nyaskivor.se

Apparat ”The Devil’s Walk” (Mute/Playground)

Tio år har gått sedan Sascha Ring introducerade sig som Apparat på etiketten Shitkatapult. Då var musiken typiskt skevt knastrig och introvert, helt i linje med samtidens electroideal. Idag, och några album senare, är Apparat betydligt mycket mer tillgänglig. Borta är de mest skruvade inslagen och extrema detaljerna och musiken skulle utan problem göra sig i vilket städat sammanhang som helst utan att skapa större uppseende. Det Apparat med åren har vunnit i tillgänglighet har istället förlorats i originalitet.

Å andra sidan är detta en utveckling som passat mig, i mina öron är nya albumet The Devil’s Walk det bästa hittills. Och jag anser att musiken fortfarande är tillräckligt egensinnig för att sticka ut och intressera, även om den kanske inte är sensationell. Den minimalistiska och atmosfäriska elektroniska grunden pyntas med stråkar, rytmer och kanske även lite ethnoinslag. Det är sprött, krispigt och organiskt och jag tänker att om nya skivan vore en växt så ligger nog bambu nära till hands. Ett vid första anblicken förhållandevis enkelt och oansenligt yttre döljer en inre styrka som vinner i längden, och det gäller också The Devil´s Walk. Det tar ett par lyssningar innan dess styrka och kraft blir helt uppenbar och ännu en gång har det bevisats att less is more.

Tillsammans med senaste M83 och Moby, som vandrat andra vägar men som nu campar på samma musikaliska lägerplats, har Apparat räddat min vinter från att bli alltför mörk och bister.

Jonaz Björk

Jerry Williams ”Alright” (Universal)

Allas vår Jerry ”Jerka” Williams har släppt sitt första album på nio(!) år. ”Alright” spelades in live, alltså sång och musik samtidigt i legendariska Atlantis-studion.

Att Jerry trivs med sina musiker och producenten Mikael Herrström märks. Skivan är mer rock-a-billy än rock, men givetvis klarar Jerry detta utan problem.

Hans tolkning av Corinna, Corinna är ett av höjdarspåren. Nära, varmt och passar hans röst perfekt. Och ”Cancel the wedding”, skriven av Eva Eastwood, är kanske hans bästa ballad sedan ”Vintersaga”. Sedan finns ju alla ösiga låtar i bästa Jerka stil, som klassiska ”Pepparmint Twist”. Man kan se Jerrys högerben darra och armarna flaxar när han släpper loss.

Skivan bjuder dessutom på inte mindre än 16 spår, vilket vi skivköpare tackar för. Och som Jerry själv säger vad förhoppningen är med plattan: ”Att skivbolaget får sälja plattan vilket leder till mer gig för mig. Så man får lira.” Det ser vi fram emot Jerka!

Conny Eklund

She & Him ”A very She & Him Christmas” (Double Six/Playground)

She & Him är en indiegrupp med sångaren, musikern och kompositören M. Ward och skådespelerskan Zooey Deschanel (Almost Famous mfl.). Duon släppte coveralbumet Volume One 2008 och utkom med Volume Two 2010. Nu har julalbumet A Very She & Him Christmas landat hos oss lagom till första advent.

Denna platta kan trevligt nog kategoriseras i facket “smakfulla julalbum” av den behagligaste sorten, vilket vi får tacka för. Ward och Deschanel  gör finstämda och lågmälda egna  tolkningar av amerikanska julsånger där duons  röster och Wards återhållna och skenbart enkla gitarrspel klart och vackert träder fram i välbalanserade arrangemang.  A Very She & Him Christmas har blivit en stor favorit hos mig den senaste tiden. Rekommenderas.

Henric Ahlgren

Ladytron ”Gravity The Seducer” (Nettwerk/Playground)

Gravity The Seducer är Ladytrons femte studioalbum och jag inser att jag känner ungefär samma sak idag som jag känt varje gång kvartetten släppt ett album, nämligen frustration. Frustration över att godbitarna så snabbt är avklarade. Det kan låta negativt men grundar sig snarast på ett positivt antagande, nämligen att gruppen kan leverera magi, så varför snåla med den?

Med facit i hand är det ett faktum att Ladytron på varje album langar upp tre – fyra riktiga rökare som fullständigt hypnotiserar mig. Det får resten av spåren att verka som utfyllnad som lite pliktskyldigt åkt med för att få ihop en fullängdare. Så här har det varit alltsedan gruppen debuterade mitt under electroclasheran med albumet 604 som följde genombrottslåten Playgirl. Redan här samsades två olika kvalitetsnivåer och detta har alltså i det närmaste blivit ett signum för Ladytron.

Sammantaget är Gravity The Seducer en typisk Ladytronskiva. En handfull låtar, som Mirage, Ace of Hz och Altitude Blues är väl representerade på olika spellistor och musikbärare, medan de flesta övriga redan är bortglömda.

Jonaz Björk

Edith Backlund ”Kill the Clown (Act One)”  (Cosmos)

Öppningspåret Black Hole är en riktigt popraket mot hösthimlen. Jag tror bestämt att det är en svensk popprinsessa som håller på att födas. Edith visar yppersta klass både när det gäller poplåtskriveri och melodikänsla.

Dessutom glider hennes röst fram ovanpå ett elegant popkomp där bandet lirar skär och rak upptempoladdad popmusik på bästa sätt i de andra spåren Dancin in  Circles, Lost At The Sea, On The Run och What I Become.

Edith har haft flera låtar produktplacerade i amerikanska tv-serien One Tree Hill. Förmodligen kommer hela detta minialbum på sex spår att dyka upp där eller i liknande serier inom en snar framtid.

Detta minialbum är bara släppt digitalt och kommer att följas upp av andra och sista delen, Act Two, senare i vinter. Tidigare har Edith två album bakom sig men av vad jag hört här, så ser jag fram mot nästa  ljudklapp från Edith i februari.

Bengt Berglind

 Candice Night “Reflections” (Minstrel Hall/Border)

Passion, reflektioner och hemligheter har till stora delar varit de byggklossar som har byggt upp Candice Night’s första soloalbum: ”Reflections”!

Candice Night har tillsammans med sin äkta man, Ritchie Blackmore (ex Deep Purple, Rainbow), under ett stort antal år gett ut en mängd skivor med sitt gemensamma bandprojekt, Blackmore’s Night. Ett projekt som på olika sätt blandar ihop pop och rock med diverse medeltida toner och influenser – ett koncept som både älskas, och hatas, av många! Ja antingen gillar man det hela, eller så gör man uppenbarligen det inte!

Candice Night som är född och uppväxt på Long Island, New York, har ofta kallats för – ”en av de vackraste kvinnorna i världen”, i olika internationella medier! Ett epitet som rimligtvis även borde få maken Ritchie Blackmore att dra på smilbanden av lycka, åtminstone blott för en millisekund! Candice har även körat med Deep Purple anno 1993, samt skrivit texter till makens tidigare grupp, Rainbow, och albumet ”Stranger in us all” (1995)!

Under ca 15 års tid har Candice Night tillsammans med Blackmore’s Night kombinerat texter som bygger på legender med reflektioner om oss själva.  Men här blir det mer ett ”Night’s Night” där en ensam Candice reflekterar över olika ämnen, samtidigt som hon flyger iväg på egna vingar ut över de musikaliska landskapen! Detta är ju Candice Night’s första soloalbum.

Hon har röstmässigt beskrivits som en blandning mellan Karen Carpenter (Carpenters) och en ung Stevie Nicks (Fleetwood Mac), och kanske stämmer detta? Detta album som klockar in på 38 minuter innehåller tio låtar av varierande snitt…

På albumet finns låtar som påminner en del om Blackmore’s Night, (och låten ”Now and Then” har tidigare till och med varit med på ett BN-album), det finns en instrumental låt, det finns lugn, avslappnad och stämningsfull pop, lugn rockmusik, samt traditionell popmusik och ballader! Detta är en skiva som man kan relaxa till, och det mesta på skivan är både avslappnat och stämningsfyllt! Och skall man ta del av Candice Night’s musikaliska reflektioner så bör man nog också ha en inneboende sinnesfrid, och även till vardags gilla hennes och makens gemensamma musikaliska toner! För i grund och botten är det egentligen samma typ av musik, fast utan det traditionella medeltidstemat.

Känslan som det hela ger är att detta tyvärr, till stora delar är, en samling av överblivet material från Blackmore’s Night och tyvärr håller inte de tio spåren tillräcklig jämn standard hela vägen. De sex första spåren håller med råge en godkänd nivå, men tyvärr drar de tre-fyra sista spåren ner skivans totalbetyg med sina ballader, gypsytoner och en instrumentalt medeltidsgnisslande avslutning!

Candice berättar här med egna ord lite kring låtarnas uppkomst:

”Sångerna på albumet spänner över en lång period, en mängd känslor och inte minst med inspiration från tiden då jag skrev texter för Rainbow. Eftersom jag är en skolad pianist sedan unga år, föll det sig helt naturligt att ta till pianot. Vi tog hem det och senare den kvällen satt jag i ett mörkt rum och började spela och musiken till ’Black Roses’ bara kom ur mig.

Många av de låtar jag komponerat på just det pianot verkar något spökliga med en östeuropeisk touch över sig. ’Alone With Fate’ var den andra låten jag skrev och jag har alltid förknippat den med en ’gypsy-bar’ känsla. Kanske Marlene Dietrich som sjunger den på en rökig bar? ’Now and Then’ skrev jag under tiden jag sjöng och skrev med Blackmore’s Night, men när jag spelade den för Ritchie, bestämde han sig för att korta den något. På ’Reflections’ har jag lagt med den i sin helhet. ’In Time’ var den första instrumentala stycket jag skrev helt själv. Den spelades på mitt bröllop. Nuförtiden påminner den mig om just det magiska ögonblicket.”

Mina egna favoriter på albumet, efter ett flertal genomlyssningar, är de fyra låtarna: ”Gone gone gone” som är en potent poplåt med tydlig rockattityd, den lugna men, ack så, pampiga ”Black roses” och det andra bidraget på albumet som också har en tydlig rockattityd, ”Dangerous smile”, samt den smekande och smäktande balladen, ”For you”!

Det märks att de olika låtarna på albumet är skrivna vid olika tidpunkter! Det hela är väl helt enkelt en form av någon slags musikalisk pyttipanna av det som tidigare har blivit lagrat i Night’s musikaliska frysbox! Det hela blir bitvis därför ett osammanhängande koncept och Candice Night’s ”Reflections” blir därför lite väl spretig och diffus i sin kontext. Men albumet är inte dåligt, och några riktigt bra låtar finns ju faktiskt där, men man saknar ändå det där lilla, lilla, extra som gör att det hela lyfter, men det gör det som sagt aldrig!

Candice Night’s “Reflection”, – The best of the rest?

Roger Skoog

Eldkvarn ”De berömdas aveny”  (EMI)

Evighetsbandet Eldkvarn har nu spelat ihop i 40 år. Det är imponerande. De är ständigt aktuella och alltid ute på vägarna. Nya skivan är den fjärde som är producerad av proffset Jari Haapalainen. Och det hörs tydligt, den har Jari’s karaktäristiska sound och produktionen är snortight.

Skivan inleds av titellåten som är en instant classic, en helt fantastisk låt med snyggt blås och svängigt trumspel. Problemet är bara att låten är så mycket bättre än resten av plattan, så man måste gå in i ett annat läge när man fortsätter lyssna på skivan.

Några av höjdpunkterna på skivan är förutom titellåten den minst lika svängiga ”En liten kyss av dig”, långsammare Pluraballaden ”Den sorgliga orkestern” och Carla-signerade ”Täby galopp”.

Generellt sett tycker jag att skivan är lite för ojämn för att den ska funka fullt ut. Alla låtar har delar jag gillar, men samtidigt delar som jag tycker mindre om. Framför allt är det textmässigt som poeten Plura inte når riktigt fram denna gång, musikaliskt är det oftast klanderfritt. I de inledande låtarna gnälls det lite på pressen, kanske något att tänka på innan man tackar ja till diverse tv-program?

Men om jag inte gräver ner mig för mycket i detaljer så är det en härlig platta som tillfredsställer de flesta behoven hos gemene man och kvinna, och det ligger en sen-Dylansk stämning över hela skivan. En skiva att både filosofera, höstmysa och tokdansa till.

Marcus Johansson

Nanne ”My Rock Favourites” (Lionheart/Universal)

Den 23 november släpps Nanne Grönwalls nya album: ”My Rock Favourites”! Detta är en hyllningsskiva där Nanne har spelat in en lång radda av sina egna rockfavoriter!

Tyvärr så blir nog den första instinktiva tanken hos många förståsigpåare ungefär så här: ”Shit! – Ytterligare en skiva innehållande diverse mediokra covers som vanhelgar, sargar och skändar en massa goa klassiker!”

Men, jag vill bestämt hävda… att så inte är fallet!

Detta är faktiskt en positiv överraskning för alla oss, som inte redan från första början har låst fast sig i en negativ spiral av diverse förutfattade meningar kring sådana här produkter! Tycke och smak är en sak, men lyssna gärna på skivan först!

För detta mina vänner är faktiskt, trots att detta är en coverskiva, riktigt bra!

Totalt sexton låtar av artister som Mike Oldfield, Joan Jett, Kiss, The Clash, Heart, AC/DC, Rainbow, Ramones, The Osmonds, Slade, Janet Jackson, George Thorogood, Rod Stewart, Genesis, Sham 69 och Clawfinger tolkas på ett värdigt vis. Detta mina damer och herrar – är rockmusik, som håller hög klass! Nannes röst passar också som handen i handsken för dessa rockiga alster och det hela känns både äkta och genuint i hela sin framtoning! Jag gillar detta och trots att det hörs att det är Nanne som sjunger, låter det ändå inte riktigt som Nanne brukar låta till vardags! Ett epitet som faktiskt lyfter framförandet och produkten ytterligare ett snäpp!

I stora drag delar Nanne och jag musiksmak när det gäller låturval på detta album. Ett album där favoritlåtar och gamla godingar radas upp, en efter en!

De låtar som finns på skivan är enligt följande:

”Shadow On The Wall – Nag – Heaven’s On Fire –  Should I Stay Or Should I Go – Will You Be There  – Thunderstruck – All Night Long  – I Wanna Be Sedated – Crazy Horses – Everyday – Black Cat – Bad To The Bone – I Don’t Wanna Talk About It – I Can’t Dance – If The Kids Are United  – Biggest And The Best”

Nanne fick sitt genombrott redan 1986 i Melodifestivalen, då med låten ”Eldorado” som hon framförde tillsammans med Peter Grönwall och Angélique Widengren, i gruppen Sound of Music. Totalt har hon medverkat i Melodifestivalen tio gånger som artist och/eller låtskrivare.

2010 kunde Nanne Grönwall fira hela 25 år som artist. Det blev ett jubileum som bl.a. innehöll en uppskattad sommarturné, samt en höstturné i välfyllda konserthus runtom i landet. Året avslutades med en egen fartfylld show, på Ladan i Båstad under fem vinterhelger, där hon bjöd på en bejublad show tillsammans med diverse gästartister som Sanne Salomonsen, Lotta Engberg, Lasse Berghagen och The Playtones. Våren 2011 tog Nanne, under tio veckor, också vid efter Magnus Uggla som radiopratare i radions P4 på fredagseftermiddagarna.

Hösten 2011 gör Nanne huvudrollen i ”Boeing Boeing”, vilket är den första renodlade teaterrollen hon gör där hon inte kommer sjunga en endaste ton, men istället passar hon på att släppa det mycket rockiga albumet ”My Rock Favourites”. Våren 2012 är tänkt att fortsätta i rockens tecken och tillsammans med sitt band ger hon sig då ut på en exklusiv turné där hon också kommer att framföra material från denna hårda och rockiga skiva!

På ”My Rock Favourites” förekommer det även några intressanta gästartister! På Rainbow-låten, ”All Night Long” sjunger Nanne tillsammans med Hammerfalls Joacim Cans, och på AC/DC-låten ”Thunderstruck” återfinns både Motörheads trummis, Mikkey Dee på trummor, samt Linda Lampenius på fiol. Dessutom medverkar Clawfinger på den egna låten ”Biggest And The Best”!

Balansen mellan de olika originalen och kopiorna ligger nästan helt rätt på detta album! Det hörs vilka låtar som framförs och man har behållit grundstommen från ursprungen och endast gjort små förändringar i arrangemang och utförande. Man har behandlat låtarna med stor respekt och ingen låt på albumet skäms egentligen för sig, även om jag kanske inte direkt gillar Nannes låtval när det gäller den aktuella låten från Slade. Jag älskar normalt ”Everyday”, men detta är en låt som i min värld helt och hållet står och faller med Noddy Holders raspiga stämma! Men även om Nanne nu inte gör bort sig när det gäller denna låt, så finns det endast en version av denna låt för mig – och det är originalet! Så detta är egentligen i mina öron, den enda plumpen i protokollet.

Men man ska nog försöka undvika att jämföra för mycket mot originalversionerna, för det blir aldrig riktigt rättvist. Men gillade man exempelvis de gamla coveralbumen med gruppen Heavy’s, från skarven runt 1989/90 (”Metal Marathon” respektive ”More Metal Marathon”), ja då gillar man nog även denna anrättning som rent musikaliskt har en likartad struktur. Fast på Nannes skiva finns inga medleys, utan sexton enskilda låtar!

Jag kan ju inte ge något annat än ett högt betyg till Nanne för denna skiva, för det är faktiskt riktigt bra, trots att det är covers och trots att jag sedan tidigare inte är någon större beundrare av Nanne genom åren (bortsett från några enstaka låtar)!

Men detta är ju riktigt bra, och särskilt med tanke på hur svårt det brukar vara att få till en sådan här skiva i alla dess delar, så måste betyget också bli bra! Trodde aldrig att jag skulle sätta ett sådant högt betyg på en coverskiva, men ibland måste även entusiasm och engagemang premieras!

Roger Skoog

Gordon Fights ”Gordon Fights” (Transubstans/Border)

Det här är ett riktigt svängigt album på många sätt, med tydlig inspiration från 70-talsrock/progg och blues. Det går att höra kopplingar till både Sabbath, Zeppelin och Hendrix som man tagit en del inspiration från. Vi kan också dra paralleller mellan andra svenska band såsom Graveyard och Witchcraft. Men man har helt klart satsat på det bluesigare soundet, med många riff skapade ur lekfullt användande av diverse bluesskalor. Den mest progressiva och utsvävande låten är ”Warrior” som känns som en hippieresa till regnbågens höjder.

Skivan byggs upp av många kortare spår som fungerar som några riktiga energisprutor. Dessa varvas också med 3 låtar som är över 7 min. Det ger en bra variation och jag tröttnar inte på att lyssna. Många låtar är lugnt svängiga och avskalade, med handklapp och lättnynnade melodier. Skivan stannar dock just på den här hållplatsen och blir inte mer än så. Men det är ett bra album att blanda in då och då i den vardagliga spellistan, då den piggar upp och bringar musikalisk glädje. Det hela avslutas med låten ”Parasite” som i sitt outro för tankarna till ett något gladare Cult Of Luna eller Khoma.

Med ett album utan någon egentlig dålig låt blir betyget 4/5 djävulshorn till debuterande Gordon Fights. Viss upprepning kan lätt hittas men bortsett från det är det en riktigt bra debut.

Bästa Spår: Little Darling, As I Please (med sitt otroligt härliga tempohöjande slut), Brothers & Sisters, No Rope Around Me.

Martin Engström