Melankolisk, fransk kromatisk munspelare
Nico Wayne Toussaint ”Lonely Number” (Dixie Frog/Hemifrån)
Det här är inte mindre än nionde albumet från den franske bluessångaren och munspelaren Nico Wayne Toussaint (nej, no relation, ni förstår vad jag menar) som fyller 40 först nästa år. En ung veteran, följaktligen, som har tillbringat mycket tid i USA. Det hörs.
Titelspåret, som får inleda, är luftigt, svängigt och välspelat. Lätt funkigt. Det kromatiska munspelet slår an tonen direkt. Låten slutar med att alla instrument tonas ut – utom munspelet som blir ensamt kvar. Olika sorters ensamhet är också vad texten handlar om. Smakfullt, snyggt.
Nico W har både blues och soul i den inte speciellt omfångsrika rösten. Ändå räcker den till alldeles utmärkt. Han framstår som en melankolisk, eftertänksam man, faktiskt så till den grad att jumpbluesen ”Time to Party” inte verkar komma från hjärtat utan mer känns som en arrangörseftergift, ett lite halvhjärtat försök att bredda repertoaren. Killarna i bandet låter förvisso partysugna – men inte huvudsångaren själv – och då faller det på eget grepp.
Toussaint håller sig med eget, ytterst kompetent komp bestående av gitarr, bas och trummor. Franskklingande namn, basisten Kevin Mark undantagen. Flera amerikanska gästartister medverkar, mest kända är munspelaren Rod Piazza, spelar kromatiskt han också, pianisten David Maxwell och den rivige tenorsaxofonisten Tommy Schneller.
Ett tiotal av CD:ns sexton spår är skrivna inom gruppens ramar. Speltiden är nästan i längsta laget och en eller annan cover kanske kunde ha strukits, t ex Muddy Waters ”Deep Down in Florida” som man onekligen hört (bättre) förr. Två instrumentallåtar känns också lite som utfyllnad.
Nico Wayne Toussaint har mig veterligt aldrig spelat i Sverige. Däremot har han, får jag veta av en slump, gjort ett duogig för några år sedan på en holländsk bluesklubb tillsammans med sångaren och slidegitarristen Anders Landelius från Linköping, mer känd som Slidin´ Slim. Som bara har gott att säga om sin franske kollega.
Det förvånar mig inte.
Mats Zetterberg
