Lågmäld, stilren blues
Robert Cray ”Nothin’ but love” (Provogue/Mascot/Border)
På åttitalet låg Robert Cray i en framskjuten bluesposition sida vid sida med
Steve Ray Vaughan. Vägen delade sig och Steve Ray försvann i riktning mot
rockpubliken i en rökridå av brinnande däck med hjulen vilt spinnande och
bagaget fullt av influenser från Jimi Hendrix. Robert rattade lugnt och stilla
in i gräddfilen med soulen i backspegeln och Albert Collins bluesgitarr i
framsätet.
Mer än ett kvarts seklet har passerat och med ’Strong Persuader’ (1986) och dess
föregångare ’Bad Influence’ och ’Strong Accusations’ fortfarande klingande
färskt i bakhuvudet känns Robert Cray nu vitalare än någonsin. De passerade
årens samarbete med B.B. King, Eric Clapton, John Lee Hooker, Chuck Berry,
Albert Collins och alla andra av betydelse, har gjort honom själv till en livs
levande blueslegend. Vare sig han vill det eller ej.
Den uttrycksfulla, silkeslena rösten i följe med den välartade gitarren är en
förförisk konstellation. En iakttagelse som inte minst gör sig gällande i den
trånande ’(Won’t Be) Coming Home’. Den ödmjuka ’Worry’ är ett annat bevis på en
smakfull mid-tempo låt vilket genom tiderna har blivit något av Crays signum.
Bland alla nykomponerade sånger gömmer sig en version av Bobby Parkers ’Blues
Get Of My Shoulder’. När tårarna väl har torkat in måste man komma ihåg att
kärleken försvinner inte ut i tomma intet när det är slut. Den väntar bara runt
hörnet på någon annan att bry sig om.
Robert Cray kan känna sig trygg i sin tillvaro där han står framför Cadillacen
med sin Fender Stratocaster och Stettsonhatt. Stil skall alltid belönas. Det här
är en skiva att ta i sin famn och drömma sig bort, en skiva att älska.
Thomas Claesson
