En mycket varierad kompott
Sivert Høyem ”Long Slow Distance” (Hektor/EMI)
Det var inte så länge sedan jag upptäckte den utmärkta norska gruppen Madrugada. Först och främst berodde detta på Sivert Höyems vokala talanger. Hans sjunger nämligen med en kraft, känsla och övertygelse som är mycket tilltalande. Naturligtvis slängde jag mig över hans soloalbum Moon Landing där han fortsatte att övertyga med starka låtar och övertygande sång.
Nya Long Slow Distance är mörkare. Här verkar Sivert söka efter en annan sida i musiken, ibland spöklik och mardrömsliknande som i LSD, men återvänder också till det ljusare i den nästan luftiga Give It A Whirl eller i den sköna balladen Blown Away. Annars är det mer av tuggande maniska gitarrfigurer än tidigare, kolla in Trouble och Red on Maroon. I långa Animal Child går de musikaliska tankarna inledningsvis faktiskt till Jim Morrison och The Doors, men låten skiftar i tempo och framförande så det känns lite splittrat efter åtta och fyrtio.
Denna gång bjuder Sivert Höyem alltså på en mycket varierad kompott som kanske inte riktigt är min kopp te. Men rösten den bara älskar man albumet igenom. Speciellt i lugna Warm Inside och Fathers Day där Sivert glider fram i lugnt majestät på musiken.
Bengt Berglind
