Archive for the ‘Garagerock’Category

Party-garagerock för alla

The Shrine ”Primitive Blast” (Teepee/Border)

Mixen av garagerock och metal gör att The Shrine framstår som garagerockens svar på Spinal Tap. Där av framstår, de för mig, vid första lyssningen som ett skämt. Men ju mer man lyssnar ju mer uppenbart känns det att är primitiv och rå partygarage på fullt allvar. Primitive Blast är ett nio låtar kort album som klockar in på blott 31 minuter vilket känns helt perfekt, som det brukar sägas man ska sluta när man är på topp – därför känns nio låtar alldeles utmärkt för fler hade antagligen riskerat att dra ner kvaliteten på helheten. Skivan andas av en skön mix av 70- och 80-tals hårdrock, garagerock och punkrock. Eller för att citera bandets egna hemsida: ”Sonically speaking, Primitive Blast fuses the wilder riffs of your dad’s LP collection with the fury of a punk show getting busted by the cops.”

Det skateboardåkande bandet som kommer från Venice, Kalifornien, USA och levererar på sin hemsida en skön näst intill mystisk berättelse om sin uppkomst som fungerar lika bra som deras ”knytnävesslag i magen”-musik.

Äh, vad fan nu slutar jag att ordbajsa i den här recensionen och helt enkelt förklarar att jag är förälskad i den här skivan, vilket du säkert redan fattat. Vad finns det att inte älska med den liksom!?

Lars Svantesson

14

09 2012

This means Pop War!

Imperial State Electric ”Pop war” (Psychout/Sound Pollution)

Release: 9 mars

‘Årets bästa skiva’ hävdar Sound Pollution i mailet, när de skickar ut pressreleasen. Kanske något överdrivet, men det är antagligen det rätta sättet att presentera den här skivan. Det ligger väl lite i garagerockens mentalitet och attityd.

Letar du efter en garagerock mixad med 60-talspop så har du garanterat hittat en skiva som kommer falla dig väldigt mycket i smaken. För här mixar Nicke Andersson och company friskt mellan Hellacopters-garagerocken, som Nicke antagligen är mest känd för, med tidlösa poplåtar och med stänk av soultoner från 60-talet.

När första Imperial State Electric-plattan släpptes blev jag mäkta imponerad och det blev en skiva som spelades ofta, väldigt ofta. Därför blev jag något besviken när jag hörde efterföljande EP där man presenterade covers på 60- och 70-talspärlor. Inte för att det var dåligt – men det var inte det som jag var ute efter. Nu är bandet tillbaka med en ny skiva där de egentligen gjort en mix av det bästa av båda dessa skivor. Här får man 10 låtar som mycket väl kommer att kännas lika fräscha om 10 år som de gör nu – antagligen för att de lånar så mycket från redan tidlösa genrer. Allt mixas ihop till en väldigt skön garage-pop eller softare garagerock om du så vill. Skit samma hur vi väljer att sortera in musiken, det behövs ju inte. Det är helt enkelt riktigt bra musik, som de flesta säkert skulle kunna njuta av.

Skivan som egentligen släpps den 9 mars, har när detta skrivs (25 februari) redan släppts på vinyl (i alla fall i några skivbutiker i Stockholmsregionen). Och efter att ha haft vinylen i min hand måste säga att jag är minst lika imponerad (om inte mer) av hur fruktansvärt snyggt omslaget är. Ett helt vitt album som bepryds av gitarristen Nicke Andersson på en häst. När man fäller upp vinylomslaget möts man av ren njutning – för texterna presenteras även de väldigt stillfullt och snyggt. Skivomslaget är i sig ett stort konststycke.

Tack Imperial State Electric! Jag väntar redan på kommande spelningar och skivor.

Lars Svantesson

07

03 2012

Odödliga rockörhängen

Imperial State Electric ”In Concert!” (Psychout/Sound Pollution)

betyg 4   Release: 29 april

Efter en debutskiva som mottogs väl av både fans och kritiker så valde Imperial State Electric att spela in en hyllning till musikrötterna, som samtidigt fungerar som en rock and roll-historielektion.

De sex odödliga rockörhängen som spelats in live i studion representerar på ett utmärkt sätt vad som senare utvecklades till hårdrock (och alla dess genreindelningar): Leave My Kitten Alone, Is It Day Or Night, You Can´t Do That?, I Don´t Know What I Want, Rock And Roll Boogie och Sweet Little Sixteen. För den som kanske inte känner igen låttitlarna är säkert originalartistnamnen lättare att känna igen: The Runaways, The Beatles, The Easybeats, Little Willie John & The Raspberries och Chuck Berry.

Personligen är jag mest överraskad av att skivans mest tunggungande inslag är suveräna The Runaways-covern Is It Day Or Night. Inte ett band känt för sin tyngd, om man säger så…

Det står utom allt tvivel att Nicke Andersson (tidigare medlem i bland annat Entombed och The Hellacopters) är Sveriges mr Rock and Roll, Jerry Williams får helt enkelt ursäkta.

Jag säger bara; tack för historielektionen – let’s rock!

Magnus Bergström

23

04 2011

The Greencoats släpper nya skivan på vinyl

The Greencoats ”A blend of silk & satin” (Take one more take recordings)

betyg 4

Vinylen är på väg tillbaka. När skivbolagen inte längre säljer lika mycket CD-skivor och alla skapar sina egna spellistor på Spotify är det bara en sak att göra – gå tillbaka och ge ut skivor på vinyl. Allt fler band och bolag ger ut på vinyl.

Karlstadbördige Fredrik ”Gaston” Gustavsson driver skivbolaget TOMT i Göteborg. Dit hör Göteborgsbaserade bandet The Greencoats. Soundet är en underbart naiv och hjärtlig blandning av brittisk shoegaze, psychedelica och smutsig garagerock.  Nytt och fräscht på rätt sätt, då det doftar retro MC5 över det hela. För flera år sedan fanns ett örebroband som hette The Strollers som jag gillade, det påminner lite om det. Samtidigt finns det Rolling Stones vibbar över det hela men också mer av The Standells 60-tals garage rock.

Finns även på CD och download.

Mattias Ransfeldt

Tags:

21

09 2010

Känns äntligen lika bra som debuten

Psychopunch The Last Goodbye (Silverdust records/Sound Pollution)
Psychopunch ”The Last Goodbye” (Silverdust records/Sound Pollution)

betyg 4

Det här är nionde albumet från Västeråsrockarna. Det har varit lika svajigt som en gammal vinylsingel under årens lopp. Jag har bokat dem till Jäger, hyllat dem, sågat dem på vägen mot denna skiva. De har varit produktiva med singlar, medverkat på en uppsjö av samlingsskivor. ”The Last goodbye” är bland det bästa som har kommit från detta actionrockande diseldoftande gäng. De blir aldrig ett nytt Hellacopters och det är skönt att de inte längre försöker med det, utan gör sin grej. För första gången känns det lika bra som det gjorde med debuten ”We are just as welcome as holy water in satans drink” (2001).

Mattias Ransfeldt

Tags:

16

08 2010

Golvar mig

The Knockouts "Among The Vultures" (Diamond Prime/Sound Pollution)
The Knockouts ”Among The Vultures” (Diamond Prime/Sound Pollution)

betyg4104                                       I butik: 27 nov

“There´s no escaping categorizing or stereotyping, but in the end it´s only rock´n´roll”, har The Knockouts skrivit på sin fina myspacesida. Yeah, right! Rock´n´roll är vad det handlar om, även om jag i egenskap av musikskribent ju gärna vill kategorisera och då vill kalla den fantastiska, högenergiska musik de åstadkommer rockabillypunk. Basen finns i 50-talet, sen tillkommer det flyhänta öset och underbara slamret.

The Knockouts är en trio: Johan Frandsen på gitarr och sång, Ted Jergelind trummor och sång. Tillkommer Ken Stone som trakterar ståbas och sång, även han.

Nya skivan Among the Vultures innehåller, på något spår när, idel höjdarnummer och lämnar garanterat ingen älskare av kvalitativ rock oberörd. Det är just så tight, intensivt, stökigt, dansant, expressivt, omedelbart, slagkraftigt, trallvänligt, explosivt och oundvikligt som det ska vara.

Among the Vultures spelades in på 6 svettiga, kan man förmoda, dagar i början av september och släpps 27 november. Albumet gästas föredömligt av Anders Borg på blåsinstrument. The Knockouts spelar i Skövde 28 november, Huddinge 11 december och ger sig därefter ut på en kortare Finlandsturné.

Mats Johansson

Tags:

24

11 2009

Skitigt, ärligt, spännande och hungrigt

New York Dolls "Cause I sez so" (Atco/Warner)
New York Dolls ”Cause I Sez So!” (Atco/Warner)

betyg314

David Johansen och Sylvain Sylvain är de enda kvarvarande originalmedlemmarna i New York Dolls, som bildades 1971 och två år senare gav ut den självbetitlade debuten, peakade med den och satte ett oerhört avtryck såväl musikaliskt som imagemässigt. Alla band, gamla som nya, inom sleaze- och glamlägren är dem tack skyldiga.

Under 2000-talet har det gjorts några måttligt framgångsrika försök att väcka liv i originalet. Nya plattan är nog det mest lyckade. Todd Rundgren, som även höll i spakarna under inspelningen av debuten, har producerat. Inledande ´Cause I Sez So har fått ge namn åt skivan och är en riktig rockstänkare med ett riff värdigt den salige (hmm, nåja…) Johnny Thunders. De tre spår som följer är även de så pass bra att de mycket väl står sig mot allt övrigt som åstadkoms idag inom ovanstående genrer. Det är skitigt, ärligt, spännande och hungrigt. Därpå sackar det, tyvärr, i både tempo och kvalité för att i och med spår nio (Drowning, som är det allra bästa jämte förstalåten) åter ta fart. En stark trea stannar det på.

Mats Johansson

Tags:

29

05 2009

Garagerock i klassisk stil blandat med egna idéer

 

The Flare-Up! "Whip 'Em Hard, Whip 'Em Good" (CRR/Sound Pollution)
The Flare-Up! ”Whip ‘Em Hard, Whip ‘Em Good” (CRR/Sound Pollution)

betyg312

Här har vi ett svenskt band som influerats en hel del av The Hellacopters (och de band som The Hellacopters influerats av). Det handlar om garagerock i klassisk stil blandat med egna idéer. Produktionen är bra, ja rentav för bra i garagerockgenren men det är trots det långt ifrån en ”popig” skiva.

”Put It In A Letter” (tempostark öppningslåt), ”Whip ‘Em Hard, Whip ‘Em Good” (titellåt med mycket bra refräng som fastnar direkt) och ”Too Many Zombies” (skönt gung som bryter av mot de snabbare låtarna och med fyndig text) är de låtar som sticker ut lite extra. Avslutningslåten ”Sure You’re Big Enough?” är annorlunda med en kvinnoröst som hörs då och då i en i övrigt instrumental låt, som efter någon minuts tystnad övergår till ett namnlöst bonusspår – med sång.

För den som önskar bakgrundsinfo så rekommenderas en titt på deras hem- och/eller Myspacesida. Klicka på skivomslaget här ovan bara. Gissningsvis är The Flare-Up! ett utmärkt band att avnjuta live, för på skiva blir det en aning enformigt om man sitter rakt upp och ner för att lyssna (däremot passar den utmärkt som ”tilltugg” för en ölkväll med kompisar).

Magnus Bergström

Tags:

26

05 2009