Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Status Quo är tillbaka på banan igen

Status Quo ”Quid Pro Quo”  (Ear Music/Playground)

Status quo är latin och betyder ungefär: ”oförändrat tillstånd” alternativt, ”ingen utveckling sker”. Många har också tagit fasta på dessa betydelser av gruppnamnet och hävdar med stor envishet vid varje skivsläpp att varje album med Quo låter exakt likadant, och att de alltid har spelat samma slags musik!

Men Quo’s speciella signum är ju att man i de allra flesta fall ska känna igen deras stil, rytm och framförande med en gång! Vi som har färdats tillsammans med Status Quo genom alla år, vet ju också att de över tiden trots allt har anammat en mängd olika stilar och influenser!

Under åren 1968-69 spelade man t.ex. en ganska så primitiv och ointressant engelsk pop, men 1970 började man istället spela tung blues, varvat med bluesrock, och två år senare kom klassikern ”Piledriver”, där bluesrocken nu även får samsas med tung hårdrock. Sedan kom de klassiska Quo-albumen i en lång rad där man etablerade sin tunga boogierock/hårdrock. Men mellan åren 1977 och 1986 glider man dock mer och mer åt det poppiga soundet och det riktigt tunga artilleriet blir tyvärr alltmer sällsynt, men visst rockar det gott fortfarande mellan poplåtarna. Sedan faller mörkret mer och mer över Quo, och de enda ljusen i tillvaron de kommande åren, är de två albumen ”Rock’ till you drop” (1991) , och ”Heavy Traffic” (2002)!

Status Quo har till slut, i mitten 2000-talet, blivit ett trött och ointresserat brittiskt coverband! Men 2005 byter man så skivbolag och helt plötsligt glimtar det gamla Quo till igen, med det intressanta albumet ”The Party Ain’t Over Yet…”, och med  albumet ”In Search of the Fourth Chord” (2007) så är stora delar av det gamla Quo tillbaka igen, med sin gungande boogierock!

Och nu har ”Quid Pro Quo” (vilket är ett uttryck på latin och som betyder ungefär ”något för något” alternativt, ”tjänster och gentjänster” eller något liknande) kommit och detta album låter egentligen som ett ganska typiskt Quo-album från det tidiga 1980-talet! Och detta är bra, mycket bra!

Detta är ett modernt och piggt album med mängder med invävda element från den tidigare karriären och tycker man om den musik Quo levererade från slutet av 1970-talet och 8-10 år framåt i tiden, ja då gillar man även detta album. Albumet skulle i princip också kunna vara en  naturlig uppföljare till albumet ”Just supposin”, från 1980!

Mycket gung och gitarrer, och det är sannerligen en rockig platta som faktiskt håller hela vägen, även om plattans sista spår – nyinspelningen av popklassiken ”In the the army now” (från 1986), dock känns lite malplacerad! Denna nyinspelning (från 2010) är ju egentligen bara ett inofficiellt bonusspår som har plockats över från det limiterade minialbumet ”In the army now (2010)”  som kom ut förra året!

Ska man då klaga över något gällande ”Quid Pro Quo”?

Jo, man kunde ju ha mixat upp gitarrerna lite mer, för att få fram ett lite mer ruffigare och råare sound! Sedan saknar man också en riktig, megatung och bluesig rocklåt på albumet, och självklart hade en rejäl tung  hårdrockslåt a la ”Piledriver, Quo, Hello, On the level”  suttit som en smäck!

Men man kan ju inte få allt här i livet! Men köper man dubbelversionen av albumet får man i alla fall med ”Official Live Bootleg”, en extra-cd  med tio rockiga liveklassiker.!

Personliga favoriter på ”Quid Pro Quo” är:

– ”Two way traffic” – en tuff rocklåt!

– ”Rock’n’roll you” – en klassisk Quo-rocklåt med stor rock’n’roll känsla och gott boogiegung.

– ”Dust to gold” – en svängig poplåt med uppkäftigt rockkomp!

– ”Let’s rock” – en rockig boogielåt med blås i kompet, en något annorlunda Quo-låt, men ändå inte, för det låter ju mycket Quo!

– ”Movin’ on” – en tuff rocklåt som i stort sett kunde ha kommit direkt från albumet från 1976 – ”Blue for you”!

– ”Frozen hero” – en snabb, tung, gungande rocklåt som doftar 70-tal lång väg!

– ”It’s all about you” – som är en rockig pärla med lite lätt blueskänsla!

Med ”Quid Pro Quo” är Status Quo tillbaka på banan igen och med de tre senaste studioalbumen i bagaget är hedern tillfälligt återupprättad! Läget är åter status quo!

Roger Skoog

28

06 2011

Reflektions- och fantasieggande folkpop från Frankrike

Cocoon ”Where the Oceans End” (V2/Cosmos)

Cocoon, som är ett slags folkpopband från Frankrike, har verkligen lyckats med sitt andra album Where the Oceans End. Låtarna byggs oftast upp av intressant gitarrarpeggiospel, ljuva stråkmattor och smakfull stämsång mellan de två sångarna Mark Daumail och Morgane Imbeaud. Det är vackert, soft och stundtals mäktigt och låtarna lockar en att reflektera och fantisera över allt möjligt. Värt att nämna är även det fantasifullt utformade artwork som pryder omslaget.

Redan när sången kommer igång i första låten så slår det mig att detta låter nästan exakt som Sufjan Stevens. Men allteftersom skivan går så känns det som att Cocoon har hittat ett sound som de skall vara stolta över. Det låter riktigt bra. De må ha likheter med andra band men detta album har ett sound och en helhet som många band har svårt att uppnå.

Bästa spår: Sushi, Dee Doo och Oh My God

Rickard Engström

25

06 2011

Ett perfekt indierock-soundtrack för sommaren

Yuck ”Yuck” (V2/Cosmos)

Londonbaserade indierockbandet Yuck bjuder, på sitt självbetitlade debutalbum, på 12 gitarrdrivna låtar. Det är fart, attityd och driv men det finns även mer lugna låtar in emellan.

Yucks sound kan liknas vid Sonic Youth, Dinosaur JR, Grandaddy och Wilco. Det som står ut mest är de sköna melodierna hos leadgitarren (som främst visar sig i låtarna Operation, Shook Down och Get Away) samt den ösigt, peppande känslan som låtarna är indränkta in. Det sista spåret Rubber avslutar albumet med ett sju minuter högljutt och härligt noise som jag tror ger en aning om deras energi under livespelningar. Kort och gott så kan detta album vara ett mycket bra soundtrack för sommaren.

Bästa spår: Operation

Rickard Engström

23

06 2011

Musik som passar att ha i bakgrunden

Krista Detor ”Chocolate Paper Smiles” (Tightrope/Hemifrån)

Omslagsbilden stämmer inte med musiken. Krista Detor iklädd stormhatt blickar ut över en klippkant med mörka stormtyngda moln som kuliss och små studsande apelsiner runt henne. Musiken däremot är uppdelad i  fem sviter och rullar ofta fram i mediumtempo, hela tiden kontrollerad och kompetent in i minsta detalj.

Runt Krista Detors tillbakalutade röst och pianospel lindas olika blås och stränginstrument i välgjorda arrangemang. Musik som passar att ha i bakgrunden när man stickar, läser eller äter frukost en mulen söndag. Den bästa delen på CPS är en svit som specialskrevs till ett Darwin-jubileum i England. Här bildar musiken en njutbar helhet och melodierna träder fram med en klarhet  som får mig att höja på ögonbrynen och lägga ner morgontidningen för att bara lyssna .

Bengt Berglind

22

06 2011

Gitarrspelet som vanligt säreget och lysande

Richard Thompson ”Dream Attic” (Proper/Playground)

Richard Thompson har varit ständig närvarande i min musikvärld sedan starten i Fairport Convention, duo albumen med dåvarande hustrun Linda och en lång radda soloalbum, både akutiska och elektriska.

På detta album har Richard tagit med sitt band och spelar in live med publik, kanske för att få ytterligare inspiration och förnyelse. För de senaste soloalbumen har i alla fall i mina öron inte bjudit på samma kvalité som till exempel Rumor And Sight, Darin Adventures och Hand Of Kindness. Dream Attic verkar i alla fall vara ett klart fall framåt. Melodierna är tydligare än på länge och man kan höra musikaliska ekon från engelsk medeltida musik och den folkrock som Fairport Convention lanserade så framgångsrikt. Sedan är ju hans gitarrspel som vanligt säreget och lysande. På en livekonsert på Cirkus i Stockholm för ett antal år sedan trodde vi inte våra öron eller ögon när RT lirade solo, komp och basspel och sjöng på en och samma gång.

På Dream Attic har RT lierat sig med violinisten Joel Zifkinn, vilket hjälper till att höja den musikaliska kvalitén.

Om du vill höra albumets alla spår i akustiska versioner så rekommenderas den deluxe-utgåva som finns i handeln. Så efter några i mina öron halvbra plattor verkar nu RT närma sig storformen igen.Vill du ha mer att både se och höra av Richard Thompson så kolla in DVD/CD-boxen 1000 Years Of Popular Music.

Bengt Berglind

21

06 2011

Återupptäck det gamla soul- och R&B-soundet

Raphael Saadiq ”Stone Rollin’ ” (Sony)

Raphael Saadiq har de senaste 20 åren jobbat som bl a producent och medarbetare till storheter som The Roots, John Legend, Joss Stone, Stevie Wonder, A Tribe Called Quest med flera. På senare år har dock Saadiq börjat satsa mer på sin solokarriär och albumet Stone Rollin’ har han lyckats riktigt bra med.

Det är det gamla vintagesoundet som står ut mest och låtarna skulle nästintill lika gärna kunna varit skrivna och inspelade på 60-talet. Vad som också gör detta album extra intressant är att Saadiq förutom att ha skrivit och producerat albumet också spelar bas, mellotron, keys, gitarr, percussion och trummor på de flesta spåren. Det hindrar honom dock inte från att ha med ett par gästartister på skivan. Robert Randolph lirar steel guitar på ”Day Dreams”, den svensk-japanesiska sångerskan Yukimi Nagano från bandet Little Dragon sjunger på låten ”Just Don’t” och i samma låt spelar Larry Dunn från Earth Wind and Fire piano och ett långt Moog-solo.

Stone Rollin’ är kort och gott ett mycket bra och coolt soulalbum som får en att mer och mer uppskatta och återupptäcka den äldre soul- och R&B-musiken igen.

Bästa spår: Heart Attack, Go To Hell och Day Dreams

Rickard Engström

20

06 2011

Stundtals mycket spännande

Ladytown ”Darling” (Hemifrån) 

Sarah Arslanian är en singer-songwriter som nu har släppt sitt tredje album sedan debuten för åtta år sedan.  Här har hon skrivit allt material själv förutom sista låten, Bruce Springsteens ”I’m On Fire”.

Det här är en väldigt kort skiva, och faktiskt är två av de sju låtarna bara dryga minuten.

Mitt intryck är att hon verkar haft för bråttom med att få ut musiken till skivdiskarna och att skivan inte känns riktigt klar. Nu är det som det är och det som blev klart låter stundtals mycket spännande. Inte minst ”Darling”, ”Coins” och ”Let’s Run Away”.

Börje Holmén

19

06 2011

Stämning med stämsång

The Head And The Heart ”The Head And The Heart” (Heavenly/Cosmos)

The Head And The Heart, ett 6-mannaband från Seattle, har släppt sitt självbetitlade debutalbum. Deras musik faller under någon slags folk-pop/rock. Det är glatt och melankoliskt på samma gång. Det beror på lyssnaren hur man vill tolka det för varje lyssning. Det första jag tänker på är att det känns tralligt. Sedan slår det mig även hur välpassande musiken känns när man kör långt med bil. Låtarna bygger mycket runt den tydligt mixade sången. Lägg därtill en massa stämsång, piano, trummor, tamburin, stråkar m.m. så får man en bild av deras sound. Man vet dock ganska snabbt vad man får. Men samtidigt som det känns som att man redan har hört låtarna så finns det nog med intressanta låtar för att göra albumet värt att lyssna på flera gånger.

Bästa spår: Rivers and Roads (vars video är mycket värd att kolla in), Winter Song.

Rickard Engström

17

06 2011

En röst från det förgångna

Paul Young ”Chronicles” (Escape/Cosmos)

Till att börja med måste en sak klargöras på det bestämdaste. Detta är inte den
Paul Young (med en tömd flaska spray i den misstänkta hockeyfrillan) som sjöng
landsplågan ”Every Time You Go Away” någon gång på 80-talet. Det måste man vara
innerligt tacksam för.
 
Paul Young var frontman i den lite mjukare rockgruppen Sad Café som hade sin
storhetstid i slutet av 70-talet. Det var grupp som stack ut från mängden med en
utstrålning som var svår att motstå. De klassiska skivorna ’Facades’ och
’Misplaced Ideals’ låg ofta på tallriken där hemma och tonerna förgyllde
tillvaron avsevärt.
 
Under de följande åren delade Young sånginsatserna med Paul Carrack i Mike and
the Mechanics. Många kommer säkert ihåg ’All I Need Is A Miracle’ som får läggas
till Young’s långa meritlista.
 
’Chronicles’ är en sammanställning av outgivet material som Young spelade in
alldeles före sin allt för tidiga bortgång för snart elva år sedan. En gåva med
tillbakalutad, dämpad rockmusik av en karaktär där det lilla extra så tydligt
skiljer agnarna från vetet.

Många framstående musiker har lagt ner ett enastående arbete för att återskapa
musiken till fullkomlighet. En stor kredit får ges till Victor Emerson och Ian
Wilson från forna Sad Café, Graham Gouldman och Eric Stewart från självaste 10
CC minsann (det var inte igår man hörde något från dem) samt förstås Paul
Carrack och Mike Rutherford (ex. Genesis) från Mike and The Mechanics.

Midtempo-låtarna ’Loss Of Innocence’, ’Two Wrongs’ samt ’Here comes The Future’
visar vilken talang den gode Young var i besittning av. En förebild av melodier
som med överväldigande känslor och ett fång av klangfärger går samman i
stämningsfulla scener.

Den bedövande vackra ’Frozen Hearts’ kan få tårar att bli till guld. En
gudabenådad, känslosam röst kryper innanför skinnet och gåshuden sprider sig som
ringar på vattnet.

Den lugnare falangen av rock blir inte mycket bättre än så här. Postum musik som
ligger i grävda fåror där plogen varit så många gånger tidigare. Det är icke
desto mindre en sann konst att kunna förvalta den goda jorden och inte lägga den
i hopplös träda. Många är kallade men få är utvalda. Paul Young hade gåvan och
han förvaltade den väl.

Thomas Claesson

16

06 2011

Hyllningar till kärleken och livet

Livets Många Sidor ”Vår Första EP”  (Tjoff Tjoff Records)

  

Duon Livets många sidors första EP heter kort och gott Vår första EP och bjuder på en trevlig sammansättning av traditionell pop på svenska och visa i singer/songwriterform.

Första spåret Skatten har en refräng som sitter som Karlssons klister och blir tillsammans med den rättframma texten en ren och skär hyllning till livets gåva. Gästande Angelica och Lisa från Damorkeztern körar snyggt.

I andra låten Vi två hyllas kärleken fint och öppenhjärtigt. Melodin är en mer vemodig historia jämfört med föregående låt, men lika betagande.

Vardagstragiken i skildringen av mötet med Mannen på bänken är påtaglig och den bitterljuva melodin kryddas med skimrande strängar.

Sången vid kistan är såvitt jag förstår ett epitafium över en död fågel och det kortaste spåret, men sprängfylld av känslostämningar och särskilt fin sång.

Avslutande Utan dig har inte riktigt samma skärpa som skivans övriga spår. Det gäller främst texten som känns lite gymnasialt experimentell vad gäller metaforerna i rader som: ”Sommaren hade gjort som gamle Judas. Blommorna hade mig förrått. Blötsnö hade flutit i mina vener…”. De föregåendes texter är mer rakt på sak och det vinner i längden. Själva melodin och framförandet håller emellertid lika hög klass.

Livets många sidor består av Niklas Blank och Hasse Carlsson.

Mats Johansson

15

06 2011