nyaskivor.se

Chris Duarte ”Blues In The Afterburner” (Mascot/Border)

Chris Duartes elfte utgåva har allt det som krävs och lite till. Här finns
blues så djupt rotad att den inte går att dra upp med rötterna blandad med
fyndiga små lättsamma trudelutter som skänker glädje till var och en. Dessutom
samsas riktiga rock dräpare och instrumentala jam sessioner hand i hand. Det
finns ingen hejd på uppfinningsrikedomen.
 
Stevie Ray Vaughans tronarvinge har tagit plats i högsätet. Det är bara ett
problem. Duarte vet inte om att det är han själv som sitter där. En respektfull
huvudbonad saknas tydligen. Först då är kungen är korad. Den distinkta
Stetsonhatten måste på plats och ge vederbörande den eftertraktade kultstatusen.
Spiran finns redan i form av gitarren.       

Titten djupt ner i flaskan med ’Bottle Blues’ är eftertrycklig och testamenterad
efter de väl stipulerade grundvalarna. Genuint arbete som åtföljs av den något
lättsammare ’Millwaukee Blues’. Släng med ’Black Clouds Rolling’ och alla
besticken hamnar i rätt låda.

De trippande ’Summer’s Child’ och ’Don’t Cha Drive Me Crazy’ är trendbrytande
och tänder en ny låga med kittlande värme. ’I’ve Been A Fool’ är förvisso målad
i country-färger, men vad gör väl det när släktskapet med ’Anyone’s Daughter’
(Deep Purple ’Fireball’) är så slående. En udda fågel som förvandlas till hett
villebråd.

Vem kan säga nej till en tur i Hot Rodden med ZZ Top? Ingen i min värld i alla
fall. ’Born to Race’ tar oss med förföriska gitarrslingor, sexigt mullrande V8,
gungande suggestiva boggie-rörelser och en doft av bränt gummi ända till 70-
talets eviga lycka. Efterbrännkammaren har talat och då lyssnar folk. 
  
Som om inte detta vore nog avslutas skivan med ’Prairie Jelly’. Vad kan då
möjligen återstå att dryfta? Jo, ett 6 minuters översköljande instrumentalt
stycke med jazz fusion i botten och en skimrande gitarr som till
bristningsgränsen är fylld med fritt formade utsvävningar. Vad annars?

Thomas Claesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes, men den får en ny chans eftersom vi sprang på den först nu…

Beachwood Sparks ”The Tarnished Gold” (Sub Pop/Border)

Countryrock är ett begrepp vilket innefattar legender som Gram Parson, Byrds och Poco. I dag finns det värdiga representanter för denna musikinriktning som I See Hawkes from LA, Blue Rodeo och Mad Buffalo.

Beachwoood Sparks skulle nog också passa in i denna exklusiva skara av musikutövare när de nu är tillbaks på banan efter tolv år, med samtliga orginalmedlemmar i studion.

Vad har då hänt med deras sound som en gång beskrevs som Cosmic American Music? Inte mycket. Det är fortfarande oerhört välspelat, vackert och stillsamt som en stillastående solnedgång över LA. Här finns inga råa kanter, volymknapparna är inställda på 5, och sången är lågmäld. Stämsången ligger i väloljade täta lager och inget sticker ut.

Men det som retar mig mest på detta album är att de olika spåren går i varandra som om det vore hack i skivan. Inga snygga övergångar utan oj då en ny låt.

Beachwood Sparks är inget countryrockband. Möjligen ett stilrent och homogent countyPOPband som låter som de i stort sett gjorde för tolv år sedan. Det räcker inte.

Bengt Berglind

Kiss ”Destroyer – Resurrected” (Mercury/Universal)

    Release: 20 augusti

Ja, jag förstår att det är lika bra att börja med den givna frågan; är skribenten galen? Svar: Nej. Att Destroyer – Resurrected endast får en etta beror inte på musiken i sig utan på att det är en totalt onödig release.

Demonproducenten Bob Ezrin har fått tillgång till originalinspelningar för en uppfräschning av ljudbilden. Skillnaden mot originalet är att Gene Simmons basspel framträder tydligare men ändå inte mycket tydligare (i mina öron). I övrigt lär det krävas en värstingstereoanläggning för att höra eventuella förbättringar. Med andra ord är det uppskattningsvis en bråkdel av jordens befolkning som kan ta till sig förbättringarna och av dessa är troligtvis en bråkdel Kiss-fans.

Extramaterialet? Ett skämt. En tagning av Sweet Pain med ursprungsgitarrsolot. WTF? Och detta från en skivinspelning som det finns ganska gott om repetitions- och demomaterial från på diverse bootlegs. Nog kunde man ha bjussat fansen på några av dessa godbitar eller en extra cd/dvd med en livekonsert från Destroyer-turnén eller varför inte en extra dvd med en dokumentär om inspelningen. Ofattbart dåligt!

Hmmm, ja just det; skivomslaget är nu som det var tänkt från början och ser riktigt fräckt ut, men om det är bättre eller inte än originalet är en smaksak beroende på vilka kostymer man föredrar.

I ärlighetens namn måste jag till sist säga att musiken på skivan är värd en trea-fyra eftersom Destroyer inte utan anledning är en hårdrocksklassiker. Men det finns vassare ess i Kiss-katalogen…

Magnus Bergström

Dylan LeBlanc ”Cast The Same Old Shadow” (Rough Trade/Border)

      Release: 17 augusti

Paupers Field var ett debutalbum som många musikkritiker tog till sina hjärtan. Dylan LeBlanc hyllades som det stora vita hoppet. Men även om denne knappt tjugoårige amerikan från sydstaterna har en röst som fick tiden att stanna så fattades de stora låtarna och melodierna.

Nya Cast The Same Old Shadow har lite av samma problem. Röstmässigt är detta album oantastligt. Hans röst är stark och bräcklig på samma gång. Den bär på ett svårmod som i sina bästa stunder är svidande vackert och blottar en skör konstnärssjäl. Kvinnohjärtan kommer att stå i kö för att få smälta som snöbollar på Honululus stränder

Men sen kommer vi till albumets stora svaghet, den som också fanns på ovan nämnda debutalbum. Allt är för lika. Låtarna rullar på i mediumtempo och allt  är solnedgångsvackert och lägereldsanpassat. Gitarrerna är för försiktiga och steelgitarren gråter anpassat lite överallt. Tycker du om den typen av musik på ett helt album, är detta ett mästerverk för dig. Enda undantaget är Brother, där musiken lyfter från den vanliga lunken och Dylan drar på med sina suveräna röstresurser.

Den typen av låtar hade det här albumet behövt fler av. Vi hade också behövt få se mer än en kort glimt av Dylan som en lite tuffare countrysoulsångare. Nu blir det lite för högtravande och svårmodigt i kubik, men den rösten kommer man inte undan.

Bengt Berglind

Kina Grannis ”Stairwells” (Kina Grannis Music/Hemifrån)

Amerikanskan Kina Grannis har släppt sin första fullängdare efter några EP-releaser. Kina håller sig i popgrenen och låter lite som Alanis Morissette men betydligt mera sockersött. Ja sockersött var ordet – jag tycker det stundtals är rena sirapen som kommer från stereon och lägger man där till all ungdomskärleks-längtan och troskyldighet i sångerna blir det ganska trist och enformigt. Men det finns i alla fall någon låt även på denna skiva som sticker ut – och då tänker jag på Without Me som faktiskt är riktigt bra. Sen har hon ju komponerat allt själv. Bara en så’n sak.

Börje Holmén

David Mark Pearce ”Strange Ang3ls” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Det sydvästra grevskapet i England bidrar högst oväntat med en både fräsch
debutskiva och tillika mäkta imponerande gitarrist. Uppbackad av sin mentor
Oliver Wakeman (keyboard) leder det långt. Bra mycket längre än till ’Land’s
End’ (yttersta udden i västra England). 

Att sedan både Göran Edman (Yngwie Malmsteen, Talisman) och John Payne (Yes,
GPS) alternerar med sånginsatserna är definitivt ingen nackdel. De är båda väl
etablerade i branchen och har goda adelsmärken inristade. Den förra med sin
skälvande auktoritet och den senare med en röst som kan få berg att smälta. 

Pearce’s gitarr genomsyrar hela skivan vars omfång landar på totalt 10 spår
inklusive den trevande, något knepiga introduktionen. De förträffliga
kvarvarande melodierna är däremot bländande, kraftfulla och känslosamma i ett
enda svep. Det enda instrumentala spåret – ’Every Time It Rains’ – ger en
nostalgisk känsla och är dessutom är en ren skär gitarrlektion hämtad från den
högre skolans melodiska spektrum. En plats dit inte många når.

Titellåten ’Strange Ang3ls’ ger ingen bärande förklaring till universums gåta,
men den innehåller desto mera av spelglädje och skolad sång (Edman). ’Alone I
Cry’ är också en riktig tuffing som river gott i skinnet. Den pompösa ’Tell Me
Why’ och avslutande ’So Far From Heaven’ ställer Payne’s ikoniska röst i än
ljusare dager. En oförskämt ljuvlig smak av oemotståndligt välbefinnande
infinner sig.

Jag tar av mig hatten och blickar mot AOR-himlen. Jag ger mina komplimanger till
Pearce för ett mycket väl förrättat jobb. Professionellt producerat med
genomarbetade låtar av högsta klass, där inga egentliga betänkligheter går att
finna.  

Den fagra, smått sällsamma ängeln på omslaget är dock ett mysterium. Hon verkar
inne i en rogivande fas med en likgiltighet som ger intryck av att vara
fullständig. Föga ovetande om att Jack Daniel’s inom en snar framtid kommer att
visa sin allra otrevligaste sida med en skenande bakfylleångest som blir svår
att kontrollera.

Thomas Claesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den en ny chans eftersom vi upptäckte den först nu…

Angel Witch ”As Above, So Below” (Rise Above Records/Sound Pollution)

Av alla legendariska Heavy Metal-plattor är det några som uppnått nästan mytologisk status, däribland Angel Witch självbetitlade debut från 1980. Visserligen har det kommit ett par Angel Witch-plattor till genom åren, men de har inte rosat marknaden och det här är den riktiga uppföljaren – efter 32 (!) år. Frågan är då om det varit väntan värt. Jodå, det har det, men plattan är inte den klockrena fempoängare jag så desperat skulle önska att den vore.

Vi får fyra nyskrivna låtar och fyra låtar från tiden det begav sig och glädjande nog märks ingen större skillnad på de gamla och de nya låtarna. För låt oss vara ärliga: ingen vill ha en Angel Witch-skiva som låter 2012, det ska låta som om den hade kommit 1981. Trots att de nyskrivna låtarna går i gammal god stil, är det ändå bland de gamla låtarna som höjdpunkterna finns i form av den mäktiga Dead Sea Scrolls och ösiga Guillotine.  Just de två är de som sticker ut mest. Annars blir det tyvärr lite anonymt, och några låtar har blivit lite för långa för sitt eget bästa.

En av 2011 års bästa plattor bestod ju av gammal skåpmat från 80-talets första år. Jag talar naturligtvis om Hells Human Remains. Frågan är då om en av 2012 bästa plattor också kommer att göra det. Inte på min lista, men det är ändå en bra platta som har en given plats i varje NWOBHM-nörds skivsamling; helst på vinyl.

Jonas Andersson

Spock’s Beard ”The  X Tour -Live!” (Music Theories/Border)

Alltsedan det blomstrande 70-talet har den progressiva rocken svept som en frisk
fläkt sprungen ur en aldrig sinande källa. Inflytelserika band såsom Yes och
Genesis har satt djupa spår i medvetandet. Numera ploppar det upp progressiva
grupper lite här och var. I den europeiska gemenskapen kan nämnas polska
Riverside, engelska Porcupine Tree och tyska RPWL. 

I ’The X Tour – Live!’ ger den amerikanska representanten Spock’s Beard en
inspirerande och kontrollerad symfonisk bild av den framåtsträvande musikformen.
Endast spridda inslag av galenskap gör sig hörda. Spektrumet som svävar i ett
land av hopp och ära räds inte för nyttjandet av element från sofistikerad pop,
avancerad jazz och rock lika rak som en spik. De utvalda delarna ger en njutbar
och anständig blandning av unikum och flummighet.

Genom ’The Emperor’s Clothes’ rycks man många månvarv tillbaks i tiden. I sann
’Magical Mystery Tour’ – anda introduceras ett sällan skådat gyckelspel med inte
bara makthavare utan även skämtsamma jokrar inblandade. Att lätta på skynket för
den pompösa ’The Man Behind The Curtain’ är likaledes en behaglig upplevelse.
Den ger många minnen i bagaget och mynnar slutligen ut i en helt bekymmersfri
tillvaro. 

Till den modige är den episka ’Jaws Of Heaven’ det perfekta alternativet. Klarar
man elddopet på dryga 17 minuter, så har man heller ingenting längre att frukta.
Med sin förtroendeingivna elegans tränger den himmelska predikningen rakt in i
det undermedvetna. ’On A Perfect Day’ ligger helt rätt i tiden. Ödmjuk och
fängslande i ett rum där både akustisk gitarr och tvärflöjt lever i perfekt
balans. En bländande uppvisning i känslor och kreativitet som inte lämnar någon
oberörd.  

Till tjuvens och sist bör framhållas att den här musiken inte är avsedd för
något partaj. Är man tungt nedlastad med diverse kassar och ringer på med hakan
hos Mr Spock, ja då är risken stor att man fastnar med skägget i brevlådan. Det
märkliga är att när man så småningom kan vända åter i oförrättat ärende, så är
man ändå både lättad och bra mycket lyckligare.

Thomas Claesson

Richard Hawley ”Standing at the Sky’s Edge” (Mute/EMI)

När man vetat fly undan vardagen mer än vanligt har det varit skönt att plocka fram Richard Haawleys tidigare album, speciellt Lady Bridge och Coolers Corner med sitt storartade panoramasound, där Richards oftast trygga barytonstämma härskar som en nutida crooner. Men det var då …

Idag på Standing… pendlar mer musiken mellan himmel och helvete eller stiltje och full känslostorm. Rösten är intakt men inramningen har förändrats drastiskt.

Ljudbilden är fortfarande stor och mäktig, men nu med tunga gitarrmattor, massiva körer och sångstämmor och flera kubikmeter larmig elektronik.

She Brings The Sunlight är en suverän rocklåt med stora gitarrer i en nutida psykedelisk inramning. Down In The Woods är nästa exempel på Richards tunga låtartilleri med fasförskjutningar i framkanten.

Men allt har inte förändrats. Seek It, Stare At The Sun och The Woods Colliers Grave är lugnare uppbyggda , sfäriska och midnattsblå.

Här finns alltså något för den som gillar den tidiga croonern Richard Hewley, men lika mycket för den som tycker att
det nu är dags att dra upp reglagen till elva och ge järnet.

Sen är det bara att konstatera att den gode Richard Hawley är en fena på vad han än gör.

Bengt Berglind

Philip Sayce ”Steamroller” (Provogue/Mascot/Border)

Det är inte många med fallenhet för musik som har sin härkomst från Wales.
Fyrljuset sveper om än numera med fladdrande sken mot Tom (Tjuren från Wales)
Jones, som på sin tid genom ett slag med trollspöet och tack vare sin
naturbegåvning undvek kolgruvans mörka schakt.

På ”Steamroller” finns ingen ’Sex Bomb’ eller ’Delilah’, men den begåvade mr
Sayce bördig från Aberystwyth, använder sin idérikedom och trollar fram både
’The Bull’ och ’Marigold’. Den förra med en frustrerande frenesi som gränsar
till desperation och den senare i kärlekskrank trånande stilla lunk.  

Om man liksom mig själv föredrar den traditionella bluesrocken där byggklossarna
ligger prydligt staplade enligt ett fastställt mönster, så kan upplevelsen här
vara svår att smälta. Det är egentligen inte så mycket blues som åstadkoms utan
mera experimenterande rock. Ett skapande som ibland går till ytterligheter.    

Med grupper som ’Rival Sons’ och ’The Black Keys’ i färskt minne är även Philip
Sayce ett utslag av den nya generationens rockvåg. Han är en duktig sångare och
gitarrist den gode walesaren, men dribblandet med britpop, soul och funk ger
ingen ro. Den hjärtknipande ’Holding On’ med söderns hetta och influenser
ingraverade visar dock att man alltid hittar det man letar efter, även om man
denna gång fick gräva något djupare.

Thomas Claesson