Finstämt kontrollerat oväsen
O’Death ”Outside” (City Slang/Playground)
Det här är både intressant och väldigt bra. Vad får man om man mixar indie med americana och slänger in lite Tom Waitsiskt ”oväsen” och galenskap? Lyssnar man O’death’s senaste skiva Outside känns resultatet ganska självklart. En annan referens som känns aktuell är Jim White, som också gjort flera riktigt bra album inom den något mer experimentella delen av americana genren. Kontrollerat finstämt kaos som vävs samman till magiska små sånger. Varken mer eller mindre. Och som vävs samman till en fin helhet på ett album som kräver sina genomlyssningar och sin lyssnare.
O’death är för dig precis som mig som tycker Tom Waits är bra men känns alldeles för svår och komplicerad för att få grep på. O’death passar säkert utmärkt för dig som älskar Waits också.
Det här är bandets fjärde fullängdare, var av några av de tidigare har varit självutgivna. Bara det faktum tyder på att det här är högkvalitativt eftersom bolagen inte vågat satsa på det från början för det är smalt och svårgreppbart. Helt klart är att jag blir sugen på att höra bandets tidigare skivor, för så bra och inspirerande är Outside.
Slut dina ögon och lyssna så ser du med ganska stor säkerhet ett vidsträckt nordamerikanskt landskap utan städer och människor så långt ögat kan se. Det enda i bebyggelse du ser är antagligen en öde liten spökstad. Du känner en liten sval bris som blåser, upp lite torrt grus, över det i övriga varma sydliga landskapet. Gå sedan in på Wikipedia och läs om bandet och slås av förvåning när det visar sig att de är från Brooklyn, New York. Det kan man verkligen inte tro när man hör musiken. För musiken skriker landsbygd och känns inte alls stadsaktig.
Lars Svantesson
Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi upptäckte den först nu…
