nyaskivor.se

Pallas ”XXV” (Music Theories/Border)

Imperiet har rest sig som en man. Från Aberdeen i norr hörs guden Pallas och han
har ett budskap att förtälja. Muren mot romarnas rike har rämnat. Union Jack
vajar för evigt stark. Endast tre romerska siffror återstår att begrunda. De tre
tecknen är ”XXV”.
  
Till alla er som trivs i slott och herresäten. Ni som serveras te ur
silverkannor och dricker i koppar av Mingporslin. Ni som inmundigar scones och
trekantigt rostat formbröd med marmelad, dekorerat av endast en friterad
persiljekvist. Till er som föredrar att läsa spökhistorier av Charles Dickens.
Till er som glider omkring i rökrock med ett glas ’single malt’ om aftonen. Den
här musiken är tillägnad er (och kanske några till).

”XXV” är en sent omsider påkommen uppföljare till Pallas debutskiva ”The
Sentinel” från Anno Dazumal 1984. Då som nu är budskapet inlindat i progressiv
rock/metal, skäligt förfinad med den smakfullaste nyansen av dem alla – Neo-
Prog.

”XXV” har sin förebild från konceptalbum likt Jeff Wayen’s skräckinjagande ”War
Of The Worlds” (1978). Ni som inte var med då, på den tiden det begav sig, får i
stället tänka på nutida stilbildare som Ayreon, Arena, Pendragon och IQ för att
få ett hum om gränssnittet.
    
De fundamentala byggstenarna i Pallas är genuint upplagda och formerade som ett
pentagram. Den nya sångaren och tillika mannen av folket – Paul Mackie – hälsas
varmt välkommen. Hans röst uppfyller med råge de högt ställda kraven på den
teatrala nyansering som krävs för den dramatiskt, sofistikerade lyriken.
Bassisten, sångaren, åldermannen och ävenledes fadersgestalten Graeme Murray
lägger plattformen tillsammans med drivmotorn Colin Fraser (trummor/sång).
Ronnie Brown (keyboard/sång) och hans bästa vänner – Roland och Korg – renodlar
det monumentala ljudlandskapet så att den rätta atmosfären förverkligas.
Slutligen exploaterar gitarristen Niall Mathewson sitt instrument med ömsom
frenesi och ömsom varsamhet.
 
Introt till ’Falling Down’ sätter karaktären med sin hissnade rymdklang.
Tankarna dras i riktning mot Stanley Kubrick’s galaktiska epos ”2001 – ett
rymdäventyr” (1968). Det var så här Pallas ville att det skulle låta för 25 år
sedan, men kommersiella intressen satte då en käpp i hjulet.

En konceptskiva som ”XXV” skall inte brytas loss i beståndsdelar. Den skall
lyssnas på i sin helhet. För att åskådliggöra det vida spektret skall jag ändå
beskriva två partier som är speciellt kännetecknande för musiken ifråga.

Den mörka sidan – monstruösa ’Monster’ har ett scenario som bara inte kan hända,
men ändå händer det. Rädslan kryper innanför skinnet och paniken griper tag i
nacken. Ilningarna åker upp och ner längs ryggraden utan att finna sitt
egentliga mål. Gitarrens distinkta framtoning får till följd att man för evigt
är förlorad i det skrivna ordet och den välljudande, apokalyptiska
kompositionen. 
 
Den ljusa sidan – ’Violet Sky’ är bedövande emotionell i sin läggning. Den
åskådliggör mitt i all bedrövelse att det trots allt finns förtröstan. Den
ödesmättade orgeln lägger ut visionen om tro, hopp och kärlek. Sånginsatsen
alternerar mellan Mackie och Murray till en allt igenom förtjusande, näst intill
osannolik upplevelse. 

Epilog – Pallas återuppväcker på ett övertygande sätt förtroendet för den
tidlösa brittiska progressiva rocken. En eloge till en framtidsberättelse som
både är magnifik och melodisk, men framför allt minnesvärd.

”XXV” är en stark aspirant till årets progressiva rockskiva. Emellertid har den
en mycket svår konkurrent i form av de schweiziska klockmästarna Appearance of
Nothing och deras allsmäktiga ”All Gods Are Gone”, vilken recenserades här 6 maj.

Bästa musikälskare! Det här är ingen radiorock. Det är inte heller någon iPod-
rock. Den här överdådiga och själfulla musiken skall (om möjligt) upplevas i
konserthallen live.

Från det skotska höglandet, långt bort i fjärran hörs hymnen ljuda:      

Rule Britannia!
Britannia rule the waves
Britons never, never, never shall be slaves.
Rule Britannia!
Britannia rule the waves.
Britons never, never, never shall be slaves.

Thomas Claesson

Los Lonely Boys ”Rockpango” (Provogue/Border)

De tre gudabenådade, självlärda bröderna Garza rullar än en gång ut sin
serveringsvagn med allehanda läckerheter. Basutbudet med tex-mex, latino-och
bluesrock är naturligtvis fortfarande en självklarhet från ett band hemmahörande
i San Angelo (Texas). Dessutom finns en hel del soul, funk och rapp (?) inbakat
vilket ger en rejäl twist på anrättningen. Det hela mynnar ut i ett enda stort
rockparty (Rockpango) av sällan skådat slag.

Den hårt drivna ’American Idle’ inleder skivan med Henry’s attackerande gitarr,
Jo-Jo’s bas i absolut självresonans och Ringo’s pådrivande trummor. Lägg därtill
den fina stämsången och bandet befinner sig på säkert territorium. Jag har sagt
det så många gånger tidigare i mina recensioner/krönikor. Tre män är allt som
behövs för att bilda en fullvärdig rockgrupp. Los Lonely Boys är bara
ytterliggare ett bevis på detta.   

När ’16 Monkeys’ ger sig ut med sin förrådsvagn på en uppenbarligt vådlig, långt
ifrån lagenlig rundresa dras mungiporna obönhörligt uppåt. Så roligt har jag
inte haft sedan Frank Zappa gjorde sin okulärbesiktning av ’Dinah-Moe Humm’ (och
hennes syster) i början av 70-talet. Inte blir det mindre roligt av att ett
envetet pickande från en clavinet gör sig konstant hörd. Mycket snarlikt det
smattrande ljudet som uppstår då hårdpapp ligger an mot ekrarna. Den högt
svajande röda flaggan gör obetvingat det suspekta ekipaget komplett.

Bästa positionen för att se den vådliga färden är (enligt utsago) att sitta
uppflugen på ett staket, dinglandes med benen, iklädd mjukisställ med
kalsongerna utanpå och en filt som mantel. Först då och endast då är man dels
accepterad som både Läderlappen och/eller Robin och dels som fullvärdig
åskådare. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Den hett efterlängtande ’Porn Star’ bjuder också på humor i överflöd. Att bli
kär i någon som arbetar i den vuxna filmvärlden är trots allt inte den perfekta
lösningen visar det sig. Hymnen avslutas med rapp-sång vilket är diametralt
motsatt inledningens mystiska ljud. Vad är det som hörs? Är det skallerormens
läte från den vibrerande stjärten eller är det rentav bergspumans maskerade
parningstjut?  

Med ’Believe’ sänker sig den heta solen slutligen mot horisonten. Ännu en väl
underbyggd rocklåt sluter cirkeln i samma goda anda som öppningsspåret.
Föreställningen är över. Ett högst vidsynt album är till ända. Det är med saknad
jag ser den sista tumbleweed-busken rulla iväg över El Paso-öknen.

Thomas Claesson

Brian Setzer ”Setzer goes instru-MENTAL” (Surfdog/Playground)

Brian Setzer är mest känd som sångare och gitarrist i rockabillytrion Stray Cats som gav ut ett antal skivor mellan åren 1981-93 och låtar som ”Runaway boys” respektive ”Rock this town” är säkert bekanta alster för många!

Brian Setzer gav ut sitt första egna album redan 1986 (The Knife Feels Like Justice) och han har även under åren gett ut ett antal album med gruppen The Brian Setzer Orchestra. En grupp som tydligen spelar någon sorts upprockad storbandsswing (!), vad detta nu är för något?

Albumet ”Setzer goes instru-MENTAL” är ju givetvis, precis som titeln påskiner en instrumentalskiva! Och en skiva full med instrumental rockabilly och rock’n’roll?  ELLER? Nej, så är det inte riktigt! Måste erkänna att jag inte har följt Setzers karriär under de senaste 20 åren och jag blev faktiskt lite förvånad när jag lyssnade på skivan!

Det börjar ju förvisso hyfsat med lite lätt tillbakalutad jazz/bluesbetonad rockmusik, inte bra, inte dåligt, sedan blir det någon sorts gitarrjazz, följt av diverse countryjazz, jazz, popjazz, jazzig rock,  samt lite bluesstänk här och där, samt xylofon och hela kittet! Pust och stön!!! Några få rockiga alster finns förvisso på skivan, men dessa är verkligen i minoritet.

Någon låt påminner bitvis nästan om signaturmelodin till ”Bamse-världens starkaste björn”, fast mycket, mycket sämre! Men efter halva skivan tar mitt tålamod slut och då vill man nästan rusa iväg efter en hammare och slå sönder hela skiten, för att sedan spola ner resterna av skivan på toaletten!

Ibland tror man nästan att den stackars Brian Setzer har fastnat med fingrarna i gitarrsträngarna och inte kommer loss! Det är ett fruktansvärt plinkande och varje låt låter nästan som något slags improviserat gitarrsolo, någon slags gitarrterapi för att jaga bort alla andra i närheten! Det är omöjligt att artbestämma denna produkt, men genremässigt är det mer bluegrass och jazz, än rock!

Skivan är i mina öron nästan en total katastrof, men några få låtar håller ändå en godkänd instrumental (rock)standard! Låtar som ”Blue moon Kentucky”, Go-go-Godzilla” och Hot love”  får godkänt! Resten är öronmässigt kräkmedel och meningslös gitarronani utan vare sig mål eller mening! Det spretar och segar så att man nästan får ett psykbryt! Setzer kör intrumentalt, och vi andra önskar att han inte gjorde det!

Roger Skoog

Cowboy Junkies ”Demons (The Nomad series vol 2)”  (Proper/Rootsy)

Cowboy Junkies gör en Robyn och släpper fyra album på kort tid. Förra albumet var inspirerat av en tids vistelse i Kina. Nu är det något helt annat och betydligt tyngre musikaliskt. Demons är ett tributalbum till den amerikanske låtskrivaren Vic Chesnutt, som blev rullstolsbunden efter en bilolycka 1983. 2009 lämnade han jordelivet efter en överdos. När nu CJ tar sig an delar av Vics låtkatalog gör de det med en övertygande tyngd som CJ aldrig har varit i närheten av tidigare. Margot Timmins som brukar vara sval, spröd och halvviskande byter nu karaktär. Rösten växer i styrka och hela albumet backas upp av ett ovanligt volymstarkt Junkies.

Wrong Piano, Flirting With You All My Life och Strange Language visar upp att kombinationen Vic Chesnutt och CJ fungerar utmärkt ihop. Ännu bättre blir det faktiskt i albumets höjdpunkt Betty Lonely där CJ svävar fram med en underbar hammondorgel i botten och en plåtig gitarr som extra utropstecken.

Även om jag inte är så familjär med Vic Chesnutts låtskatt så framträder den här för mig i en ny annorlunda och betydligt fördelaktigare skrud. Detta är Cowboy Junkies förtjänst från första till sista albumspåret.

Men visst lockar det till att kolla backkatalogen för Vic.

Bengt Berglind

Tori Sparks ”Until Morning / Come Out Of The Dark” (Glass Mountain Records/Hemifrån)

Så sent som förra veckan släppte singer-songwritern Tori Sparks sin fjärde skiva. Det här är två minialbum som tillsammans bildar (längden av) en vanlig fullängdare. Förpackningen påminner en del om en utvikbar dubbel-LP (vinyl), vilket den också finns att köpa som enligt Toris egen hemsida. 

När jag första gången hörde Tori var det på hennes förra släpp The Scorpion in the story och jag tyckte då att det var en riktigt stor musikupplevelse. Jag letade därför upp skivan före det, Under This Yellow Sun, som jag tyckte lät ännu bättre. På den tiden tyckte jag att hon påminde mycket om Joan Osborne och Sam Brown, men ju mer man lyssnar desto mer växer hon som egen karaktär.

Den nya dubbeln är inte riktigt lika fantastisk som de nyss nämnda föregångarna, men håller ändå en hög nivå som väl inte bör göra lyssnarna besvikna. Köpvärd, javisst, men missa heller inte de två tidigare; skivor som gör sig bra i hyllan om du liksom jag har en försmak för sångerskor i stil med Tori Amos, Sarah McLachlan och de två ovan nämnda förstås.

Börje Holmén

Chip Taylor ”Rock And Roll Joe – A tribute to the unsung rock’n roll heroes” (Train Wreck/Border)

Detta musikprojekt sjösattes egentligen under en turné 2007 och grundar sig på Chip Taylors och hans turnémusikers berättelser och på historier om andra musiker de stött på eller har hört talas om. Såsom klassiska gitarriff, basgångar eller pianister med elva fingrar; eller producenter, låtskrivare och sångare som även de levt ett riktigt rock’n roll-liv och aldrig fått den kredit de har förtjänat.

Chip Taylor berättar nu deras och sina egna historier med hjälp av det egna bandet med gitarristen John Platina, bassisten Ron Eoff, pianisten Bryn Wings och sångerskan, den fiolspelande Kendel Carson. De delar på texterna, sjunger duett och körar så det står härliga till.

Naturligtvis på Chip Taylors vanliga, avslappnade och småsvängande sätt. Melodierna och texterna står också som vanligt i fokus när det gäller denne musikskapande veteran som bara blir bättre och bättre, likt ett gott årgångsvin. Det är egentligen konstigt att ingen kommit på den här idén tidigare, men så är det ju ofta med bra idéer. Chip Taylor kommer nu att fortsätta denna kartläggning om rockmusikens grovarbetare via en dedikerad hemsida www.rnrjoe.com.

Visst vore det kul och samtidigt en musikhistorisk välgärning att göra en tv-serie på samma tema, om nu inte legendleden glesnat innan byråkratin funderat och räknat färdigt.

Chip Taylor har i vilket fall som helst öppnat dörren och banat vägen för en viktig musikkulturell fortsättning.

Bengt Berglind

John Fullbright ”Live At The Blue Door” (CRS/Border)

Jag har alltid haft ett gott öra till unga män med gitarr och munspelsställ runt halsen. Ska man nu skylla detta obskyra nörderi på något, så var det en grynig svart-vit musikvideo för många månader sedan med en ung man som vandrade över ett dimmigt fält framkvävande någonting med Blowing in the Wind. Dylan alltså.

Nu kommer det en till i den långa raden. John Fullbright är en yngling, strax över tjugotre – en säker och begåvad singer/songwriter som imponerar. Främst genom en uttrycksfull röst, säkert gitarrspel och riktigt hyfsade låtar. Ändå är detta livealbum en aptitretare på det som komma skall. Hans stora debutalbum som borde dyka upp på ett stort bolag är väl förmodligen i faggorna. Hoppas då för allt smör i Småland att han inte faller i händerna på någon klåfingrig demonproducent som producerar bort denne talang som stundtals påminner om en ung John Prine eller Steve Earle. Don Was, Joe Henry eller Buddy Miller borde få chansen i produktionsstolen om någon frågar mig.

Men den risken är väl mindre än mimimal. Så håll utkik i framtiden efter John Fullbright, eller kolla in detta fräscha demodebutlivealbum Live At The Blue Door.

Bengt Berglind

Iain Matthews Southern Comfort ”Kind Of New” (PID/Border)

Musikhistoria: 1969 lämnade Iain Matthews den engelska folkrockens flaggskepp Fairport Convention för att starta eget i Matthews Southen Comfort. Fyrtio år senare är det tydligen dags att damma av gruppnamnet igen. Som vanligt i sådana här återföreningar är den enda originalmedlemmen just Iain Matthews. Under de gångna åren har Iain satsat på en hyfsat bra solokarriär i USA, och på senare tid i Holland med ett jazzprojekt.

Nya albumet Kind Of New är en nedtonad historia med välskräddad vuxenpop. Detta sagt i positiv bemärkelse, för Iain har fortfarande en bra uttrycksfull röst – även om den har mist en del av sin lyster och ligger något lägre i registret. I den nya kvartett som nu ska ut på vägarna i Europa delar Iain sånginsatserna med för mig okända sångerskan Terry Binion. Stämsången sitter fint i många av spåren på albumet, även om det känns lite passé att Iain har dammat av äldre hits som Road To Ronderlin, Blood Red Roses och Joni Mitchells Woodstock.

Utöver detta sticker endast inledande Letting The Mad Dogs Lie ut. Hade resten av det nya materialet varit på denna höga nivå så vore det en fröjd att återuppta bekantskapen med Iain Matthews.

Vill du istället kolla i honom i sina krafts dagar; leta upp albumet med den tillfälliga gruppen Plainsong eller något av de tidiga soloalbumen från sjuttiotalet.

Bengt Berglind

Jon Allen ”Sweet Defeat” (Monologue/Border)

Visst är det skönt för musiksjälen när man vet sig  ha fyndat i skivfloden. Dead Mans Suite var titeln på den för mig okände engelsmannen Jon Allens förra album som inköptes på inrådan från musikmagasinet Mojo.

Nu är det dags för uppföljaren Sweet Defeat. Då som nu är det Jons röst som står för det mesta av behållningen. Den har en inneboende känsla och en lätt raspighet som för tankarna till en tidig Roddan runt tiden för Gasoline Alley. Men det är ingen copycat vi har här utan en särdeles bra sångare och tillika låtskrivare som står på egna musikaliska ben. Musiken är inte nyskapande på något sätt utan flyter snyggt fram med pop, soul och countryinfluenser i botten. Tempot är sommarlojt och inledande Joanna, titelspåret och No One Gets Out Of Here Alive borde alla ligga på radions alla spellistor hela sommaren.

Jon Allen skriver också ett knippe utmärkta ballader som Broken Town, Think Of You och Last Orders. Undrar förresten när de plockas upp av andra artister. Jon Allen har för mig allt som behövs för en garanterat skön musiksommar. Det kan gälla dig också så varför inte kolla in de båda albumen Sweet Defeat och Dead Mans Suite.

Bengt Berglind

Lake Street Dive ”Lake Street Dive” (CRS/Border)

Ung collageutbildad indiekvartett försöker lira pop med jazzkänsla, eller jazz med popkänsla.

Hur går detta då på deras debutplatta ? Kort sagt inget vidare. Resultatet känns helt klart splittrat och på något sätt hänger det inte ihop. Minst splittrat låter det i de låtar som har en lugn sambakänsla. Där finner det unga bandet plötsligt ro i sitt musicerande.

En av de manliga medlemmarna dubblar på gitarr och trumpet vilket kanske ska fungera som en extra krydda i musiken, men passar inte in och blir mest störande. LSD bör nog ta sig en funderare i sitt musikskapande. Kanske bör de söka upp någon lämplig producent eller någon musikalisk mentor som kan bistå kvartetten på vilken väg de bör vika in på.

Bengt Berglind