Archive for the ‘Info’Category

Tid för Rammstein

Rammstein ”Zeit” (Universal)

Det väloljade maskineriet Rammstein träder än en gång in på spelplanen med auktoritet helt i tidens anda. Spetsfundighet och vämjelse för skyddade verkstäder har under lång tid varit hemligheten bakom framgångskonceptet. Här finns ingen plats för klichéartade uttryck för ord i dess rätta betydelse vägleder med utsträckt hand ända in i tvivlarnas land.

I princip behöver Rammstein bara andas för att hela den industrialiserande världen ställer sig i givakt. Ingen borde egentligen vara rädd för Rammstein även om de kan tyckas vara större än livet självt med sin eldsprutande andedräkt. På Zeit uppvisas ofta en mer tankfull sinnesstämning som ger sig uttryck i en skarpsinnig medvetenhet om det sköra livet och den egna dödligheten.

Så ha det i åtanke när du förbereder dig för lyssningen och plockar fram alla metal-accessoarer som finns tillhanda. Visserligen går det alltid att på ett och annat ställe slå ett hål i luften med höjd arm och sjunga i refrängen med en hjärtskärande röst för taktfastheten finns där och sinnet för humor också.

När de tristas armé tågar in (Armee Der Tristen) i ett nedslående tempo finns inget annat än vemod. Negativt som det förslår och precis så deprimerande som titeln antyder, men vad är annars att begära när vi lever i en värld som denna. Ett intrikat ämne att välja som albumöppnare, men det tunga riffet och den massiva refrängen kunde knappast ha kommit från nån annan än Rammstein.

Med en blåsorkester, av den sorten som bara går att höra i små portioner, drar Dicke Titten igång. Till Lindeman beskriver sin syn på det kvinnliga idealet, som får se ut och vara hur som helst bara det inte saknas stora tuttar. Ett utslag av yttrandefrihet i dess fria former. Det musikaliska ackompanjemanget är dock övertygande med så pass lite ompa ompa att inte smärtgränsen nås.

Kändisarnas och många andras besatthet av att vara evigt unga kan inte nog beskrivas bättre än i Zick Zack. Så träffsäkert i en värld av inte bara silikon och botox utan också tatueringar och piercingar. Ett ämne som visar Rammstein från den subtilt kritiska sidan och samtidigt klargör att det är lika svårt att dra isär de magdeburgska halvkloten som att rubba Rammstein från tronen.

Under den harmlösa titeln OK döljer sig en refräng av det frejdiga slaget. De tio som sjunger Ohne Kondom högst kan förvänta sig att belönas med preventivmedel under sommarens Rammsteinkonserter på Ullevi. Det är väl något att kämpa för. Den grovkorniga vinklingen har vi sett och hört förr. Jag säger bara Pussy och rodnar samtidigt.

Om du vill fräscha upp minnet med vilka prepositioner som styr ackusativ och dativ i samma veva som du applicerar motorolja över kroppen och skär i all läderutrustning som går att uppbringa så är Zeit ett lämpligt album att luta sig mot. Det ger trygghet i utövandet av det tyska språket och trygghet i att veta att du är ett riktigt fan av metal.

Thomas Claesson

18

05 2022

Black metal med hitkänsla

Dark Funeral ”We Are The Apocalypse” (Century Media)

Med risk för att svära i kyrkan… Förlåt, underjorden menade jag, så är We Are The Apocalypse fylld till bredden med dödssköna melodislingor.
Black metal med hitkänsla är måhända inte true i vissa kretssar, men det ger jag blanka f-n i.

Jag är inte rätt person att grotta ner mig i någon djupgående analys av Dark Funerals senaste alster. Det erkänner jag.
På min meny dominerar melodiös hårdrock, heavy metal, thrash metal och framför allt progressiva tongångar med Dream Theater som husgudar.
Men hallå? Det går ju inte att undgå att höra att We Are The Apocalypse är en urstark giv av veteranerna, som släppte sin första ep redan 1994.

Nightfall, Nosferatu och Leviathan är black metal av yppersta klass men i kampen om att vara bäst på skivan besegras trion av When I´m Gone. Här snackar vi extra allt! Progressiv death metal blir inte vackrare än så här.

En läcker detalj individuellt sett är att sångaren Heljarmadr hanterar den svårbemästrade konsten att låta demonisk samtidigt som det hörs vad han sjunger med bravur.

Kanske är ett par av låtarna mer av standarddito men eftersom lägstanivån överlag är hög slinker de ändå igenom med klart godkänt i betygskolumnen.

När själen behöver lite mörker – utan att det blir helt kolsvart – är We Are The Apocalypse ett givet val.
Det är bara att tacka Lord Ahriman och hans lekkamrater för en uppvisning i hur musik med upp och nedvänt kors som ledstjärna låter när det är som bäst.

Magnus Bergström

04

04 2022

God jul och gott nytt musikår

Då var det dags för oss att ta lite julledigt men vi återkommer efter nyårshelgen.

Några av våra skribenter har sagt sitt om årets bästa skivor: http://www.nyaskivor.se/arets-skivor-2021/

17

12 2021

God jul och gott nytt musikår!

Då var det dags för en liten paus igen.

Vi återkommer som vanligt med nya recensioner efter trettonhelgen.

Magnus, Thomas och Bengt har sagt sitt om årets skivor:

http://www.nyaskivor.se/arets-hardaste-skivpaket-2020/

23

12 2020

God jul och gott nytt musikår!

Då var det dags för musikpaus igen.

Recensionerna återkommer som vanligt efter trettonhelgen.

Det är planen.

Magnus, Thomas och Bengt har sagt sitt om årets bästa skivor:

http://www.nyaskivor.se/2019-ars-basta-skivor/

 

20

12 2019

God jul och gott nytt musikår

Nu tar vi musikpaus igen och återkommer efter trettonhelgen.

Thomas och Magnus har sagt sitt om årets bästa skivor: http://www.nyaskivor.se/2018-ars-basta-skivor/

 

22

12 2018

God jul och gott nytt musikår

Nu tar vi vintersemester igen och återkommer vid mitten av januari.

dp infinitemyrkurtrout

Thomas och Magnus har sagt sitt om årets bästa skivor: http://nyaskivor.se/listor/2017-ars-basta-skivor/

 

23

12 2017

Årets klart bästa!

west of eden

West Of Eden ”No time like the past” (West of music/hemifrån)

Göteborgsbandet West Of Eden har släppt nio skivor och nu är det dags för en samlingsskiva efter 20 år som band. West Of Eden är Lars Broman fiol, Martin Holmlund bas, Ola Karleva trummor, Henning Sernhede gitarr och mandolin, Jenny Schaub sång och dragspel, Martin Schaub sång och akustisk gitarr.

West Of Eden har tagit den brittiska och irländska vägen i sitt konstnärskap. Bandet har fått fantastiska recensioner av svensk och utländsk press och har haft samarbete med musiker som bla Alison Krauss, The Chieftains och Mark Knopflers band.

När jag första gången lyssnade på samlingsskivan, som är en dubbel, blev jag alldeles paff av att det finns ett svenskt band av denna kalibern som jag dessutom aldrig hört talats om. Jag var en varm anhängare av tidiga Fairport Convention då när Richard Thompson var med innan han hittat Linda Thompson. Efter det försvann han in i de Keltiska sankmarkerna. En annan av Fairports solister var Sandy Danny – en mycket bra sångerska som hade en lysande framtid men som ramlade i en trappa och avled. Mycket Fairport Convention nu men jag tycker att det finns många beröringspunkter i musikstilen, liksom i Martins sång. Sen har vi Jennys sång som ibland är påfallande likt Linda Thompsons. En skiva som inte bara gör mig glad utan jätteglad. Årets klart bästa!

Det blir svårt att välja inlyssningsspår, men varför inte: Where The Ivy Is Growing – Look To Thde West – Twenty Years of Traveling.

Börje Holmén

12

05 2017

Lite som Earl

jeff

Jeff Boortz ”Half The Time” (Jeff Boortz/Hemifrån)

Singer-songwritern Jeff Boortz har släppt sitt fjärde album inspelat i Nashville. Med sig i studion har han en handfull musiker, däribland gitarristen John Jackson som bla spelat med Bob Dylan och Lucinda Williams.

Jag har hållit mej till blues och rock osv men aldrig country men så kom The Eagles och öppnade dörren med sin rock-country. The Byrds  fick väl en nyare genomlyssning också. Senare upptäckte jag Steve Earl som från början var lite svår att ta till sig men han har växt ordentligt med åren. När dörren för country av alla dess former nu står öppen är det inte så svårt att ta in Jeff Boortz som låter ganska likt Steve Earl, för att inte säga mycket likt.

Låtar att börja med: Wanna Spend money On A Girl, Take Back What You Said och Silver Lining.

Börje Holmén

31

03 2017

Alltså vilken debut!

johanna lillvik

Johanna Lillvik ”Johanna Lillvik” (Paraply/Hemifrån)

Johanna Lillvik kommer från Borås och jobbar som sånglärare på stadens kulturskola. På hennes debut-EP har hon skrivit och producerat allt själv. Hon spelar piano och kompas av åtta andra musiker, bla Kim Gunneriusson trummor, Joakim Saarenpääl bas och Jonas Högberg gitarr. Johanna är sånglärare på Borås Kulturskola.

Man riktigt känner hur kreativiteten flödar, varje stycke är inte något annat likt och det är mycket spännande och medryckande. Alltså vilken debut! Det går inte att placera henne i någon genre men hon påminner mej om en tidig Regina Spektor och lite av en tidig Tori Amos – dom spelar ju också piano på ett uttrycksfullt och spännande sätt. Glömde säga att hon har en fantastisk vacker och mäktig röst.

Inlyssningsspår? Tja, det är bara fem spår så det är en bra början. Vi får väl hoppas på en fullängdare.

Börje Holmén

23

01 2017