nyaskivor.se

tUnE-yArDs ”WHOKILL” (4AD/Playground)

Om man kort skall beskriva tUnE-yArDs skiva WHOKILL så är det en riktig injektion av glädje och party-pepp med ett knippe låtar som fokuserar på sången och streetigt, goa beats. Hjärnan bakom detta band är Merril Garbus från New England, USA. Hon skapar låtarna genom trum-loops, ukelele, saxofonsektioner mha av el-bassiten Nate Brenner. Men i fokus ligger hennes sång som används på ett mycket experimentellt sätt men ändå så jordnära och äkta.

Bästa spår: My Country, Gangsta, You Yes You, Killa

Rickard Engström

Warren Haynes ”Man in motion” (Provogue/Border)

Det tog Warren Haynes 18 år innan den andra soloskivan såg dagens ljus. 1993’s
”Tales of Ordinary Madness” med dess vindlingar i rockmusikens kringelkrokar
känns avlägsen, men ändock inte alltför fjärran. Ännu ett bevis på att ingen kan
stoppa tidens obevekliga framfart.
 
Nu har de två decennierna förvisso förflutit med omfattande verksamhet på annat
håll. I första hand har det egna bandet Gov’t Mule tagit tid i anspråk, men även
medverkan i Allman Brothers Band är ej heller att förglömma. Samarbete med
Grateful Dead och Taj Mahal (för att nämna några i ledet) är också beaktansvärda
engagemang.

Är den till synes allestädes närvarande gitarrvirtuosen Haynes den enda
människan som kan vara på två ställen samtidigt eller har han rentav en okänd
tvillingbror?
  
Nu återvänder Haynes till den behagfulla vaggan i den heta söderns själfulla
stillhet. Det inledande titelspåret ’Man In Motion’ är bara början på en
rogivande resa där de sammanlagt tio anhalterna var och en förmedlar sina
eftertänksamma budskap.
   
Omgiven av duktiga musiker blir det en riktigt njutbar utflykt. Piano och orgel
är i bästa harmoni och inflikningar med saxofonen känns saliggörande och helt
rätt. ’Your Wildest Dreams’ eller för den delen även ’On A Real Lonely Night’ är
minnesvärda illustrationer av sådana iakttagelser. Det målas upp ett landskap
med toner hämtade från soul, rhythm & blues, southern rock och blues. Vi kallar
det southern soul.
    
Sett inifrån en bärnsten av färg och ljus är skillnaden inte stor om man
befinner sig i Louisiana och sitter på verandan i gungstolen som vaggar i takt
med syrsornas monotona spelande eller befinner sig i en inglasad uteplats
någonstans i en svensk småstad djupt försjunken i Baden Baden-stolen med endast
en humlas eviga surrande i bakgrunden. Inte om man lyssnar på ’River’s Gonna
Rise’ i alla fall.

I ’A Friend To You’ sjunger Haynes med insikten att passionen är världens
märkligaste och mest ömtåliga kärl, som dessutom saknar botten. En plats där
människan håller sina innersta, mest förbjudna och öppna önskningar. 
 
Den här skivan kan för den oinvigda mycket väl vara inkörsporten till Warren
Haynes underbara värld. Livets karuseller och berg-och dalbanor kräver att man
finner en stunds lugn och frid. Här finns nyckeln till den gyllene porten vilket
gör att man kan somna under en stjärnklar himmel utan att riskerar att vakna upp
i en slänggunga.

Avslutande ’Save Me’ framhäver Haynes känslosamma röst än mer och ackompanjerad
av endast orgel och piano blir denna stund i kapellet en känsloladdad påminnelse
om det förgängliga livet. Vad kostar en människa? Kan man sälja sin själ? De två
frågorna får aldrig något svar.

Thomas Claesson

Lady Gaga ”Born this way” (Interscope/Universal)

Det finns ingen hejd på den succe som Lady Gaga har gjort på väldig kort tid. Allt började 2008 med ”Just Dance” och otaliga hits såsom ”Pokerface”, ”Paparazzi”, ”Eh Eh”, ”Bad Romance”, ”Alejandro”, ”Born This Way” och nu senast ”Judas” som jag ganska lätt kan kalla hennes bästa singel. Med alla dessa i bakhuvudet är det med stor förväntan man sätter in ”Born This Way” i CD spelaren.

Dessvärre håller den inte måttet med ”Judas”. Faktum är att skivan faller väldigt platt. Visst, det kanske är svårt att överträffa ”The Fame Monster” men det här är nästan lite… skumt.

Många av låtarna är väldigt banala och dessutom påminner de en aning om varandra eftersom det inte är någon skillnad alls ens i stämning på dem. Hon har gått ner på ett mystiskt och nästan religiöst och spirituellt stadium, speciellt om man tittar på låttitlar såsom Black Jesus + Amen Fashion, Judas och Bloody Mary. Musiken i sig är också bara… skum. Och mystisk. Och rå. Hon har blivit mycket råare i det som redan är rått.

Dock, så finns det ett par guldkorn här också. Den spanskbaserade ”Americano”, låtsas-tysk-baserade ”Scheiße” och typiska Lady Gaga-låtar såsom ”Marry The Night” och ”The Queen”. Och vi får absolut inte glömma de absolut bästa spåren på plattan, ”Hair” och ”Judas”. Dessvärre är det bara de två sistnämnda som jag verkligen personligen tycker om och som står ut.

Jag tycker skivan… som jag sa i början…faller lite platt. Det känns som att det är något hon har levererat lite för att hon måste. Med undantag för de låtar som faktiskt är bra. Kanske hade ”less is more” passat in bra här. Men den duger, helt klart… så länge du klarar av ’skumma saker’.

Bäst: Hair. Helt klart(!) bästa låten.
Sämst: Black Jesus + Amen Fashion…

Sara Köhler

 Mick Harvey ”Sketches from the Book of the Dead” (Mute/Playground)

Frånsett ett soundtrack häromåret, återutgivet och mest i form av korta låtsketcher, och ett livealbum är senaste livstecknet från Mick Harveys soloutflykter plattan Two of diamonds från 2007.

Harvey är som bekant en av de mest trogna vapendragarna till Nick Cave (var med långt före Birthday Party-tiden) och är en avundsvärd ekvilibrist på flertalet instrument.

Det egna låtskrivandet har genom åren inte varit lika lyckat. Senaste albumet Sketches from the book of the dead lider som föregående släpp av en lätt pretentiös övermåtta. Viljan att få med för mycket tar inte sällan överhanden och det är smått irriterande, särskilt med tanke på att det Mick Harvey tycks vilja göra är en stillsam form av pop, eterisk och meditativ.

Han får till helheten ibland, som i inledande October boy och The ballad of Jay Givens. Avslutande The songs that you left är vacker. Men några verkliga poppärlor som lysande Mano Negracovern Out of time man från ovannämnda Two of diamonds bjuder Harvey inte på denna gång. Vi får fortsatt vänta på att han fyller ett helt album med sådana godbitar.

No offense, Mick, men kanske är det det du ska ägna dig åt i större utsträckning: tolkningar av andra artisters material?

Mats Johansson

Jude Johnstone ”Quiet Girl” (BoJak/Hemifrån)

Jude Jonston är ännu en amerikanska inom singersongwriter-facket. Hon har släppt fyra CD under dom senaste åtta åren och så detta hennes femte släpp. Jude skriver sitt material själv och har en säregen röst som är svår att jämföra med andra.

När jag för första gången hörde Jude blev jag helt tagen av hennes fantastiska stämma på inledningsspåret Quiet Girl. Men när jag hörde hur ojämn skivan var med väl många transportsträckor falnade entusiasmen betänkligt. Det finns trots det ännu fler riktigt, riktigt bra låtar såsom: Josephina, I Pray For Rain och Angel At The Door. Men vilket öppningsspår ! De här oerhört fängslande numren är såpass starka att de på egen hand lyckas höja betyget till en fyra.

Börje Holmén

Black Stone Cherry ”Between the Devil & the Deep Blue Sea” (Roadrunner/Warner)

          Release: 1 juni

När första låten White Trash Millionaire drar igång slås jag direkt av att det låter tungt och rivigt. Och självklart svänger det liksom tidigare á la 70-talshårdrock när succébandet Black Stone Cherry är i farten. Det är dock inte hela sanningen…

Ganska snart hörs det nämligen att man utöver det inledande tunggunget valt att gå en mer kommersiell väg på tredje skivan Between the Devil and the Deep Blue Sea. Kanske är det en naturlig utveckling för bandmedlemmarna eller också är det ett kalkylerat drag med eller utan inblandning från skivbolaget. Vad vet jag…

Istället för att gå in på beskrivningar av enstaka låtar så väljer jag att återge fyra av kommentarerna som fälldes när undertecknad och några nyaskivor-kompisar hade en ”lyssningsträff”:

– Vilken otroligt bra röst Chris Robertson har, ojojoj…
– Jaha, det hörs lång väg att de satsar på amerikansk radio.
– Gitarrerna låter verkligen ”feta”.
– De låter inte lika intressanta längre.

Som synes ganska olika åsikter och personligen väljer jag att se den ”röda tråden” i den andra och i den fjärde kommentaren. Men smaken är som baken, så du som läser detta tycker kanske något helt annat… Lyssna själv och avgör om Between the Devil and the Deep Blue Sea är något för dig eller inte.

Det jag med 100 procents säkerhet vet är att Black Stone Cherry a-l-l-t-i-d är fenomenala live och då i synnerhet på intima rockklubbar. Det är bara att hoppas att de kommer hit framöver (till hösten?) och spelar på exempelvis Sticky Fingers i Göteborg (igen).

Magnus Bergström

Niclas Frisk ”Deeper down in Chinatown” (EMI)

Under en massa år och med olika bandkonstallationer har Niclas Frisk varit aktiv som låtskrivare, gitarrist och sångare. Atomic Swing och Sweets Chariots var egna band och senast A Camp tillsammans med Nina Persson.

Niclas har en helt egen stil som sångare, gitarrist och kanske framför allt det som är viktigast i musikbranschen – låtskriveriet ! Han lyckas framställa melodihookar som sitter som ett smäck i hjärnmelodibanken. Låt mig bara nämna låten Get Me In To the Groove, så kan du säkert nynna den på stört.

På detta nya album bjuder Niclas på ett varierat utbud låtar som gärna börjar med en snygg gitarrfigur som startar upp låten. Gitarrljudet är öppet och rent som en vårbäck, om nu ett ljud som kommer från en gitarr kan vara det.

Det bästa i låtväg först. I Am The Idiot gungar fram med en snitsig marimbafigur som kommer och går. Wondertime skulle kunna vara framförd av David Byrne från forna storheterna Talking Heads, kolla sången bara. Timebomb, Lonley Moon och I Want To Get It All Back håller också för upprepade återkomster från Niclas Frisks nya album Deep Down In Chinatown. Ett bra svenskt popalternativ alltså.

Bengt Berglind

Beardfish ”Mammoth” (Inside Out/EMI)

Gävlebandet Beardfish har valt en mycket passande titel till sitt nya album, Mammoth. Detta album är nämligen stort och maffigt. Det dryper av tunga riff och imponerande sånginsatser av frontmannen Rikard Sjöblom. Det gamla Beardfish-soundet med långa instrumentalpartier och väldiga hopp mellan stilarna finns kvar men det verkar som man denna gång satsat på en större helhet med varje låt. Det känns mer genomtänkt. En riktigt cool platta.

Rickard Engström

Rolf Wikström ”Istället för tystnad” (Blacklight/Border)

Rolf Wikström har varit med ett tag. Min äldsta skiva är från 1988 och är en inspelning inför publik där han redan har en hyfsad stor repertoar. Han har nu kommit ut med sin 26:e skiva sedan debuten 1975. Han befinner sig mellan blues och svensk vistradition och är en produktiv låtskrivare.

I stället för tystnad är en skiva där han har dragit ner på sitt gitarrspelande med följden att hans texter får större utrymme, vilka jag tycker är hans storhet.

Rolf har på senare tid jämförts med Totta Näslund. En jämförelse som inte haltar allt för betänkligt om det inte vore för Rolfs många gånger överdrivna vibrato.

Rolfs texter om ordlöshet och tillkortakommande i tidigare kärlekshistorier är ett tema som ofta återkommer i hans musik.

Som starkast är ”Arton nätter, nitton dagar” som handlar hans närvaro vid sin mors dödsbädd. Den känslan är oerhört gripande och laddad och får mig att tänka på en tidigare text: ”som vattnet flyter i floden” som handlar om hans fars död. Det är också en riktigt stark låt.

Börje Holmén

Fotnot: Ikväll spelar Roffe i ”öltältet” i Kristinehamn och det är fri entré! Det lär garanterat bli fullsatt då det samtidigt är ”Fastingsmarknad” med karuseller på stan. Tröjor och annan merchandise kommer säljas i tältet liksom möjligheten att köpa personligt signerade CD-skivor.

Bob Hund ”Det överexponerade gömstället” (Sousafon/Border)

Kan man säga mycket mer än så. Bob Hund är tillbaka med nya låtar, ny musik, text och behagligt oväsen. Plattan heter Det överexponerade gömstället och innehåller tio spår som ger en rättvis bild av vad Bob Hund handlar om. Förutom en massa välspelad rock så är det framförallt texterna man fastnar för. Hela albumet är fyllt av små fraser och texter som får en att haja till, tänka efter eller skratta gott. Ta bara rader som Vill du nu förgifta dig med mig och Varför får jag alltid aldrig som jag vill. Det är ovan nämnda ord låt mig tala till punk(t) från låten Stumfilm som gjort just denna låt till favoriten från denna platta. När denna textrad skriks ut i dessa 7 min av ren rockenergi förstår man hur unika Bob Hund är. Texterna och energin är verkligen det de är experter på.

Och det är just låten Stumfilm, samt äldre energifyllda låtar som Trampolin och Allt på ett kort som ekar i huvudet efter Bob Hunds lyckade turnépremiär på Katalin i Uppsala. Sångaren Thomas Öberg lyckas också som vanligt att bjuda på klockrent humoristiska och slagkraftiga mellansnack som: Nästa låt kommer handla om kärlek. Kärlek är den enda kampsport man vinner när man helt förlorar sig själv…. och Sverige är världens finaste väntrum där alla bara går runt och väntar på att nånting ska hända.

Om du ännu inte upptäckt Bob Hunds kultstatus – ge dem en chans. Se även till att uppleva dem i sitt starkaste element, där de gör sig bäst, live.

Rickard Engström