Träffsäkra tongångar
Black Swan ”Paralyzed” (Frontiers/Playground)
Även om Black Swan är kategoriserad som en supergrupp är det inte rättvist att jämföra dem med t.ex. Black Country Communion eller Cream. Med förflutet i respektive Michael Schenker, Whitesnake, Foreigner och Ace Frehley är det ändå klarlagt att irländaren Robin McAuley åtföljd av amerikanarna Reb Beach, Jeff Pilson och Matt Starr har ett stabilt säte någonstans i mitten av den melodiska rockens rike.
Ensemblen bildades omkring 2019 efter initiativ från Jeff Pilson som tillika är producent. Projektet som inte bara skulle visa upp McAuleys sångförmåga, utan också ge en mäktig musikalisk ryggrad att luta sig mot. Debutalbum ”Shake The World” (2020) var en grym introduktion från erfarna musiker som musikaliskt sett passade ihop. Andra albumet ”Generation Mind” som följde 2022 befäste kvartettens status och lyfte fram talangen hos var och en av dem. ”Paralyzed” fullbordar deras hattrick av album oavsett om det är en kontraktsförpliktelse eller om de bara gillar varandra.
Visserligen ger själva albumtiteln sken av att ha fastnat i 80-talets hårdrockande, men det finns ändå en anda av mod och motståndskraft. Spänningen finns här och reflektioner avlöser varandra. Gammaldags kvalitet med tidlöst sound är inte att förakta. Bandet har uthållighet, envishet och melodier djupt inbäddade i sin identitet vilket gör att även under mörkare stunder så pressar musiken sig framåt. Snabba nummer varvas med mellantempo-spår och mer ömsinta ballader.
When The Cold Wind Blows strömmar ut från någonstans där alliansen möttes till rakt in i lyssnarens öron. McAuleys mogna röst med den magnifika karaktären får företräde och glänser med en vackert råare ton efter åratal av hårt arbete. Death Of Me trampar plattan i botten. Slagkraftiga riff och en mörkare lyrisk prägel regerar här. Refrängen träffar hårt och fastnar så pass mycket att det går att föreställa sig sin egen AI-genererade luftgitarrvideo.
Drömscenariot If I Was A King breder ut ogenomträngliga riff som banar väg innan sånginsatsen tar vid. En släng av magi breder ut sig när de känslomässiga kontrasterna mellan vers och refräng tumlar runt. Ett värdigt avslut utan nedtoning ger en extra knorr. Den pådrivande I’m Ready utstrålar hoppfullhet och motivation. Den självsäkra och själfulla stämman lyfter fram budskapet på ett meningsfullt sätt aktivt uppbackad av till buds stående instrumentering.
Förbluffande nog är titelspåret Paralyzed inte ett spår som sticker ut speciellt mycket. Riffandet är visserligen intensivt, men det saknas material för en hit då vare sig versstrukturen eller refrängen ger ett minnesvärt intryck. Då är det bättre stadga på Carry On som gör att öronen spetsas redan under inledningsriffet. Den förbättrade melodiska känslan som aktningsfullt kramar refrängen är betydligt behagligare.
Det verkar som om Black Swan-projektet var fast beslutet att ta saker och ting till en ny nivå här, men det är tvivelaktigt om det verkligen hände. Det angenäma problemet är att deras tidigare utgåvor är väl så bra och då har vi även McAuleys soloskivor att beakta. Bandet försöker verkligen göra något innovativt, men det lutar mer åt en korsbefruktning och då hamnar de på en grundmurad nivå som varken ger burop eller stående ovationer.
Thomas Claesson
