Symfoniproggigt glädjepiller

nmb

NMB ”Innocence & Danger” (Inside Out/Sony)

Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den här skivan ska jag ha.

Ja för precis som ”talangscouterna” känner för tjuren Ferdinand i den tecknade sagan är det exakt så jag känner för Innocence & Danger.

Innocence & Danger bjuder på den ena högtidsstunden efter den andra och levererar allt och lite till.

The Neal Morse Band är från och med denna skiva förkortat till det enklare NMB men det betyder inte på något sätt att musiken har blivit enklare.

Neal Morse, Mike Portnoy, Randy George, Bill Hubauer och Eric Gillette är virtuoser. Inget snack om den saken. Och de är så skickliga att till och med när de brassar på med allt vad de har av tekniska finesser känns det välbalanserat. En konst om något.

Att dessutom fyra av bandmedlemmarna delar på sången ger en svårslagen bredd och variation.

Av de tolv låtarna på de båda skivorna (jadå det blev en dubbelskiva igen) har jag valt att tycka till lite extra om…

Do It All Again öppnar skivan starkt och när jag hörde den första gången var min tanke något i stil med ”hur ska de kunna toppa den?” och svaret lät inte vänta på sig (se nedan). Det en typisk NMB-låt med extra allt och med de skönaste av sångmelodier. Och att öppna med en låt med nästan nio minuters speltid är inte direkt vardagsmat – förutom i just genren progressiv hårdrock. Mäktigt värre.

Bird On A Wire. Ja vad ska jag säga? Det finns medryckande melodier och så finns keyboardtrudelutten i den här låten. Den knäcker nämligen om inte allt så i alla fall det mesta på den fronten. Och den som kan motstå känslan i det återkommande ”I have a fire”–sångpartiet av Eric är knappast född än. Missa heller inte hur Mike kör ett minimalistiskt men ändå framträdande trumsolo i bakgrunden i just det partiet. Mike är för övrigt på hugget låten igenom och utöver hans överraskande fina sånginsats (se nedan) är det hans största stund på skivan.

Videon till låten är förresten hur underhållande som helst; Neal Morse är på gränsen till överladdad och spexar och studsar och ser ut som att han där och då upplever sitt livs mest glädjefyllda minuter. Den känslan smittar av sig och jag är frestad att påstå att det här är en av de allra, allra bästa lättprogressiva låtar jag någonsin hört.

Your Place In The Sun visar att Mike Portnoy har en sångröst som det inte går att skoja bort (om nu någon har gjort det tidigare) och det är inte så lite kul att det emellanåt går att spåra lite reggaekänsla i denna lätt tillbakalutade pärla till låt som växer med upprepad lyssning.

Se där; det är inte bara NMB som sysslar med extra allt utan även undertecknad med den rekordlånga meningen ovan.

Another Story To Tell har ett skönt gung och bjuder på många aaaaaaaaaa-körer och som grädde på moset ett gitarrsolo som kittlar på det rätta stället. Näst efter Bird On A Wire – som alla har förstått är i en klass för sig – är det i skrivande stund min favoritlåt .

The Way It Had To Be är en stillsam ballad men den är långt ifrån ”såsig” eftersom den hela tiden är engagerande tack vare den inlevelsefulla sången av Eric (igen) och ett gitarrspel som är en kombination av rutin, skicklighet och en skön känsla för hantverket. Det resulterar i att den får lite av rollen som skivans andningshål med plats för eftertanke.

Bridge Over Troubled Water. Det är ingen enkel match att ta denna  Simon & Garfunkel-klassiker och göra den till sin egen utan att tappa känslan i orginalet. Det räcker så. Bara lyssna och njut.

Skiva nummer två utgörs av två mastodontepos som är förtjänta av varsin lång recension. Det är nog egentligen bara en ”musikprofessor” som skulle kunna beskriva vad som händer på ett korrekt sätt. Jag väljer att säga att låtarna spretar åt alla möjliga håll och hela tiden med syftet att rycka med lyssnaren i en musikvåg att sköljas med i. Helt enkelt att bara vara i nuet där och då. Magi. Och mest magiskt är de olika solouppvisningarna cirka två tredjedelar in i låten; jag golvas fullständigt och vill att det aldrig ska ta slut.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar när jag här och nu påstår att Innocence & Danger kommer att utses till årets skiva av undertecknad när 2021 ska summeras. Rätt av mig? Spelar Mike Portnoy i många band? Svar ja alltså.

Musiken är en vän som alltid finns till hands och ger oss möjlighet till lugn och ro – eller motsatsen om så önskas – och en gyllene möjlghet att rensa och sortera tankarna. Eller varför inte bara ”stänga av” och finnas till.

Vi människor må vara olika men det är många av oss som känner så här starkt för musik.

En god vän till mig har sagt:

Den progressiva rocken är känd för att ge tillfredsställelse. NMB är inget undantag.

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

27

08 2021

Your Comment