånigt leende och en kropp som ”bara var tvungen” att följa med i svänget. Innan jag kunde ett ord av texterna hade min mun redan börjat nynna med.

Efter att lyssnat på plattan ett tag nu så måste jag säga att den är full av finurligheter. På alla plan. Sättet de lirar på, produktionen och texterna. Det finns få gitarrister som kan använda sig av så många olika sound men ändå behålla sin personlighet. Men det underlättar om man som gitarrist har ett vansinnigt bra komp bakom sig, eller hur? Vad gäller produktionen så låter det live, det låter organiskt och framför allt; det låter som de brinner för varje not och taktslag de levererar. Precis som förra plattan är texterna fulla av små finurligheter väl sammanvävda med musiken. Ett utmärkt exempel på detta är när texten byter tidsperspektiv samtidigt som de byter tonart i den klockrena ”All the way”. Behöver jag säga att mr Buchanans sång aldrig låtit bredare, bättre och mer mångfasetterad?

Så välkommen till en platta full av energi, sväng och starka melodier allt levererat i en härlig mix av dynamik och glöd.

Hasse Carlsson

PS de som tycker att musikrecensenter skall förhålla sig objektivt till det de lyssnar på har aldrig förstått att det är omöjligt att vara objektiv till något som är omöjligt att förhålla sig till. Man förhåller sig inte till musik, man lever i den DS

Bill Fay ”Life Is People” (Dead Oceans/Border)

En ung amerikan, Joshua Henry som växte upp med Bill Fays tidiga sjuttiotalsalbum på sin fars vinylspelare, har gjort att vi inte kommer att glömma musikåret 2012. Det var då han övertalade Bill Fay att återvända till musikscenen, genom att erbjuda honom att välja ut sina musikvänner från förr och återvända in i studion.  Wilcoledaren Jeff Tweedy som  är en stor Fayfan  har tydligen också haft ett finger med i det hela.

Så 41 år efter förra albumet är det väl nå’t slags svårslaget rekord som Bill Fay slår med Life Is People, som måste betecknas som ett mindre mästerverk inom nutida populärmusik.

Musiken böljar fram lugnt och stilla, frodig och mättad som ett bördigt  pastoralt engelskt hedlandskap, där bäckar och åar gräver sig fram genom terrängen. Inslag och ögonblicksbilder av statsmiljöer bara flyger förbi som fragment.  Texterna har tydliga inslag av bibliska bilder och litterära referenser.

Det är inte pop. Inte rockmusik eller folkmusik. Det är Bill Fays musik och ord, och de är undersköna och tidlösa.

Vill man ha referenser i musiken kan tankarna gå till Van Morrison, Mike Scott i Waterboys eller Jackie Leven när de är på sitt bästa anglosaxiska musikhumör.

Det som gör detta till ett av årets bästa musikaliska upplevelser är Bill Fays övertygande sångröst och pianospel – fylld av blod, svett, tårar och mänsklig värme. Därtill en produktion som är fullständigt lysande in i minsta detalj.

Life Is People av Bill Fay. 

Bengt Berglind

Ashent ”Inheritance” (Lion Music/Border)

          Release 21 september

Här på nyaskivor fick Ashents föregående skiva Deconstructive en betygsfyra med rubriken ”ett progressivt guldkorn”. Med andra ord har bandet en hel del att leva upp till på nya given Inheritance.

Det som ganska omgående är märkbart är att för att vara en skiva i facket melodiös progressiv hårdrock så är det förvånansvärt bra riv i gitarrljudet, utan att det för den skull ”smutsar” ner den för genren självklart näst intill perfekta ljudbilden.

Handlar det då om musik för musiker? Mitt svar är nej. Refränger att sjunga med i är i och för sig inget att räkna med men å andra sidan är melodierna härliga att nynna med till och den som inte smälter av alla underbara gitarrsolon á la John Petrucci (Dream Theater) lär ha ett hjärta av sten…

Låtmässigt är Fractural och La Danzatrice Scalza de som sticker ut allra mest i undertecknads öron. Båda är härligt varierade och visar upp musikerna från sin allra bästa sida.

Svagaste låten är förvånansvärt nog inledande Eve som känns alldeles för ”snäll” för att inleda en hårdrocksskiva, oavsett om det handlar om en melodiös sådan.

Individuellt är det gitarr- och keyboardinsatserna som är den stora behållningen. Sångaren Titta Tani har en originell röst som kan vara svår att tycka om till en början men ge honom lite tid så…

Den som vill ha sin musik progressiv och melodiös ska absolut lyssna in sig på Ashent – allt annat vore ett misstag. Inheritance är helt enkelt en proggig pärla!

Magnus Bergström

RAM ”Death” (Metalblade/Border)

“Death” är göteborgarna Ram’s tredje skiva. Precis som på de två första, “Forced Entry” (2005) och “Lightbringer” (2009), är det rak och hård heavy metal som gäller. För mig som inte lyssnat så mycket på bandet innan så måste jag erkänna att jag överraskas av att det låter och är så pass bra och står sig bra i jämförelse med föregångarna. Det är många av banden som spelar traditionell heavy metal idag som inte lyckas skapa något eget över sin musik utan bara kör på som om dom vore coverband. Det tycker jag inte att Ram gör. Istället skapar bandet något nytt samtidigt som den starka känslan av NWOBHM finns där.

Efter ett lugnt och stämningsfullt intro drar skivan igång med “…Comes From the Mounth Beyond”, som är en fartfylld låt med stark sånginsats av sångaren Oscar Carlquist som jag förövrigt tycker sköter sig bra genom hela skivan. Skivans nästa låt “I am the End” är ingen höjdare men det räddar “Release Me” som får en att skråla med i den svängiga refrängen. Därefter följer den fartfyllda och melodiösa “Defiant” som är en av skivans höjdpunkter som följs upp av en lugn och stämningsfull “Frozen” som övergår till ett tungt parti som sedan avslutar låten. När “Under the Scythe” drar igång är det dubbeltramp som gäller och ännu en fartfylld dänga med vassa gitarrer dundrar ut ur högtalarna. Efter den ösiga dubbeltramplåten är det dags för ännu en lugn låt “Hypnos” och denna gången blir det lite segt och tråkigt men även detta räddas upp av en hård, rak och tuff heavy metaldänga, nämligen “Flame of the Tyrants”. Låten har det mesta som en heavy metallåt ska ha, vassa gitarrer, falsett, stark refräng och ett redigt ös rakt igenom.

“Death” är en helt klart godkänd heavy metalskiva med sina svagheter på vissa spår som gör att helhetsbetyget dras ner en aning. Men skivan är som sagt fortfarande bra och med en produktion som jag tycker är välgjord och passar perfekt till skivans för det mesta råa låtmaterial.

Erik Kristhammar

Fotnot: Det var ett tag sen ”Death” släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi sprang på den först nu…