Internationell festivalblues för internationella bluesfestivaler
International Blues Family ”International Blues Family” (LR Productions/Hemifrån)
Lightnin’ Red, amerikansk gitarrist och sångare, har hängt med länge. Borde vara i sina early sixties nu. Uppväxt runt Chicago där den kraftfulle Luther Allison tidigt tog honom som lärling. Flyttade sedan till Austin, Texas i 20-årsåldern där han såg bröderna Jimmie och Stevie Ray Vaughan spela på syltor inför en handfull åhörare.
Den fina med flytten blev att Lightnin’ Red (Wayne Bak i prästbetyget) med tiden kom att spela en säregen blandning av Chicago- och Texas-blues. Men när den rödblixtrande spelar som bäst på det här albumet associerar åtminstone jag till Harvey Mandel som först hördes i Canned Heat. Tjocka, pricksäkra ackord. Slajdspelet (tre låtar) är också av hög klass. Lightnin’ Red övertygar även som rosslig sångare med det där känsliga vibratot som sjungande gitarrister (ofta) är så bra på att utveckla. Till på köpet är han en hantverksskicklig låtskrivare. Det är inte helt lätt att komma upp med ett knippe låtar som de flesta bluesdiggare tycker sig ha hört förut – men ändå garanterat går igång på.
Hans senaste projekt heter alltså International Blues Family och är inte dumt alls. ”Familjen” kommer från USA, Kroatien och Tyskland, ursprungligen hoprafsad 2010 för en Europa-turné som löpte så väl ut att gruppen nu är en fast konstellation.
Det plottriga, röriga omslaget antyder att bluesens Boney M till sist har anlänt, men de farhågorna kommer på skam redan i introt till första spåret. Extrovert uppåtblues levererat av ett tajt band är vad vi har att göra med. Med tydliga inslag av soul och rock. Internationell festivalblues skräddarsydd för internationella bluesfestivaler. Skulle tro att de säljer en faslig massa skivor efter varje gig.
Starkast intryck gör färgade, karismatiska sångerskan LZ Love som sjunger gott och väl varannan låt. Mycket star potential där. Med sin gospelbakgrund är det hon som står för de souliga inslagen. En precis lagom hes, dov, beslöjad röst bräddfull av sensuell pondus och kvinnlig stolthet. Hon och Lightnin´ Red inledde sitt samarbete som duo men skulle snart expandera. Från Kroatien hämtades unga och späda basisten Nerea Rudic som pumpar på tungt och melodiskt men framförallt oerhört stadigt. Får efter några lyssningar för mig att flickebarnet kommit till jorden för att spela bluesbas i Larry ”The Mole” Taylors anda. Blir därför inte så lite förvånad när jag hittar ett par år gammalt Youtube-klipp där hon drar ett bassolo (modell grooovy) som den värsta fusionsmusiker. Tror att Jonas Hellborg allvarligt hade övervägt förtidspensionering om han hade tittat på det.
Munspelaren, kroat även han, har mage, eller möjligen distans nog, att använda sig av artistnamnet Sonny Boy. Tror inte att någon nutida amerikansk harpist skulle ha kommit på tanken, ingen svensk trynorgeltrakterare heller för den delen. Mannen må se ut som en skräckinjagande östeuropeisk tungviktsbrottare men skulle (lätt) platsa i de förnämsta blueskretsar. Karln har förstånd att spela sparsamt också, ett inte oviktigt kännetecken för riktigt stora munspelare.
Virvelglade, tyske trummisen Tom Diewock hade även han gjort vilket bra bluesband som helst ännu bättre. Svänger hårt, kantrar aldrig med kanoten hur kul han än verkar ha.
Bästa låten? Utan tvekan ”Stand for Something” vars exemplariska slajdgitarr skär så där skönt i mellangärdet. Dock inget att söka läkare för. Gåshudsframkallande sång av LZ Love. Texten, och hur hon fraserar, hade kunnat avgöra presidentvalet. ”If you don’t stand for something, you’ll fall for anything.” Thing uttalas då, som sig bör i sammanhanget, thäng.
Bara Aretha Franklin hade sjungit den lika bra.
Mats Zetterberg
