Nytt från en bortglömd älskling
Alberta Cross ”Songs Of Patience” (Ark/Border)
Jag och brittiska bandet Alberta Cross har en historia sedan tidigare. I mitten av 00-talet hade jag en lång period när jag lyssnade mycket, väldigt mycket på americana och alt.country. Jag köpte på mig en hel del väldigt billigt över tradera. I en av högarna med plattor fyndade via tradera fanns Alberta Cross första mini-album. Den plattan, the thief and the heartbreaker, kom 2007 och det kan inte ha varit långt efter det jag fick tag i den. Den var grymt bra, vill jag minnas. Men efter det har jag på något sätt glömt bort det fina bandet från London. När jag nu för inte allt för längesen fick en lista med nyinkomna plattor till nyaskivor såg jag deras nya och andra riktiga fullängdare. Kände jag mig tvungen att göra ett besök hos en gammal älskling och deras fina värld av fina, lättsamma och luft- och lustfyllda ljud.
Den nya ”Songs of Patience” är ett välgjort album som andas av just de tidigare ordens beskrivning. Det är underbar och ganska underfundig rockmusik med influenser av americana och alternative country och i viss mån en del popmusik. Det här bandet andas något som skulle omedelbart skulle hyllas i engelskmusikpress, men kan personligen inte komma ihåg att jag någonsin sett att de blivit hyllade där på något sätt. Men om de inte blivit det känns det bara som en tidsfråga innan det sker. För den här skivan är bra, riktigt bra. En ren stillsam njutning att umgås med.
Och för att åkerknyta till det som tidigare nämnts på nyaskivor.se, hur ska man någonsin kunna förbi objektiv när man recenserar och skriver om musik? För det mesta ni läser i en recension är ju de känslor som musiken väcker i öronen, kroppen och själen på den som lyssnar och skriver. När musik väldigt enkelt rör om i känslorna så hur skulle vi kunna vara objektiva? Skulle vi vara helt objektiva varje gång skulle alla skivor få samma medelbetyg. För varje skiva är som den är varken mer eller mindre. Sen kan personen som ska recensera den tycka att det är bättre eller sämre än mittbetyget och det beror ju helt på vilka känslor den väcker. Och mot känslor är det svårt att vara objektiv. Eller hur?
Har du orkat läsa så här långt förstår du säkert åt vilket håll det bråkar. Ja du har naturligtvist helt rätt. Det blir ett betyg som är långt från mittbetyget. Det är ju som början avslöjar något av en kärleksförklaring till en gammal kärlek. Det här en riktigt fin skiva, tröttna kan man säkert göra på den. Men just nu förstår jag inte riktigt hur.
Lars Svantesson
