nyaskivor.se

Astrolites ”Play for keeps” (Heptown/Sound Pollution)

Astrolites, som är ett svenskt rockabillyband, kan kort och gott sägas spela speed rockabilly. Och det är snabbt, punkigt och fyllt med rå och svängig attityd.

Play For Keeps är bandets uppföljare efter debuten Hard Luck som släpptes 2007. Stundvis är denna platta mycket bra samtidigt som vissa låtar kan kännas som lite väl simpelt hjärndöda punkdängor. Men vad som verkligen höjer denna platta är den energi som bandet pumpar ut och smittar av sig med samt de två instrumentallåtar som är med, Astrolito och Camtwister. Den förstnämda är en drivande instrumental rockabillydänga som skulle passa utmärkt i en Tarantinofilm. Värt att nämna är också uptempo-covern de gör på Johnny Cashs klassiker Ring Of Fire, vilken låter helt ok och är en bra hyllning till the ”Man In Black”. Men känslan från originalet kanske försvinner då Astrolites version känns lite väl speedad.

Astrolites kör sin grej och det är energin de utstrålar som gör att det stundtals blir riktigt bra. Sedan så skall väl denna musik i bästa fall upplevas live eller annars i en accelerande gammal amerikanare.

Bästa spår: Chop Top ’49, Astrolito och Camtwister

Rickard Engström

Dave Alvin ”Eleven eleven” (Yeproc/Border)

Första intrycket  av Dave Alvins elfte album med elva låtar utgivet 2011 var att det kändes onödigt stabbigt och bredbent. Nu har jag gradvis ändrat mig till det bättre. Dave Alvins djupa baryton mullrar hemtrevligt som vanligt och i sina texter berättar han sina folkliga storys om det hårda och ibland orättvisa livet i det Californien han känner så väl. Alltså, allt är som vanligt i Dave Alvins musikvärld via rock n’ roll-gänget Blasters och förnämliga soloplattor som King of California och West of West.

Dave Alvin är också, som du förmodligen redan vet, en smidig elastisk gitarrist som behärskar sin musik utan att överdriva. Efter alla album och år i branschen vet han vad han gör. Absolut bäst blir det när han drar ner på tempot så att musiken blir luftigare. Som i balladen No Worries Mija då akustiska gitarrer, ståbas och dragspel sätter den rätta atmosfären. Samma  härliga känsla infinner sig i Black Rose Of Texas och inledande Harlan Country Line.

Annars är tempot hårdare och mer bluesrockigt på gott  och ont. Det är ju gott när det svänger men det är  bra om det svänger på olika sätt.

What’s Up With Your Brother är ett smårockigt kul möte med brodern Phil där frågan är, varför de alltid får den frågan som syftas på i titeln. Avslutningsvis möts den bortgångne musikkompisen Chris Cafferty och Dave Alvin vid bardisken efter en sen och blöt kväll i Two Lycky Bums.

Kolla gärna in Chris Cafferty-tributen Man Of Somebody’s Dream samt Phil och Dave Alvins soloplattor så kan du också få en bra sommar.

Bengt Berglind

Kebnekajse ”Idioten” (Subliminal Sounds/Border)

För vänner till folkmusik och progressiv rock är Kebnekajse en gudabenådad och
till synes aldrig sinande källa. Bandet har hållit på i ganska exakt 40 år men
den evigt brinnande livslågan värmer fortfarande både hjärta och själ med sin
oförtrutna intensitet.

”Idioten” är en melankolisk kabaré som bjuder på tio högtidliga förrättningar
med fantasifullt, suggestiva teman. Jovialisk folklighet blandas med
sinnesvidgande utsvävningar i den elektriska rockens atmosfär.  

Den intressanta sättningen med dubbla bassister samt trummor och slagverk, gör
att rytmsektionen styr föreställningen dit den vill. Kenny Håkansson på gitarr
och Mats Glenngårds fiol binder bara ihop de nyansrika melodierna med de
ständigt pådrivande pulsslagen.

I en skogsglänta någonstans i urskogen möts i ’Barfota’ det folkliga och
progressiva. Hade man inte vetat bättre kunde det mycket väl ha varit Kalle
Moraeus och Roger Waters som suttit där på varsin stubbe och mediterat medan
solens strålar strilar genom träden. Mystiken tätnar och liknelsen är inte
alltför avlägsen verkligheten.  

Någonstans på vägen hörs tonerna från ’Senpolska’. Fiolens dystra fejd mot
själens sista färd är betagande men samtidigt smärtfull. En ångestladdat rekviem
över en förlorad generation i en värld utan förtröstan. När till synes allt hopp
är ute dyker icke förty i sista stund ’From-Olle’ upp och storpolskan springer
som en furie iväg över stock och sten.    

Den starka tolkningen av Hansson & Karlsson’s ’Tax Free’ är inte lätt att
framföra eftersom den ursprungligen skrevs för orgel och trummor. På något vis
tråcklar de sig igenom den ändå. Den får ses som en hyllning till den nyligen
bortgångne Bo Hansson.

Titellåten ’Idioten’ är som ett mycel där ett nätverk av trådar korsas mellan
Hälsingepolska och hårt driven progressiv rock. De musikaliska rötterna vävs
samman med skarpsinniga, nydanande improvisationer.  

Avslutande norska gånglåten ’Sangenuten’ av Sigbjörn Osa är fylld av
hallucinogener. Den psykedeliska svampstuvningen går på sista versen och
anrättningen avslutas i sakta mak.    

Vi har framför oss en av de bästa instrumentala skivor som någonsin har gjorts i
vårt avlånga land. Möjligen kan den överträffas av sin självbetitlade
föregångare ”Kebnekajse” (2009), ej att förväxla med Sveriges högsta berg
Kebnekaise.

”Idioten” kan mycket väl vara det saknade spiritistiska medium, som gör att
sanningen äntligen återfinns. Svaret på den gåtan finns i bästa fall i
lyssnarens eget huvud, i sämsta fall inte heller där.

Thomas Claesson

The Fleshtones ”Brooklyn Sound Solution” (Yeproc/Border)

The Fleshtones, som bildades 1976 i Queens, New York, har sedan starten gått igenom ett antal medlemsbyten och släppt många skivor genom åren. Från deras debut på CBGB i New York har de förutom att ha turnérat runtom i USA och Europa också spelat förband till såväl Chuck Berry som James Brown. Och Fleshtones ångar på. Brooklyn Sound Solution blir deras femte album släppt under 2000-talet. Soundet är som hämtat från merparten 60-talet. Det är garagesurfrock med riktig pondus och ärlig, rå energi. Brooklyn Sound Solution är en mycket bra skiva där man genom bl a många covers återupplivar en gammal genre och än mer printar in den i musikhistorien som en riktig milstolpe inom rockmusik.

Bästa spår: Comin’ Home Baby, Rats In My Kitchen, Back Beat #1, Solution #2 och Lost On Xandu

Rickard Engström

The Vaccines ”What did you expect from the Vaccines” (Columbia/Sony)

Det har gått fort för brittiska The Vaccines. De bildades för bara ett år sen och har redan hunnit slå igenom och släppa sin debutskiva på ett stort bolag. Superhypade med andra ord.

Men The Vaccines lever verkligen upp till hypen. Debutskivan är en fantastisk samling poppärlor. Allt från den Ramones-doftande debut singeln ”Wreckin’ Bar (Ra Ra Ra) och monsterhiten ”If you wanna” till långsammare ”Wetsuit” och ”A lack of understanding” hjälper till att binda ihop den här skivan.

The Vaccines är raka, direkta och ärliga och skriver poplåtar som träffar en direkt.

Jag kom först i kontakt med bandet genom låten ”Post Break-Up Sex” i början av året, den har sedan dess rullat på min stereo konstant och den är fortfarande lika bra, det måste ju säga något om The Vaccines briljans.

Det finns ett par låtar mot slutet på plattan som inte riktigt håller samma höga klass som första halvan och därför drar ner betyget något.

Jag väntar spänt på att se om bandet fortsätter leverera i framtiden eller om de brinner ut lika fort som de slog igenom. Jag tror i alla fall att den här skivan kommer att fortsätta rulla på min stereo en lång tid framöver.

Marcus Johansson

Does It Offend You, Yeah? ”Don’t Say We Didn’t Warn You” (Cooking Vinyl/Cosmos)

Does It Offend You, Yeah? är ett band från Reading, England. Don’t Say We Didn’t Warn You är deras andra album efter debutalbumet You Have No Idea What You’re Getting Yourself Into som släpptes 2008. Detta band sägs vara kända för sina liveshower och det kan jag säkert instämma med trots att jag ännu inte sett dem live. Musiken skvallrar ändå om att detta nog kan vara en riktig maffig liveupplevelse.

Efter en första lyssning på detta album kan man mest tycka det låter som ett slags skränig electrorock men under andra lyssningen gillar jag det mer och mer. Under de två första låtarna We Are the Dead och John Hurt kommer jag på något sätt att tänka på ett av mina favoritband The Mars Volta och vid närmare eftertanke är det väl den uppskruvat tungsinnade energin som är likheten. Vissa låtar lutar mer åt hur andra mer traditionella indierockband låter nuförtiden medan andra låtar bjuder på mer urballad electrorock med inslag av hiphop och mer dansanta beats. Instrumentallåten Yeah är bara den i en klass för sig. Man blir inget annat än peppad.

Bästa spår: We Are The Dead, John Hurt, Yeah, The Monkeys Are Coming och Wondering.

Rickard Engström

Shine 2009 ”Realism” (Expo/Playground)

Varje år dyker det i slutet av våren upp en sån där platta som låter som en lång sommarfest. I år är det finska duon Shine 2009 som med sitt debutalbum Realism levererar partyt. Solnedgång, varm sand och laidback partyattityd genomsyrar plattans nio spår. Här finns inga tunga moln mer än triviala kärleksbekymmer, vilka säkert lättast hanteras med ännu en paraplydrink och en ännu grällare hawaiiskjorta.

När man lyssnar på Realism funderar man på ifall inte finländarna egentligen borde heta Shine 1989 för herreje vad retro musiken låter. Shine 2009 återvinner helt ogenerat stora delar av listmusiken från sena 80-talet och tidiga 90-talet och bland beats och sound kan man hitta allt från Pet Shop Boys och Soul II Soul till The Farm och The Beloved. Och duons förkärlek för tidsperioden kröns med en duett med Paula Abdul som hade sin storhetstid just under denna period.

Så ladda din iPod med Shine 2009, på med solglasögonen, flip flops och sjunk ner i en baden baden och sommaren är räddad. Späd dessutom ut med godbitar från artister som The Embassy, Boat Club och M83 så räcker sorglösheten fram till september.

Jonaz Björk

Steve Hackett ”Live rails” (Inside Out/EMI)

Med anor från Genesis lättar än en gång Steve Hackett på förlåten. Han släpper
fram dels ett antal tidlösa strofer från epos som härstammar från en avlägsen
värld, men också mera samtida verk av skiftande karaktär.

Efter ett intro som bygger upp stämningen inleds CD1 med den formidabla, alltid
lika imponerade ’Every Day’. Absolut en av de bättre kompositionerna från den
tid då solokarriären låg i sin linda (1979). Hackett’s spetskompetens gör att
gitarrsolot framförs med lidelse och finess. Hela stycket andas vördsam
auktoritet.
 
Trettio år senare och hämtade från ’Out Of The Tunnel’s Mouth’ (2009) sjunker
’Fire On The Moon’ och ’Emerald And Ash’ in i varandra som en naturlig förening.
Den förra återspeglas som en tindrande stjärna med energi i överflöd. Den senare
med sin förtrollande, emotionella utstrålning och en innebörd som endast
begränsas av lyssnarens fantasi.
 
Mot slutet av CD1 ger sig saxofonen ut på alltför vidlyftiga utflykter som
tyvärr inte återskapar harmonin utan snarare bidrar till irritation. Det
ultimata och mest nyanserade blåsinstrumentet – tvärflöjten – borde istället ha
utnyttjats och gett den naturliga balansen rätt skepnad.

För de som trodde att CD1 var svår att överglänsa så bevisar CD2 motsatsen.
Under mottot att alla medel är tillåtna inleds andra akten med den instrumentala
’Spectral Mornings’ (1979) från soloskivan med samma namn. Genesis bidrag ’Firth
of Fifth’ hämtad från ”Selling England By The Pound” (1973) är sedan spelad i
sin helhet och en dröm går i uppfyllelse (igen). Finare än så här kan det inte
bli.
 
Efter att ha varit nedsänkt i det vigda vattnet i allsköns ro orsakar den
följande ’Blood On The Rooftops’ från ”Wind and Wuthering” (1976) ett abrupt
uppvaknande. Att beträda besudlade hustak där både fiktiva och verkliga
otäckheter äger rum är en skrämmande upplevelse.

Skivans progressiva element böljar fram och åter och omsider vaskas det sista
guldkornet fram. Den avslutande bluesbaserade ’Still Waters’ från den sista
studioskivan (2009) glänser i all sin prakt och visar att Steve Hackett
fortfarande har mycket kvar att ge.

Liksom de andra namnkunniga bandmedlemmarna i Genesis – Peter Gabriel, Tony
Banks, Mike Rutherford, Phil Collins – har även Steve Hackett haft en enastående
solokarriär efter bandets splittring. Hackett har lämnat dörren öppen för en
återförening, men om inte det blir av fungerar hans ’Live Rails’ gott och väl
som bevis på att ensam är stark.

Thomas Claesson

Carl Norén ”Owls” (Parlophone/EMI)

När Sugarplum Fairys sångare Carl Norén släpper soloalbum är den största frågan om han håller som soloartist. Efter att endast hört `That’s the way I like it´hade jag redan placerat skivan i popfacket och var sedan helt övertygad om hur resten av skivan skulle låta. Inte för att låten är stereotypisk och dålig, tvärtom så är den väldigt bra men den flaggade för ett popalbum. Oj så fel jag hade.

Owls är djup, mörk och skapar sagoliknande världar, vilket är precis det Carl strävat efter. Jag blundar och drömmer mig bort till främmande platser och bara njuter. Han blandar upp det lugna och djupa med popen och det rycker till i dansmusklerna på mig.

Som artist känns han nyrenoverad. Vi får lära känna Carl på ett nytt sätt, på det drömska och konstnärliga sättet. Om det krävdes att begrava Sugarplum Fairy för att få fram detta, så var det värt det! Carl Norén klarar sig alldeles utmärkt som soloartist och skivan kommer bli mitt främsta ressällskap i sommar.

Sophia Lönnergård

The Sounds ”Something to die for” (Warner)

Till skillnad från förra skivan, som tråkade ut mig, bjuder Something to die for på mycket nytt. The Sounds experimenterar med elektronisk musik som flirtar med både dance och house samtidigt som de återanvänder ljuden från det sena 80-talet. De har fått kompromissa med sin typiska amerikanska punkrocks-ljudbild, men jag tycker det är bra. Det är inte längre ett enkelspårigt band utan de öppnar för popentusiasters dyrkan. Titelspåret `Something to die for´, `Better of dead´och `Diana´är alla tre låtar som kommer höras sommaren lång och inte mig emot.

Känslan i The Sounds fjärde skiva är modern med en strävan framåt. De har återvänt hem till Sverige och producerat skivan själva till skillnad från de två tidigare albumen som båda är gjorda i USA. Skillnaden är enorm. Something to die for visar personlighet och ger löften om bra spelningar i sommarens ljumna kvällar. En spretig men bra mix.

Sophia Lönnergård