nyaskivor.se

Yngwie Malmsteen ”Parabellum” (Music Theories/Mascot/Warner)

   Släpps 27 juli

Det sägs att gränsen mellan geni och galenskap är hårfin, vilket i musikvärlden kan översättas till att gränsen mellan lagom och för mycket är hårfin. Och nog har den gamle vikingen Yngwie blivit så pass amerikaniserad efter alla år over there att det så typiskt svenska ordet lagom har glömts bort.
Totalt kompromisslös i sitt musikskapade borrar han ner huvudet och blickar bara rakt fram – dit han och bara han vill. Den inställningen är på sätt och vis beundransvärd men… Nog borde alla människor på jordklotet veta att det åtminstone någon enstaka gång finns en eller flera andra personer som har rätt?

Inledande Wolves At The Door har på pluskontot gitarrsolospelet (knappast överraskande!) i vilket Yngwie lånar friskt från den klassiska musikvärlden. På minuskontot finns en annan sak som heller inte överraskar; att vår blågula gitarrhjälte behöver hjälp med låtsnickrandets ABC (vers, brygga, refräng). Här har vi nämligen ett typexempel på hur det kan bli när olika idéer klipps och klistras ihop till ett inte rakt igenom välsmakande hopkok.
Jämför med Presto Vivace in C# Minor eller varför inte (Si Vis Pacem) Parabellum, vilka är skivans stora utropstecken. Snacka om instrumentala fartfläktar! Just detta är den väg som jag hoppas att Yngwie väljer att gå all in på nästa gång det är dags för skivsläpp. Fram till idag har ju mannen som gav neoklassisk hårdrock i höghastighetsfart ett ansikte enbart släppt en instrumental skiva med klassisk musik och en akustisk balladskiva med covers på egna låtar – och ingen av dom släpptes igår, om jag säger så.
Eternal Bliss är en ballad som gör Yngwies röst rättvisa. Faktum är att det är en riktig godbit till ballad som bär starka spår av I’m My Own Enemy (Fire And Ice, 1992). Det där akustiska ”plocket” har shredmästaren alltid varit bra på men det är ett fullkomligt glödande elektriskt gitarrsolo som är låtens clou.
(Fight) The Good Fight har en bra refräng men för ovanlighetens skull är det allt gitarrsolospel som helt enkelt blir för mycket. More is more… Eller… I detta fall är det bara för mycket eftersom vi har hört precis allt förut. Det är liksom full fart framåt utan tanke som gäller, ungefär som delar av låttexten säger: ”Never look up, charging ahead…”
Det börjar lugnt med akustiskt gitarrspel i Sea Of Tranquility, ja nästan som ett meditationssoundtrack, innan Yngwie går loss ordentligt på elgitarren. Här får han till det på precis det sätt som gör honom till den han är. Faktum är att det går att se detta åttaminutersepos som Yngwies ”innehållsdeklaration”.

För övrigt är det något av en prestation i sig att få något som – förmodar jag – är inspelat med dagens teknik att i mångt och mycket låta som en demoinspelning från 1980-talet. Men okej, lite skit under naglarna bidrar bara till en ruffigare känsla och ärligt talat blir det ljudmässigt som en tillbakablick till Yngwies första skivinspelningar som inte var de knivskarpaste.
Å andra sidan går det inte att blunda för att produktionen är märklig, inte minst för att volymen måste skruvas upp rejält jämfört med andra skivor som jag spelat före och efter Parabellum.

Min snabbrecension lyder kort och gott:
Låtarna med sång landar mestadels kring en betygstvåa (Eternal Bliss högre än så) medan de instrumentala oftast landar kring en betygsfyra.

Magnus Bergström