Archive for the ‘Reggae/Funk/World Music’Category

En pånyttfödelse av genren

Jimmy Cliff ”Rebirth” (Universal)

I våg efter våg har de sköljt över oss under senare år till min stora förtjusning…vad undrar ni givetvis nu?

Jag tänker på R & B, funk och soul som den en gång lät på det goda 60- och 70-talet med band som Sharon Jones & The Dap Kings, Lee Fields samt Randa & The Soul Kingdom för att nämna några som backat klockan och fått det att låta som förr både vad gäller kompositioner och ljudbilder.

Med Reggae, Ska & Rocksteady har jag inte upplevt detsamma riktigt. Då ska ju också sägas att jag inte är lika bevandrad i dessa stilar som i de som nämns i tidigare stycke. Men så satt jag en eftermiddag och lyssnade igenom en bunt plattor från 2012.

Dessa album kom jag att som sig brukligt bör svepa över först med hörselgångsräfsan, sedan med den grovtandade stigbygelskammen för att sedan låta dem silas genom det ovala fönstret ner för en runda i snäckan. Detta för att sedan eventuellt få fortsätta upp och kittla den kräsna vestibularisnerven vilket i sin tur kan leda till ett passerkort in i den gyllene örontrumpetens kammare. Detta arbete göres alltid för att se vilka skivor som i mitt tycke skulle hålla för den fortsätta färden tillsammans med de album som är värda en extra lyssning, kanske två, tre…ja eller räcka hela vägen till att hamna bland de skivor som fightas om en plats på min topp 20 över album utgivna angivet år.

Denna skiva överrumplade mig och tog sig dit utan att svikta en enda gång. Jimmy Cliff hade jag givetvis hört tidigare, men jag höjde knappast på ögonbrynen när jag hörde titeln och att gubben hade en ny skiva ute. Detta trots att han 2010 valdes in i Rock And Roll Hall Of Fame, vilket gjorde honom till endast den andre personen från reggaescenen att bli invald där. Som sagt efter att tonerna från detta album farit ovan nämnda väg in i mitt sinne så var jag nära extas. Det var ju så här det kunde låta när det var som bäst förr i tiden, vilket driv, vilken hunger, vilket sväng…ja jävlar anamma, min stora kroppshydda kom i självsäng efter ett par försök till danssteg på mitt något hala vardagsrumsgolv vilket ledde till ett stycke vält Yuccapalm samt en något konfunderad Fogass sittandes på mitt på golvet med ett stort fånigt leende på läpparna…leendet gällde ”Rebirth” som albumet är kallat.

Albumet är allt vad titeln säger rakt igenom, en pånyttfödelse av denna genre. Från första tonerna i den skadoftande ”World Is Upside Down” till avslutningsspåret ”Ship Is Sailing” via bland annat en schysst cover på gamla The Clash dängan ”Guns Of Brixton” och genom en historielektion i genren från den grymt svängiga ”Reggae Music”.

Nu hinner jag inte skriva mer gott folk, ska sopa upp krukväxtjorden och ta på mig mina hemmasydda sockiplast med gummisula och dansa till ”Rebirth” tills jag stupar i säng….föreslår att ni gör detsamma…har ni inga sockiplast går det nog bra barfota också…let’s Leggo!!!

Tomas Ingemarsson

Redaktionens kommentar: För tre år sen när vi drog igång sidan så var Tomas Ingemarsson ett av de starkaste skribentkorten här på nyaskivor.se. Sen kom jobb och annat emellan… Så gissa om vi blev glada när Tomas hörde av sig igen. Parallellt med recenserandet här så behandlar Tomas musikens beståndsdelar på sin egen nystartade blogg Fogass Musical Excesses. Från och till så kommer recensionerna samtidigt läggas upp på bloggen. Inget konstigt med det, och på samma sätt har ju Lasse ‘Punk’ Svantesson jobbat senaste tiden. Vi välkomnar Tomas tillbaks till gänget (och så ses vi ju till helgen)!  

15

10 2012

Konungens återkomst

Jimmy Cliff ”Sacred Fire EP” (Collective/Border)

Med risk att dra för stora växlar av denna underbara 6-spårs EP skulle jag vilja jämföra mötet mellan Jimmy Cliff och Tim Armstrong med mötet mellan Johnny Cash och Rick Rubin. Likt det jättelyftet Cash fick med sina American-inspelningar producerade av Rubin finns chansen att även Cliff får ett ordentligt lyft tack vare samarbetet med Armstrong. I vilket fall har samarbetet lett till en av 2011 års bästa skivor (borde ha varit på min best of lista, by the way). The Sacred Fire EP känns som en frisk fläkt från ett av de största namnen in reggaescenen. Och i likhet med tidigare Cash-inspelningar mixas här några få egna låtar med fin-fina covers - och precis som på Cash skivor är det coverversionerna som står ut och verkligen lyfter skivan (utan för den skull göra de egna låtarna dåliga).

Skivan inleds och avslutas med Clash-pärlan ”The Guns of Brixton”, en låt som passar Cliff som handen i handsken – fenomenal. Så pass fenomenal att jag dansar en omväg från stereon till fåtöljen. Egna pennade samhällskritiska ”World Upside Down” följer därefter. Sedan den fullständigt fantastiska versionen av Rancid-pärlan ”Ruby Soho”. Antagligen tappade producenten Armstrong (vanligtvis gitarrist och sångare i Rancid) hakan när hörde denna. En ruskig föreställning som visar att gammal är äldst och samtidigt visar vart skåpet ska stå. Efter denna uppvisning känns den egna ”Ship is Sailing” något tafatt. Den tidiga Bob Dylan-låten ”A Hard Rain’s A Gonna Fall” får sig en ordentlig reggaeuppfräschning. Avslutar gör som sagt en ytterligare version av ”The Guns of Brixton”, som dock inte håller lika hög klass som föregående.

Skivan finns släppt som CDEP och som 12” (med nedladdningskod). Personligen föredrar jag den ruskigt fina vinylversionen, som är en fint lysande röd alternativt grön vinyl paketerad i ett minimalistiskt mycket snyggt omslag. Hela skivan från paketering till musikaliskt innehåll är en ren njutning.

Lars Svantesson

09

01 2012

För arvet vidare

 

Trevor Hall ”Everything, Everytime, Everywhere” (Vanguard/Hemifrån)

Trevor Hall släppte innan hösten sin andra skiva Everything, Everytime, Everywhere. Trevor spelar en slags ungdomligare variant av (ska-)reggae med invävd rapp stundtals. Han skriver musiken själv och förebilderna är bla Bob Marley och Ben Harper.

Jag tycker att det är kul med nya musikaliska infallsvinklar på gamla etablerade tongångar, men har aldrig klarat rapp-musik som för mig bara känns som ett enformigt och tråkigt sätt att uttrycka sig på. Som väl är tar inte rappen överhand och just det faktum att Trevor har Ben Harper som en av sina klaraste förebilder tycker jag är skivans räddning.

Låtar att nämna är Brand New Day och Different Hunger, men det finns flera som höjer sig över snittet.

Börje Holmén

07

12 2011

Man behöver inte bry sig ett smack om vad texterna betyder

Fatoumata Diawara ”Fatou” (World Circuit/Playground)

Instrumental musik, helst jazz i CD:n är alltid ett bra alternativ när americana-lyssningskvoten är fylld och det finns en längtan efter något annat i musikväg. Men denna gång fick det bli en nytt album med numera Parisbaserade sångerskan och gitarristen Fataoumata Diawara.

Eftersom mina språkkunskaper är begränsade och inte innefattar Fatamatas dito, då hon härstammar från både Elfenbenskusten och Mali, så blir det hela som skön instrumentalmusik i mina öron. Man behöver inte bry sig ett smack om vad texterna betyder. De kan vara ytterst  poetiska eller rena plattityder. Men musiken småsvänger svalt och sommarsskönt.

För Fataoumata är en sångerska som bygger sin musik på den maliska traditionen men den innefatttar också många nutida moderna musikinfluenser från väst som lite jazzsväng här och där. Hennes egna gitarrspel finns också  med och sätter sin prägel på detta album som är inspelat i Paris. Fatoumata har också en bakgrund inom film och musikal så det skulle förvåna mig om vi inte får höra mycket mer om henne i framtiden. Det jag har hört på detta album har övertygat mig om detta.

En skön platta att förlita sig på när höstdeppet sänker sin mörka skugga över dig och mig .

Bengt Berglind

22

11 2011

Vänder sig främst till den aktive och medvetne lyssnaren

SuperHeavy ”SuperHeavy” (Polydor/Universal)

’Superheavy’ är Mick Jaggers nya supergrupp, en grupp som förutom sir Mick själv, även består av Eurythmics grundare och manliga halva, Dave Stewart, new age reggae-artisten och tillika Bob Marleys yngsta son, Damian “Jr Gong”  Marley, den indiske producenten, kompositören och musikern, R.A. Rahman, samt den kvinnliga soulsångerskan, Joss Stone!

’Superheavy’ bildades efter att Jagger och Stewart hade gått och funderat på hur ett band med musiker från olika genrer skulle kunna låta! Jagger hade dock vissa tvivel, men det hela är trots allt en mycket intressant musikalisk skapelse där man kan skönja en mängd olika typer av musikaliska byggstenar som t.ex. pop, rock, reggae, hip hop och blues, ibland även försedda med diverse stänk av toner från världsmusikens breda territorium!

Jagger kommenterade tidigare projektet ‘Superheavy’ med följande ord till tidningen Rolling Stone:

“It’s different from anything else I’ve ever been involved in… The music is very wide-ranging – from reggae to ballads to Indian songs in Urdu.”

Och Stewart tillade följande kommentar:

”We were just jamming and making a noise. It was like when a band first starts up in your garage. Sometimes Damien would kick it off and then Joss would sing something on top of it. We might have a 22 minute jam, and it would become a six minute song.”

Herrarna Jagger/Stewart säger själva att det hela är en organiserad form av improviserat oväsen och/eller diverse gränsöverskridande musik! Och då undrar man ju verkligen hur det färdiga resultatet blev?

Albumet vänder sig på grund av sin komplexa struktur främst till den aktive och medvetne lyssnaren. Lyssnar man inte aktivt och medvetet till denna musikaliska pyttipanna så låter det hela bara rörigt och brokigt i lyssnarens öra! Visst är det så med denna anrättning – antingen gillar man det, eller så gör man det inte! Tror inte det egentligen finns något mellanting!

Men skivan kräver nog en 3-4 lyssningar innan man finner ”dess rätta jag”, med alla dess olika musikaliska vindlingar, detaljer och strukturer! Och hittar man inte musikens ”rätta jag” och därmed också dess essens, så finns det en viss risk att man istället går vilse i denna musikaliska labyrint.  Men finner man essensen så har man också funnit detta koncepts motsvarighet till den berömda Rosettastenen, och med denna kodnyckel i sin lyssnade hjärna kan man sedan avkoda den musikaliska anrättningens inbyggda hieroglyfer, och därmed också förstå denna globala musikaliska anrättnings verkliga syfte och innebörd! Det låter oerhört krångligt, men innebär faktiskt bara att man tar sig tid att lyssna på skivan några gånger i lugn och ro, tillsammans med ett öppet sinne och utan en massa förutfattande meningar!   

Visst kan man tycka att Jaggers röst låter lite underlig ibland, men då får man faktiskt tänka bort Jagger i sin gamla roll som en gammal rullande sten! Men i denna supertunga konstellation så spänner han bågen rejält ibland, med ett varierat resultat till följd, får man nog säga! Men är man ute efter diverse bakgrundsmusik eller lättsamma poplåtar att sjunga med i, så ska man nog bläddra vidare i rea-backen på den lokala macken istället! Detta går definitivt inte under epitetet lättlyssnade låtar och är definitivt ingen skval- eller hissmusik! Det hela är mycket tyngre än så!

Mina egna favoritlåtar på detta album är den reggae & hip hoppande & rockiga världsmusiklåten ”Superheavy”, reggaeflirten ”Miracle Worker” den rockiga och lätt bluesiga ”Energy” samt den låt som ligger närmast i Rolling Stones registret, ”I Can Take It No More”. Sämsta låtar är enligt mitt tycke ”One Day One Night” och ”Never Gonna Change” som inte känns riktigt färdiga i sin form och det är faktiskt lite demovarning över dessa! Övriga sex låtar på skivan håller en hyfsad acceptabel och godkänd nivå, men inte så mycket mer än så!

Det hela svänger rätt rejält emellanåt och gillar man gränsöverskridande musik, eller en blandning av olika genrer, så är detta skivan för dig! Personligen tycker jag att skivan växer för varje lyssning och jag är faktiskt positivt överraskad av denna musikmix! Men jag vet också att det finns många som kommer att avsky denna musikaliska anrättning, men smaken är ju som sagt olika!

Några låtar når dock inte riktigt fram, det ska villigt erkännas, medan en del andra låtar i sin tur känns spännande och behagliga! Albumet med sina tolv låtar får dock i mina öron ändå ett godkänt betyg som helhet! Men det hela går naturligtvis att göra bättre, men konceptet med någon sorts rockig världsmusik är ju ett intressant grepp!

Jagger och Stewart har producerat detta album som är inspelat runt om i världen, bland annat i Frankrike, Cypern, USA och Indien!

Skivan släpps i tre olika versioner:

-         En standard-cd med tolv låtar:  “Superheavy,  Unbelievable, Miracle Worker,  Energy, Satyameva Jayathe,  One Day One Night, Never Gonna Change , Beautiful People,  Rock Me Gently,  I Can’t Take It No More , I Don’t Mind,  World Keeps Turning

-         En DeLuxe-cd med fyra extra bonuslåtar : ”Mahiya, Warring People, Common Ground, Hey Captain”

-         En vinyl LP med samma tolv låtar som standard cd:n.

Men lever man upp till det egna namnet, kanske någon undrar?

Nja, både ja och nej, måste man nog säga!  Visst är det bitvis tungt och ibland nästan supertungt! Men sett till helheten är det nog mer ”Super” och ”Heavy” än ”Superheavy”!

Roger Skoog

18

09 2011

Bra musiker – tjatigt framförande

Jack Bruce and the Cuicoland Express
Jack Bruce and the Cuicoland Express ”Live at the Milkyway” (Flaccid Parrot Records/EMI)

betyg 2

När jag för första gången hörde Jack Bruce var han leadsinger och basist i bandet The Cream på 1960-talet. De två andra medlemmarna var Eric Clapton och Ginger Baker. Bandet lades ned i november 1968.

The Cream återuppstod för några konserter 2005 i bla Royal Albert Hall, London och i Madison Square Garden.
I Claptons biografi nämner han dessa konserter och det framgår att han, liksom publiken, var oerhört nöjd med Londongrejerna men att han tröttnade på sina kollegors attityd när bandet kom till USA.

Vad Jack Bruce sysslade med fram till 2000-talet hade jag ingen aning om så därför var jag förväntansfull när jag började lyssna på den här ”nya” livedubbeln, inspelad 20 oktober 2001. Dess värre grusades förväntningarna när man i dånet av alla trummor och basgångar knappt kan höra någon melodi alls.

Jag får känslan av att dessa musiker säkert har roligt på scenen när dom visar upp sina färdigheter inför var andra men det är för mej en plåga att utsättas för. När man tillslut kommer fram till Creamklassikern Sunshine of your love tror man att denna åtminstone är värd att lyssnas på. Men då kommer gitarristen Vermot Reid in i en ”gitarr-onani ” av värsta slag.

Sammanfattningsvis: bra musiker – tjatigt framförande.

Börje Holmén

Tags:

27

01 2011

Det mest osvenska i musikväg på mycket länge

Mother James Brute Noir (Rootsy/Warner)
Mother James ”Brute Noir” (Rootsy/Warner)

betyg 4

Stefan Petterson måste ha gått på Basin Street i New Orelans och lyssnat på den märkliga mix av blues, jazz, ragtime, gospel och funk som läckt ut från barer och andra små musikindränkta syltor. För hans musik andas detta på ett fördömligt sätt med rullande barpiano, jazzblås och gospelkörer om vartannat.

Rösten är ett speciellt kapitel för här snackar vi Tom Waits lillebror och shoutbluessång i kubik om det så gäller blåballader eller träskbluesfunk. Brute Noir är som ett musiktält fullt av gycklare, cabaréartisteri och ett och annat horhus. Stefan Pettersson och hans medmusiker levererar det mest osvenska jag hört i musikväg på mycket länge. Man förstår att Quentin Tarantino uppmärksammat musiken på detta album, för han skulle lätt kunna bygga en hel film på detta lilla mästerverk signerat Stefan Pettersson.

Bengt Berglind

Tags:

03

01 2011

Få melodislingor man minns

Dr. John Tribal (429/Playground)
Dr. John ”Tribal” (429/Playground)

betyg 2

Den kära funkdoktorn Mac Rebernack fortsätter oförtrutet att producera nya album. Tribal är det senaste i den långa raden. Han har odlat sin egen stil ofta med det ypperliga kompbandet The Lower 911 i ryggen.

Sedan sjunger han med en helt unik stil, som ingen kan ta ifrån honom. Hör du Dr. John så vet du att det är Dr. John. Det gäller även på de plattor när han tolkar Johnny Mercers låtskatt, eller när han tar sig an Duke Ellingtons musik ypperligt på Duke Elegent från 1999. På senare album som City That Care Forgot har Dr. John bearbetat sitt eget och andras trauman i New Orleans efter orkanen Kathrina.

På Tribal är det fortfarande i New Oreleans vi befinner oss ljudmässigt. Men Dr. John låter faktiskt lite trött, för en gång skull. Även om musiken bakom hans karaktäristiska röst småkokar och puttrar vidare med sin funkform så engagerar det inte på samma sätt som tidigare. Sexton spår och få melodislingor man minns är inget bra recept att koka gumbo på. Dessutom är det dåligt kryddat. Pröva istället de andra Dr. John-album som finns nämnda här ovan. Där funkar Dr. John som han ska.

Bengt Berglind

Tags:

31

12 2010

Bästa svenska reggaen

Helt Off Marknadens soldat (Pope/Universal)
Helt Off ”Marknadens soldat” (Pope/Universal)

betyg 4 

Inte helt okände Timbuktu har tillsammans med M.O.N.S. och Chords sidoprojektet Helt Off. Detta har man pysslat med till och från under fem-sex år vid det här laget. Tredje plattan Marknadens soldat bjuder på högklassig reggae på svenska. Det är soft och tillbakalutat men med angelägna, politiskt färgade texter. Det sociala budskapet känns nödvändigt och efterlängtat i dessa dagar.

Bästa svenska reggaen har alltid gjorts i Skåne och Marknadens soldat utgör inget undantag,
även om den inte bryter ny mark på något sätt.

Mats Johansson

Tags:

09

06 2010

Andefattigt och stillastående

Inner Circle "State of the world" (Warner)
Inner Circle ”State of the world” (Warner)

betyg215

Nej, några bad boys of reggae är inte Inner Circle. Snarare beskedliga, på gränsen till slätstrukna, mammas pojkar. Lättviktsreggaen de åstadkommer är flyktig som en het sommardag på beachen. Skillnaden mellan Inner Circles musik och sommardagen är väl att man hellre minns den senare.

I rättvisans namn har de ju ändå gett oss ett och annat bestående örhänge. Exempelvis nämnda Bad Boys, men även Sweat. Båda från 80-talet.

Nysläppta State of da World lär säkerligen även den lämna några spår efter sig på topplistor och samlingsalbum. Det är ingen direkt dålig platta, men ack så profillös, andefattig och stillastående. Trots draghjälp från bl a Damian Marley, Reid, Rock-A-Trench och heta rapparen Flo Rida.

Mats Johansson

Tags:

19

12 2009