nyaskivor.se

Straight Line Stitch ”The Fight Of Our Lives” (Spinefarm/Universal)

Det finns positiva överraskningar. Och så finns Straight Line Stitch – snacka om MYCKET positiv överraskning!

Jag är 100 procent ärlig när jag skriver att när jag fick The Fight Of Our Lives i min hand (pris ske Gud för att det fortfarande finns skivbolag som skickar ut riktiga skivor) hade jag aldrig någonsin hört talas om bandet. Jag tänkte bara något i stil med ”skivbolaget Spinefarm har ju några sjyssta band i stallet så det är nog ganska bra”. Ganska bra? Mycket bra! Eller OMG* som det heter nuförtiden.
Modern metal med massor av aggression blandat med mjuka, känsliga tongångar. En balansgång som kan vara svår att hantera men det här är bandet som visar exakt hur bra denna kombination kan bli när det görs på rätt sätt.

Bakom mikrofonen har bandet en otrolig tillgång i Alexis Brown som varvar skriksång á la The Dead Eye-Dolving (The Haunted), growl och vanlig sång på ett övertygande sätt. Ja, Alexis är utan tvekan något utöver det vanliga och en av hårdrocksvärldens största röstprofiler. Det är nästan så att man blir förälskad…

Att utse favoritlåt(ar) går bara inte utan jag konstaterar bara att de tre första låtarna är hur j-la bra som helst. Dessutom är det uppfriskande med Cold Front som i detta sammanhang närmast kan liknas vid en ballad.

Ingen låt är dålig men No Tomorrow och Never Surrender är minst bra. Refräng respektive vers känns helt enkelt för ”snälla” för att platsa på skivan. Det är också detta som hindrar mig från att dela ut en fullpoängare; rensångspartierna borde helt enkelt vara färre.
På något sätt känns det också bra att gå och hoppas på att nästa Straight Line Stitch-release ska vara ännu bättre. Så underbart det är med nya musikfavoriter!

Magnus Bergström

*OMG = Oh My God

Apparat ”The Devil’s Walk” (Mute/Playground)

Tio år har gått sedan Sascha Ring introducerade sig som Apparat på etiketten Shitkatapult. Då var musiken typiskt skevt knastrig och introvert, helt i linje med samtidens electroideal. Idag, och några album senare, är Apparat betydligt mycket mer tillgänglig. Borta är de mest skruvade inslagen och extrema detaljerna och musiken skulle utan problem göra sig i vilket städat sammanhang som helst utan att skapa större uppseende. Det Apparat med åren har vunnit i tillgänglighet har istället förlorats i originalitet.

Å andra sidan är detta en utveckling som passat mig, i mina öron är nya albumet The Devil’s Walk det bästa hittills. Och jag anser att musiken fortfarande är tillräckligt egensinnig för att sticka ut och intressera, även om den kanske inte är sensationell. Den minimalistiska och atmosfäriska elektroniska grunden pyntas med stråkar, rytmer och kanske även lite ethnoinslag. Det är sprött, krispigt och organiskt och jag tänker att om nya skivan vore en växt så ligger nog bambu nära till hands. Ett vid första anblicken förhållandevis enkelt och oansenligt yttre döljer en inre styrka som vinner i längden, och det gäller också The Devil´s Walk. Det tar ett par lyssningar innan dess styrka och kraft blir helt uppenbar och ännu en gång har det bevisats att less is more.

Tillsammans med senaste M83 och Moby, som vandrat andra vägar men som nu campar på samma musikaliska lägerplats, har Apparat räddat min vinter från att bli alltför mörk och bister.

Jonaz Björk

Axel Rudi Pell ”The Ballads IV” (Steamhammer/Playground)

Den tyske gitarrlegenden Axel Rudi Pell är tillbaks och denna gången med ett nytt album bestående av endast  ballader. Vi bjuds på klassiska låtar, gamla hits och ett nykomponerat alster som alla är stöpta i samma härliga balladform. Totalt så bjuder Axel oss på 13 låtar i The Ballads IV, och med en speltid på över 75 minuter så tar det inte slut i första taget. Men det kräver istället att du är riktigt förtjust i långsamt gitarrplinkande för att skivan inte ska blir tråkig efter redan en lyssning.

Jag tycker alltid om att höra covers när de görs på nya sätt, och versionerna av ”Halleluja” och ”Holy Diver” är riktigt maffiga. Den enda helt nyskrivna låten är ”Where The Wild Waters Flow” som får inleda skivan. ”Halleluja” och ”Holy Diver” följer direkt efter. Dessa tre låtar är nämligen de enda låtarna som vi inte hört tidigare på ett Rudi Pell album. Vi har även covers på ”Love Gun” och ”In The Air Tonight” som funnits med tidigare samt flertalet av Rudi Pells egna låtar som vi hört förut, några guldkorn är ”Noblesse Obligate”, ”Northern Lights” samt ”Like a Child Again”. Jag kan förstå om man känner sig besviken på antalet nya låtar som Axel faktiskt valt att ge oss, samtidigt är jag själv förhållandesvis obekant med Axel’s tidigare skivor. Vilket gör att för mig så spelar det ingen roll om majoriteten har varit med på tidigare album. Jag vill även nämna Johnny Gioeli som står för sången i Ballads IV, Johnny har en röst gör gör sig utmärkt i ballader och hans sång i Holy Diver är nog det närmaste jag hört någon komma Dio någonsin röstmässigt, vilket alla bör förstå är ett gott betyg för Gioeli.

Över lag är The Ballads IV en bra skiva även om den kanske skulle mått bättre av lite större variation, man kunde åtminstonde varierat sig i olika typer av ballader. Men man får ändå en samling med några av Axel Rudi Pells allra bästa låtar samt två riktigt, riktigt bra covers.

Tobias Blixt

Jerry Williams ”Alright” (Universal)

Allas vår Jerry ”Jerka” Williams har släppt sitt första album på nio(!) år. ”Alright” spelades in live, alltså sång och musik samtidigt i legendariska Atlantis-studion.

Att Jerry trivs med sina musiker och producenten Mikael Herrström märks. Skivan är mer rock-a-billy än rock, men givetvis klarar Jerry detta utan problem.

Hans tolkning av Corinna, Corinna är ett av höjdarspåren. Nära, varmt och passar hans röst perfekt. Och ”Cancel the wedding”, skriven av Eva Eastwood, är kanske hans bästa ballad sedan ”Vintersaga”. Sedan finns ju alla ösiga låtar i bästa Jerka stil, som klassiska ”Pepparmint Twist”. Man kan se Jerrys högerben darra och armarna flaxar när han släpper loss.

Skivan bjuder dessutom på inte mindre än 16 spår, vilket vi skivköpare tackar för. Och som Jerry själv säger vad förhoppningen är med plattan: ”Att skivbolaget får sälja plattan vilket leder till mer gig för mig. Så man får lira.” Det ser vi fram emot Jerka!

Conny Eklund

She & Him ”A very She & Him Christmas” (Double Six/Playground)

She & Him är en indiegrupp med sångaren, musikern och kompositören M. Ward och skådespelerskan Zooey Deschanel (Almost Famous mfl.). Duon släppte coveralbumet Volume One 2008 och utkom med Volume Two 2010. Nu har julalbumet A Very She & Him Christmas landat hos oss lagom till första advent.

Denna platta kan trevligt nog kategoriseras i facket “smakfulla julalbum” av den behagligaste sorten, vilket vi får tacka för. Ward och Deschanel  gör finstämda och lågmälda egna  tolkningar av amerikanska julsånger där duons  röster och Wards återhållna och skenbart enkla gitarrspel klart och vackert träder fram i välbalanserade arrangemang.  A Very She & Him Christmas har blivit en stor favorit hos mig den senaste tiden. Rekommenderas.

Henric Ahlgren

Wolf ”Legions of Bastards” (Century Media/EMI) 

Den här skivan tillfaller inte er som enbart har blicken riktad framåt och
tycker att det förgångna skall lämnas därhän. Ni som däremot kan tänka er att
ställa in tidsmaskinen på 80-talet får lystmätet tillgodosett, som det är tänkt.
För de allra flesta gillar väl retro-metal eller hur?

Bandet ifråga härstammar från vare sig Birmigham, Leyton eller Barnsley UK,
vilket förvisso inte hade varit dåliga gissningar. Högt ärade Monark, folket av
börd, kära örebroare – Wolf är Örebros alldeles egen attraktion.     

Wolf kör utan kompromisser på en väg som är rak som en spik. I backspegeln lyser
i neon NWOBHM* med stora bokstäver. Det är tuff musik, riktigt tuff. Dränk den i
vatten och den fungerar ändå lika bra. Precis som en automatkarbin med
beteckningen AK 4.

Om den ena halvan av det Magdeburgska klotet är brittiska Demon med sina tidiga
diaboliska utsvävningar och den andra halvan är Judas Priest med de förtyngda
stål-riffen, så befinner sig Wolf mitt i vakuumet där i mellan. Lyssna bara på
’Full Moon Possesion’ och ni förstår varför.   

Såsom ler och långhalm ingjuter Niklas Stålvind (sång/gitarr) och Johannes
Axeman (jo, ni läste rätt) respekt i leden. Den förre med raspig men knivskarp
sång, som inte är många halvtoner från Bob Halford’s (lädergud i Judas Priest)
röst. Den senare med hantering av gitarren såsom efternamnet förpliktar

’Jekyll And Hyde’ är en ruggig upplevelse, som om man inte ser upp kan utvecklas
till den värsta mardrömmen. Den slingrar sig obehagligt fram och den skälvande
refrängen fångar uppmärksamheten abrupt. En ren skär studie i skräck.

’Nocturnal Rites’ behöver inte nödvändigtvis ligga på det astrala planet med
munkkåpor, altare och offerritualer. Det kan även vara så enkelt som aktiviteter
under fredagsmyset, där många går som katter runt het gröt och helt ogenerat
prasslar med chipspåsen. Bortom allt mörker ryms det faktiskt något som kallas
humor. Gitarriffen är utomjordiska i denna gastkramare och till och med Tony
Iommi (riffmästare i Black Sabbath) stannar till mitt i steget.

’Tales From The Crypt’ ökar trycket mot trumhinnorna ytterliggare. Under det
euforiska gitarrsolot tycks Axeman vara besatt av innehållet i en bägare smidd
av ”Accept-erat” kruppstål. Fingrarna far över gitarrhalsen som om det vore en
glödhet eldgaffel.       

Inte blir det mindre fart i den obligatoriska ’Road To Hell’. Vingarna på de
duellerande Flying V – gitarrerna lyfter tonerna till oanade höjder. Inget annat
instrument har skänkt mänskligheten sådan lycka. Med ett dödsbringande tempo
tillgodosett av Anders Modd (bas) och Richard Holmgren (trummor) leder denna
resa rakt in i djävulens gap.  

Black Sabbath bildade för länge sedan en genre utan att själva veta om det.
’Paranoid’ blev den öppna källkoden till all metal och först när det kom
efterföljare kunde genren bekräftas. Wolf anslöt sig till skaran och nu ylar
vargen i fullmånens glans utanför var mans farstukvist. Vargen är dock inte
intresserad av Rödluvan numera. Vargen är ute efter er.

Thomas Claesson

* New Wave of British Heavy Metal

Megadeth ”Thirt3en” (Roadrunner/Warner)

 
 
Sudden Death inleder Thirt3en på bästa sätt med otroligt coola gitarriff som attackerar öronen från olika håll. Versen är tung och bra, bryggan innan refrängen är melodiös och rentav ”snäll” innan det brakar loss med en aggressiv refräng. En av de bästa låtar Megadeth presterat överhuvudtaget, enligt undertecknad.

Efter den rivstarten följer två andra kanonlåtar: Public Enemy No. 1 och Whose Life (Is It Anyways?) som båda är melodiösare än inledningsrökaren men ändå har den där speciella Megadeth-tyngden.

Låtmässigt blir det aningens mindre intressant framåt mitten på skivan: We the People och Guns, Drugs & Money är båda ganska sega historier. Men det tar sig snabbt igen och skivans andra halva är mycket stark.

På The Big 4 i somras var det många som kritiserade Megadeth för att de var tråkiga och att Dave Mustaine sjöng som en kratta. Glädjande då att Thirt3en är allt annat än tråkig och att Dave i flera av låtarna gör karriärens bästa sånginsatser. Det här är helt enkelt thrash metal som det ska låta, med en modern touch.

Och det måste kännas skönt för Dave att Thirt3en har fått ett så bra mottagande världen över, till skillnad från Metallica/Lou Reed och deras Lulu…
 
Magnus Bergström

Ladytron ”Gravity The Seducer” (Nettwerk/Playground)

Gravity The Seducer är Ladytrons femte studioalbum och jag inser att jag känner ungefär samma sak idag som jag känt varje gång kvartetten släppt ett album, nämligen frustration. Frustration över att godbitarna så snabbt är avklarade. Det kan låta negativt men grundar sig snarast på ett positivt antagande, nämligen att gruppen kan leverera magi, så varför snåla med den?

Med facit i hand är det ett faktum att Ladytron på varje album langar upp tre – fyra riktiga rökare som fullständigt hypnotiserar mig. Det får resten av spåren att verka som utfyllnad som lite pliktskyldigt åkt med för att få ihop en fullängdare. Så här har det varit alltsedan gruppen debuterade mitt under electroclasheran med albumet 604 som följde genombrottslåten Playgirl. Redan här samsades två olika kvalitetsnivåer och detta har alltså i det närmaste blivit ett signum för Ladytron.

Sammantaget är Gravity The Seducer en typisk Ladytronskiva. En handfull låtar, som Mirage, Ace of Hz och Altitude Blues är väl representerade på olika spellistor och musikbärare, medan de flesta övriga redan är bortglömda.

Jonaz Björk

Venom ”Fallen Angels” (Spinefarm/Universal)

      I butik: 28 november

En ny Venomplatta har inte inneburit några högtidsstunder det senaste decenniet, så trots tal om en tillbakagång till det klassiska Venomsoundet var inte förväntningarna högt ställda. Inte blir de högre när det öppnar synnerligen tveksamt med singellåten Hammerhead. Den är inte dålig men inte är det klassiskt Venom. Tack och lov är den en parentes, för snart brakar helvetet lös med Nemesis med, hör och häpna, Celtic Frost-vibbar på sången. Sen radar Cronos och kompani upp dem: en lång radda Venomlåtar, i motsats till låtar spelade av ett band som heter Venom, om ni fattar. Helt enkelt låtar med rötterna förankrade i de klassiska albumen, även om soundet är modernt. Flytet avbryts endast av lite tramsiga Punk’s not dead. Om vi bortser från de senaste tjugo åren eller så, så känns plattan som en rätt naturlig progression från Calm before the storm, en platta som i mitt tycke har oförtjänt dåligt rykte. Cronos röst har fortfarande bett, bulldozerbasen mullrar och bandet låter piggare och alertare än på mycket, mycket länge. Plattan håller trots många genomlyssningar och till och med Hammerhead växer till sig, så betyget gnetar sig upp till en fyra.

Trots att det här är en platta vars summa är större än delarna kommer Hail Satanas, Damnation of Souls och Pedal to the Metal, trots den sistnämndas titel, att stå sig väl jämsides klassikerna i bandets liverepertoar.

Jonas Andersson

Edith Backlund ”Kill the Clown (Act One)”  (Cosmos)

Öppningspåret Black Hole är en riktigt popraket mot hösthimlen. Jag tror bestämt att det är en svensk popprinsessa som håller på att födas. Edith visar yppersta klass både när det gäller poplåtskriveri och melodikänsla.

Dessutom glider hennes röst fram ovanpå ett elegant popkomp där bandet lirar skär och rak upptempoladdad popmusik på bästa sätt i de andra spåren Dancin in  Circles, Lost At The Sea, On The Run och What I Become.

Edith har haft flera låtar produktplacerade i amerikanska tv-serien One Tree Hill. Förmodligen kommer hela detta minialbum på sex spår att dyka upp där eller i liknande serier inom en snar framtid.

Detta minialbum är bara släppt digitalt och kommer att följas upp av andra och sista delen, Act Two, senare i vinter. Tidigare har Edith två album bakom sig men av vad jag hört här, så ser jag fram mot nästa  ljudklapp från Edith i februari.

Bengt Berglind