nyaskivor.se

O’Death ”Outside” (City Slang/Playground)

Det här är både intressant och väldigt bra. Vad får man om man mixar indie med americana och slänger in lite Tom Waitsiskt ”oväsen” och galenskap? Lyssnar man O’death’s senaste skiva Outside känns resultatet ganska självklart. En annan referens som känns aktuell är Jim White, som också gjort flera riktigt bra album inom den något mer experimentella delen av americana genren. Kontrollerat finstämt kaos som vävs samman till magiska små sånger. Varken mer eller mindre. Och som vävs samman till en fin helhet på ett album som kräver sina genomlyssningar och sin lyssnare.

O’death är för dig precis som mig som tycker Tom Waits är bra men känns alldeles för svår och komplicerad för att få grep på. O’death passar säkert utmärkt för dig som älskar Waits också.

Det här är bandets fjärde fullängdare, var av några av de tidigare har varit självutgivna. Bara det faktum tyder på att det här är högkvalitativt eftersom bolagen inte vågat satsa på det från början för det är smalt och svårgreppbart. Helt klart är att jag blir sugen på att höra bandets tidigare skivor, för så bra och inspirerande är Outside.

Slut dina ögon och lyssna så ser du med ganska stor säkerhet ett vidsträckt nordamerikanskt landskap utan städer och människor så långt ögat kan se. Det enda i bebyggelse du ser är antagligen en öde liten spökstad. Du känner en liten sval bris som blåser, upp lite torrt grus, över det i övriga varma sydliga landskapet. Gå sedan in på Wikipedia och läs om bandet och slås av förvåning när det visar sig att de är från Brooklyn, New York. Det kan man verkligen inte tro när man hör musiken. För musiken skriker landsbygd och känns inte alls stadsaktig.

Lars Svantesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi upptäckte den först nu…

Attack! Attack! ”The Latest Fashion” (Hassle/Sound Pollution)

När det står Hassle Records på omslagets baksida brukar det tyda på att plastbiten man stoppar in spelaren håller hög kvalitet. Så även när det kommer till rockarna i Attack! Attack!. Definitivt inte det bästa som bolaget släppt men helt klart lyssningsvärt. Jag skulle inte kalla det rock, inte pop, inte punk men någonstans i gränslandet mellan dessa hamnar vi om det ska till att genrebestämma bandet. Nu-punkrock, någon!?

Det är fartfyllt, energiskt och melodiskt på en och samma gång. Det är det som är både skivans styrka och stora nackdel, det är en frisk fläkt men vars produktion man tenderar att bli väldigt snabbt trött på. Därav är det svårt att lägga betyget högre än ett svagt medelbetyg. Låtarna var och en för sig själv är riktigt bra, men det fungerar inte riktigt på albumnivå.

Lars Svantesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi upptäckte den först nu…

JIMMIE VAUGHAN “ Plays More Blues, Ballads & Favorites” (Proper/Playground)

Detta album är en direkt uppföljare till det förra albumet som kom 2010, ”Jimmie Vaughan Plays Blues, Ballads & Favorites”!

Det här är ingen renodlad traditionell bluesskiva (om man nu trodde det?), utan man bjuds på alltifrån bluesig soulmusik, behärskad bluesrock, jazzig blues, till bluesmusik av det lugnare slaget (slowblues)! Rhytm and blues kanske man möjligtvis kan kalla det hela?

Tyvärr låter det hela väldigt avskalat och amatörmässigt på många sätt! Det låter också som om man har spelat in det hela live i studion, rakt av, på en och samma tagning! Vet inte om det är så, men det är den rådande känslan! På sång återfinns, förutom Jimmie Vaughan själv, även Lou Ann Barton på några låtar och de båda ackompanjeras av evigt plinkande bluesgitarrer, samt saxofoner, trummor och bas!

Det låter mycket 1950-tal om det hela och detta arrangemang tilltalar mig inte alls, trots att jag normalt gillar bluesmusik! Hela produktionen känns också som en resa tillbaka i tiden!

Albumet innehåller hela sexton låtar: ”I Ain’t Never – No Use Knocking – Teardrop Blues – I Hang My Head And Cry – It’s Been A Long Time – Breaking Up Is Hard To Do – What Makes You So Tough – Greenbacks – I’m In The Mood For You – I Ain’t Gonna Do It No More – Cried Like A Baby – Oh Oh Oh – I’m A Love You – The Rains Came – Bad Bad Whiskey – Shake A Hand”.

Av alla dessa låtar är det endast tre som sticker ut lite från den rådande ”slowblues-tristessen” och det är låtarna ”I Ain’t Never”, ”I’m In The Mood For You” och ” Shake A Hand”! Detta är i mitt tycke en väldigt trist och tråkig skiva och det känns nästan som en kvarn, som bara maler och maler, tills det hela är färdigmalet och klart!

Ska jag beskriva denna skiva med några få ord så får det bli enligt följande koncept: – Det börjar, sedan håller det på, sedan fortsätter det och sedan är det slut, sexton låtar och 54 minuter senare! Långt, segt och trist!

Roger Skoog

Don Williams ”And So It Goes” (Welk/EMI)

Eric Clapton är en kollega som har ett gott öra till Don Williams låtskrivartalang och sätt att sjunga. Som vanligt när det gäller Don Williams är detta countrymusik utan vassa kanter eller häftiga temposkiftningar.

Tempot är laidback och smeker sig fram, välproducerat in i minsta detalj. Hans varma röst påminner om en varm tröja som kommer och omfamnar dig varken du vill eller inte. Melodikänslan finns där och sakta växer det som från början lät lite jämntjockt och trögt sig starkare och melodislingorna får karaktär.

And It Goes är första albumet sedan 2004 och får väl ses som en comebackplatta av denne sympatiske låtskivarveteran.

Med i studion finns välkända kollegor som Allison Krauss som duettpartner i I Just Come For The Music. Vince Gill och Keith Urban är andra som bidrar med sina röster och gitarrer.

Söker du skön och avslappnad countrymusik som trygghetsfaktor när natten omfamnar dig kommer detta album att falla dig på läppen.

Ett fullgott alternativ som jag fördrar dygnet runt är Mad Buffalos senaste Red And Blue.

Bengt Berglind

Squackett ”A Life Within A Day” (Esoteric Antenna/Border)

 
Gränsöverskridande allianser är inget nytt inom musikbranschen. De som kan sin historia minns när David Coverdale (Whitesnake, Deep Purple) och Jimmy Page (Led Zeppelin) 1993 släppte den självbetitlade Coverdale-Page. Det skedde utan större omsvep och följaktligen som den mest självklara saken i världen. ’Take Me For A Little While’ stoppade tiden för ett ögonblick.
 
Nu slår Chris Squire bas/sång (Yes) och Steve Hackett gitarr/sång (Genesis) ihop sina påsar. Namnet blir till för enkelhetens skull till Squackett, vilket är både naturligt och lättförståeligt. Om man finner självbehag i det progressiva rummet, så är högtidsstunden kommen nu. Slut ögonen och njut. 
 
Den österländska stjärnan leder öppningsspåret ‘A Life Within A Day’ till oväntade höjder. Det elektriska pianot vävs in av demoniska stråkar i en staccato-stötande hypnotiskt takt. Förföriskt och med en svårtolkad text som lämnas till lyssnarens egna grubblerier.  En förtäckt akustisk gitarr banar väg för Squire’s pulserande bas i ‘Tall Ships’. Lägg därtill guldplatinerade gitarrslingor och himmelsk skönsång i stämmor och den gungande, tillbakalutade resan på dryga sex minuter är snabbt avverkad.
 
Till ett fåtal som inte är bevandrade i de progressiva salongerna överlämnar jag stadens nyckel i form av ‘Divided Self’. Lättsammare och mer upplyftande än så här kan det knappast bli. Några underfundiga inlägg är allt som skiljer den från en ordinär melodi.  ‘Aliens’ visar en mjukare sida med beslöjade strofer som andas förundran. Lyriken genomsyras av utomjordingar som reser i en tidsmaskin i syfte att studera historia.
 
En reverb trumattack inleder ‘Stormchaser’ som i sig själv är en fullskalig proggrockare med en horisontell, intergalaktisk rotation. Så stiltypiskt svävar den taktfast i en omloppsbana med en simulerad efterklang som släpper loss massiva gitarrackord. Det krävs erfarenhet och självömkan för att nå dit. 
 
Man kan fråga sig om det blir  dubbelt så bra när två legender strålar samman? Nja, den ekvationen går inte riktigt ihop. Det känns mer Hackett än Squire. Låt mig säga ett förhållande på 70/30. Lite mera Yes hade inte skadat. För övrigt uppfyller ‘A Life Within A Day’ alla kända  kriterier (samt ett par dolda).
 
Thomas Claesson

Carach Angren ”Where the Corpses Sink forever” (Season of Mist/Sound Pollution)

Where the Corpses Sink forever är en temaplatta baserad på Första världskriget och Carach Angren skapar från första spåret, An Ominous Recording, en mörk, kuslig och bitvis rent obehaglig atmosfär.  Rötterna finns i black metal och det är ofta naket, primitivt och desperat, som i Bitte tötet mich, men lika ofta teatraliskt, storslaget och atmosfäriskt, som i Lingering in an Imprint Haunting, och orkestrala och berättande inslag i kombination med texterna som är väldigt konkreta skapar levande bilder av krigets helvete. Efter att ha lyssnat på skivan känns det som man har sett en film. Trots de olikartade elementen blir det en helhet som är smått fantastisk och som jag bara vill lyssna på igen och igen. Varje spår kan stå på egna ben, men det är som helhet det blir verkligt storslaget.

Eftersom jag är en hyfsat öppensinnad person som tycker att bra metal är bra metal oavsett vilken snäv liten genre man definierar den som, så tycker jag personligen att den här plattan borde kunna tilltala både dem som gillar sin black metal pompös och dem som vill ha den true, men jag inser att det troligen är Cradle of Filth- och Dimmu Borgir-fansen som lättast kan ta den till sig. Hursomhelst är det tjänstefel av någon som säger sig gilla black metal eller aggressiv metal överhuvudtaget att inte skaffa den.

Det här är definitivt en kandidat till en hög placering på min topplista för 2012, så släck ljuset, blunda, luta dig tillbaka och låt Carach Angren visa dig krigets helvete.

Jonas Andersson

The Crookes ”Hold Fast” (Science Fric/Border)

Det känns ganska skruvat att lyssna på Crookes när dagarna både blir kortare och kallare, för musiken doftar kraftigt av en sinnesstämning som rimmar bra med varma sommardagar och svala sommarnätter. Någonstans mellan indiepop och rockig alternativ pop hittar man Crookes rent musikaliskt, helt klart trevlig uppevelse för öronen. Utan vidare jämförelser får jag lite samma känsla som av The Smiths.

Man lyckas täcka in både det melankoliska poetiska och det sommarpopiga, bäst blir det man gör mixar de båda i en och samma låt som i den sköna popdängan ”American girls”. 

Trots den kyliga sensommardag, som den när detta skrivs, är det svårt att inte vissla med ett leende när man går med den här musiken i öronen. Det är även svårt att undvika att drömma sig tillbaka ett par månader när sommaren hade sitt fasta grepp om Sverige. 

I sina bästa stunder är den här skivan helt fantastisk och till skivans fördel är att det är få låtar som inte lever upp till skivans högsta standard. Det är svårt att inte bli lycklig av det som kommer ut ur högtalarna eller hörlurarna. Det är en skiva som passar i lurarna på en pendlar lika bra som i din stereo när du vill njuta eller i bakgrunden när ni sitter och snackar skit med vänner. Den funkar överallt.

I min bok en av de bästa skivorna så här långt i år. 

Lars Svantesson

Iggy Pop ”Aprés” (Thousand Mile/Border)

Första tanken var ”Iggy vad fan gör du?”, andra tanken var den samma. Sen började det gå upp för mig att det här är fan inte dåligt alls. Men däremot var det sista som man väntat sig att punkfarfar Iggy Pop skulle släppa ifrån sig. Visst han har flera gånger lyckats göra något mer eller mindre oväntat för att hålla sig nyskapande och intressant. Men storslagen och lugn chanson och easy-listening var inte direkt väntat. Speciellt inte med tanke på att jag bara några veckor innan jag fått denna skiva i min hand sett honom tillsammans med The Stooges, mer eller mindre köra över hela Stockholm från den Stora Scenen på Gröna Lund.

Och som jag skrev tidigare är det faktiskt riktigt bra. Jag är fascinerad över hur bra röst han uppenbarligen har även i ett sådant här sammanhang. Det är skönt att höra variationen mellan franska och amerikanska klassiska låtar. Det som däremot talar emot skivan och där till kraftigt emot skivan är att när kommer man ta fram och lyssna på den igen? Antagligen aldrig.

Lars Svantesson

Gaslight Anthem ”Handwritten” (Mercury/Universal)

Högenergiskt melankoliskt mästerverk. Där den amerikanska heartland-rocken möter punkrock där står ett bredbent New Jersey-band, Gaslight Anthem. Med den säregna rösten, hos låtskrivaren och sångare Brian Fallon, och de djupa och gripande texterna tar sig Gaslight Anthem längre än de flesta andra band i samma genre. Bandet har genom sin karriär haft besök på scenen av Bruce Springsteen, vars konserter även Brian Fallon har gästsjungit på.

I likhet med Springsteen blir Gaslight Anthems låtar egna små filmer om mänskliga öden och bravader. Man lyckas precis som tidigare trycka på alla rätta knappar för beröring, lyssnar man på Gaslight Anthem är det svårt att lämnas oberörd. Och på samma sätt det är svårt att lämnas oberörd är Fallons texter mer än sällan självutlämnade på ett sätt som gör att man kan både känna igen sig och känna medlidande och förståelse.

Har du hört Gaslight Anthem tidigare kommer du känna igen dig mer än väl. Men detta till trots lyckas bandet släppa en skiva som känns väldigt fräsch. Kan villigt dock erkänna att jag var besviken de två-tre första gångerna jag hörde skivan. Nu efter flertalet fler lyssningar har skivan växt till att vara i samma klass som den fenomenala ”The ’59 Sound”.

Efter att nu hört bandets fjärde fullängdare är jag mer övertygad än tidigare att bandet borde stå på randen till ett riktigt internationellt genombrott som de verkligen skulle vara värda. Men tyvärr krävs det nog en låt eller två i en Blockbuster-film för att den breda mässan skulle få upp öronen för bandets musik. Men är det verkligen det jag vill ska hända med mitt stora favoritband?

Lars Svantesson

Ruthie Foster ”Let It Burn” (Blue Rose/Border)

Förra albumet The Truth According To Ruthie Foster var en skön uppvisning i modern blues och soul.

Denna gång har också inslagen av gospelelement tillkommit. Inspelningen som skett i New Orleans har också inneburit att en ansenlig samling  kända studiomusiker har känt sig kallade. Metersbasisten George Porter jr, Blind Boys Of Alabama och William Bell är några som bidrar till att färga musiken mörkt bluesblå.

Ruthie har valt ut en lång räcka tunga låtklassiker som hon sjunger med en självklar övertygelse och känsla.

Bland dessa finns Cash Ring Of Fire som stilla ballad. Crosby, Stills och Nash Long Time Comin’, Bands majestätiska It Makes No Diffrence och Black Keys gospelgungande Everlasting Light. Men allra bäst fungerar det i duetten med William Bells soulklassiker You Don’t Miss Your Water. Slutligen ett extra plus till Ike Stubberfield som spelar B3 – orgel som det ska vara när det är som bäst.

Let It Burn är en påminnelse om musik som har djupa rötter i musikhistorien. Det är inte ofta man stöter på det idag.

Bengt Berglind