”Fuck me I’m famous…”
Junkstars ”With A Twist Of Lemon” (Despotz/Playground)
När jag första gången hörde Junkstars kände jag en befrielse, inte för att det är nyskapande för fem öre utan för att jag då behövde höra lite attitydstinn röjig bredbent partyrock som lånar från både punk och hårdrock. De har tidigare lirat under namnet Rock n Roll Allstars och var redan då en käftsmäll av energi, de bytte namn till Junkstars för att Gene Simmons i Kiss startade ett band med samma namn. Junkstars låter som sig själva man har ett något av eget sound som i övrigt påminner om Royal Republic, The Hives, Backyard Babies, The Bones och så vidare. Och i likhet med de nämnda banden lyckas även Junkstars med bedriften att få skivan att låta jävligt energisk, attitydfull, glädjefull så man vill bara stå och headbanga och skrika med i låtarna.
Egentligen finns det egentligen inget med ”With a twist of lemon” som gör den speciell, bortsett från att den är väldigt bra och innehåller en stor mängd killer-spår. Finns inte en enda dåligt låt på plattan. Helt enkelt en av de bästa skivorna som släppts det här året.
Vill man följa bandet kan man kolla in en minidokumentär/dokusåpa (i 6 delar) på bandit.se. Fördelen med serien är att den visar människorna bakom musikerna, alltså att det inte är bara livet på scenen. Den visar också att grabbarna är seriösa när de får snacka var och en för sig själva. Problemet med hela den serien nu när jag sett två avsnitt är att serien tenderar att förlöjliga bandet (vilket de gör helt själva när alla i bandet är i samma rum) och dessutom skapa för stor vetenskap vilken tar bort myten bakom rockmusiken och dess musiker. Så på det hela taget är serien ganska charmig.
”…Fuck me before I’m a legend”
Lars Svantesson
