nyaskivor.se

Splitside ”This Sinking Ship” (Knuckle Ride/Sound Pollution)

När svenska punkband överlag sjunger på svenska går Blekinge-bördiga Splitside emot vinden och lirar trallvänlig arbetarklasspunk på engelska. Både den styrande moderatregeringen liksom Jimmie Åkesson får sig varsin känga. Splitside tar även ställning för den lilla arbetande människan i en värld som inte längre är för dem. Man får även läge att slänga in låtar som inte är politiska också – man avhandlar låtar om punkrock, bärs och bra tider. Så de lyckas täcka in de flesta ämnen som kan tänkas ha något att göra med punk. Fast bäst gillar jag de politiska låtarna.

Musiken kan beskrivas som en hybrid av Bad Religion, Rancid och glad svensk trallpunk från tidiga 90-talet. Helt enkelt väldigt nära fenomenalt.

Lars Svantesson

Watain ”Lawless darkness” (Season of Mist/Sound Pollution)

Det här är i stort sett det enda jag har lyssnat på i sommar.
En märklig kontrast mot det ljus och den värme vi har förunnats i år.
Black metal shall be reborn, lovar dom, Watain från Uppsala.
Med nya plattan Lawless Darkness infrias löftet med råge.
Det är ett mästerverk som förnyar och breddar genren.
Det är så, ursäkta, jävla bra att jag härmed skulle kunna släppa pennan.
För vad kan komma härnäst, som toppar Lawless Darkness?
Samtidigt vore det ju dumt att ge upp, nästan som att uppmana också Watain att nu kan ni lägga av, grabbar. Ni kan inte göra bättre än så här. Men det kan de ju förstås. Lita på det.

Nu bör jag komma till saken, förstår jag. VARFÖR är detta så in i mörka helvitte bra?
Varje ackord och ton, vartenda uns av ljud på Lawless Darkness är genren troget.
Inte desto mindre finns här förnyelse i form av en räcka vidunderligt vackra melodier.

Ja, faktiskt.

Med ett ofattbart bra låtmaterial, framfört lika oförståeligt mästerligt, kan betyget bara bli ett.

Mats Johansson

Broken Bells ”Broken Bells” (Columbia/Sony)

Ibland händer det bara att det plötsligt funkar, att alla kuggarna kuggar i. Att alla bitarna liksom faller på plats.

Broken Bells är ett sådant exempel. Ett musikaliskt möte mellan producenten  Brian Burton, kanske mer känd som Danger Mouse och exsångaren i indiepopgruppen Shins, James Mercer, resulterar i ett alldeles utmärkt litet popalbum. Det är inte ofta sånt händer numera. Ofta är det en eller två  hits som får den otacksamma rollen att försöka bära upp ett helt album. Men på Broken Bells debutplatta vimlar det av utsökta poppärlor ibland med modern psykedelisk touch. James Mercer är en oerhört mångsidig  sångare som sjunger med en klarhet och säkerhet som är få förunnat. Arrangemangen på de tio låtarna som albumet innehåller är mångsidiga med ett brett ljudbildspektra som känns nytt men som samtidigt hämtar små guldkorn från pop- och rockhistorien som de sedan väver in i sin egen popmusikvärld med gyllene  ramar.

Nu återstår att se om Brokens Bells bara är ett musikaliskt möte, som sedan ebbar ut i intet. Det kan också vara början till något riktigt stort. Hoppas kan man !

Bengt Berglind

Rhapsody Of Fire ”Frozen tears of angels” (Nuclear Blast/Warner)

Rhapsody Of Fire ”The Frozen Tears Of Angels”
Jadå, det här italienska receptet känner säkerligen alla hårdrockare igen vid det här laget: Christopher Lee som berättarröst, instrument som spelar symfonisk hårdrock med inslag från den klassiska musikens värld och en sångare som sjunger med ljus stämma. Med andra ord är det minst sagt läge för bandet att förnya konceptet en aning. Och då menar jag en större förändring än att lägga till Of Fire i bandnamnet…
Visst är bandet Italiens stolthet i metalvärlden och man har gjort en hel del bra låtar, men det mesta på The Frozen Tears Of Angels känner vi igen sedan tidigare. Det ska dock sägas att skivan är klart bättre än bandets två senaste = fansen som tycker bäst om Dawn Of Victory har en hel del att hämta på det nya alstret.
Låtarna på The Frozen Tears Of Angels bildar en helhet, men det finns en låt som sticker ut och den sticker ut riktigt ordentligt. Reign Of Terror innehåller bandets allra bästa ingredienser och det betyder sju minuters innehållsrik kvalitetsmetal.
Ljudmässigt finns inget att anmärka på: alla instrument framträder tydligt i mixen och känslan av storslagenhet är påtaglig (alltså precis som bandet själva vill ha det).
Avslutningsvis vill jag delge min motivering till betygstrean: en poäng för ovan nämnda låt, en poäng för skivans alla snygga gitarrslingor á la Yngwie Malmsteen och en poäng för att bandet struntar i vad andra tycker och kör sitt race.

Magnus Bergström

Psychopunch ”The Last Goodbye” (Silverdust records/Sound Pollution)

Det här är nionde albumet från Västeråsrockarna. Det har varit lika svajigt som en gammal vinylsingel under årens lopp. Jag har bokat dem till Jäger, hyllat dem, sågat dem på vägen mot denna skiva. De har varit produktiva med singlar, medverkat på en uppsjö av samlingsskivor. ”The Last goodbye” är bland det bästa som har kommit från detta actionrockande diseldoftande gäng. De blir aldrig ett nytt Hellacopters och det är skönt att de inte längre försöker med det, utan gör sin grej. För första gången känns det lika bra som det gjorde med debuten ”We are just as welcome as holy water in satans drink” (2001).

Mattias Ransfeldt

Ava Inferi ”Blood Of Bacchus” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Att den på pappret märkliga symbiosen portugisisk fado och doom metal funkar vet vi sen tidigare: Blood of Bacchus är Ava Inferis tredje albumsläpp. Det är faktiskt inte så konstigt att genrerna funkar ihop med tanke på att de delar fascinationen för sorg, mörker och det ödesmättade. Det är en stark beröringspunkt och kittar liksom samman det hela på ett ganska självklart sätt.

Gruppen startades 2005 av norrmannen Rune Eriksen (tidigare Mayhem) och portugisiska fadovokalisten Carmen Simões. Samma år anslöt basisten Jaime S Ferreria och trummisen Joâo Samora. Med på Blood of Bacchus är även Nuno Roberto på gitarr. Det hela bärs dock upp av Simões suveräna sång och Eriksens känsla för bra riff och melodier. Plattan är mättad med såväl tyngd som stilla, sfäriska passager och stämningsfull melankoli. Sången är stundtals en mix av engelska och portugisiska, vilket inte är fel: det sistnämnda är nog jordens mest melodiska språk.

Mats Johansson

We Were Promised Jetpacks ”These Four Walls” (Fat Cat/Border)

Något utav det roligaste jag vet är att upptäcka ny musik. Musik som även lyckas ge dig den där känslan som gör att du inte kan sluta lyssna. När man som jag har musik som det största intresset kan man hitta dessa godbitar som tittar fram ur kaoset av stereotypt dravel. Men sedan är jag väl en så kallad musiknörd.

We Were Promised Jetpacks är ett ungt skotskt band som består av Adam Thompson (sång/gitarr), Michael Palmer (gitarr), Sean Smith (bas) och Darren Lackie (trummor). De bildade WWPJ när dom gick i high school i Edinburgh, där de ställde upp i Battle of the bands och vann. Det spektakulära i detta var att det var WWPJ första spelning. Efter examen flyttade de till Glasgow för att satsa helhjärtat på musiken. De spelade in ett demo med tre låtar som fick en hel del speltid på olika radiostationer över hela Storbrittanien.

These four walls är alltså WWPJ debut. Jag hade hört en singel från skivan innan och undrade om skivan skulle hålla samma klass. Nu vet jag svaret. Den håller bättre klass skivan igenom! Skivan rivstartar med låten It´s thunder and it´s lightning. En låt som osar av skotsk dialekt och frenesi. Den monotona gitarren visar direkt att det kommer att rocka loss och som det gör! Känslan jag får är att  vill jag hoppa runt i ett festivaltält någonstans. Sedan fortsätter skivan med Ships with holes will sink. Låten börjar med att Adam Thompson på sin bredaste skotska sjunger loss. Redan här inser jag att denna skiva är riktigt bra. Låt efter låt med höjdpunkter som Quiet little voices och Moving clocks run slow.

We Were Promised Jetpacks har lyckats med att göra en skiva som får mig att tro på framtiden. Om man kan göra en så här bra debut, hur bra kan det inte bli nästa gång?
These Four Walls är en komplett skiva som har fått mig att inse två saker. För det första att Skottland är ett land som kan producera nya artister med hög kvalité och för det andra att jag är väldigt glad över att vara musiknörd.

Tobias Johansson

Shortino ”Chasing my dream” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Va? Har Coverdale släppt en ny platta? Nej, så är inte riktigt fallet men första gången jag lyssnade igenom ”Chasing my dream” så fanns det en mängd likheter mellan de två herrarna. Mannen med pipan på den här skivan heter Paul Shortino och är ingen ung-kalv i hårdrocksbranschen precis. Han har en tidigare karriär som leadsångare i band som Quit Riot, Rough Cutt, Badd Boys och nu Shortino. Han har även hunnit med att släppa skivor som soloartist.

Med sig på skivan har han en mängd rutinerade musiker från band som Jaded Heart, Mad Max och K2; och rutinen märks, det svänger och det är riktigt tight. Vad som levereras är melodiös hårdrock av hög klass. Det låter lite Whitesnake, Deep Purple och även med en touch av blues. Allt är oerhört välspelat och producenten och gitarristen Michael Voss ska ha en stor eloge för de alldeles förträffliga gitarrerna och den helgjutna ljudbilden.

Shortino bjuder på ett par riktigt tunga låtar och även ett par riktigt bra ballader och det är låten ”Promises” som jag tycker är starkast av de lugnare numren. Vad som saknas för mig är de riktigt starka låtarna, de där låtarna som för håren på armarna att ställa sig upp. Det här är absolut ingen dålig skiva, bara lite tråkig stötvis tyvärr. Allra bäst tycker jag det blir i låtar där bandet vågar ta in lite moderna influenser som loopar och syntar. Ett bra exempel på när dom gör just det är i låten ”To the Cross” och här tycker jag det blir riktigt intressant. På samma gång som de tar in det moderna är de också lite tyngre här och det gillar jag.

Ett mycket stort frågetecken lämnar Shortino dock när man av någon konstig anledning väljer att göra en cover på Bonfire’s gamla dänga ”Take my heart and run”. Absolut inget fel på den låten men Shortino kommer inte ens nära att göra den rättvisa. Tyvärr tar den bara upp plats på skivan.

Chasing my dream är mycket jämn som platta, dock tappar den ”suget” lite mot slutet av de 11 låtarna. Om jag fick önska mig något så hade det varit att Shortino vågade sticka ut lite mer, vågade vara lite mer ”moderna”. Skivan är bra men den är knappast nyskapande.

Anders Larsson

Dream Theater ”Black Clouds & Silver Linings” (Roadrunner/Bonnier Amigo)

En ny DT-skiva betyder per automatik en välljudande produkt både när det gäller produktionen och – det viktigaste – musiken, och så är också fallet (se betyget) när det gäller de sex låtarna på nya ”Black Clouds & Silver Linings”. Och eftersom varje låt är som en egen fristående musikalisk resa så följer nedan en genomgång låt för låt.

A Nightmare To Remember: Börjar i Dimmu Borgir-stil (och det låter mycket bra) men ganska omgående tar de typiska DT-melodierna över. Och det är just när bandet blandar lugnt och hårt och långsamt och snabbt som de är allra bäst, enligt mig. Kanonlåt! A Rite Of Passage: Medryckande refräng och flera snygga taktbyten utmärker denna låt som spelades live på Sweden Rock Festival där den fick ett bra mottagande av publiken. En typisk DT-låt i toppklass. Wither: En fin, ömsint ballad i klass med The Answer Lies Within (Octavarium). James LaBrie kommer bäst till sin rätt när han sjunger ”mjukt” och han gör en bra insats i den här låten. The Shattered Fortress: I och med denna låt avslutas Mike Portnoys låtserie om ”de tolv stegen mot nykterhet” och låten är full av snygga riff. Passande nog så återkommer flera melodier från de tidigare låtarna i serien (The Glass Prison, This Dying Soul, The Root Of All Evil, Repentance). Bra jobbat. The Best Of Times: Mycket gripande text om Mike Portnoys relation med sin bortgångne far. De sista tre minuterna tillhör John Petrucci helt och hållet, då han låter gitarren ”gråta” i det ena soloäventyret efter det andra. Gåshud. The Count Of Tuscany:  Enastående! Lyssnaren tas med på 19:16 minuter njutning i en svåröverträffad musikalisk resa. Ojojoj…

Jag kan inte få nog av skivan och upptäcker för varje lyssning nya intressanta detaljer. Hatten av för DT för det är mycket bra jobbat att få till ett så här starkt album efter så många år i branschen. Noterbart i övrigt är att det är värt pengarna att lägga vantarna på 3-cd-versionen där bonusen är en skiva med instrumentalversioner av alla låtar och en skiva med coverlåtar (intressanta låtval). Att jag tycker att ”Black Clouds & Silver Linings” är DT:s bästa skiva hittills behöver knappast tilläggas (men jag gör det ändå). Och med tanke på den formtopp som bandet är inne i för tillfället så är det ingen tvekan om att det blir en magisk konsert när turnépaketet ”Progressive Nation” stannar till i Stockholm i slutet av september.

Magnus Bergström

Wilco ”Wilco the album” (Nonesuch/Warner)

Alla som någon gång varit ett fan, må vara till ett fotbollslag, rockband, eller en författare, vet vad det vill säga att längta efter och hoppas på nästa ”storverk”, och sedan när det väl är dags för matchen/plattan/boken, så blev den inte alls vad man så innerligt suktat efter. Det är just där som Wilco skiljer sig från alla mina andra hjältar; jag blir aldrig besviken! Det kanske inte blev som jag hade hoppats eller önskat, men alltid intressant och på något sätt nytt och alltid välljudande. Så även denna gång…
 
Det är ett mer harmoniskt och välmående Wilco vi har fått uppleva de senaste åren. Tiden med interna stridigheter och avhopp verkar vara förbi, och rent musikaliskt kan jag inte tänka mig ett bättre Wilco. ”Wilco (the album)” är bandets 7:e album, om vi exkluderar ”Mermaid avenue-plattorna” och ”Kicking Television”(live).
 
Jag vill nämna några låtar som sticker ut lite extra. Först ut: ”Wilco (the song)”. En pigg showstarter som också helt logiskt har fått agera öppningslåt på den pågående turnèn. Här tar sig Jeff Tweedy an rollen som tröstare och lovar oss att om tiderna är tuffa och resan hård etc, så finns det ett faktum som vi behöver veta: ”Wilco will love you baby”. Jag läser in en smula ironi mellan raderna, men även en dos äkta kärlek till alla oss som tar Wilcos musik på allvar.
 Den vackra ”You and I”, där Leslie Feist gästar i en underskön duett, snuddar vid en känsla jag ofta får i dessa informationsflödesmättade tider, nämligen; jag vill inte veta allt om dig, jag vill uppleva en stämning av magi, ovetskap om vad som händer efter nästa kurva, en skvätt mystik om du så vill, och sedan gör det ju ingenting att deras röster fungerar oförskämt bra ihop.
”Country dissapeared” skulle kunna vara ett manus till en film om en dystopisk framtid. Men jag är rädd att det är vår egen samtid som beskrivs. Just nämnda låt är den som gått flest gånger hemma hos mig, ljuvlig och lite hemsk på samma gång.
 
Jeff Tweedy, John Stirratt, Nels Cline, Glenn Kotche, Pat Sansone och Mikael Jorgensen gör det igen… Slår undan benen på mig! För Bövelen vad bra detta är! Har du inte upptäckt Wilco är det dags nu, och deras nya skiva är enligt mig en lämplig ingång till deras samlade verk. Jag ser spår från samtliga föregångare men på något mystiskt vis är det ändå ett steg framåt. Hur som helst är det för mig otroligt imponerande att kunna uppfinna sig själv låt efter låt, album efter album, medlemsbyte efter medlemsbyte. Tack och lov verkar den nuvarande sättningen vara här för att stanna.
 
Missa inte Wilco på Way out west, Fredagen den 14:e Augusti kl 19:00! ”Wilco will love you baby”.

Olle Nilsson