nyaskivor.se

Tift Merritt ”Traveling Alone” (Yep Roc/Border)

Emmylou Harris sitter fortfarande ohotat på tronen. Men är det någon som kan hota Emmylou och kalla sig kronprinsessa så går mitt tips till Tift Merritt. Hon har sedan debuten Bramble Rose och efterföljande Tambourine  konsekvent arbetat på att förfina sitt låtskriveri .

Några album och år senare är vi framme vid nysläppta Traveling Alone. Albumet är ett utmärkt exempel på att hårt arbete, tålamod och talang är en bra kombination. Tifts röst är under ständig utveckling, den är stark, klar och lyser klarast i balladerna Feeeling Of Beuaty och Marks.

I snabbare låtar som har en rockigare och souligare inramning som Still Not Home och Spring håller Tift Merrit  även där en hög nivå, mycket på grund av att hon inte är någon nybörjare och duvunge i musiksvängen.

I den lilla musikerkrets som omfamnar Tifts röst och musik på Traveling Alone finns gitarristfavoriten Marc Ribot, steelgitarristen Eric Heywood, multiinstrumentalisten Andrew Bird och John Convertino från Calexico.

Albumet är inspelad i stort sett live i studion med Decemberists producent Tucker Marine som ledsagare.
Denna inramning till Tift Merritts röst och låtskrivartalang borgar för mycket hög musikkvalité.

Bengt Berglind

KISS ”Monster” (Universal)

När jag lyssnat på en skiva och vill höra den om och om igen så kan det bara bero på en sak: Att den är riktigt bra!
Det är inte så ofta som det fenomenet inträffar men Kiss nya ”Monster” är ett sådant verk.

Jag tyckte Sonic Boom, som kom för tre år sen var ok, men med denna så har bandet funnit en form som de inte haft sen tidigt 90-tal, starka låtar, bra ljud, de är samspelta, välspelad hårdrock som på 80-talet blandad med det gamla, lite skitiga soundet från 70-talet. Producerad av Paul stanley och co Greg Collins.

Örhängena är många, av de tolv låtarna så kan jag särskilt rekommendera öppningsspåret: Hell or Hallelujah, som är ett typiskt Paul Stanley-alster med ett fartfyllt riff och stark refräng ala ”I stole your love”.

”Freak” påminner lite om soundet på Pauls ”Live to win” -solo cd som kom för några år sen.

Briljerar gör också Gene med flera låtar som tex ”Back to the stoneage”: brutalt tung, sköna trummor mm, det är faktiskt det bästa som Gene gjort sen Unholy.

Tommy Thayer verkar kommit över sin identitetskris från förra skivan då det lät lite väl mycket Ace över gitarrspelet och framförallt solona, jag föredrar när han lirar med hjärtat hellre än att accentuera som orginalgitarristen.

Sångmässigt är Tommy lika spännande som en korv med bröd ungefär: Det funkar men det är inget man längtar efter, men på ”outta this world” så får jag en behaglig flashback till gamla Cheap Trick, och det är nåt av det bästa jag vet.
”All for the love of rock&roll”, skriven av Paul men som sjungs av Eric Singer, kunde lika gärna varit gjord runt 1975-76 och varit med på Rock and roll over, satan så bra, fylld med pentatoniska rock-fraseringar i gammal klassisk KISS-anda mm mm.

Återigen kom beviset att gammal är äldst och det råder ingen tvekan om att KISS fortfarande kan leverera och jag titulerar redan denna som en klassiker!

Och för att ge Kiss-samlaren lite huvudbry så har skivan bla getts ut i ett antal olika varianter: cd, cd med 3-d omslag, vinyl lp, vinylbild lp (2000 ex), booklet utgåva med cd från USA, cd 13-låtars variant(1 extra låt), tysk variant med ändrad logga(SS) med ölglas som bonus mm.

Johan Jansson

International Blues Family ”International Blues Family”  (LR Productions/Hemifrån)

Lightnin’ Red, amerikansk gitarrist och sångare, har hängt med länge. Borde vara i sina early sixties nu. Uppväxt runt Chicago där den kraftfulle Luther Allison tidigt tog honom som lärling. Flyttade sedan till Austin, Texas i 20-årsåldern där han såg bröderna Jimmie och Stevie Ray Vaughan spela på syltor inför en handfull åhörare.

Den fina med flytten blev att Lightnin’ Red (Wayne Bak i prästbetyget) med tiden kom att spela en säregen blandning av Chicago- och Texas-blues. Men när den rödblixtrande spelar som bäst på det här albumet associerar åtminstone jag till Harvey Mandel som först hördes i Canned Heat. Tjocka, pricksäkra ackord. Slajdspelet (tre låtar) är också av hög klass. Lightnin’ Red övertygar även som rosslig sångare med det där känsliga vibratot som sjungande gitarrister (ofta) är så bra på att utveckla. Till på köpet är han en hantverksskicklig låtskrivare. Det är inte helt lätt att komma upp med ett knippe låtar som de flesta bluesdiggare tycker sig ha hört förut – men ändå garanterat går igång på.

Hans senaste projekt heter alltså International Blues Family och är inte dumt alls. ”Familjen” kommer från USA, Kroatien och Tyskland, ursprungligen hoprafsad 2010 för en Europa-turné som löpte så väl ut att gruppen nu är en fast konstellation.

Det plottriga, röriga omslaget antyder att bluesens Boney M till sist har anlänt, men de farhågorna kommer på skam redan i introt till första spåret. Extrovert uppåtblues levererat av ett tajt band är vad vi har att göra med. Med tydliga inslag av soul och rock. Internationell festivalblues skräddarsydd för internationella bluesfestivaler. Skulle tro att de säljer en faslig massa skivor efter varje gig.

Starkast intryck gör färgade, karismatiska sångerskan LZ Love som sjunger gott och väl varannan låt. Mycket star potential där. Med sin gospelbakgrund är det hon som står för de souliga inslagen. En precis lagom hes, dov, beslöjad röst bräddfull av sensuell pondus och kvinnlig stolthet. Hon och Lightnin´ Red inledde sitt samarbete som duo men skulle snart expandera. Från Kroatien hämtades unga och späda basisten Nerea Rudic som pumpar på tungt och melodiskt men framförallt oerhört stadigt. Får efter några lyssningar för mig att flickebarnet kommit till jorden för att spela bluesbas i Larry ”The Mole” Taylors anda. Blir därför inte så lite förvånad när jag hittar ett par år gammalt Youtube-klipp där hon drar ett bassolo (modell grooovy) som den värsta fusionsmusiker.  Tror att Jonas Hellborg allvarligt hade övervägt förtidspensionering om han hade tittat på det.

Munspelaren, kroat även han, har mage, eller möjligen distans nog, att använda sig av artistnamnet Sonny Boy. Tror inte att någon nutida amerikansk harpist skulle ha kommit på tanken, ingen svensk trynorgeltrakterare heller för den delen. Mannen må se ut som en skräckinjagande östeuropeisk tungviktsbrottare men skulle (lätt) platsa i de förnämsta blueskretsar. Karln har förstånd att spela sparsamt också, ett inte oviktigt kännetecken för riktigt stora munspelare.

Virvelglade, tyske trummisen Tom Diewock hade även han gjort vilket bra bluesband som helst ännu bättre. Svänger hårt, kantrar aldrig med kanoten hur kul han än verkar ha.

Bästa låten? Utan tvekan ”Stand for Something” vars exemplariska slajdgitarr skär så där skönt i mellangärdet. Dock inget att söka läkare för. Gåshudsframkallande sång av LZ Love. Texten, och hur hon fraserar, hade kunnat avgöra presidentvalet. ”If you don’t stand for something, you’ll fall for anything.” Thing uttalas då, som sig bör i sammanhanget, thäng.

Bara Aretha Franklin hade sjungit den lika bra.

Mats Zetterberg

Junkstars ”With A Twist Of Lemon” (Despotz/Playground)

När jag första gången hörde Junkstars kände jag en befrielse, inte för att det är nyskapande för fem öre utan för att jag då behövde höra lite attitydstinn röjig bredbent partyrock som lånar från både punk och hårdrock. De har tidigare lirat under namnet Rock n Roll Allstars och var redan då en käftsmäll av energi, de bytte namn till Junkstars för att Gene Simmons i Kiss startade ett band med samma namn. Junkstars låter som sig själva man har ett något av eget sound som i övrigt påminner om Royal Republic, The Hives, Backyard Babies, The Bones och så vidare. Och i likhet med de nämnda banden lyckas även Junkstars med bedriften att få skivan att låta jävligt energisk, attitydfull, glädjefull så man vill bara stå och headbanga och skrika med i låtarna.

Egentligen finns det egentligen inget med ”With a twist of lemon” som gör den speciell, bortsett från att den är väldigt bra och innehåller en stor mängd killer-spår. Finns inte en enda dåligt låt på plattan. Helt enkelt en av de bästa skivorna som släppts det här året.

Vill man följa bandet kan man kolla in en minidokumentär/dokusåpa (i 6 delar) på bandit.se. Fördelen med serien är att den visar människorna bakom musikerna, alltså att det inte är bara livet på scenen. Den visar också att grabbarna är seriösa när de får snacka var och en för sig själva. Problemet med hela den serien nu när jag sett två avsnitt är att serien tenderar att förlöjliga bandet (vilket de gör helt själva när alla i bandet är i samma rum) och dessutom skapa för stor vetenskap vilken tar bort myten bakom rockmusiken och dess musiker. Så på det hela taget är serien ganska charmig.

”…Fuck me before I’m a legend”

Lars Svantesson

Steve Forbert ”Over With You” (Blue Corn/Border)

När Steve Fobert släppte debuten Alive On Arrival 1979, så omnämndes han av en del kritiker som den “nya Dylan”. Hans röst krackelerade redan då och flera starka låtar som Going´Down To Laurel , It Isn´t Gonna Be That Way och Romeo´s Tune stärkte hans position som låtskrivare. Efter några bra album försvann Steve Forbert från mina dåtida spellistor. Han har dykt upp ibland genom åren utan att lämna några bestående musikaliska spår efter sig i min lyssningsvärld.
 
Nu efter 30 år och 14 album är rösten densamma, den spricker på de rätta ställena men är numera mer mogen och  eftertänksam – men det som är viktigt är att han skriver starka låtar igen.

Dessa tio låtar på Over With You kretsar runt relationsfrågor som förmodligen har sina rötter på det personliga planet. Men det blir aldrig eget navelskåderi.

Steves melodikänsla visar sig  vara intakt. Baby I Know, Sugerplum Fairy och titelspåret är klara bevismaterial. Instrumenteringen är akustiskt inriktad och cellons ljudbild skapar den rätta stämningen till Steves karaktäristiska röst.

Han blev aldrig någon ny Dylan, det blev ingen annan heller. Men har man den låtskrivarkänsla som här visas upp så räcker det gott med att vara Steve Forbert.

Bengt Berglind

Jimmy Cliff ”Rebirth” (Universal)

I våg efter våg har de sköljt över oss under senare år till min stora förtjusning…vad undrar ni givetvis nu?

Jag tänker på R & B, funk och soul som den en gång lät på det goda 60- och 70-talet med band som Sharon Jones & The Dap Kings, Lee Fields samt Randa & The Soul Kingdom för att nämna några som backat klockan och fått det att låta som förr både vad gäller kompositioner och ljudbilder.

Med Reggae, Ska & Rocksteady har jag inte upplevt detsamma riktigt. Då ska ju också sägas att jag inte är lika bevandrad i dessa stilar som i de som nämns i tidigare stycke. Men så satt jag en eftermiddag och lyssnade igenom en bunt plattor från 2012.

Dessa album kom jag att som sig brukligt bör svepa över först med hörselgångsräfsan, sedan med den grovtandade stigbygelskammen för att sedan låta dem silas genom det ovala fönstret ner för en runda i snäckan. Detta för att sedan eventuellt få fortsätta upp och kittla den kräsna vestibularisnerven vilket i sin tur kan leda till ett passerkort in i den gyllene örontrumpetens kammare. Detta arbete göres alltid för att se vilka skivor som i mitt tycke skulle hålla för den fortsätta färden tillsammans med de album som är värda en extra lyssning, kanske två, tre…ja eller räcka hela vägen till att hamna bland de skivor som fightas om en plats på min topp 20 över album utgivna angivet år.

Denna skiva överrumplade mig och tog sig dit utan att svikta en enda gång. Jimmy Cliff hade jag givetvis hört tidigare, men jag höjde knappast på ögonbrynen när jag hörde titeln och att gubben hade en ny skiva ute. Detta trots att han 2010 valdes in i Rock And Roll Hall Of Fame, vilket gjorde honom till endast den andre personen från reggaescenen att bli invald där. Som sagt efter att tonerna från detta album farit ovan nämnda väg in i mitt sinne så var jag nära extas. Det var ju så här det kunde låta när det var som bäst förr i tiden, vilket driv, vilken hunger, vilket sväng…ja jävlar anamma, min stora kroppshydda kom i självsäng efter ett par försök till danssteg på mitt något hala vardagsrumsgolv vilket ledde till ett stycke vält Yuccapalm samt en något konfunderad Fogass sittandes på mitt på golvet med ett stort fånigt leende på läpparna…leendet gällde ”Rebirth” som albumet är kallat.

Albumet är allt vad titeln säger rakt igenom, en pånyttfödelse av denna genre. Från första tonerna i den skadoftande ”World Is Upside Down” till avslutningsspåret ”Ship Is Sailing” via bland annat en schysst cover på gamla The Clash dängan ”Guns Of Brixton” och genom en historielektion i genren från den grymt svängiga ”Reggae Music”.

Nu hinner jag inte skriva mer gott folk, ska sopa upp krukväxtjorden och ta på mig mina hemmasydda sockiplast med gummisula och dansa till ”Rebirth” tills jag stupar i säng….föreslår att ni gör detsamma…har ni inga sockiplast går det nog bra barfota också…let’s Leggo!!!

Tomas Ingemarsson

Redaktionens kommentar: För tre år sen när vi drog igång sidan så var Tomas Ingemarsson ett av de starkaste skribentkorten här på nyaskivor.se. Sen kom jobb och annat emellan… Så gissa om vi blev glada när Tomas hörde av sig igen. Parallellt med recenserandet här så behandlar Tomas musikens beståndsdelar på sin egen nystartade blogg Fogass Musical Excesses. Från och till så kommer recensionerna samtidigt läggas upp på bloggen. Inget konstigt med det, och på samma sätt har ju Lasse ’Punk’ Svantesson jobbat senaste tiden. Vi välkomnar Tomas tillbaks till gänget (och så ses vi ju till helgen)!  

J.C. Cinel ”The Light of a new Sun” (Andromeda Relix/Hemifrån)

’The Light Of A New Sun’ är tredje soloskivan med italienaren J.C. Cinel. Det är
ett försök, så gott som något, att blidka den kräsna lyssnarskaran. Med sin
musikaliska begåvning som innefattar sång, kompositioner och utövande av ett
antal instrument har han egentligen alla förutsättningar att lyckas.

Inspelningsstudion är belägen i Nashville, Tennessee vilket är en garanti för
att det är countryrock som åsyftas. Till sin hjälp har han Johnny Neel
(klaviatur) som man vanligtvis kan hitta i salooner där Gov’t Mule och Allman
Brothers utövar sina färdigheter.

Till dem som har upplevt Jura-tiden och minns band som Doobie Brothers och Poco,
så är detta en déjà vu-upplevelse. Som resultat av en tillfällighet eller slump
har i synnerhet ’Wheels Of Time’ men även titellåten ’The Light Of A New Sun’
också starka karaktärsdrag av Wishbone Ash. Det är sannerligen ingen nackdel. I
’A Place In The Sun’ och ’Islands’ å andra sidan målar Cinel in sig i det
tråkiga hörnet som bara är ämnat för singer/songwriters. 

Det är inte nödvändigt att klä upp sig i cowboyhatt, kråsskjorta och utsirade
boots för att lyssna till musiken ifråga. Förmodligen behöver man inte sitta
ensam länge heller. Dambesök är att vänta när de här mjuka tonerna strömmar ut
och bara det är ju värt skivans pris.

Thomas Claesson

 Shonen Knife ”Pop Tune”  (Damnably/Border)

Direkt från japanska mångmiljonstaden Osaka kommer en av de mest friska fläktarna musikåret 2012, Shonen Knife. På den ny albumet Pop Tune visar bandet, som brukar kallas för Osakas Ramones, rakframåt popdängor som ligger i gränslandet av just The Ramones och Sahara Hotnights med gissningsvis en hel del av influenser från 60-tals pop. Med sin framåtattityd och sköna driv lyckas brudarna i Shonen Knife med sin DIY-doftande musik få mig att dra på smilbanden så fort deras låtar spelas.

Visst kan det vara störande med amerikanska med japanskbrytning men i det här fallet tenderar det till att bara kännas som charmigt. Och när jag sedan får reda på att Pop Tune nittonde (19!) fullängdare inser jag att jag antagligen har extremt skön musik att söka upp och njuta av. Däremot känns det ju samtidigt skrämmande att jag har gått hela livet utan att känna till det här bandet, hur gick det till liksom?

Lars Svantesson

Robert Cray ”Nothin’ but love” (Provogue/Mascot/Border)

På åttitalet låg Robert Cray i en framskjuten bluesposition sida vid sida med
Steve Ray Vaughan. Vägen delade sig och Steve Ray försvann i riktning mot
rockpubliken i en rökridå av brinnande däck med hjulen vilt spinnande och
bagaget fullt av influenser från Jimi Hendrix. Robert rattade lugnt och stilla
in i gräddfilen med soulen i backspegeln och Albert Collins bluesgitarr i
framsätet.

Mer än ett kvarts seklet har passerat och med ’Strong Persuader’ (1986) och dess
föregångare ’Bad Influence’ och ’Strong Accusations’ fortfarande klingande
färskt i bakhuvudet känns Robert Cray nu vitalare än någonsin. De passerade
årens samarbete med B.B. King, Eric Clapton, John Lee Hooker, Chuck Berry,
Albert Collins och alla andra av betydelse, har gjort honom själv till en livs
levande blueslegend. Vare sig han vill det eller ej.      

Den uttrycksfulla, silkeslena rösten i följe med den välartade gitarren är en
förförisk konstellation. En iakttagelse som inte minst gör sig gällande i den
trånande ’(Won’t Be) Coming Home’. Den ödmjuka ’Worry’ är ett annat bevis på en
smakfull mid-tempo låt vilket genom tiderna har blivit något av Crays signum.  

Bland alla nykomponerade sånger gömmer sig en version av Bobby Parkers ’Blues
Get Of My Shoulder’.  När tårarna väl har torkat in måste man komma ihåg att
kärleken försvinner inte ut i tomma intet när det är slut. Den väntar bara runt
hörnet på någon annan att bry sig om.

Robert Cray kan känna sig trygg i sin tillvaro där han står framför Cadillacen
med sin Fender Stratocaster och Stettsonhatt. Stil skall alltid belönas. Det här
är en skiva att ta i sin famn och drömma sig bort, en skiva att älska.

Thomas Claesson

Nico Wayne Toussaint ”Lonely Number” (Dixie Frog/Hemifrån)

Det här är inte mindre än nionde albumet från den franske bluessångaren och munspelaren Nico Wayne Toussaint (nej, no relation, ni förstår vad jag menar) som fyller 40 först nästa år. En ung veteran, följaktligen, som har tillbringat mycket tid i USA. Det hörs.

Titelspåret, som får inleda, är luftigt, svängigt och välspelat. Lätt funkigt. Det kromatiska munspelet slår an tonen direkt.  Låten slutar med att alla instrument tonas ut – utom munspelet som blir ensamt kvar. Olika sorters ensamhet är också vad texten handlar om. Smakfullt, snyggt.

Nico W har både blues och soul i den inte speciellt omfångsrika rösten. Ändå räcker den till alldeles utmärkt. Han framstår som en melankolisk, eftertänksam man, faktiskt så till den grad att jumpbluesen ”Time to Party” inte verkar komma från hjärtat utan mer känns som en arrangörseftergift, ett lite halvhjärtat försök att bredda repertoaren. Killarna i bandet låter förvisso partysugna – men inte huvudsångaren själv – och då faller det på eget grepp.

Toussaint håller sig med eget, ytterst kompetent komp bestående av gitarr, bas och trummor. Franskklingande namn, basisten Kevin Mark undantagen. Flera amerikanska gästartister medverkar, mest kända är munspelaren Rod Piazza, spelar kromatiskt han också, pianisten David Maxwell och den rivige tenorsaxofonisten Tommy Schneller.

Ett tiotal av CD:ns sexton spår är skrivna inom gruppens ramar. Speltiden är nästan i längsta laget och en eller annan cover kanske kunde ha strukits, t ex Muddy Waters ”Deep Down in Florida” som man onekligen hört (bättre) förr. Två instrumentallåtar känns också lite som utfyllnad.

Nico Wayne Toussaint har mig veterligt aldrig spelat i Sverige. Däremot har han, får jag veta av en slump, gjort ett duogig för några år sedan på en holländsk bluesklubb tillsammans med sångaren och slidegitarristen Anders Landelius från Linköping, mer känd som Slidin´ Slim. Som bara har gott att säga om sin franske kollega.

Det förvånar mig inte.

Mats Zetterberg