Liten man, men stor röst
Lil’ Ed and The Blues Imperials ”Jump Start” (Alligator/Border)
Liksom tidvattnets eviga strömmar som kommer och går så förändras trender inom
musiken allestädes. Utom i mellanvästern för där står tiden stilla och där
spelas Chicago blues så det står härliga till, för så har det alltid varit.
Musik som kan skaka om kroppen eller lämna den i sorgsen förtvivlan.
Lil’ Ed Williams och hans band har spelat ihop sedan mitten av åttiotalet. De
kan konsten att svänga rejält eller för den delen spela stämningsfullt, allt
efter tingens ordning. Eds fylliga barytonröst ackompanjeras lugnt och metodiskt
av den klanderfria gitarren. Så skall det vara.
Både ’Musical Mechanical Electrical Man’ och ’Jump Right In’ är förvisso värdiga
och avskärmade, men faktiskt smått komiska i sina framtoningar. ’Moratorium On
Hate’ är min personliga favorit och det är ofrånkomligt att le i mjugg. Dessutom
hoppar högerbenet igång helt automatiskt. Kan man tänka sig.
Då inget annat än hoppet i hjärtat återstår är ’My Chains Are Gone’ och ’Life Is
A Journey’ två av de mest ledsamma stunderna på skivan. Under den korta men
vanmäktiga ängslan som uppstår lämnar medvetandet rummet och travar runt en
stund för att sedan berätta vad det sett.
När den evigt längtansfulla blueshymnen ’You Burnt Me’ tonar ut i bakgrunden, så
är föreställningen slut. Kvar lever minnen från sånger som med okuvlig vilja har
lagts till historien. Sånger som aldrig ändrar inställning, vad som än händer.
Det känns tryggt.
Thomas Claesson
