Energi, sväng och starka melodier
Rival Sons ”Head Down” (Earache/Sound Pollution)
Jag vet inte hur det är med dig men jag är inte den nervösa typen.
I mitt jobb som föreläsare står jag inför nya människor varje dag. Det är mycket som skall stämma med ämnesval, flyg, mat och det viktigaste; deltagarnas upplevelse. För en person som älskar sitt jobb är det härligt att veta att det finns höga förväntningar. Ännu härligare om man lyckas överträffa dem. Vilket alla jobb på något sätt egentligen går ut på …
Men hela detta resonemang går ju ut på att det är JAG som håller i spakarna. Det kan man ju lugnt säga att jag inte gör när det gäller Rival Sons senaste platta ”Head Down”. Och det är här min nervositet kommer …
Men vi börjar med att backa bandet. Deras förra platta ”Pressure and Time” var inte vilken rockplatta som helst. Här fanns något som jag så många gånger har saknat; ett svinbra BAND med svinbra LÅTAR.
Genom åren har säkert både du och jag hört lovande band som skall vara ”det nya Purple” eller ”det nya Zeppelin”, men som någon sa; ”potential är bara ett annat ord för att man inte uträttat ett skit”. Men här landade Rival Sons och verkligen levererade, att jag dessutom fick förmånen att se deras fullständigt lysande konsert på Sticky Fingers på följande turné bara cementerade detta faktum.
Så hur är nya plattan? Kommer de att fortsätta att göra det de är bäst på? Eller kommer de att gå vilse i alla hyllningar och säkert alla ”businessmänniskor” som ”vet deras nästa steg mot världsherravälde”? Min nervositet vräkte ur sig frågor.
Men det tog inte många sekunder innan min nervositet ersattes av ett fånigt leende och en kropp som ”bara var tvungen” att följa med i svänget. Innan jag kunde ett ord av texterna hade min mun redan börjat nynna med.
Efter att lyssnat på plattan ett tag nu så måste jag säga att den är full av finurligheter. På alla plan. Sättet de lirar på, produktionen och texterna. Det finns få gitarrister som kan använda sig av så många olika sound men ändå behålla sin personlighet. Men det underlättar om man som gitarrist har ett vansinnigt bra komp bakom sig, eller hur? Vad gäller produktionen så låter det live, det låter organiskt och framför allt; det låter som de brinner för varje not och taktslag de levererar. Precis som förra plattan är texterna fulla av små finurligheter väl sammanvävda med musiken. Ett utmärkt exempel på detta är när texten byter tidsperspektiv samtidigt som de byter tonart i den klockrena ”All the way”. Behöver jag säga att mr Buchanans sång aldrig låtit bredare, bättre och mer mångfasetterad?
Så välkommen till en platta full av energi, sväng och starka melodier allt levererat i en härlig mix av dynamik och glöd.
Hasse Carlsson
PS de som tycker att musikrecensenter skall förhålla sig objektivt till det de lyssnar på har aldrig förstått att det är omöjligt att vara objektiv till något som är omöjligt att förhålla sig till. Man förhåller sig inte till musik, man lever i den DS
