Den utvalde
Tony Iommi ”From The Dark” (BMG/Universal)
Ett klassiskt metalalbum i gammaldags stil ser inte ljuset var dag. På sin första riktiga soloprestation på över två decennier visar riffmästaren Iommi, trots den mogna åldern av 78 att han är en obestridd mästare i sitt hantverk. Vid hans sida lägger sångaren Jørn Lande ytterligare tyngd på stämningen med sin kraftfulla, lätt ruffiga auktoriteten som rör sig perfekt i den ångestladdade tidsandan.
Albumet kännetecknas av lågt stämda ackord, minsta möjliga intervaller i tonsystemet och noggrant placerade pauser som rörs ihop i en häxkittel med relativt korta solon och hotfulla riff. Lyriken svävar omkring i saliga berättelser om eld, öde, mörker och demoner. Musiken ägs av musiker som sedan länge har upphört att ha något att bevisa för någon. Resultatet låter som om de omsorgsfullt har grävt fram gamla stenplattor och sedan minutiöst bearbetat dem.
Over The Violent Sun gör det omedelbart tydligt vad det här albumet handlar om. Riffet är bastant och borrar sig djupt ner i materialet. Dramaturgin är säkerställd när Lande förkunnar om smärta, förfall och sökandet efter en väg ut. Den trögflytande och becksvarta Black Times släpar sig fram med den där oinskränkta värdigheten som Iommi har bemästrat i årtionden. Här finns gott om utrymme för rytmsektionen och en gitarr som aldrig behöver kämpa om uppmärksamhet.
Det kantiga inledande riffet i World Alone banar väg för en tydligare drivkraft. Omedelbart medryckande med oväntad energi i sin begrundan över en individ som ställs mot en teknologiskt driven och kontrollerande värld. Med Beyond The Dead vidgas ljudlandskapet. Orkestertexturer ger låten storhet och Lande sjunger behärskat, men går allt djupare in i det dramatiska och når först senare full effekt.
Det längtansfulla mellantempodramat Stormwatcher med sina nautiska metaforer frodas av ett exceptionellt effektivt riff. Kompassrosen markerar riktningar med en sång om kriser, sorg och försök att hålla kursen. Death Wake är en gotisk berättelse om förbannelser, ensamhet och förlusten av mänsklig kontakt. Ur det dimhöljda kyrkogårdslandskapet träder gästartisten Brian May fram med ett igenkännande gitarrsolo.
Return Of The Arbalist är brutal i ett något högre tempo och med sina bilder av rustningar, svärd, onda andar och försoning ligger den närmare välkända metalmotiv. Risken är stor att du sjunger med i refrängen innan du ens hunnit undra på vems återkomst som åsyftas. Med ett arrangemang som sträcker sig över flera sektioner avslutar Legacy vördsamt albumet. Låten besitter storslagenhet, patos och tillräckligt med substans för att placeras i kategorin episkt mästerverk. Texten kan i mångt och mycket relateras till Iommis liv, utan att för den delen bli en fullfjädrad självbiografi.
Iommi levererar åtta låtar som känns tunga, fokuserade och förvånansvärt själfulla. Slutet på Black Sabbath är bakom honom, liksom ett smärtsamt år fyllt av förlust och omvälvning. Det här albumet drar inte sitt förflutna bakom sig. Det bär det med stillsamt självförtroende samtidigt som det blickar mycket tydligt mot framtiden. Vi lyssnar på en framstående artist som reflekterar över ett långt liv, en monumental karriär och sin egen dödlighet.
Thomas Claesson
