nyaskivor.se

Demon ”Unbroken” (Spaced Out/Border)

Demon har inte lyckats producera något minnesvärt på nära nog 30 år. De två
senaste skivsläppen ’Better The Devil You Know’ (2005) och ’Spaced Out Monkey’
(2001) lyckades inte heller cementera det förtroende som grundlades så djupt i
början av åttiotalet. Förmodligen tog gitarristen/grundaren Mal Spooner med sig
den svarta magin i graven den mörka decembernatten i nådens år 1984.

Det går fortfarande kalla kårar längs ryggraden när debutskivan ’Night Of The
Demon’ (1981) och dess efterföljare ’The Unexpected Guest’ (1982) efter alla
dessa år emellanåt blottläggs. Med sina ockulta förtecken och mörka visioner
frilades något som hittills var okänt. Paranormala fenomen hade gripit tag i
musiken och forslat den bortom all känd existens.  

Med tanke på de lågt ställda förväntningarna så är det mycket glädjande att
’Unbroken’ återupprättar Demons skamfilade anseende. Den karismatiska och
tillika enda ursprungliga medlemmen Dave Hill (sångare/kompositör) för det
storstilade arvet från NWOBHM vidare och det med glimten i ögat. 

Etablerade ’headbangers’ får sitt lystmäte tillgodosett i ’Prey’ och ’Fill Your
Head With Rock’ som galant ombesörjer den biten med fullbordat utslag. ’Wings Of
Steel’ och ’I Still Believe’ lockar fram sångrösten från åhörarna långt bak i
leden. ’Shine A Light’ och ’Take Me To Your Leader’ är så nära ursprunget man
kan komma. Den förra med sin domedagskänsla och den senare med ’extra-
terrestrial’ dragningskraft.    

Även om ’Unbroken’ kittlar nervbanorna, så är den inte i närheten av de två
första albumen som med sina osynliga trådar fick hjärnan att överhettas och
smälta samman i en korseld av kusliga tankar. Den känslan finns inte nu, inte på
riktigt i alla fall.

Thomas Claesson

Impera ”Legacy of life” (Escape/Sound Pollution)

Den svenska kvartetten Impera (härska) består av:
J.K Impera (Johan Kihlberg) – trummor, som bla spelat med Bruce Kulick och John Corabi.
Tommy Denander – gitarr, som lirat med Alice Cooper och Michael Jackson mfl.
Matti Alfonzetti – sång. Har sjungit med Scott Gorham, Skintrade mfl,
Mats Wassfjord – bas. Har bla spelat  med Vinnie Vincent, Johan Corabi.

Impera är ett relativt nystartad band men med stor portfolio och ett enorm musikalisk kunnande. Man har något så ovanligt som en trummis som är den drivande kuggen i detta maskineri. Flera av de inblandade har ett så stort musikaliskt förflutet att de förtjänar en egen tråd om det.

Det finns en svårighet i att verbalisera en musikalisk upplevelse så för att ge denna cd nå’n slags rättvisa så behöver jag hänvisa soundet till andra band/musiker som automatiskt triggas i mitt eget referensbibliotek.

Till att börja med så hoppar vi tillbaka i tiden sisådär 20-25 år, till slutet av 80, början av 90-talet och brygger ihop ett eget recept bestående av en del John Norum, en del Talisman, en rejäl skopa Whitesnake (the Stevie Vai era), några smulor Talk of the town, samt kryddar över med Mr Big, Extreme och ett uns Pretty Maids men med ett hårdare, polerat sound, 100 meter gitarr, dubbla bastrummor och inte en tillstymmelse till ballader.
Så känns det för mej och det är ett verk som trivs  mellan mina öron.

Massor med genomarbetade gitarriff, snygga arr med stämmor osv samt bra sång i ett register som passar den här musiken som handen i handsken gör detta till en dunderknockout från första stund. En debutplatta med ett band som vet vart metallskåpet ska stå och som förtjänar all uppmärksamhet som står tillbuds.
Jag blir riktigt nyfiken på hur detta skulle kunna låta live, så det är bara att hoppas att Impera dyker upp på nå’n festival eller liknande, när möjlighet ges. Men än så länge får jag nöja mej med denna cd och till Er som gillar melodiös, gitarrbaserad hårdrock har jag bara en sak att säga: Köp!!

Eller för att citera min 9-åriga dotter: Pappa det här är ju asabra det hör ju till och med jag!

Johan Jansson

Kasey Chambers and Shane Nicholson ”Wreck & Ruin” (Welk/EMI)

På var sitt håll är de redan etablerade låtskrivare och musiker inom alternativ country.  Detta äkta par kommer från Australien och Wreck And Ruin är deras andra duettalbum. Kasey har genom åren producerat ett antal album som har varit ganska ojämna. Shane är en nykomling för mina öron.

Som stor vän och anhängare  av duetter, och kanske  speciellt sådana med countrymusiken som grund, vill man gärna hitta guldkorn som till exempel duetterna med Gram Parsons och Emmylou Harris.

Dit når inte många. Knappt någon. Kasey och Shane försöker verkligen. Deras röster passar bra tillsammans och sprider en trygg värme, speciellt i de lugnare låtarna.

Men den stora svagheten på Wreck And Ruin är inte rösterna, musikerna eller Buddy Millers produktion. Det är det stora flertalet av låtarna som är lamt anonyma och försvinner fort ur ens melodimedvetande. Det är inga melodihakar som du glatt visslar eller nynnar på dagen efter.

Kasey och Shane får gärna återkomma med ytterligare ett duettalbum. Men välj då för bövelen bra låtar så ordnar det sig. Det finns ju en stor skara utomordentliga låtskrivare som nog gärna delar med sig av sitt musiköverflöd.

Bengt Berglind

The Wallflowers ”Glad All Over” (Columbia/Sony)

Wallflower var en söt liten countryvals som skrevs av pappa Bob och spelades in av Doug Sham. Gruppen Wallflowers blev sonen Jacob Dylans egen lilla lekstuga i den stora rock- och popvärlden. Det har väl gått så där kan man säga. Album efter album har kommit, gått och försvunnit in i glömskans mörkaste hörn.

Jacobs soloplatta häromåret, Women & Country, var däremot inte så dum. Kanske skulle han ha utvecklat den delen av sin egna skakiga musikkarriär.

Nya Glad All Over förstår jag mig inte på alls. Här försöker bandet hitta tillbaks till den form de aldrig haft genom att flirta vilt med det sound och den känsla som fanns runt klassiska rockbandet Clash.

Varför? Har man ingen egen identitet eller några egna idéer över huvudtaget? Tydligen inte.
Den forne Clashgitarristen Mick Jones medverkar på några spår. Har inte han heller någon egen värdighet?

Glad All Over? Inte en chans, i alla fall inte hos mig. För dagen sur gubbe.

Bengt Berglind

Chris Robinson Brotherhood ”The Magic Door” (Silver Arrow/Border)

Chris Robinson (sång ex. Black Crowes) fortsätter på den inslagna vägen med
andra albumet på kort tid. Han guidar sitt brödraskap med en förnöjsam blandning
av konstnärlig lössläppthet och högtflygande musikaliska ideal. En tillgång som
med bara en lättare nyans av galenskap blir till en välsituerad och varaktig
anrättning.

Söderns bästa tältshow inleds med en cover på Hank Ballards glättiga ’Let’s go,
Let’s Go, Let’s Go’. En överraskande men samtidigt publikfriande sång som värmer
upp den fullsatta lokaliteten med en fin stämning som följd.

Bandet betar sig igenom de sju låtarna på ett imponerande sätt. De känns lika
komfortabla med gräsrotsrock likt ’Someday Past The Sunset’ och ’Little Lizzie
May’ som de stämningsfulla balladerna ’Appaloosa ’ och ’Sorrows Of A Blue Eyed
Liar’ där endast syrsornas spel saknas i bakgrunden.

Den utsträckta ’Vibrations & Light Suite’ bryter mönstret och svävar ut mot den
yttre galaxen med en färdplan som är utformad i det inre medvetandet. Det är en
omtumlande resa i tid och rum med vågrörelser från jazzfusion och med
psykedeliska signaler som öppnar sinnesintrycken.   

1992 slog kometen ’The Southern Harmony and And Musical Companion’ (Black Crowes
2:a studioalbum) ner med full kraft och skakade om en hel musikvärld. 20 år
senare stiger Chris Robinson och hans nya band upp ur kratern i en helt ny
skepnad precis som om ingenting har hänt. Det var för väl.

Thomas Claesson

Oslo Ess ”Verden På Nakken Venner I Ryggen” (Indie Recordings/Border)

Antingen är det ett nytt faktum och fenomen eller så har jag bara totalt missat det tidigare, i vårt grannland till väst fullkomligt exploderar det av bra musik de senaste åren. För att nämna några för den som blir nyfiken Kvelertak, Skambankt, Kaizers Orchestra och nu senast det band som slår alla och lyckas få mig närmast mållös nämligen Oslo Ess. Pop och rock, främst av den något hårdare varianten gör sig riktigt skön med lyrik på norska. Det är ungefär som smörig indiepop eller chanson på franska, d.v.s. det passar som handen i handsken.

Oslo ess finner vi någonstans i gränslandet av punkrock och Springsteens-aktig heartland rock med en fin och väl avvägd krydda av ska. Låtarna på skivan ” Verden På Nakken, Venner I Ryggen” (som är bandet andra fullängdare) är helt klart trallvänliga allsångsbenägna framtida rockklassiker i min bok. En referens som skulle kunna nämnas är Blacklist Royals. Men närmast kommer vi nog om vi säger att Oslo Ess är en norsk men något snällare och mer varierande variant av svenskarna i Stockholmska ”Tysta Mari”.

Oslo Ess levererar sanningsenliga vardagsromantiserande rocklyrik när den är som allra bäst. Absolut bäst är Oslo Ess i den Springsteen doftande kärleksförklaringen Caroline, som har ett riff som påminner en hel del om ”Growin’ Up” med tidigare rockfarbror (försöket till riffstöld är helt godkänt och förlåtet). En annan topplåt är den trasiga uppväxthistorien ”Är Du Som Jag”. Vi får inte heller glömma den toksköna öppningsrockern ”Kakkerlaken”. Ja allvarligt skulle nästan alla låtar förtjänat att omnämnas med en kort presentation, för alla låtar på skivan visar upp bandet som en riktigt bra rockband i skarven till punkrock.

Lars Svantesson

Thorsten Flinck ”En dans på knivens egg” (Columbia/Sony)

Med sin professionella outgrundlighet tar sig Flinck an några av 70-talets
största förebilder inom den svenska proggmusiken. Utan tid för omskrivningar
kartläggs det inhemska kulturarvet där verk av bl.a. John Holm, Dan Hylander och
Björn Afzelius återser dagens ljus.

Avsaknaden av sångröst kompenseras av genomtänkta och gråtmilda formuleringar
hämtade direkt från scenskolan. I ’Hjärtats Slutna Rum’ och ’Mot Södra Korset’
förenas det grovt tillhuggna med det spröda och sårbara. ’Balladen Om K’ med sin
pinsamhet skänker dock ingen glädje mer än till de sista spillrorna av
rödvinsvänstern.

Allkonstnären Ted Ström har bidragit med ett flertal melodier varav
schlagerfavoriten ’Jag Reser Mig Igen’ har en framskjuten plats. Uppbackad av
duktiga musiker i form av Revolutionsorkestern blir ’En Dans På Knivens Egg’ en
värdig upplevelse. Utan att förringa Flincks insats är det oundvikligt att
framhäva orkesterns betydelse och dra paralleller med dokusåpan ’Så Mycket
Bättre’ där ett gäng föredettingar utan skådespelartalang lipar ikapp efter
bästa förmåga. Där räddar ensemblen det som räddas kan.
 
Med Flincks tolkning av John Holms ’Min skuld till dig’ (Sordin 1972) når skivan
sin kulmen. Det blev en vacker påminnelse om det förgångna.’Du plockar dina
blommor ur en trasig poesi. Ty alla här på gatan börjar lida av mani. Vi säger
det kommer nya för de dagar som rann bort. Men vi bara skyndar oss för att få
livet gjort’. Versraderna gör att man för en stund blir sittandes försjunken i
djupa tankar med blicken inställd på oändligt.

Det finns en massa små världar ute i den stora världen. Små enklaver där allt
förefaller självklart för den som är inne i den, men helt osannolikt för alla
andra där utanför. Det här var en del av Thorsten Flincks värld.

Thomas Claesson

Gallows ”Gallows” (Pias/Border)

Just nu finns det ett brittiskt band längst fram i punkmusikens fälttåg, Gallows, som slaktar det mesta i sin framfart. Med en fullständig jagande, brutalt och total ursinnig urladdning. Är deras tredje fullängdare, första med ny sångare, en perfekt fortsättning på förra årets skoningslösa EP, Death Is Birth, och på förra fullängdaren Grey Britain. Det faktum att bandet har utvecklats till det bättre i och med varje ny release är bara det en kanon bedrift vilket tyder på deras kvalitet, eftersom redan deras första skiva var grym.

Det som Gallows presenterar på sitt självbetitlade album är 11 låtar som fungerar alldeles utmärkt som en helhet, det är nästan så man inte märker att det blir en ny låt utan den brutala ljudbilden bara fortsätter – men inte på något störande sätt utan det är en befrielse att låtarna rullar på utan minsta avbrott. Det är helt enkelt skön brutal urladdning som passar utmärkt när en sådan behövs, i mitt fall har skivan redan blivit en skön start på morgon på vägen till jobbet.

Innan skivan släpptes lirade man redan några av låtarna på sina liveshower och anti-polis låten ”Last June” tydde redan där att det skulle bli en bra skiva. Låten blev under några veckor en snackis på sociala medier och visst den tåls kanske att nämnas som en bra låt, men den är långt ifrån den bästa skivan. Bäst tycker jag är låtarna ”Odessa”, ”Outsider Art” och ”Everybody Loves You (When You’re Dead)”. Men det sköna med skivan är att även dessa låtar gör sig bäst om man får dem som en helhet tillsammans med hela skivan.

Lars Svantesson

Dave Stewart ”The Ringleader General” (Membran/Nax)

Sanningen är att sedan Eurytmics lade av så har jag inte haft någon större koll på Dave Stewarts musikaliska göranden. Han har vekat som producent, floppat med  n så kallad supergrupp och kommit ut med soloalbumet Blackbird Biaries.

Tillbaks på banan alltså med nya soloplattan The Ringmaster General, som är inspelad i Nashville. Eftersom Dave är gitarrist och låtskivare i  första hand så har han bjudit in ett gäng kvinnliga vokalissor som är honom behjälplig med sången. Allison Krauss, Diane Birch och Jessie Baylin är några av dom som  backar upp, förgyller och lyfter detta album till hyfsade höjder.

Men kan Mark Knopfler mumla sig igenom album efter album, och det ska sägas att han gör det riktigt bra på senaste Privateering , – så gäller detta Dave Stewart också. Med sin begränsade röst fungerar han bäst i låtar med ett lugnare tempo, som till exempel Different Man.

Gitarrspelet är både rått och finurligt smakfullt albumet igenom. Bästa låt är utan tvekan God Only Know You Know en duett med Jessie Bylin.

The Ringmaster General duger gott att laga mat till eller ta med sig i soffhörnet tillsammans med något tjockt glansigt
nyanlänt musikmagasin. Men bara för stunden.

Bengt Berglind

DZ Deathrays ”Bloodstreams” (Hassle/Sound Pollution)

Primitiv punkrock som påminner mycket om the fingers – Jesse Malin och Ryan Adams gemensamma punkprojekt The Finger (vilket antagligen är en jävligt svår referens, för frågan är hur många som hört det bandet). Det är svårt att få musik mer opolerat utan att kännas oproducerat och dåligt. Gitarrerna är som rakblad och trummorna är som en kpist eld, lägg därtill stört skön rivig och skitig skriksång. Turbonegro har ju sedan länge redan lagt beslag på attributet deathpunk, annars vore det en bra beskrivning på DZ Deathrays (observera alltså att man låter inte som Turbonegro men som deathpunk borde vara). Men det blir aldrig brutalt som crust eller käng utan håller sig hela tiden i mer ”normal” punkrock.

Att lyssna på Bloodstreams som skivan heter är ganska trevligt, men det saknas det där lilla extra som skulle behövas för att bli en riktig klassiker.

Lars Svantesson