nyaskivor.se

Shout Out Out Out Out ”Reintegration Time” (Normals/Ada Nordic/Warner)

Kanadensiska Nik Kozub med band levererar dunkande electronica för danshaket. Många spår faller platt medans ett par sticker ut och man vill nästan börja röra på legsen till rytmen av det bloppande discobeatet. Men, det känns överlag väldigt sirapssegt. Det krävs mer för att jag ska haka på här. Jag överlåter detta till den som bara vill dansa no matter what. Musiken funkar inte fullt ut och jag får känslan av att tiden är mogen för att dra till nästa uteställe. Detta känns allt för ute och får iallafall inte in mig på rytmens dansbana.

Jenny Nilsson

Petter ”En räddare i nöden” (Pope/Universal)

Petters senaste alster En räddare i nöden bjuder på några få bra spår. Däribland de spännande duetterna med Magnus Carlson och Timbuktu, Gör min dag respektive Älskar din stil. Två lite oväntade möten som får det att hetta till lite.

Temperaturen är annars förvånande låg. Samplingarna lite fantasilösa och Petter själv låter väl trött ibland. Skriver man en låt som Hård värld får man banne mig ta och låta som om man menar det man säger. Nä, Petter, det här förpassar vi till glömskans vrår och ser fram emot nästa gång.

Mats Johansson

Andra Generationen ”Hippare Hoppare” (Metronome/Warner)

Kärnan i Andra Generationen har vid det här laget musicerat ihop i dryga två decennier.
Att de nu släpper blott tredje studioplattan kan ju tyckas lite futtigt, men anledningen till det stavas i vart fall inte e-n-e-r-g-i-b-r-i-s-t.

Undertecknad är tämligen förtjust i bandets alldeles egen variant av fartfylld multikulturell etno med basen i makedonsk folkmusik, men med färgstarka inslag från ett antal varierande håll och vardagsnära texter, främst på svenska.

Nya skivan Hippare Hoppare innehåller förstås melodifestivalbidraget med samma namn och Dogge Doggelito som gäst. För övrigt finns här pärlor som Muzika och Göteborg. Sammantaget är HH en föredömligt jämn historia. Kanske saknar jag ibland de lite klistrigare refrängerna som i forna, mästerliga VM-låten Heja Sverige! från 2006.

Mats Johansson

Gucci Mane ”The State vs. Radric Davis” (Warner)

Gucci Mane eller Radric Davis som han egentligen heter, tycks tillhöra de oförbätterliggas skara. För närvarande sitter han på anstalt för att ha brutit mot en tidigare villkorlig dom. Sorgligt.  Rappa kan han emellertid och har en mäktig, lite släpigt rosslig stämma.

Andra studioalbumet The state vs. Radric Davis innehåller några godbitar av tyngre snitt, med drivande Gingerbread man som det absoluta toppnumret. All about the money respektive Bingo har bra beats och den förstnämnda ståtar med en snygg electroslinga. Mycket bra funkar även de tralliga r´n´b/pophybriderna Spotlight, Bad, bad, bad och Sex in crazy places. Väl tjatigt blir det i Stupid wild och Lemonade som mest mal på monotont.

Under detta år är albumen The State vs. Radric Davis- The Verdict + The Appeal i antågande.

Mats Johansson

Mofeta & Jerre “Bomben” (Pumpa/Universal)

Efter suveräna singlarna Fonky Fly, Sitter som en smäck och senast Bättre i Berlin som sett till beats och svängfaktor inte riktigt nådde samma höjder som de två föregående, släpper duon Mofeta och Jerre första fulllängdaren Bomben.

”Varenda gång jag lägger text på beats/så blir det sexig skit” rappar Mofeta i titellåten och ett annat spår introduceras som följer: ”känner du lukten? Det luktar klassiker!”

De har attityd som få (kaxighet hör ändå till genren) och lyckas faktiskt leva upp till det, med glimten i ögat. Det är tämligen jämnt, coolt funkigt sväng och genomgående bra texter. Jerre står för beatsen, Mofeta för texterna.

Det är bara att konstatera att svensk hiphop anno 2010 är starkt på g. Mycket tack vare Mofeta & Jerre, som även turnerar flitigt (se fina hemsidan mofetajerre.se för mer info).

Mats Johansson

Jay Sean “All or nothing” (Universal)

Kamaljeet Singh Jooti med artistnamnet Jay Sean från Hounslow utanför London tänjer inga gränser musikaliskt med sitt tredje album All or nothing. Däremot är det det första att släppas på den amerikanska marknaden, pushat av heta etiketten Cash money records.

Sett till musiken, är det oförändrat samma r´n´b-pop som på de två tidigare plattorna: profillöst, ospännande och lätt att glömma. Direkt dåligt är det inte, ändå. Här finns catchy tralldängor enligt hitfabrikens formulär 1 a och Jay Seans väna, ljusa sockerstämband triggar säkerligen igång ett otal kärleksträngtande tonårsflickhjärtan.

Som gäster märks exempelvis Lil Wayne och Sean Paul.

Mats Johansson

LL Cool J “All World 2″ (Def Jam/Universal)

All world 2 är förstås ”uppföljaren” till samlingen All world som kom häromåret och det är väl inte på något vis förmätet av den legendariske hiphopartisten att komma med ännu en best of, även om det är en aning anmärkningsvärt att några låtar fanns med redan på första samlingen.

All world 2 spänner över så gott som hela karriären, men betoningen ligger av naturliga skäl på 80- och 90-talet, då LL Cool J var som störst med ett i början avsevärt inflytande på den då unga genren hiphop. Han debuterade 1985, endast 17 år gammal, och stod för en av skivbolaget Def Jams första braksuccéer.

En del 20 till 25-årigt material är idag rätt så bedagat med lätt sunkigt sound och kackiga beats, men till övervägande del håller materialet en faktiskt lite förvånansvärd fräschör.
Bäst är Jack the ripper med sitt funkiga beat, Dear Yvette med den oförglömligt hojtiga refrängen och 4,3,2,1.

Mats Johansson

Mary J Blige “Stronger with each tear” (Geffen/Universal)

Hon kallas med rätta ofta ”queen of hip hop soul” och har väl vid det här laget samarbetat med flertalet i det amerikanska hiphopkotteriet, från Ghostface Killah till Lil Wayne.

Det har blivit något av en självklarhet. Senaste studioalbumet Stronger with each tear är inget undantag. The One gästas av Drake i god form, men låten tillhör inte plattans toppar.

Till självklarheterna hör också Mary J Blige´s prestationer. Sången är som vanligt formidabel, lätt, ja, eterisk och mäktig på en och samma gång.

Stronger with each tear innehåller för övrigt en räcka fina r´n´b- och soulnummer, presenterade utan några vidare krusiduller. Med undantag för sången, förstås.

Kanske saknas det en aning experimentlusta och förnyelse.

Bästa spåret Each tear är en smått fantastisk ballad som förhoppningsvis blir nästa singel.

Mats Johansson

Alicia Keys “Element of freedom” (J Rec/Sony)

Höstens framgångsrika gästspel på Jay Z:s Empire State of mind spädde på förväntningarna inför Alicia Keys nya studioalbum The Element of freedom. Den Harlemfödde r´n´b-stjärnan står på topp idag, snäppet ovan Beyoncé, Mary J Blige, Rihanna, Shakira m fl.

Nya plattan är tämligen jämnstark men saknar de självklara, verkliga lyften, med undantag av första singelsläppet, den känslosamma Try sleeping with a broken heart och nämnda Empire state of mind, som hon här gör en egen version av. Put it in a love song, duetten med Beyoncé, är skivans sämsta spår: tjatig och med en på gränsen till exempellöst dum text. Och då skall man ha i åtanke att skönpoesi inte hör till genrens främsta karakteristika.

Alicia Keys trakterar som vanligt så gott som all klaviatur och gör det med bravur, liksom sången, som väl ändå är hennes främsta gren. Hon delar på producentansvaret med Jeff Robinson, Peter Edge och Kerry ”Krucial” Brothers. Den sistnämnda har del i flera av låtarnas tillkomst. Alicia Keys i samtligas.

Mats Johansson

Eminem “Relapse: Refill” (Interscope/Universal)

Relapse var en av de bästa hiphopplattorna 2009, med starkt självutlämnande texter och feta beats. I samma veva som den kom utlovades en uppföljare någon gång under senhösten/vintern. Vad vi fick var Refill med hela Relapse om igen plus nio nya låtar. Inget annat än ett utslag av samma gamla mo moneysyndrom, lagom släppt till julhandeln och alldeles säkert initierat av skivbolaget. Varför inte ge ut bonusspåren redan vid släppet av originalskivan, kan man fråga sig? Men visst, både branschen och artisterna själva måste ju överleva.

Är det värt att införskaffa Refill då, med tanke på de nio ”nya” låtarna? Ja, det är det. Vi får en öppning som heter duga i form av Forever med Kanye West, Drake och Lil Wayne, följt av mästerverket Hell breaks loose, ännu ett lyckat samarbete med Dr Dre. Faktum är att övriga sju spår också är så pass bra att de förtjänar mer plats än att ligga som bonusar. Och har du inte hört Relapse ännu, så skaffa den i denna version! Under 2010 kommer Relapse II, tydligen.

Mats Johansson