Långt, segt och trist
JIMMIE VAUGHAN “ Plays More Blues, Ballads & Favorites” (Proper/Playground)
Detta album är en direkt uppföljare till det förra albumet som kom 2010, ”Jimmie Vaughan Plays Blues, Ballads & Favorites”!
Det här är ingen renodlad traditionell bluesskiva (om man nu trodde det?), utan man bjuds på alltifrån bluesig soulmusik, behärskad bluesrock, jazzig blues, till bluesmusik av det lugnare slaget (slowblues)! Rhytm and blues kanske man möjligtvis kan kalla det hela?
Tyvärr låter det hela väldigt avskalat och amatörmässigt på många sätt! Det låter också som om man har spelat in det hela live i studion, rakt av, på en och samma tagning! Vet inte om det är så, men det är den rådande känslan! På sång återfinns, förutom Jimmie Vaughan själv, även Lou Ann Barton på några låtar och de båda ackompanjeras av evigt plinkande bluesgitarrer, samt saxofoner, trummor och bas!
Det låter mycket 1950-tal om det hela och detta arrangemang tilltalar mig inte alls, trots att jag normalt gillar bluesmusik! Hela produktionen känns också som en resa tillbaka i tiden!
Albumet innehåller hela sexton låtar: ”I Ain’t Never – No Use Knocking – Teardrop Blues – I Hang My Head And Cry – It’s Been A Long Time – Breaking Up Is Hard To Do – What Makes You So Tough – Greenbacks – I’m In The Mood For You – I Ain’t Gonna Do It No More – Cried Like A Baby – Oh Oh Oh – I’m A Love You – The Rains Came – Bad Bad Whiskey – Shake A Hand”.
Av alla dessa låtar är det endast tre som sticker ut lite från den rådande ”slowblues-tristessen” och det är låtarna ”I Ain’t Never”, ”I’m In The Mood For You” och ” Shake A Hand”! Detta är i mitt tycke en väldigt trist och tråkig skiva och det känns nästan som en kvarn, som bara maler och maler, tills det hela är färdigmalet och klart!
Ska jag beskriva denna skiva med några få ord så får det bli enligt följande koncept: – Det börjar, sedan håller det på, sedan fortsätter det och sedan är det slut, sexton låtar och 54 minuter senare! Långt, segt och trist!
Roger Skoog
