Ett smärre mästerverk
Bill Fay ”Life Is People” (Dead Oceans/Border)
En ung amerikan, Joshua Henry som växte upp med Bill Fays tidiga sjuttiotalsalbum på sin fars vinylspelare, har gjort att vi inte kommer att glömma musikåret 2012. Det var då han övertalade Bill Fay att återvända till musikscenen, genom att erbjuda honom att välja ut sina musikvänner från förr och återvända in i studion. Wilcoledaren Jeff Tweedy som är en stor Fayfan har tydligen också haft ett finger med i det hela.
Så 41 år efter förra albumet är det väl nå’t slags svårslaget rekord som Bill Fay slår med Life Is People, som måste betecknas som ett mindre mästerverk inom nutida populärmusik.
Musiken böljar fram lugnt och stilla, frodig och mättad som ett bördigt pastoralt engelskt hedlandskap, där bäckar och åar gräver sig fram genom terrängen. Inslag och ögonblicksbilder av statsmiljöer bara flyger förbi som fragment. Texterna har tydliga inslag av bibliska bilder och litterära referenser.
Det är inte pop. Inte rockmusik eller folkmusik. Det är Bill Fays musik och ord, och de är undersköna och tidlösa.
Vill man ha referenser i musiken kan tankarna gå till Van Morrison, Mike Scott i Waterboys eller Jackie Leven när de är på sitt bästa anglosaxiska musikhumör.
Det som gör detta till ett av årets bästa musikaliska upplevelser är Bill Fays övertygande sångröst och pianospel – fylld av blod, svett, tårar och mänsklig värme. Därtill en produktion som är fullständigt lysande in i minsta detalj.
Life Is People av Bill Fay.
Bengt Berglind
