nyaskivor.se

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

Lydia Loveless ”Indestructible Machine” (Bloodshot/Border)

På sitt debutalbum blandar Lydia vilt punkattityder ifrån storstaden och den countrymusik hon fick med sig intravenöst  från unga år i pappas countrybar i Ohio. Ljudet är ofta distat och rått och låter demo eller liveinspelat från något hål i väggen en fredagskväll. Inte min kopp av te. Önskar ofta en mer detaljerad och klar ljudbild. Såna här åsikter drar väl på sig en massa vuxenpoäng men jag tycker inte att det rockar fetare med ett undermåligt ljud.

Lydia drar ofta upp ett rasande tempo i sin version av cowboypunk, där banjon drar iväg i överljudsfart. Kul i små doser. Annars är det country och rock på halvfart. Låtarna är ok tempomässigt och det finns en del spår som sticker ut och visar att det kan bli något större av denna tjugoettåriga Ohiotjej när hon får slipa formen med ett par album.
Hennes röst är en oslipad diamant vilket hörs  på ett bra sätt i How Many Women, Steve Earle och Can’t Change Me.

Bengt Berglind

Marion James ”Essence” (EllerSoul/Hemifrån)

Inom filmen finns de stora stjärnorna som ofta är nominerade till Oscars, och som man får läsa om i alla tidningar.

Bakom dessa står ofta de så kallade ”supporting acts”, vilka har till uppgift stötta stjärnorna. Om man tar motsvarande koncept till musiken så finns även där stora sjärnor som alla känner till, men även artisterna strax under i rangskalan.

Marion James är en sådan. Den kvinnliga stjärnan i hennes genre, blues och R&B är väl Aretha Franklin, men Marion ligger inte långt efter! Hennes nya album heter ”Essence” och det är en bra titel då det innehåller det viktiga av blues.

Marion har en lång erfarenhet av musik, och började som många bluessångare inom gospel. Under tidigt hade Marion ett eget band med en herre vid namn Jimmy Hendrix som gitarrist! 1966 kom ”That´s my man” som hamnade på top-10 i USA.

På nya skivan hörs tydligt att Marion är influerad av Billy Holiday och Ruth Brown, bland andra storheter. Albumet innehåller 13 låtar, med blandade stilar från rökig blues till funky R&B. Lyssna på ”My mama”, som svänger grymt!

Marion James kallas ”Nashvilles queen of blues”, och jag kan nog hålla med. Så hon borde få en Oscar för ”best supporting act” inom blues och R&B.

Köps och njuts bäst i vintertid ihop med lite Gumbo-food.

Conny Eklund

Uno Svenningsson och Irma Schultz Keller ”December – En Svensk Jul” (Universal)

Denna duo bjuder oss på en skönt avslappnat julskiva med klassiker och en hel del bra nyskrivet material.

Här hittar vi Stilla Natt i en avskalad snabbare akustisk version än vad vi hört tidigare. En annan klassiker När Det Lider Emot Jul framförs i en varm nedtonad version. Anslaget är enkelt akustiskt och Irmas och Unos röster väver snyggt tillsammans fram en fullt godkänd julkänsla. Här finns också en handfull nyskrivet material som håller bra i sammanhanget.Viska En Bön, När Julen Rullar Över Världen och julbossanovan En Vinterpromenad. Stunder Av Lycka är en Leonard Cohen-komposition som jag  inte kommer på vad den heter i original just nu, men tolkas känslosamt av Irma.

Summan av julkardemumman blir att detta är ett utmärkt julmusikalternativ att testa i år.

Bengt Berglind

Crossfade ”Secret Love” (Songwork/Sound Pollution)

Tänka sig att det svenska – för den breda massan – okända västkustrockbandet Crossfade slår band som Def Leppard och Metallica med hästlängder. Alltså när det handlar om tiden det har tagit för bandet att spela in andra skivan Secret Love: sju (7) år. Ja, du läste rätt! Sanningen är väl att bandet jobbat med skivan från och till under dessa år, beroende på hur man haft det med andra engagemang.

Göran Edman (ex-Yngwie Malmsteen) passar alldeles utmärkt bakom mikrofonen och det märks att Crossfade ligger honom varmt om hjärtat för han sjunger med inlevelse och gör sitt yttersta för att varje ord ska nå ut till lyssnarna. En annan bandmedlem som sticker ut är Lars Hallbäck, vars gitarrsolon rakt igenom är av absolut världsklass.
Efter ett antal lyssningar är det A Wonderful Illusion, Secret Love, Brave New World och Don’t Ask Me Why som får öronen att trivas lite extra.

För den ljudintresserade är det värt att notera att skivan spelats in i formatet 96khz/24 bit = något utöver det vanliga. Och eftersom det har funnits tid att putsa ordentligt på låtarna så har endast helt perfekta tagningar fått plats på skivan.

Ironiskt nog är det ovan nämnda perfektion som gör att skivan tappar lite i styrka då den bitvis känns väl tillrättalagd.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ställa en fråga: Hur lång tid det tar för nästa Crossfade-skiva att se dagens ljus…?

Magnus Bergström

Sivert Høyem  ”Long Slow Distance” (Hektor/EMI)

Det var inte så länge sedan jag upptäckte den utmärkta norska gruppen Madrugada. Först och främst berodde detta på Sivert Höyems vokala talanger. Hans sjunger nämligen med en kraft, känsla och övertygelse som är mycket tilltalande. Naturligtvis slängde jag mig över hans soloalbum Moon Landing där han fortsatte att övertyga med starka låtar och övertygande sång.

Nya Long Slow Distance är mörkare. Här verkar Sivert söka efter en annan sida i musiken, ibland spöklik och mardrömsliknande som i LSD, men återvänder också till det ljusare i den nästan luftiga Give It A Whirl eller i den sköna balladen Blown Away. Annars är det mer av tuggande maniska gitarrfigurer än tidigare, kolla in Trouble och Red on Maroon. I långa Animal Child går de musikaliska tankarna  inledningsvis faktiskt till Jim Morrison och The Doors, men låten skiftar i tempo och framförande så det känns lite splittrat efter åtta och fyrtio.

Denna gång bjuder Sivert Höyem alltså på en mycket varierad kompott som kanske inte  riktigt är min kopp te. Men rösten den bara älskar man albumet igenom. Speciellt i lugna Warm Inside och Fathers Day där Sivert  glider fram i lugnt majestät på musiken.

Bengt Berglind

Bonedome ”Thinktankubator” (Summer Break/Hemifrån)

Bandet bildades i Dallas av multimusikanten Allan Hayslip. Beviset för att det
finns annat än sydstatsrock i Texas är härmed verifierat. Det här är verkligen
alternativ musik och ytterliggare en villfarelse är således bekräftad.

En mycket märklig skiva som hamnar någonstans mellan power-pop och gotisk new-
wave. Möjligen kan man skönja influenser från Green Day, men då får man ha in
vinden från rätt håll och inte vara lomhörd.

Inledande ’Sandman’ för tankarna åt David Bowie och Ziggy Stardust-epoken. Den
entoniga rösten låter som om den kommer från en svunnen tid, men att den ändå
genom olyckliga omständigheter har vaknat upp i ett nutida decennium. Bästa
spåret trots allt.

Håller man upp den gröna lyktan och lyssnar på ’I Can Lose You’, så kan man rent
av höra fragment av The Byrds. Om The Byrds hade kommit från en annan planet
vill säga. Eller också är det jag som kommer från fel generation.

’The Other One’ kör iväg som en gång The Cars gjorde med sina låtar.
Uppväxlingen går emellertid trögt och hjulen arbetar hela tiden mot att häva
vattenplaningen. Det är en bit kvar till torr asfalt och bra grepp.   

Trots att lager på lager av instrument och sång har lagts på skivan, så känns
det som om den är i mono. Det finns ingen antydan till uppbyggnad eller
förändring av dynamiken. Det bär mig emot att säga, men det låter som britpop
och det är sannerligen ingen bra merit. Jag är rädd att jag har hamnat i en
nedgående spiral.

Dallas Mavericks – NBA-mästare 2011 – lär inte hoppa högt över den här skivan
och själv står jag i det närmaste helt orörlig på golvet och funderar på hur i
hela världen jag kan ha i min ägo både hemma – och bortastället för ovan nämnda
basketlag. 

Thomas Claesson

John Wetton ”Raised in captivity” (Frontiers/Cosmos)

John Wetton har ett brokigt förflutet med en medverkan i så många band att man
för länge sedan har tappat räkningen. Det här är hans sjätte soloalbum och
omfånget av de inbjudna gästerna eller snarare medlemmarna i musikfamiljen är
omfattande.  

Kärntruppen består emellertid av honom själv och multimusikanten Bill Sherwood.
De båda tillsammans hade egentligen räckt mer än väl, då de kan hantera alla
instrument av värde helt själva. Att sedan – för att nämna de mest namnkunniga –
Steve Morse (Deep Purple), Steve Hacket (Genesis), Robert Fripp (King Crimson),
Mick Box (Uriah Heep), Eddie Jobson (UK) och självfallet Geoff Downes (Asia)
anslöt är bara en naturlig förlängning. Wetton har varit med i de fyra
sistnämnda banden.

I ’The Devil And The Opera House’ som sträcker sig en bra bit över sex minuter
sammanfattas i ett enda svep Wetton’s musikaliska karriär. Wetton’s bländande
sång är avstämd i perfekt balans med de yttre elementen. Under melodin
återuppväcks Eddie Jobson’s magnifika elektriska violin. Den har inte förändrats
mycket sedan storhetstiden med UK och till yttermera visso albumet ”Danger
Money”. För övrigt en LP som definitivt är värd att utforska av de oinvigda.

’Steffi’s Ring’ känns som ett traditionellt arrangemang hämtad från alldagligt
samkväm i folkhemmet. Det enkla melodin är överdådigt vacker och solot med
tvärflöjten förstärker intrycken på ett behagligt sätt.

En annan ögonsten på ”Raised In Captivity” är ’Goodbye Elsinore’ som bevisar att
Wetton trivs när takten sänks till knapp styrfart. Han sjunger till luften
framför sig och mina öron har ingenting emot det. 

Känslan av att vara uppstånden i fångenskap berörs i titellåten och alla
vindlingar av förväntan, idéer och omgivning redogörs på ett melodramatiskt
sätt. Liksom ’The Human Condition’ är detta två fartfyllda spår. Här utvecklas
tankebanan ytterliggare med reflexioner över all galenskap ute i världen som
bevittnas av förnuftiga människor. Helt naturligt av en man med fyllda 62 år.        

Sångerskan med det holländskt klingande namnet Anneke Van Giersbergen förgyller
slutligen tillvaron i en duett med Wetton. ’Mighty Rivers’ rinner ut i havet som
en värdig epilog.

Thomas Claesson

Trevor Hall ”Everything, Everytime, Everywhere” (Vanguard/Hemifrån)

Trevor Hall släppte innan hösten sin andra skiva Everything, Everytime, Everywhere. Trevor spelar en slags ungdomligare variant av (ska-)reggae med invävd rapp stundtals. Han skriver musiken själv och förebilderna är bla Bob Marley och Ben Harper.

Jag tycker att det är kul med nya musikaliska infallsvinklar på gamla etablerade tongångar, men har aldrig klarat rapp-musik som för mig bara känns som ett enformigt och tråkigt sätt att uttrycka sig på. Som väl är tar inte rappen överhand och just det faktum att Trevor har Ben Harper som en av sina klaraste förebilder tycker jag är skivans räddning.

Låtar att nämna är Brand New Day och Different Hunger, men det finns flera som höjer sig över snittet.

Börje Holmén

Sarah MacDougall ”The Greatest Ones Alive” (Rabbit Heart/Hemifrån)

Sarah MacDougall, som nu släpper sin andra fullängdare ”The Greatest Ones Alive”, skriver allt sitt material själv. Hon är svensk-kanadensiska och befinner sig någonstans mitt emellan altcountry och indie/folkgenren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman mfl.

Jag tyckte att hon redan på debuten ”Across The Atlantic” lät mycket som Eliza Gilkyson, för att beskriva hennes sångstil, även om hon inte har lika mycket av den traditionella countryn som Eliza. Nya skivan är i mitt tycke jämnare och därför bättre med några riktigt bra låtar såsom: ”Sometimes you lose, sometimes you win”, ”It’s my place (and I want it!)” och ”Mmm”.

Börje Holmén