nyaskivor.se

Molly/Martin ”The Third Cage” (Frontiers/Cosmos)

Den tredje utgåvan med radarparet Tony Martin (sång, ex. Black Sabbath) och
Dario Molly (gitarr, ex. Glenn Hughes) skänker stor glädje till anhängare av
Dio, Rainbow och Black Sabbath (sent 80-tal). Musiken svävar med förvånansvärd
lätthet fram och tillbaka på ett magnetfält där rörelserna är bekymmersfritt
balanserade mellan melodisk hårdrock och episk, dunkelt tonad metal.   

Med Molly/Martins engagerande skönsång, bländande gitarrspel och spirituella
texter har högtidsstunden kommit för alla de som verkligen kan frigöra sig så
pass att de kan uppleva livet framför sig och känslorna i sig. 

Den kvidande gitarren i ’Wicked World’ öppnar ett nytt kapitel i boken om
melodiös tung rock. De råa, tungt nedstämda riffen i följe med den coola,
slående refrängen ger en rättfram och lindrigt sagt eftertrycklig kick-off. Den
rykande, kusligt förförande ’Oh My Soul’ med sina samstämda harmonier av gitarr
kontra sång är skivans höjdpunkt. Sången hypnotiserar lyssnaren med sin
suggestiva andhämtning och mörka, värdiga uppenbarelse.      

’Cirque de Freak’ och ’Wardance’ riktar sig till den trogna skaran metal-fans
som fortfarande vill urskilja orden som sjungs och dessutom förstå dem. Martins
begåvade röst kopplar ett stadigt grepp om de flyktiga tonerna, medan Molly mer
än väl vet sin väg på greppbrädan, speciellt under sina mångtaliga solon.   

’The Third Cage’ är en omväxlande tillställning som har det mesta. Alla
elementen faller på plats till ett närmast perfekt album. Det skapas ett enormt
vanebildande sötsug efter mera och intet ont anande sitter man plötsligt själv i
den tredje buren från vänster med öppen godispåse och bara njuter av tillvaron.

Thomas Claesson

NOFX ”Self-Entitled” (Fat Wreck/Border)

Att NoFX är ett av världens största och mer betydelsefulla punkband har jag aldrig riktigt förstått mig på. Även om jag alltid har haft en respekt deras existens har deras nya skivor har tidigare bemöts med mer eller mindre en axelryckning. De har varit roliga och underhållande under tiden man lyssnat, men aldrig varit något som jag känt behov av att lyssna på igen. Ändring på detta kom egentligen förra året när man släppte en 10 tummare med gamla hardcorepärlor som betytt mycket för bandet själva. Därför är jag gladligen överraskad när den nya skivan ”Self-entitled” fortsätter i den intressanta banan. Antingen är det jag som ändrats och utvecklat min smak eller så har NoFX utvecklats litegrann på nästintill ohörbart sätt som påverkar min inställning till dem på ett positivt sätt. Vad som är helt klart är i alla fall att jag gillar den här skivan skarpt och bra mycket mer än tidigare fullängdare.

I låten ”72 Hookers” presenterar man en egen variant på hur man skulle kunna skapa världsfred och stoppa terrorism, genom sex. Låten är både trallvänlig och har en smått skrattretande text, vilket gör att den är med och tävlar om att vara en av skivans bästa låtar. Det finns naturligtvis flera låtar som är med och slåss om den titeln, för skivan är oväntat jämn för att vara NoFX. Men den låt jag tycker bäst om är ”I’ve Got One Jealous Again, Again”, som är en hyllning till punkscenen de senaste cirka 35 åren. Samtidigt som det är en skilsmässolåt, naturligtvis med NoFX vanliga egna humoristiska twist.

Lars Svantesson

Band Of Horses ”Mirage Rock” (Columbia/Sony)

På detta album har Band Of Horses medvetet satsat på ett popigare och mer lätt tillgängligt sound än tidigare. De har väl aldrig riktigt tillhört americanamusikens släktgren av dysterkvistare, men detta var en överraskning i positiv bemärkelse.

För när många andra band krånglar till det efter fyra-fem album och försvinner in i skivbolagets mörkaste hörn, där de förmultnar och upplöses efter att utveckling istället blev en grym avveckling, så verkar Band Of Horses däremot satsa på att vara ytliga, melodiösa och öronvänliga. Det kräver då att låthantverket är så utmejslat och genomarbetat som det är här på Mirage Rock.

Sångstämmorna är sommarlätta och påminner om americanaförlagor från flydda tider, som gruppen America i Dumpster World, eller Jayhawksinspirerade How To Live. Upptempolåtar som Knock, Knock och Feud har en charmig  naiv sextiotalskänsla över sig. Bland många melodiösa höjdpunkter på Mirage Rock är avslutande balladen Long Vows och stråkindränkta Heartbreak on The 101 definitiva fullpoängare.

Bengt Berglind

 Black Country Communion ”Live Over Europe” DVD (Mascot/Border)

BCC:s två första skivor hade inte ens kallnat förrän DVD:n ’Live Over Europe’
släpptes och de fyra naturkrafterna – Hughes, Bonamassa, Sherinian och Bonham –
beträdde den tegelröda persiska mattan. Inspelad under bejublade föreställningar
i Hamburg, München och Berlin.

Gruppen som mycket väl kan vara den sista bastionen för klassisk hårdrock
framförde 16 låtar plockade från deras korta och intensiva karriär. En cover på
’Burn’ (som knappast behöver någon närmare presentation) blev den bonus som
avslutade evenemanget.   

I de svärtade glasögonen framstår Glenn Hughes (sång, bas ex. Deep Purple) som
en light-kopia av Arnold ’Terminator’ Schwarzenegger. Mannen som alltid kommer
tillbaka -’I’ll be back’- hanterar sin slitna bas föredömligt, samtidigt som de
mest häpnadsväckande poserna utförs (någonsin). Poser som man ett tag trodde
hade lämnats kvar på åttiotalet. ’One Last Soul’ visar att rösten finns i den
skepnad den alltid varit, nämligen mycket kraftfull. 

Joe Bonamassa (sång, gitarr ex. ’himself in person’) med sina bidrag ’Song Of
Yesterday’ och ’The Battle For Hadrian’s Wall’ är höjdpunkterna i konserten. Den
förra en ’Stairway To Heaven’ déjà vu med allt vad det innebär. Den senare en
’nära Jimmy Page upplevelse’, som bara saknar en stråke till gitarren för att
bli totalt uppfylld . Bonamassas högra hjärnhalva med centrum för känslor och
konstnärliga anlag är mer än väl utvecklad, men han arbetar också med stort
flit.

Energin som strömmar ut från trummorna styrs upp av Jason Bonham (John Bonhams
son i rakt nedstigande led). Upphovsmannen till ’Save Me’ skickar ut rytmen utan
att röra en min. Han är lika huggen i sten som far sin, men han för med bravur
arvet från Led Zeppelin vidare i ytterliggare en generation (minst).  

Väktaren av tangenterna -Derek Sherinian (keyboards ex. Dream Theater)-
modulerar sin klaviatur efter behov. Han producerar alltifrån en stilla bris
till en storm av kraft och vilja. Hans följsamhet är viktig för helheten som
sveper mellan den hållfasta bakgrunden till soloprestationer med den melodiska
rockens själfulla signum. 

Att sätta ihop ett fotbollslag med idel stjärnspelare för inte alltid med sig
ett bra resultat. Ett rockband kan ha samma svårigheter men Black Country
Communion är ett lysande undantag. De visar att gammaldags skolrock aldrig dör.
Den blir bara bättre med tiden.

Thomas Claesson

Fotnot: BCC:s 3:e studioalbum ’Afterglow’ släpps den 30/10. Sångerna är skrivna
av Glenn Hughes undantaget ett fåtal som även ger Bonham kredit. Bonamassa har
denna gången inte medverkat i låtskrivandet. Han har för många järn i elden på
andra ställen . Titlar som ’This Is Your Time’, Common Man, ’Crawl’ och
’Midnight Sun’ förebådar ännu en oemotståndlig rockskiva.

Engel ”Blood of Saints” (Season of Mist/Sound Pollution)

Varenda refräng sitter som en smäck efter första genomlyssningen. Tyvärr är det det enda positiva jag har att säga, för mellan refrängerna händer inget av intresse. Det är lätt schizofrent med lite lättdöds, lite elektroniskt och lite progressivt, men framför allt är det totalt anonymt och könlöst. Det skulle behövas mer sväng, hjärta, jävlar anamma och låtar mellan de där klistriga refrängerna. De som gillat Engels tidigare skivor kommer naturligtvis att gilla den här, för den är trots allt det mest homogena de har gjort. Hos mig kommer den dock inte att spelas ofta; tyvärr, eftersom refrängerna ger mersmak.

Jonas Andersson

Iris DeMent  ”Sing the Delta” (Songlines/Border)

Iris har en röst som man inte kommer ifrån. I vissa stunder kan den vara påträngande,  ja rent av jobbig att ha för nära sig. Det är ingen röst som medvetet stannar i bakgrunden och nöjer sig med det. Den kommer från en mogen kvinna som befinner sig mitt i livet och är djupt förankrad i den amerikanska rootsmusikhistorien.

De samlade ingredienserna av folkmusik, country, gospel och titeln, Sing The Delta, är en ovanligt passande varudeklaration för detta album som är det första på många år med Iris DeMent.

I elva egna sånger som kan betecknas som nutida hymner till livet inramas hennes röst i första hand av det egna pianospelet. Varje strof hon sjunger andas blod, svett, tårar och lite skit under naglarna.

Till god hjälp för att bygga upp och förstärka ljudbilden är en tassande orgel, en svepande steelguitar och ibland en försiktig blåssektion.

Då många av dagens så kallade stjärnartister satsar på yta och lever efter soullåtdevisen, -“Beauty Only Skin Deep” så känns det betryggande att Iris De Ment gör det hon gör, och gör det till en hjärtesak för oss alla som vill lyssna.
Ett av årets album, utan tvekan !

Bengt Berglind

Lil’ Ed and The Blues Imperials ”Jump Start” (Alligator/Border)

Liksom tidvattnets eviga strömmar som kommer och går så förändras trender inom
musiken allestädes. Utom i mellanvästern för där står tiden stilla och där
spelas Chicago blues så det står härliga till, för så har det alltid varit.
Musik som kan skaka om kroppen eller lämna den i sorgsen förtvivlan.

Lil’ Ed Williams och hans band har spelat ihop sedan mitten av åttiotalet. De
kan konsten att svänga rejält eller för den delen spela stämningsfullt, allt
efter tingens ordning. Eds fylliga barytonröst ackompanjeras lugnt och metodiskt
av den klanderfria gitarren. Så skall det vara.
 
Både ’Musical Mechanical Electrical Man’ och ’Jump Right In’ är förvisso värdiga
och avskärmade, men faktiskt smått komiska i sina framtoningar. ’Moratorium On
Hate’ är min personliga favorit och det är ofrånkomligt att le i mjugg. Dessutom
hoppar högerbenet igång helt automatiskt. Kan man tänka sig.

Då inget annat än hoppet i hjärtat återstår är ’My Chains Are Gone’ och ’Life Is
A Journey’ två av de mest ledsamma stunderna på skivan. Under den korta men
vanmäktiga ängslan som uppstår lämnar medvetandet rummet och travar runt en
stund för att sedan berätta vad det sett.

När den evigt längtansfulla blueshymnen ’You Burnt Me’ tonar ut i bakgrunden, så
är föreställningen slut. Kvar lever minnen från sånger som med okuvlig vilja har
lagts till historien. Sånger som aldrig ändrar inställning, vad som än händer.
Det känns tryggt. 

Thomas Claesson

The Jon Spencer Blues Explosion ”Meat+Bone” (Bronze Rat/Border)

Jon Spencer har än en gång rotat i redskapsboden och fått fram allehanda bråte.
Det patetiska är att när bluesbagen väl öppnades en gång i tiden, så fanns det
inget över till Mr. Spencer. Han fick rafsa ihop sin rekvisita bäst han ville på
annan plats och så är fallet även nu.

Den konsekvent musikaliska inriktningen är uppbyggd på illmarigt upphackade
rytmer med en struktur där alla låtarna är släkt med varandra. Efter en
övervintring på åtta år, sysselsatt med ett rockabilly projekt, är Spencer
tillbaka med ett nytt frustande utbrott och den här gången är han ursinnig.

Under ett moln av raseri kablas den hårt åtskruvade närmast maniska musiken ut
över den vulkaniska avgrunden. Nu står han i bredbent ställning på stallplanen
utanför punkladan och ljudet av gnisslande bromsar och skrammel breder ut sig.
’Black Mold’ och ’Bag Of Bones’ banar väg för den elektriska distorsionen som
genomsyrar albumet. De tematiska trådarna spinns till en helhet där allt hör
hemma.

Den strosande och helt avtändande ’Get Your Pants Off’ ger med sitt hånleende en
framfusig och tydligt modellerad bild av skitig garagerock. Ett annat
variténummer som kan få en hel värld att jämra sig är ’Danger’. Den låten skapar
en störtflod av uppstudsig attityd vilket också är ett signum för Spencers
livsstil. Med en tuff strävan att väcka uppmärksamhet, men med en kraft som
understundom är vänd inåt.

Thomas Claesson

Alberta Cross ”Songs Of Patience” (Ark/Border)

Jag och brittiska bandet Alberta Cross har en historia sedan tidigare. I mitten av 00-talet hade jag en lång period när jag lyssnade mycket, väldigt mycket på americana och alt.country. Jag köpte på mig en hel del väldigt billigt över tradera. I en av högarna med plattor fyndade via tradera fanns Alberta Cross första mini-album. Den plattan, the thief and the heartbreaker, kom 2007 och det kan inte ha varit långt efter det jag fick tag i den. Den var grymt bra, vill jag minnas. Men efter det har jag på något sätt glömt bort det fina bandet från London. När jag nu för inte allt för längesen fick en lista med nyinkomna plattor till nyaskivor såg jag deras nya och andra riktiga fullängdare. Kände jag mig tvungen att göra ett besök hos en gammal älskling och deras fina värld av fina, lättsamma och luft- och lustfyllda ljud.

Den nya ”Songs of Patience” är ett välgjort album som andas av just de tidigare ordens beskrivning. Det är underbar och ganska underfundig rockmusik med influenser av americana och alternative country och i viss mån en del popmusik. Det här bandet andas något som skulle omedelbart skulle hyllas i engelskmusikpress, men kan personligen inte komma ihåg att jag någonsin sett att de blivit hyllade där på något sätt. Men om de inte blivit det känns det bara som en tidsfråga innan det sker. För den här skivan är bra, riktigt bra. En ren stillsam njutning att umgås med.

Och för att åkerknyta till det som tidigare nämnts på nyaskivor.se, hur ska man någonsin kunna förbi objektiv när man recenserar och skriver om musik? För det mesta ni läser i en recension är ju de känslor som musiken väcker i öronen, kroppen och själen på den som lyssnar och skriver. När musik väldigt enkelt rör om i känslorna så hur skulle vi kunna vara objektiva? Skulle vi vara helt objektiva varje gång skulle alla skivor få samma medelbetyg. För varje skiva är som den är varken mer eller mindre. Sen kan personen som ska recensera den tycka att det är bättre eller sämre än mittbetyget och det beror ju helt på vilka känslor den väcker. Och mot känslor är det svårt att vara objektiv. Eller hur?

Har du orkat läsa så här långt förstår du säkert åt vilket håll det bråkar. Ja du har naturligtvist helt rätt. Det blir ett betyg som är långt från mittbetyget. Det är ju som början avslöjar något av en kärleksförklaring till en gammal kärlek. Det här en riktigt fin skiva, tröttna kan man säkert göra på den. Men just nu förstår jag inte riktigt hur.

Lars Svantesson

Skansros ”Rekviem till en dröm” (Luxxury/Border)

Vad får man om man mixar Håkan Hellström och Moneybrother? Svaret på frågan är superenkelt, Skansros. Musikaliskt och röstmässigt är det som en ren och skär mix av de båda. Alltså något som hamnar i facket för svenskspråkig indiepop. Inte speciellt nyskapande, vilket i och för sig inte är ett krav. Men tyvärr ganska tråkigt, intetsägande och dåligt. Det är inte så att man spyr över det som kommer ur lurarna, men det finns mycket mer att önska.

Lars Svantesson