Giganter med starka refränger omfamnar hela karriären
Helloween ”Helloween” (Nuclear Blast/Warner)
Release 18 juni
Helloween är tillbaka och är på ett sätt starkare än någonsin; medlemsantalet uppgår ju som bekant numera till hela sju personer. Att samtliga inblandade i Pumpkins United-återföreningen har fått förnyat förtroende är ingen skräll utan fullt logiskt.
Det gör att bandet å ena sidan sitter i en bekvämare sits än på många, många år i och med det stora intresset för den nygamla sättningen.
Men å andra sidan är det svårt ja rentav omöjligt för artister att mäta sig med klassiska låt- och skivsläpp från en tidigare storhetstid.
I marknadsföringen av det nya alstret har det pratats mycket om att inspelningen varit old school, med samma helt analoga (!) inspelningsutrustning i HOME Studios där Helloween-skivorna Master Of The Rings, The Time Of The Oath och Better Than Raw spelades in.
Rullband från ”den gamla goda tiden” har använts och till och med originaltrumslagaren Ingo Schwichtenbergs (R.I.P.) begagnade trumset. Om det märks i ljudbilden? Omöjligt att säga, måste jag säga. Men samtidigt är det lätt att konstatera att allt på skivan låter fräscht och inte överdrivet digitaliserat som så mycket numera.
I producentstolen hittar vi minst sagt välmeriterade Charlie Bauerfeind, med Dennis Ward som medproducent. Det första samarbetet mellan dessa herrar kan utan tvekan anses som klart lyckat; ljudmässigt talar slutresultatet för sig sjäv.
Det är bra klös i öppningslåten Out For The Glory och givetvis missar inte power metal-giganterna, som bildades i Hamburg 1984, chansen att låta Michael Kiske ta huvudgreppet om mikrofonen i första delen av denna mersmakande power metal-dänga. Refrängen klistrar sig fast trots att det inte är någon lek för lyssnaren att hålla jämna steg med herr Kiske. Men det handlar inte bara om honom – även om just det faktum att han är tillbaka (för gott?) är en starkt bidragande orsak till intresse från många hårdrockares håll – utan även Andi Deris och Kai Hansen får vara med och visa sina röstresurser och tar för sig på bästa sätt när de får chansen.
Starka refränger är skivans signum vilket står klart redan efter de två första låtarna och redan i den andra, Fear Of The Fallen, återfinns skivans klart starkaste dito. Ett klockrent skolboksexempel på klassiskt Helloween-låtsnickrande av absolut högsta kvalitet. Gåshud!
När vi kommer till Best Time och Mass Pollution pekar formkurvan en aning nedåt. Visst, det är bra låtar i ”modern Helloween-stil” men båda saknar det lilla extra. Kraven är onekligen högt ställda på dagens upplaga av Helloween när låtar som på tidigare skivor hade fått ganska rejält med ros nu passerar med om inte en axelryckning så ett ”bra men…”
Angels är en mäktig ballad med lite extra tryck i. Deris och Kiskes röster samspelar så fint; lyssna bara på ”sångbreaket” efter sisådär två minuter. Och det smakfulla gitarrsolospelet ställer alla kroppens hårstrån i givakt.
Rise Without Chains är en låt i Kiske-stil som sjungs av… Deris! Det rör sig om fart och finess i ett nätt litet låtpaket och det är förstås aldrig fel när det handlar om Helloween. Det ska sägas att till en början tyckte jag att det ”bara” rörde sig om en bra låt och inget mer, men efter ett gäng lyssningar växte den till sig och blev hastigt och lustigt en het kandidat till skivans topp tre. Det går bara inte att motstå refränger av den här kalibern.
Indestructable är ett skolboksexempel på hur två starka röster kan samarbeta för låtens bästa istället för att konkurrera om utrymmet; Deris tar hand om versarbetet och Kiske ställer skåp i refrängen.
Förlåt mig för att jag tjatar om refränger men jag skyller på… Helloween! Robot King är en stark utmanare i kampen om skivans mest klibbiga refräng. Den kryddas dessutom av ett sanslöst gitarrspel som når sitt klimax i en utdragen sexsträngsduell i stämmor. Läckert värre!
Cyanide är inte fullt så giftig som titeln antyder; kort och snärtig javisst men snickrad helt enligt den många gånger genom åren använda modulen 1A och är alltså i avsaknad av ”det”.
Down In The Dumps återställer omedelbart ordningen med sång i höga register och ett maffigt trumspel som resulterar i skivans stora stund för Dani Löbe. Han får nämligen lattja loss ordentligt med trumstockarna och visar med eftertryck att han är en av vår tids absolut bästa power metal-trumslagare.
Den korta instrumentala Orbit är inte mycket att orda om. Dess jobb är enbart att ”bygga upp” skivans stora låt tillika första singelsläpp.
Skyfall valdes som första singellåt och det är lätt att förstå varför, även om den rejält tilltagna speltiden på drygt tolv minuter knappast är en PR-persons våta dröm. På detta miniepos pluskonto återfinns mer än en passning till de båda klassiska Keeper Of The Seven Keys-skivorna och det finns faktiskt enstaka spår så långt tillbaka som till Walls Of Jericho. Det är en välskriven låt som symboliserar allt det som alla (?) bandets fans vill ha. Att den är tämligen ensam på skivan om att vara just en sådan låt är en annan femma…
Helloween ska ha all heder av att de har gått in i ”projektet” med ambitionen att återkoppla till framför allt Keeper of the Seven Keys-skivorna men ändå inte låtsas som att åren från dess fram till nu aldrig har existerat. Detta nya alster omfamnar nämligen på en och samma gång hela karriären – möjligtvis med Chameleon och Keeper of the Seven Keys: The Legacy undantagna – vilket undertecknad applåderar och det rejält. Om något är det faktiskt mer av ”nya” än ”gamla” Helloween, vilket framgår av låt för låt-genomgången ovan.
Och nu är stunden kommen för betyget… Ena stunden vill jag dra till med en betygsfyra – med plus i kanten dessutom – men i och med att det låtmässigt handlar om allt ifrån tvåor till femmor ja då har jag inget annat val än att besluta mig för något av ett medelbetyg. Men jag vill samtidigt poängtera att det till största delen är en rackarns stark skiva vi har att göra med.
Det går inte att vara besviken på Helloween anno 2021. Tvärtom.
Magnus Bergström