nyaskivor.se

Hot Tuna ”Steady As She Goes” (Red House/Border)

Trenden att äldre band återsamlas håller i sig. Ibland spela de igenom hela album på scenen vilket iochförsig är en ganska god idé. Varför Hot Tuna nu är tillbaks i studion är lite osäkert. Nu rör det sig bara om två av originalmedlemmarna – gitarristen Jorma Kaukanon och trummisen Jack Casady plus vänner och bekanta samt producenten Larry Cambell .

Hot Tuna är väl som alla vet en offspring ur sextiotalsgiganterna Jefferson Airplane. Denna trio, och ibland kvartett turnerade hårt med sin halvakustiska folkliga bluesvariant. Jefferson Airplane är för övrigt ett av få band från denna tid som det fortfarande går att lyssna på. Ett lyssningsvärt album från storhetstiden är andra plattan, Surrelistic Pillow, från 1967.

Dagens Hot Tuna har ett ledigt fräscht rootrocksound som ibland för tankarna till Eric Clapton och JJ Cale. Jorma Kaukonen är fortfarande en gitarrist med glöd i fingrarna, och sjunger det gör han helt ok.

Här finns också Barry Mitterhoff med som är en hejare på mandolin – vilket bidrar till att musiken blir lättsmält, men också nyansrik. Det hela skulle förmodligen passa bra in på en lördagsdans någonstans i mellanvästern med bandets folkliga, bluesiga och lättflytande sound. En återsamling som alltså lovar riktigt gott!

Bengt Berglind

Fotnot: Det här är första albumet med originalmaterial på över 20 år. Jorma och Jack har spelat in i Levon Helms studio och det hela är producerat av Larry Campbell.

Doctor Midnight & The Mercy Cult ”I Declare – Treason” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Doctor Midnight & The Mercy Cult är namnet på Norges senaste metalgrupp att slå igenom och känns först som ett ganska banalt och fånigt sådant – men efter några minuter på tungan får det fäste och jag inser att jag faktiskt gillar bandets namn. Doctor Midnight & The Mercy Cult. Smaka på det lite själv en stund innan du fortsätter läsa.

Jag ska börja med att klargöra att det inte är några nybörjare som vi får bekanta oss med i DMTMC; samtliga medlemmar har en imponerande karriär och rutin ifrån flera stora band. Bakom mikrofonen står den rutinerade sångaren Hans Erik Dyvik Husby aka Hank von Helvete, tidigare känd som frontman i Turbonegro och i Sverige har han precis varit aktuell som Cornelis Vreeswijk i filmen om dennes liv. Gitarrerna sköts av Anders Odden (Cadaver, Satyricon, Celtic Frost m.m) och Audun Stengel (Apoptygma Berzerk och The Covenant). På bas hittar vi en av Marilyn Mansons före detta vapendragare Tim Skold och trummorna sköts av David Husvik som tidigare spelat i Extol.

Debutalbumet ifrån DMTMC är bra, det kan jag säga direkt. Plattan som döpts till ”I Declare Treason” är inbjudande och tar avstånd ifrån mycket av den musik som några av medlemmarna tidigare spelat. Musiken är mycket snällare än Marilyn Mansons och inte lika extremt som det vi hörde ifrån Turbonegro. Man kan snarare säga att det är metal på gränsen till hårdare rock och som inbjuder till fest och dans. ”I Declare: Treason” är svängigt, melodiskt och fängslande – på samma gång är det hårt och skitigt. Hank sjunger bättre än vad jag hört honom göra på länge och David trummar på med en fantastisk energi. Produktionen av albumet känns överlag som att den håller hög kvalitet och man har funnit ett skönt sound som gör att man kan får skivan att låta hård samtidigt som den passar bra att festa till.

Bandet bjuder oss på 11 låtar varav det första spåret är ett ganska tråkigt intro. Resten av låtarna är ändå riktigt bra även om ingen av dessa direkt sticker ut ifrån mängden…vilket leder till att jag inte har hittat någon personlig favorit än så länge, då alla håller ungefär samma tema. Detta är även den enda nackdelen med ”I Declare: Treason”. Bristen på variation gör att jag sänker betyget ett snäpp och DMTMC får klara sig med det näst högsta betyget.

Tobias Blixt

Holy Ghost! ”Holy Ghost!” (DFA/Cosmos)

New York är smältdegeln nummer 1 i världen när det gäller det mesta, och det brukar inte minst höras i musiken som staden producerar. Ett av de senaste tillskotten är duon Holy Ghost! som levererar skönt blasé electropop med massor av olika influenser på sitt debutalbum.

Helheten funkar rätt bra även om det spretar en hel del på låtnivå. Say My Name antyder flirt med de finare etablissemangen och för tankarna till artister som Phoenix och Jamiroquai, medan några av de avslutande spåren flirtar rätt friskt med det sena 70-talets electrofunk. Andra spår, som It’s Not Over, drar åt italodisco och i Wait And See är det lättviktssynthpop som gäller.

Holy Ghost! lyckas kombinera electro med klubbkänsla och partyglädje och samtidigt hålla rockglöden levande. Rätt ofta kommer jag på mig själv med att tänka på Holy Ghost! som ett nytt och mer elektroniskt She Wants Revenge. Ge grabbarna ytterligare något år och sedan tror jag att det verkligen kan slå gnistor bandet.

Jonaz Björk

Giulia Millanta ”Dropping down” (Ugly Cat/Hemifrån)

Giulia Millanta kommer från Italien där också skivan är inspelad. Hon har även turnerat i USA. Giulia följer den traditionella folkmusiktraditionen men med nya influenser.

Resultatet påminner en del om Cranberries men Giulia är mycket mera lekfull och experimentell viket gör att det krävs en del lyssning för att ta till sig helheten.

Allt är mycket välarrangerat och snyggt men väl mycket experimentellt även om det finns ett antal ljuspunkter. Giulia har skrivit 11 av skivans 12 spår och bäst tycker jag att hon lyckas med A long dark road, där det inte låter lika pretentiöst och ansträngt som det tenderar att bli i experimentverkstaden.

Börje Holmén

Nick Parker ”The King of False Alarms” (Hardy/Hemifrån)

Nick Parker har varit med i branschen ganska länge men först nu kommer hans debut som egen artist. Man har känslan av att han har huvudet fullt med idéer och inte kan bestämma sig för vad han vill göra.

Nicks musik kan klassas som indie/folk och han har en ofta lidelsefull stämma som ackompanjeras av cello,violin, gitarr och mandolin och förstås trummor. Allt mycket välarrangerat men med lite väl mycket lidelsefullhet.

Några spår att nämnas är ändå Comfort or convenience och Here with you (ode to the open mic).

På hans hemsida www.nick-parker.co.uk kan man läsa om hur skivan kom till.

Börje Holmén

Neal Morse ”Testimony 2” (Inside Out/EMI)

Neal Morse, den produktive, multiinstrumentalisten, sångaren, låtskrivaren, ex-Spocks Beard-frontmannen, är tillbaka med ännu ett soloalbum. Albumet är en uppföljare till Testimony (2003) och heter då passande nog Testimony 2. Denna skiva blir den 10e i Morse solokarriär som han drog igång 1999. Förutom att ha släppt 6 st album med sitt förra band Spocks Beard har Morse under åren varit med i en rad andra projekt där supergruppen Transatlantic är den mest framstående.

Det finns många likheter med den första Testimony-plattan. Det hela är ett kraftfullt knippe progressiv rock och även denna gång så består albumet av en dubbeldisc. Som traditionen bjuder så innehåller låtarna långa instrumentalpartier som stundtals blandas upp med mycket stämsång och en rad olika instrument utöver den traditionella rocksättningen såsom saxofoner och stråkinstrument m.m. Vissa stunder är musiken mycket imponerande med alltifrån tunga riff, bländande instrumentalspel och häpnadsväckande bra känsla men ibland kan det även kännas en smula musikaliskt barnsligt, något som kan återfinnas hos många band inom progressive-genren men som i och för sig kanske mest beror på vilket humör lyssnaren befinner sig i.

Albumet är uppbyggt kring en mängd teman, riff och melodislingor som kommer tillbaka i fler låtar. Det finns även många teman från den första Testimony-plattan, där Gods’ Theme nog är det mest framträdande och enligt mitt tycke något utav det mäktigaste och vackraste Morse komponerat.

Albumet börjar med ett pianointro och det är just Gods’ Theme som spelas. Ett maffigt trumfill där sedan hela bandet stämmer in i Gods’ Theme ger albumet en grandios öppning som gör att man blir nyfiken på hur resten ska låta. Tyvärr har Morse låtit lägga in en saxofon i detta inledande tema vilket förstör lite av det första intrycket.

I den andra låten, den välgenomförda Overture no 4 får man höra många av de teman som kommer igen i låtarna framöver. Låten Time Changer drivs av ett pumpande basriff varpå den efterföljande balladen Jayda bjuder på ett nytt tema, i klass med Gods’ Theme, som man kommer få höra flera gånger under albumet.

Sedan fortsätter skivan med låtar av olika karaktär men med samma ärliga ansats. Det bjuds på imponerande gitarrsolon med bra känsla samt andra instrumentalinsatser från Nashville Symphony, medlemmar och f d medlemmar ur Neal Morses tidigare band Spocks Beard.

Verserna i The Truth Will Set You Free har ett stadigt driv med stråkar och mycket pukor.

It’s For You har ett riktigt arenarockigt sound med det numera traditionella beatet som gjordes känt genom Coldplays låt Clocks. CD 1 avslutas på ett mycket storslaget sätt med låtarna Crossing Over/Mercy Street Reprise.

CD 2 börjar med två låtar av lite mer intetsägande karaktär. De är halvtråkigt rockiga, feelgoodlåtar, nästintill lovsånger, om än dock välskrivna. Dessa följs sedan av ett 26-minuter långt progressivt epos i låten Seeds Of Gold som innehåller mycket av det som genren handlar om och är ett bevis på Neal Morse storhet. Han kan verkligen detta. Lyssna särskilt till den vemodiga melodin i slutet runt 21 min, den är inget annat än genialiskt skriven.

Sammantaget innehåller albumet många riktigt sköna partier och då främst instrumentalpartierna. Det är mycket som låter som Beatles, under deras andra, mer experimentella halva av karriären. För många kan det säkert kännas pretentiöst och nästan obehagligt när det sjungs om kristen tro och Jesus. Men när det görs med en sådan övertygelse, ärlighet och känsla som Morse är kapabel till bör det inte spela någon roll vad man har för tro, alla kan uppskatta något i detta album ändå.

Testimony 2 är ett mycket bra progressive-album även om det inte riktigt kan mäta sig med den första Testimony-plattans storhet.

Rickard Engström

The Wonder Years ”Suburbia: I’ve given you all…” (Hopeless/Sound Pollution)

Poppunkarna The Wonder Years (låter som en mix av poppunk och modern radiorock) tredje fullängdare ”Suburbia I’ve Given You All And Now I’m Nothing” är något av en konceptskiva om livet i en insomnande förstad till Philadelphia, Pennsylvania.

Musikaliskt håller inte skivan riktigt måttet av den enkla anledningen att den tenderar att bli en ganska tråkig och monoton poppunk som inte gör den fantastiska lyriken rättvisa. Texterna är å andra sidan rena rama klockrena poesin; har man växt upp i en trött sovstad någonstans i världen kommer man känna igen sig i texterna trots att de utspelar sig i en sovstad till Philadelphia. Berättelserna känns både som en hyllning till samhället, där textförfattaren och sångaren Daniel Campbell växte upp, likaväl som ett konstaterande att det finns ett desperat behov att komma därifrån till något annat. Däremot finns det element i texterna, vilka drar ner låtarna något, och det är alla dessa förnamn på karaktärer som rabblas upp nästan oavbrutet, det blir bara förvirrande eftersom man inte lyckas ge dem liv på samma sätt som exempelvis Bruce Springsteen gör med sina karaktärer.

När man mixar intrycket av musiken och texterna är det här en skiva som är mer än helt okej. Är du ett stort fan av genren poppunk bör du helt klart ta och kolla upp skivan.

Bästa låtarna är ”Suburbia”, ”Local Man Ruins Everything”, ”Hoodie Weather” och den lugna ”I’ve Given You All”. 

Lars Svantesson

 

Takida ”The burning heart” (Universal)

Efter de två singelsläppen ”Haven Stay” och ”Was It I?” tidigare i sommar så har Ångebandet Takida äntligen släppt sin fullängdare – “The Burning Heart”, vilket är gruppens fjärde album sedan debuten med ”… Make You breath” 2006.

Takida bildades i Ånge 1999 av medlemmar från de lokala grupperna, Sinatra och Blowball, vilket mynnade ut i en ny konstellation som man kallade för Tender, men när man nästkommande år släppte sin första demo-cd (femspårskivan ”Old”) hade man ändrat namnet till Takida. Ett namn som tydligen härstammar från en karaktär i en japansk animerad filmserie!

Takida är nog mest kända för megasuccén ”Curly Sue” för några år sedan, en låt som även fanns med på det storsäljande albumet ”Bury The Lies”! Stora framgångar kan dock vara svåra att upprepa, men Takida har alltid, oavsett graden av mediauppmärksammade musikaliska framgångar, en stor klunga av trogna fans vid sin sida och på sin Facebook-sida börjar man nu närma sig 100 000-strecket av fans som gillar gruppen och deras musik!

Men som kontrast till detta, så tycker stora delar av den svenska kritikerkåren väldigt illa om gruppen Takida! Formuleringar och uttryck som ”lättmjölksgrunge, Nickelbackkopior, tråkig melodirock och radioterrorister” är ju bara några få av de okvädesord man har öst över Takida på nätet i samband med att den nya skivan skulle komma ut den 27 juli.  Problemet bottnar nog på något sätt i att Takida alltid låter som Takida, och det ska man ju få göra, och det går nog även att utveckla musiken inom formen av det tidigare utstakade Takida-konceptet! Tyvärr spelar det nog ingen roll vad man än gör för att utvecklas eller förändras, ingen förändring kommer att göra allt bra igen – och då kan man ju lika väl köra vidare på den redan inslagna vägen. Det är ju trots allt sin publik och sina fans man spelar för, inte musikskribenterna!

Men nu tillbaka till det nya albumet: ”The Burning Heart”!  Om man med endast några få utvalda ord skulle försöka förklara hur detta album låter, så skulle man lite elakt och mycket grovt förenklat, kunna säga följande:

Gillade man de tre tidigare Takida-albumen, ja då gillar man även detta nya album! Gillade man däremot inte Takidas tidigare album, då gillar man inte heller detta album!

Visst finns det skillnader mellan enskilda låtar och albumen, men man hör ju direkt släktskapet mellan den nya skivan och de tidigare albumen ”The Darker Instinct” från 2009, respektive ”Bury The Lies” från 2007. Men trots att albumen låter väldigt lika, är de trots detta väldigt olika som enskilda helheter!

Grabbarna i Takida har i alla fall själva en stor tro på sin nya skapelse och man säger bland annat i en intervju på nätet (av Philip Wallin/TT Spektra) att detta nya album kommer att sätta prägel på den kommersiella rocken en tid framöver, och i samma reportage så sägs även följande:

” – Vi producerar skivan själva, därför är det första gången vi kan vara riktigt kaxiga och säga att vi har gjort någonting bra, säger sångaren Robert Pettersson (..) – Det är en hitskiva med mörka texter. Vi hade sexton låtar och det gjorde ont att ta ned det på tolv. Men det är tolv hits, och att köra allihop på samma skiva är vårt sätt att vara konstnärliga, säger Robert Pettersson”.

Men ett album med tolv hitlåtar är det ju INTE, det kan man nog säga omgående efter en första genomlyssning! Bästa låtar på detta nya albumet är enligt eget mitt tycke – ”Haven Stay”, Willov and Dead”, ”Fire Away”, The Artist”, ”It’s My Life” och ”You Learn”.  Övriga sex låtar på albumet är inte dåliga på något sätt, men det är ju svårt att gilla allting lika mycket! 

Det hela låter väldigt tillrättalagt, välpolerat och är helt enkelt strömlinjeformad radiorock kompletterat med några radiorockballader, och allting låter som normal Takida-rock, enligt standardformulären 1:a, 1:b och 1:c, (eller något liknande)!  Radiorock, eller kommersiell radiorock är faktiskt en bra benämning på denna produkt! Men skivan kräver dock några lyssningar innan den sätter sig på allvar och på köpet växer även de olika musikaliska alstren hos den aktive lyssnaren! Godkänt med plus i kanten är det sammantagna omdömet efter ett tiotal genomlyssningar av albumet, men skivan kräver ett aktivt lyssnande för bästa resultat!

Det musikaliska hjärtat hos ett äkta Takida-fan kommer säkerligen att flamma upp rejält av detta album! Men hos oss övriga kommer det bara att ryka och osa litegrann, för även om det trots allt hettar till ibland, så tar sig elden inte riktigt, men ett glödande hjärta är inte heller fy skam!

Roger Skoog

CajsaStina Åkerström ”Visor Från När Och Fjärran” (Lionheart/Universal)

CajsaStina Åkerströms nya album ”Visor från när och fjärran” är ett lågmält visalbum med en avskalad produktion där CajsaStinas sång i stort sett bara ackompanjeras av bas, akustisk gitarr eller piano!

Detta är CajsaStinas nionde album sedan debuten med ”CajsaStina” 1994.   Detta nya visalbum är också det tredje i raden sedan 2005, de två tidigare visalbumen var ”De vackraste orden – Tio visor” (2005) och ”Visor från förr och nu” (2007). 

Söker man lite mer popiga melodier i stil med ”Fråga stjärnorna”, ”Vill du veta vem jag är”, ”Lyckan kommer och lyckan går” ”Långt härifrån” eller ”Cirklar”, så är denna produktion inte riktigt det man söker!

På denna skiva tolkar CajsaStina visor som Victor Jaras ”Plogen” och ”Jag minns dig Amanda”, (visor som för övrigt Cornelis Vreeswijk gjort den svenska texten till), Evert Taubes ”Det fönstret som lyste” och ”Första torpet”, Ruben Nilssons ”Fimpen och tändstickan” och ”Önskevisa”, samt visor som ”Det förskräckliga levernet på kaféet” (Torgny Björk/Gustaf Fröding), ”Den tänkande lantbrevbäraren” (Gunnar Turesson/Hjalmar Gullberg), och ”Berceuse” (Finn Kalevik/André Bjerke). CajsaStina bidrar dessutom med de två egna visorna ”Dejtingvisa” och ”Höst”.

En del låtar på ”Visor från när och fjärran” känns oerhört ensliga och lågmälda i sina utryck och det känns nästan för avskalat ibland, men det finns trots allt några undantag som balanserar upp det hela så att helhetsbilden till slut ändå blir rätt hyfsad:

–          ”Det förskräckliga levernet på kaféet” är en Gustaf Frödingdikt från 1894 som är tonsatt av Torgny Björk.  När man hör arrangemanget så känns inte Frälsningsarmén lågt borta, men detta var säkert ett medvetet val när dikten tonsattes för att bygga in en naturlig motsättning i låten. Låttiteln beskiver ju med all tydlighet vad visan handlar om och det är väl inte helt otroligt att diktförfattaren själv har upplevt det hela i egen hög person i slutet av 1800-talet!

–          ”Dejtingvisa”  är en modern låt försedd med välkänd visskrud! CajsaStina har med denna låt skapat ett intressant möte mellan två olikheter, svensk vistradition kontra modern nätdejting! Intressant med en nyskriven visa som lever i nuet! Vem vet, kanske är detta en framtida svensk visklassiker?

 –          ”Första torpet” är en käck liten Taubelåt som Hootennanny Singers spelade in redan in 1965. CajsaStinas version går dock i ett lugnare tempo!

–          ”Höst” är en visa av CajsaStina som likaväl hade kunnat arrats om till ett poptempo utan något större besvär! Det låter nästan som om låten från början är skriven som en enkel poplåt, men som sedan har skalats ned till en visa. Denna poppiga attityd gör dock att albumet i sitt slutskede får en lättsammare och gladare touch.

Gillar man CajsaStinas vackra röst i kombination med lågmälda traditionella svenska visor i  Evert Taubes, Cornelis Vreeswijks och Fred Åkerströms anda? Ja då är detta album något man måste införskaffa! Detta visalbum känns också som en naturlig fortsättning på CajsaStinas bok ”Du och jag, farsan” som kom ut 2010. En bok där på CajsaStina på ett väldigt naket och utlämnande sätt beskriver sin relation till pappan och vissångaren Fred Åkerström! 

Eller som CajsaStina själv skriver i sin bok 2010:

”Den rungande tystnad som min far lämnade efter sig när han försvann ur mitt liv för 25 år sedan ekar i mig än idag (…) Genom att skriva den här boken har jag försökt återskapa något av det försonande samtal pappa och jag aldrig fick i levande livet”.

Det är möjligt att CajsaStina med detta album på något symbolisk vis nu avrundar den smärtsamma resa som till synes på något sätt verkade börja runt 2005, i och med det första visalbumet, då CajsaStina också tolkar pappa Freds signaturlåt ”Jag ger dig min morgon”. Sedan blev det blev det ju ytterligare ett visalbum 2007, sedan kom boken 2010, följt av just  detta visalbum 2011. Det finns förvisso ingen rak eller given linje mellan dessa tre album och boken, för CajsaStina har ju faktiskt även gett ut två popskivor under denna period (”Kärleken finns överallt” 2006, respektive ”Sånger om dej och mej” 2009).

Men har man läst boken ”Du och jag pappa” så vet man också att arbetet med boken, samtidigt som det var en slags uppgörelse med det förflutna, också var en process för att komma vidare och framåt livet. I detta perspektiv så ter sig dessa visalbum från CajsaStina som en logisk och helt normal process i sammanhanget! Det är möjligt att CajsaStina genom denna process nu också har kommit till insikt om att hon även framledes vill varva den svenska visan med popmusik! Om detta vet vi självklart ingenting, utan det får framtiden utvisa! Men CajsaStina borde i så fall faktiskt skriva sina egna visor, för på detta album så är faktiskt hennes egna kompositioner några av skivans verkliga höjdpunkter!

Personligen hade jag nog förväntat mig lite mer av detta album, men albumets kvalité är ju faktiskt beroende av vilken måttstock man använder sig av i sammanhanget. Betyget blir givetvis högre om man ser det som det visalbum det verkligen är, och man ska inte på något sätt jämföra det med några av CajsaStinas mer poppiga album, för någon pop finns inte på denna skiva, utan albumet innehåller bara diverse visor från när och fjärran!

Roger Skoog

My Morning Jacket ”Circuital” (V2/Cosmos)

Detta band i fråga har tillhört de mer lovande amerikanska banden under lång tid. De första två albumen lovade mycket. Sen följde  Z och Evil Urges som var av god standard men inte några klassiker.

En klassiker har däremot detta album chans att bli. På Circuital har MMJ  hittat tillbaks till den rockmusik de så väl behärskar. Detta är ett band som kan hålla igen för att sen när det behövs ta ut svängarna ordentligt utan att musik tappar fokus och känns uppblåst.
Vidare har MMJ en sångare i Jim James som klarar av både snabba och lugna låtar med bravur. Han är inte någon rocksångare av den raspiga skolan utan sjunger klart och säkert albumet igenom.

Circutial kan vid årets slut mycket väl toppa ett stort antal topplistor. För här finns det så mycket bra rockmusik som växer och växer efter det antal lyssningar man utsätter sina öron för. Och det blir nog en hel del i sommar som det ser ut.

Sextiotalsinfluenser blandas med körer, rejäla gitarrdoser och balladgodis.  Jim James röst svävar majestätiskt genom hela albumet på ett sätt som få rocksångare klarar av idag.  Circutial avslutas med en stark trio låtar: You Wanna Freak Out, Slow Slow Tune och Movin Away. Men här finns det mycket mer för dig som gillar bra musik av i dag. Kanske tenderar fyran här ovan att växa till en femma…

Bengt Berglind