För alla heavy metal-diggare är förstås en karriärsammanfattning med hela 33 U.D.O.-låtar lilla julafton. Att fyra av låtarna inte bara är outgivna/svårhittade är inte bara extra lullull; de är riktigt bra.
Skivans upplägg är aningens annorlunda mot ”branschstandard” eftersom låtarna presenteras i omvänd kronologisk ordning, det vill säga det börjar med smakprov från senaste skivan för att sluta med några sköna metalsmockor från debuten.
Istället för att börja med ett gammalt säkert kort är det alltså istället en låt från senast skivan Game Over som visar vägen. Uppiggande!
Fear Detector är en smaskig inledningslåt och visar direkt att U.D.O. är lika relevanta idag som när sångaren Udo Dirkschneider lämnade Accept 1987 och släppte sin första soloskiva Animal House.
Vendetta må vara en ”basic” kött och potatis heavy metal-låt men alltså… Den har alltid kittlat mina hörselgångar på rätt sätt. I love it loud!
Blind Eyes kan med lite god vilja kallas en powerballad och jisses så bra Udos röst passar i den här typen av låtar. Han låter inlevelsefull och känslosam nästan utan spår av det vanliga ”rivet”.
Blitz Of Lightning och Break The Rules är en duo som ger uttrycket stark refräng två ansikten. Makalöst bra och på alla punkter formgjutna i enlighet med den tyska heavy metal-skolan.
Det är egentligen bara en enda låt som jag gärna hoppar över: Man And Machine. En del skulle påstå att det är en broderlåt till ovan nämnda Vendetta eftersom den är stöpt i ungefär samma stil. Personligen har jag aldrig hajat ”grejen” med Man And Machine som bara känns tjatig.
In alles; ett metalhjärta kan inte annat än älska The Legacy 1987-2021.
Snacka om ett smörgåsbord av melodiös (death) metal. Ja jag sätter death inom parentes för Arch Enemy har i mina öron skapat sig ett eget fack och är i mina öron inget ”extremband”. Melodic aggressive metal? Njaenej, jag tror att vi skippar det där med ingående genrebeteckning och kallar det som Michael Amott (gitarr) och hans bandkamrater kokat ihop för metal, kort och mycket gott. Det varvas friskt mellan olika tempon och sången av Alissa White-Gluz varieras numera friskt mellan growl, rensång och mitt emellan. Vilken tillgång hon är!
Deceivers är essensen, ja som en best of av Arch Enemy 2022 med en och annan blinkning till de hårdare rötterna: 45 minuter med extra allt. De bjuds på en minst sagt maffig bredd med högklassig individuell spetskompetens, vilket inte minst Michael och Jeff Loomis sexsträngade riff- och sologitarrspel visar med eftertryck gång på gång.
Ingen låt är sämre än bra vilket egentligen säger allt men jag väljer ändå att lyfta fram en låtduo som får mig att gå bananas mer än en gång: Deceiver, Deceiver och House Of Mirrors. Det var inte för inte som jag vid årsskiftet – när jag summerade 2021 – skrev att just dessa två singelsläpp skvallrade om att det vankas stordåd på nästa skiva.
Apropå låtarna är jag ändå lite förvånad över att Handshake With Hell (också den en singellåt tillika skivans öppningsslåt) som med Arch Enemys mått mätt innehåller ovanligt mycket rensång, är en av två-tre låtar som inte kan sorteras under ”fastnar omedelbart”. I fallet med just denna låt handlar det i och för sig om ett låtbygge som blandar både stil och tempo fram och tillbaka och nog växer den för varje lyssning.
Textmässigt är det allt som ofta intressant att hänga med i tankegångarna, oavsett om det är verklighetsbaserat eller fantasi.
En grej som poppat upp i mitt huvud är att Arch Enemy kommer att få det svettigt värre med att snickra ihop en vettig låtlista på den kommande turnén. Jag tänker då på att de i och med Deceivers är uppe i ett så galet stort antal starka låtar totalt, att det lär handla om världsrekord i ”kill your darlings”. I och för sig ett angenämnt problem men ändå…
Jag vill passa på att rikta ett tack direkt till Michael & co. Undertecknad har nämligen på en och samma gång hårda och melodiösa metalband som Arch Enemy att tacka för att jag fick upp öronen för en värld bortom mjuk hårdrock. För att tycka om två sidor av samma mynt är sannerligen en musikgåva att glädjas åt.
Arch Enemy har tillhört eliten inom metal i många år nu och med Deceivers talar allt för att det kommer att fortsätta så. Att leverera på den här höga nivån på elfte studioskivan är inte så lite imponerande. Skåpet står stabilt där det ska vara, så att säga.
Välkommen till recensionen som inte skulle skrivas. Vad då? Jo i tider av ”det är mycket nu” fanns det egentligen inte på kartan att jag skulle sätta tänderna i viking metal-veteranernas nya skapelse. Men så hörde jag det ena styrkebeviset (läs låtarna) efter det andra och jag var bara tvungen att skriva av mig.
Till att börja med får vi ett ”call to arms” kallat Get In The Ring och redan här är det omöjligt att värja sig. Amon Amarth är nämligen tillbaka med besked. Det är bara för öronen, hjärnan och hjärtat att likt en svamp suga i sig allt det goda som bjuds på The Great Heathen Army. För saken är den att det bara fortsätter på den från start inslagna vägen, som när monstret till titellåt tar vid. Lyssna bara på de melodiska gitarrslingorna som ackompanjerar sången i refrängen. Heidrun är i knivskarp konkurrens skivans bästa låt, ja rentav sisådär topp tre av alla låtar de spelat in. Inslagen av folkmusik i gitarrslingorna golvar mig totalt. Att refrängen är som klippt och skuren för allsång behöver knappast tilläggas.
Och sedan… Ja det är helt enkelt så att den ena slagkraftiga dängan efter den andra avlöser varandra och levereras med imponerande kraft och svårslagen pondus.
Ja just det, jag höll på att glömma att nämna att Biff Byford från Saxon – liksom bandkollegan Paul Quinn som fixar gitarrsolot – gästar i Saxons And Vikings (givetvis). När den första överraskningen över att höra Biff i detta sammanhang har lagt sig är det bara att konstatera att hans stämband passar alldeles utmärkt som komplement till Johan Heggs growl- och pratsång. Men trots de vassa gästinsatserna hamnar den ändå en bit utanför skivans pallplats, vilket säger en hel del om låtskrivandets höga standard.
Apropå Johan är det knappast någon som slår honom när det gäller att growla som en grizzlybjörn och samtidigt artikulera klart och tydligt. Det sistnämnda ser jag som ett stort plus så att det går att hänga med i historieberättandet.
Enligt mig är The Great Heathen Army viking metal-veteranernas starkaste giv. Säkerligen kommer en del lyssnare att skrika högt över att det är för lättillgängligt, men låt skriken fastna i halsen när Amon Amarth drar på turnésegertåg världen över.
Alla pusselbitar från bandets tidigare skivor och låtar passar 2022 helt klockrent tillsammans. Det här är helt enkelt mäktigt och oemotståndligt.
Efter den inledande besvikelsen är jag med i matchen.
Vad då besvikelse?
Jo jag är barnsligt förtjust i James två föregående soloskivor – Static Impulse och Impermanent Resonance – på vilka Peter Wildoer (Darkane) spelar en stor roll med både intensivt trumspel och growlsång.
Det nya upplägget med en mer tillbakalutad stil var inte vad jag räknat medBeautiful Shade Of Grey bjuder utöver en skivitel att älska på en tillbakalutad typ av hårdrock med fokus på akustiska stränginstrument istället för elektriska.
Det sätter James röst mer eller mindre i totalt fokus med hörbara in- och utandningar som ger en känsla av närhet.
Devil In Drag inleder och avslutar skivan. Det som skiljer versionerna åt är att den andra varianten har fått elektrisk skjuts. Båda är bra, med stort fokus på melodin och sången, och delar förstaplatsen som bäst på skivan.
Det drar rejält mot pophållet med Supernova Girl och låtens smakfulla arrangemang gör den till rena rama örongodiset.
Hit Me Like A Rock är en aning åt det bluesiga hållet vilket bidrar till lite mer bredd och inte minst aningens mer drag under galoscherna.
Ett intressant val av coverlåt är Ramble On (Led Zeppelin). De brittiska legendarernas That’s The Way var det ursprungliga och på papperet mer givna valet, men med facit i hand är det bara att konstatera att James & co ror låten i hamn utan minsta ansträngning.
Paul Logue (Eden’s Curse) utgör tillsammans med James projektets kärnduo. Efter att ha pratat om att göra något tillsammans sedan 2010 har de gjort slag i saken. Rent krasst var det pandemin, det vill säga oväntad ledig tid, som gjorde att de äntligen fick till det.
Bakom trummorna hör vi James son Chance LaBrie och det finns inte ett dugg att anmärka på hand insats, vilket inte är det minsta förvånande eftersom han redan är något så när etablerad med Falset.
Det känns fint att far och son fått chansen att samarbeta och det är ingen vågad gissning är det blir mer av den varan i framtiden.
För de som liksom undertecknad älskar James röst är det ingen tvekan om att Beautiful Shade Of Grey fyller sin plats i skivsamlingen. Och det utan att skämmas för sig det minsta sida vid sida med ”den gyllene röstens” tidigare solo- och Dream Theater-skivor.
Det var en gång – närmare bestämt 1978 – två tonåringar vid namn Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner i Toronto, Kanada som bestämde sig för att göra det roligaste de visste. De bestämde sig för att heavy metal skulle bli deras ”allt” och att de aldrig skulle titta tillbaka.
44 år senare gör de bästa vännerna fortfarande det roligaste de vet tillsammans och är nu framme vid skiva nummer 19.
Vägen fram till 2022 har dock inte varit spikrak. Långt ifrån. Det räcker att se den utmärkta dokumentären Anvil: The Story Of Anvil* (2008) för att förstå att karriären aldrig har handlat om någon räkmacka för Lips och Rob.
Efter dokumentären har Anvil haft ordet kultband hängande över sig, men de förtjänar mer än så. Impact Is Imminent är ett bra bevis på det.
I mina öron är det inget snack om att singellåten Ghost Shadow står sig väl mot allt annat Anvil spelat in genom åren. Den är allt som kanadensarna står för; ganska fartfylld heavy metal som är rakt på sak utan krusiduller.
Teabag är en instrumentallåt som det är en ren fröjd att hugga in på. Med en speltid på två minuter och 39 sekunder finns det igen tid för onödiga utsvävningar utan det är pang på rödbetan som gäller. Kul att ”Lips” (gitarr och sång), Robb (trummor) och Chris Robertson (bas, körsång) får visa upp sina färdigheter; de kan mer än att spela kött och potatis-heavy metal.
Kompriffandet i Wizard’s Wand lånar friskt från Coast To Coast (Scorpions) och det är aldrig fel med rätt sväng, men den blommar liksom ändå aldrig riktigt ut.
Explosive Energy är ironiskt nog trots titeln en ganska intetsägande låt. Men det finns hopp; än en gång är det refrängen i kombination med piggt gitarrsolospel, som lyfter låten en bit över godkänt. Ett exempel på att helheten är viktig och att det är detaljerna som gör det, liksom att det gäller att lyssna uppmärksamt både på enskilda låtar som hela skivor innan betygssummeringen.
Apropå influenser bär Shockwave spår av typiskt Black Sabbath-tunggung, men utan att nå ända fram. Boven i dramat är den smått parodiskt tjatiga refrängen som sänker vad som annars hade kunnat bli lite av en personlig favoritlåt. Synd.
Gomez (bonuslåt) är Teabag i ny kostym; blåsinstrument förstärker denna version. Nu snackar vi monumental överraskning, för ingen har väl i sin vildaste fantasi kunnat tro att Anvil och blåsinstrument någonsin skulle nämnas i samma mening. Ett kul grepp som visar sig fungera riktigt bra, även om originalversionen vinner i längden.
Produktionen står den pålitliga duon Martin ”Mattes” Pfeiffer och Jörg Uken på Uken’s Soundlodge studios för och de har än en gång rattat fram en luftig ljudbild med livekänsla, som visar att det är människor av kött och blod bakom instrumenten/mikrofonen.
Visst är det så att ”Lips” i vanlig ordning mer som regel än undantag sjunger hellre än bra, men det hörs att han brinner för det och då funkar det klart bra ändå.
Apropå sång måste jag lyfta fram Chris körsång i refrängerna. Han kan utan tvekan hantera basgitarren felfritt men det är rösten som är hans största bidrag till Anvil. Lyssna till exempel på Bad Side Of Town.
Individuellt är det Robb som imponerar mest på mig, med sitt uppfinningsrika trumspel som blandar finesser och tunga slag kors och tvärs.
Jag kan inte säga annat än att jag är positivt överraskad över att att Impact Is Imminent både känns relevant och innehåller en handfull minnesvärda låtar. Old school möter en gnutta new school liksom.
Kommer jag att lyssna på skivan igen? Absolut!
Det hade jag verkligen inte räknat med från Anvil 2022.
Behöver verkligen världen My Way; en coverskiva med inte mindre än 17 låtar? Tveksamt.
Behöver Udo Dirkschneider låta världen ta del av hans influenser genom åren? Tydligen.
Det har varit tydligt – inte minst de senaste åren – att Udo har en bred musiksmak och inte bara tuggar taggtrådsmetal. Därför unnar jag honom att fira sina 70 år på ett lattjolajbans sätt som detta, oavsett vad jag personligen tycker om slutresultatet.
My Way lider nämligen dessvärre av den typiska ”coverskivsjukan”, det vill säga att låtmaterialet spretar. Rejält. Ibland låter det bra och ibland låter det som ett hyfsat coverband och ibland mitt emellan. Dåligt blir det som tur är aldrig men det fungerar inte fullt ut.
Att många av låtarna förknippade med en viss sångare gör det inte lättare, i och med att det då är svårt att köpa en ”ny” röst fullt ut.
Att höjdarlåten Faith Healer (Alex Harvey) lyfts fram i strålkastarljuset är roligt och den förvaltar med bravur platsen som inledningslåt.
Likaså är det alltid lika härligt att höra gitarrmelodierna i Sympathy (Uriah Heep) även om originalets charm saknas.
Rock And Roll (Led Zeppelin) fungerar överraskande bra. På förhand var det faktiskt en av de låtar jag var mest orolig över… Både sång- och trummässigt görs mer av ”egna grejer” istället för att försöka sig på att härma Robert Plant respektive John Bonham.
Jealousy (Frankie Miller) är en för mig helt ny bekantskap och i mina öron framstår den som en av skivans allra bästa låtar. Samtidigt är den ett alldeles utmärkt exempel på att Udos personliga röst ofta passar alldeles ypperligt för ballader.
På balladkontot noteras också att den originaltrogna tolkningen av My Way (Frank Sinatra) får klart godkänt men inte kommer att välta några kiosker.
På förhand har det snackats upp att Udo för första gången någonsin sjunger en låt på tyska. Men jag vet inte… Kein Zurück (Wolfsheim) är en okej låt och visst fungerar rivjärnsrösten bra och låter föga överraskande hur naturlig som helst på moderspråket.
En rejält omarbetad We Will Rock You (Queen) är mer småskoj än bra, men musikvideon med Udo i olika roller mot sig själv är å andra sidan klart underhållande.
Tolkningarna av Man On The Silver Mountain (Rainbow) och Hell Raiser (The Sweet) hade däremot gärna fått stanna i replokalen.
Till sist en för mig given fråga; finns det någon annan hårdrockare som är lika produktiv som Udo? Knappast och det är inte något annat än mycket imponerande.
Med risk för att svära i kyrkan… Förlåt, underjorden menade jag, så är We Are The Apocalypse fylld till bredden med dödssköna melodislingor. Black metal med hitkänsla är måhända inte true i vissa kretssar, men det ger jag blanka f-n i.
Jag är inte rätt person att grotta ner mig i någon djupgående analys av Dark Funerals senaste alster. Det erkänner jag. På min meny dominerar melodiös hårdrock, heavy metal, thrash metal och framför allt progressiva tongångar med Dream Theater som husgudar. Men hallå? Det går ju inte att undgå att höra att We Are The Apocalypse är en urstark giv av veteranerna, som släppte sin första ep redan 1994.
Nightfall, Nosferatu och Leviathan är black metal av yppersta klass men i kampen om att vara bäst på skivan besegras trion av When I´m Gone. Här snackar vi extra allt! Progressiv death metal blir inte vackrare än så här.
En läcker detalj individuellt sett är att sångaren Heljarmadr hanterar den svårbemästrade konsten att låta demonisk samtidigt som det hörs vad han sjunger med bravur.
Kanske är ett par av låtarna mer av standarddito men eftersom lägstanivån överlag är hög slinker de ändå igenom med klart godkänt i betygskolumnen.
När själen behöver lite mörker – utan att det blir helt kolsvart – är We Are The Apocalypse ett givet val. Det är bara att tacka Lord Ahriman och hans lekkamrater för en uppvisning i hur musik med upp och nedvänt kors som ledstjärna låter när det är som bäst.
Tänk dig en ruffig gränd på en bakgata i stadens mindre fashionabla kvarter. Där möts heavy metal (gitarrspelet), thrash metal (låttempot) och black metal (sången). Resultatet är en hetsig dryg halvtimme kallad Midwestern Steel.
Airacobra bildades 2012 och efter tre ep-skivor och en handfull singlar är tiden kommen för världen att få ta del av denna heavy metal-smocka.
Andningspauserna är få och det gäller verkligen att leta efter dom för att de ens ska märkas. Det är något som passar musikstilen väldigt bra, eftersom det ska kännas som en angenäm överkörning.
Den black metal-influerade sången nämndes nyss, men det ska sägas att sångaren Dusty Raymer har mycket annat i verktygslådan. Ibland låter det till exempel som att Tim ”Ripper” Owens eller Paul Di’Anno är i farten. Ja på många sätt är det faktiskt Dusty som framstår som skivans stjärna.
Med det sagt är det helt klart så att alla komponenter är lika viktiga för att få till en smått egen mix (jo faktiskt) av ”den gamla goda tiden” och ”det nya hårda”. Dåtid och nutid i ljuv symbios.
Så hatten av även för TJ Walsh (gitarr), Nick Tuggle (bas) och Zakk Burke (trummor) som gör det riktigt bra.
Låtmässigt är det bästa exemplet på plattan-i-mattan-stilen den självbetitlade Airacobra, som är löjligt medryckande. Det är helt klart en av skivans tre bästa låtar. De andra två är:
You Belong to the Earth är en tunggungande skapelse med en stor dos av black metal-sångstilen men även betydligt högre/ljusare tongångar. Det låter originellt och det låter bra.
Gitarrslingor som för tankarna till ett långsammare Slayer inleder Wrath of the Wraith och efter den smaskiga inledningen landar det i en midtempotunggungare. I variationens namn kryddas det med brygga och refräng i melodiösare stil (då även den där inledande gitarrslingan återkommer).
Det ska sägas att det där med att välja ut tre låtar av nio på en skiva där alla nio är bra, och i de flesta fall på helt olika sätt, är lurigt värre. Men tro mig; jag har gjort ett tappert försök.
Jag blir inte riktigt klok på hur Airacobra kokat ihop en smarrig soppa som känns enkel och rakt på sak, samtidigt som bandmedlemmarna uppenbart måste vara superskickliga musiker för att få till det. Minst sagt bra gjort!
Att värmlänningarnas sagoberättande i musikform – låtarna är som olika kapitel i en bok – är att räkna med visade skivdebuten Flowers (2019) med besked. Den nya given Roots är inget undantag.
En ganska vanligt förekommande åsikt är likheterna med Fleetwood Macs Peter Green-period. Personligen lutar jag mer åt Hearts låtskrivar- och sånginriktade Little Queen (1977), Jefferson Airplane eller varför inte The Doors. Och för den som vill vara lite ”crazy” går det till och med att hitta spår av sentida Opeth.
På en låtmässigt jämnstark skiva väljer jag att lyfta fram Leaves som är ett skolboksexempel på variation. Ena stunden ljuvt smekande för att plötsligt överraska med ett ettrigt riff som skulle ha passat i något av Black Sabbaths mer psykedeliska låtalster.
Roots är en snäll skiva men utan att vara mesig. Anledningen till det – förutom en handfull riviga gitarrsolon – är Josefinas röstresurser. Titellåten bjuder på ett klös i trakterna av Elin Larsson (Blues Pills) och vips uppstår en skön kontrast till den annars flitigt använda mjuka sången.
Allt känns genomarbetat och ljudbilden är härligt levande och därmed raka motsatsen till lättsmält radioskval och alltså en utmärkt motpol till fabriksmässigt producerad musik.
Det hörs lång väg att Children Of The Sün har hjärtat på rätta stället och kan verkligen konsten att komponera musik som känns. Deras tolkning av tidlös klassisk rock kommer alltid att fungera och blir till ett givande möte med lyssnaren och det är aldrig någonsin fel.
Tredje gången gillt? Nog för att de två tidigare skivorna varit bra men 2022 har alla bitar fallit på plats för Logan Mader (ex-Machine Head) och Lauren Harts bebis.
Scar Weaver är fylld till bredden med adrenalinstinn metal. De fläskiga riffen från Logan och huvudsakliga låtskrivaren Max Karons duggar tätt på denna maffiga tiolåtarssmocka på 40 minuter.
Starkast av alla lyser Lauren och hennes röst; hon både growlar och sjunger mjukare än mjukast och det hörs alltid att det är just hon som är i farten. Snacka om ett eget varumärke!
Eidolon brakar igång och tar inga fångar; antingen är du med och röjer eller också kan du spana in senaste Melodifestivaldeltävlingen i repris. Logan visar redan från start att hans fläskiga riff inte går att värja sig emot. Det är bara att ge sig hän och njuta av röjet.
Deadlock, som släpptes redan förra året, utsåg jag då till årets duett och är aktuell för samma titel även i år. Lauren Hart och Robb Flynn (Machine Head) leker ”busar” i musikvideon som även den håller hög klass
Scar Weaver är som ett koncentrat av allt som är Once Human och här snackar vi alltså om en tittellåt som lever upp till sitt ansvar.
Desterted och Only In Death blandar aggressiv och ren sång och i dessa bjuds det på åtskilliga exempel på Laurens flexibla och muskulösa röst.
We Ride är en snabb rackare som bitvis gränsar till death metal. Uppiggande! .
Med tanke på alla rosor jag delat ut ovan kanske betyget känns i snålaste laget. Men det finns en förklaring:
Det är tio låtar på skivan och det är tur för ett par av dom är väl lika sina kamrater (till exempel Erasure) och känslan av reprismalande pockar på uppmärksamhet. En halvballad med tryck i och/eller en instrumental låt kanske kan vara något nästa gång?
