Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Medicin mot höstdepression

freedom call metal

Freedom Call ”M.E.T.A.L.” (Steamhammer/Border)

1998 bildades tyska Freedom Call och året efter släpptes skivdebuten Stairway To Fairyland. Sångaren, gitarristen och keyboardisten Chris Bay har varit med sedan starten och han har all anledning att vara belåten över vad power metal-veteranbandet fått till på den tionde studioskivan M.E.T.A.L.

För lagom i tid till den ”traditionella” höstdepressionen, som många människor lider av, så skriver Chris & co ut ett recept som lär få det att spritta av glädje i kroppen på lyssnarna.

111 har en text där referenser till tidigare Freedom Call-skivsläpp duggar tätt. Ett grepp som lyfter denna standardlåt. Lökigt? Nej för tusan; vi snackar ju om Freedom Call!

M.E.T.A.L. doftar inte bara Manowar textmässigt (med den stora skillnaden att här är glimten i ögat närvarande) utan även musiken har starka vibbar av de muskulösa amerikanerna. Inga fel!

Sail Away har en sångdetalj som dyker upp sisådär en handfull gånger; Chris höjer tonläget rejält men ändå återhållsamt och bara för några sekunder. Effektfullt och det låter verkligen bra.

One Step Into Wonderland är så nära schlagerpop som det går att komma i hårdrocksvärlden och passar bandet som hand i handske.

Days Of Glory låter Dragonforce i kubik och allt är alltså precis som det ska på en power metal-skiva av bra klass.

En intressant detalj är att den på skivor så vanligt förekommande mittendippen uteblir. Alltså att låtkvaliteten blir svajig efter de inledande låtarna. Istället är M.E.T.A.L. minst lika låtstark där.

Det handlar inte om den bästa skivan i diskografin men nog tycker jag att den placerar sig strax nedanför topparna.

Det som gör Freedom Call lite speciella (eller jobbiga beroende på vem du frågar) är att glädjen i musiken inte känns det minsta tillgjord. Bandets musik- och textskapande är vad som till synes faller sig helt naturligt. Det känns fint.

Världen behöver mer kärlek så låt oss sprida M.E.T.A.L.-evangeliet över jordklotet.

Magnus Bergström

14

10 2019

Garagerockhyllning till motorstaden

alicec

Alice Cooper ”Breadcrumbs” (Ear Music/Playground)

betyg 3

Ol’ black eyes is back är namnet på europaturnén som Alice Cooper nyligen sparkat igång. En turné med hårdrock i fokus och som blandar och ger från diskografin och som (nästan) inte har någonting gemensamt med hans nya ep.

Breadcrumbs sex låtar blickar nostalgiskt tillbaka till den tid då garagerocken blomstrade och har ett genomgående musik- och texttema med artister från och låtar om motorstaden Detroit, USA.

Alice har aldrig varit någon stor sångare, däremot en stor historieberättare. Texterna är som små välskrivna noveller, allt som oftast med glimten i ögat, och covervalen är i samma stil.

En enda låt är ny (Go man go som är bra men saknar det lilla extra) och i övrigt handlar det om covers. Till och med en egen låt har spelats in på nytt och hade det inte varit för skivtemat hade Detroit City från 2003 års The Eyes of Alice Cooper, nu med tillägget 2020, varit helt onödig.

Av övriga låtar är Your mama won’t like me (Suzi Quatro) klart vassast med sin svängiga mix av rock och blås.

Personligen föredrar jag när Alice ägnar sig åt melodiös hårdrock (Constrictor och Raise your fist and yell) och inte smutsig garagerock (The Eyes of Alice Cooper och Dirty diamonds) men visst är Breadcrumbs bra. Och smaken är som bekant som baken…

Magnus Bergström

20

09 2019

Lustfylld flower power-popfolkrock

children of the sun

Children of the Sün ”Flowers” (The Sign Records/Sound Pollution)

Sången är det som gör starkast intryck på värmlänningarnas debutskiva. Sällan eller aldrig har mina hörselgångar förförts av ljuvare sångmelodier och att enstaka ord vid väl valda tillfällen betonas lite extra är läckert gjort. Lyssna bara på Her Game och Emmy.

Children of the Sün gör lustfylld popfolkrock på ett sätt som gör att det känns som att den alltid har funnits och alltid kommer att finnas.

Låtarna är på en och samma gång retro och tidlösa. Produktionen lånar friskt från 60- och 70-talet samtidigt som den är modernt knivskarp och välljudande.

Igenkänningskänslan är stor. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att jag har hört den eller den detaljen tidigare. Det finns ekon av tidiga Fleetwood Mac och Heart, liksom Janis Joplin och i viss mån Jimi Henrix men framför allt The Doors. För att bara nämna några.

Ändå känns inte en ton på hela skivan karbonkopierad. Inspirationskällorna har sammanfogats på ett originellt och snillrikt sätt till en i det närmaste egen stil med – förmodar jag – målet att trampa upp en egen stig.

Bandets gemensamma uttryck känns lustfyllt och Flowers genomsyras av något svårförklarat glädjefullt i stil med ”glöm alla problem och bli ett med naturen”. Flummigt? Tja kanske, men heller inte det minsta konstigt med tanke på att reklambilderna på de åtta bandmedlemmarna formligen skriker flower power.

Just detta med flower power må av många (de flesta?) förknippas med USA, men värmlänningarna kidnappar konceptet och förser det med ett ljudspår som för tankarna till en blomstrande sommaräng.

Att välja ut en låtfavorit är inte det lättaste men om jag måste så är Sunchild mitt val. Den har en oemotståndlig refräng och jag gillar att trummorna spelar en stor roll med flitigt förekommande ”cymbalmarkeringar” (under de lugnare partierna).

Givna låtfavoritutmanare utöver tidigare nämnda Her Game och Emmy är den magiskt trollbindande titellåten och den lekfulla avslutningen Beyond The Sun.

Magnus Bergström

09

09 2019

Taktfast boogierock med kvalitetsstämpel

statusquo

Status Quo ”Backbone” (Ear/Playground)

betyg 3

Inledande Waiting for a woman känns direkt mesig. Bettet från förr är som bortblåst – och det är förstås inget konstigt med det. Hade det funnits en ungdomens källa hade Francis Rossi med manskap givetvis druckit sig mätta i den, men nu är det som det är.

Glädjande nog tar det sig redan i andra låten Cut me some slack som rent utav hade platsat på någon av de glada 70-talsskivorna, vilket även gäller titellåten Backbone. Skönt trallvänliga I see you’re in some trouble är istället ett bra exempel på när sentida Status Quo faktiskt får till det.

Nog känns det lite konstigt med en Status Quo-skiva utan Rick Parfitt (vila i frid) för första gången sedan 1968 års Picturesque matchstickable messages from the Status Quo. Men hans frånvaro har egentligen inte påverkat skivinnehållet i någon riktning.

Backbone överraskar inte; det är ”gubbrock” av medel till bra klass och låtarna är som som klippt och skurna att framföras live för välbehövligt extra sting.

Det finns säkra kort och så finns Status Quo. Kvalitetsstämpeln är lika given som att lyssnarna inte kan låta bli att stampa takten.

Magnus Bergström

06

09 2019

Tyngd som känns ända in i benmärgen

mammoth storm

Mammoth Storm ”Alruna” (Argonauta)

Säfflebandet kan konsten att få till mastig och melankolisk doom metal förpackad i en fuzzig stonerljudbild. Det vilar något primalt över det hela och det känns ända in i benmärgen.

Jag vill plussa lite extra för att basljudet är något utöver det vanliga. Att trummorna får ta mindre plats är lite synd, men det framgår ändå att de är ett bärande kugghjul. Som referens väljer jag att nämna Kongh men med fler lockande melodier.

Låt mig slå fast att Alruna rimligen är så långt från insmickrande radiohårdrock som det går att komma. Eller låt mig säga så här:

Sedan 1991 har James Hetfield (Metallica) haft ”Do you want heavy? Metallica gives you heavy” som standardreplik när Sad But True ska spelas. Snacka om att han är helt fel ute… Den låten är rena rama popdängan jämfört med valfri Mammoth Storm-skapelse.

Låtarna fjäskar inte för lyssnaren (somliga skulle nog kalla det hela ogästvänligt) vilket blir extra uppenbart när den råbarkade sången tar vid. Men de tålmodiga lyssnare som pallar trycket blir rikligt belönade, när lager på lager av tyngd uppenbarar sig.

Och ser man på; det finns minsann finurliga gitarrmelodier utplacerade lite här och var och tittar fram bland tyngden som för låtarna lååååångsamt framåt.

Att låtlängderna inte går av för hackor behöver knappast tilläggas. Som sig bör i genren alltså.

För den som vill ha musik med omedelbara krokar som fastnar och inte tycker om tyngd är det bara en sak som gäller; att hålla sig så långt borta som möjligt för att inte krossas…

Omslagskonsten signerad trummisen Emil är en fullträff. Ord kan inte beskriva de läckra färgerna och de snillrika detaljerna i hantverket. Hur läckert som helst.

Som avslutning vill jag skicka med ett ord att tänka på; tålamod. Nyckelordet för Alruna som vid upprepad lyssning näst intill helt garanterat kommer att blomma ut och ge full utdelning.

Magnus Bergström

02

08 2019

Demons & Wizards – ett magiskt samarbete

Låt mig först kommentera omslagen; både är urläckra och hur passande som helst för den här typen av riff- och sångmelodistark heavy power metal. Matchen är delvis vunnen redan i starten alltså (musikinnehållet summeras kortfattat nedan) och den som inte får det att vattnas i munnen över vinylvarianterna är nog inte född än.

Bonuslåtar finns i båda fallen och skivorna innehåller nu 15 respektive 13 låtar. För de som inhandlar Touched By The Crimson King som digital deluxe eller dubbel-cd tillkommer en exklusiv bonus-cd med nio demolåtar.

Apropå bonuslåtar så är de som förekommer på återutgåvornas standardvarianter kul som kuriosa, men det handlar inte om några wow-upplevelser.

En kort sammanfattning lyder som följer; hårdrockare med smak för amerikansk och/eller europeisk metal bör ha båda Demons & Wizards-skivorna i samlingen.

Och för de som besöker årets Sweden Rock Festival är deras konsert där i det närmaste obligatorisk, för vem hade trott att det skulle hända…?

demons

”Demons & Wizards” (Century Media)

Debuten låter som det logiska resultatet av ett möte mellan riffglada heavy metal-fanbärarna Iced Earth och power metal-storheterna Blind Guardian. Det vill säga småprogressiv heavy power metal.

Att Jon Schaffer (Iced Earth) kan riffa tuffare än de flesta och att Hansi Kürsch (Blind Guardian) har röstresurser utöver det vanliga vet vi. Vad resultatet i mötet på skiva dem emellan skulle landa i var kanske inte helt lätt att räkna ut på förhand, för det är ju inte alltid som samarbeten liknar huvudbanden utan istället drar iväg till okända jaktmarker. Med facit i hand vet vi att det var ett mycket vettigt drag av de båda att slå sina påsar ihop.

Men alltså… Deras tolkning av Cream-klassikern White Room ger nästan poängavdrag – vissa låtar ska helt enkelt lämnas orörda, punkt slut.

demos2

”Touched By The Crimson King” (Century Media)

Uppföljaren är aningens mindre polerad än föregångaren och merparten av låtarna fastnar inte lika snabbt och det låter faktiskt lite som om skivan stressats fram. Om så var fallet låter jag vara osagt men det är i alla fall mitt första intryck.

Hur som helst handlar det om en skiva med hög lägstanivå och hög kvalitet, så den är utan tvekan ett starkt kort utan att det på något sätt rör sig om en knockout. Ett lyssnartips är att ge den tid för den växer.

Magnus Bergström

04

06 2019

Lekfull och sagoberättande rock

lykantropi

Lykantropi ”Spirituosa” (Lightning Records/Sound Pollution)

Debutskivan hyllades och uppföljaren Spirituosa visar att värmlänningarnas musikskapande är fortsatt formtoppat.

Bandet har en kärlek till mörkret och däri ligger nyckeln till deras intressanta och smått originella tongångar med starka drag av folkmusik.

Mötet mellan mörker i form av en allmänt vemodig stämning och pigga tvärflöjtslingor samt texter med poetiska drag blommar ut i ett lekfullt sagoberättande. Som lyssnare känner jag mig välkommen in i Lykantropivärlden.

Synd bara att ljudbilden är lite för snäll istället för att som på debuten dra lite mer åt det ruffiga hållet.

De välarrangerade sångslingorna har rötterna i 1960- och 70-talet och är bandets största tillgång. Men när de sjunger på svenska blir jag mest förvirrad och undrar om Fleetwood Mac, Jethro Tull och Kent rökt på tillsammans i trollskogen.

Låtpärlan heter Seven Blue. Snygga melodislingor, snillrika tempoväxlingar och en klistrig refräng som fastnar direkt är en svårslagen kombination. Instrumentala Spirituosa är ett annat starkt kort och här går mina tankar – på ett svårförklarligt sätt – till Kiss och deras ”bortglömda” Love Theme From Kiss. Den finfina balladen Songbird är inte bara vacker; namnet är extra passande eftersom Spirituosa som helhet har vibbar av ovan nämnda Fleetwood Mac som bekant har en låt med samma namn.

Till en början var jag inte överdrivet imponerad av Spirituosa, det ska erkännas. Men efter upprepad lyssning har jag insett att det berodde på att jag är och var väldigt förtjust i den självbetitlade debuten.

Spirituosa är ett skickligt hantverk som nästan garanterat växer med antalet lyssningar och spisa den gärna i lugn och ro.

Magnus Bergström

30

05 2019

Heavy metal med fart och melodi

mystik

Mystik ”Mystik” (I Hate Records/Sound Pollution)

Det börjar minst sagt rakt på sak med ösiga Into Oblivion och de som tycker om hur det låter kan lugnt fortsätta att lyssna.
Mystik har gjort sin heavy metal-läxa; debutskivan andas proffsighet (jisses så bra de spelar) och är samtidigt en uppvisning i hur vettigt slutresultatet blir när det finns en kärlek till hanterket.

Inslagen av europeisk heavy metal är flitigt förekommande men helhetsmässigt lånar Mystik mer från amerikansk heavy/speed metal.
Åtta låtar och ett kort outro med en speltid på knappt 37 minuter är i det här fallet en garanti för brist på utfyllnad. Lagom må vara ett utslitet ord i Sverige men den här skivlängden är helt enkelt lagom.

I knivskarp konkurrens är Nightmares och Ancient Majesty bäst. De representerar den fartfyllda sidan av Mystik och har även den goda smaken att låta melodislingor ta plats.
Jag måste också nämna det smarta i att inleda Lake Of Necrosis med orgel och i slutdelen infoga ett balladaktigt parti. Låten får då en helt egen karaktär och ger lite andrum i öset. Det måste också sägas att de smått galopperande verserna påminner en hel del om tidiga Running Wild.
Mystik har inte bara en cool titel – den är bra! Farten finns där förstås men drygt halvvägs kommer ett störtskönt tungt parti för att till sist komma tillbaka till farten. Låten igenom är det snillrika gitarrspelet framträdande.

Den finfina sånginsatsen av Julia von Krusenstjerna (också bas) är lite lågt mixad och dessutom hade aningens mer framträdande basspel inte varit fel. Å andra sidan bidrar det till en genrepassande ”ruffighet”. Allt handlar alltså om lyssnarens egen smak.

Det värmer ett gammalt hårdrockshjärta att lyssna på Mystik, för heavy metal i tillbakablickande stil ska göras exakt så här. Grunden är lagom många influenser från genreklassikerna som piffats till med de egna styrkorna.

Toppbetyget är snubblande nära och jag känner mig mer eller mindre säker på att det kommer att delas ut nästa gång. För vart ska det här sluta? Starten lovar mycket gott!

Magnus Bergström

24

05 2019

Modern metal med melodislingor i massor

eyeswide

Eyes Wide Open ”The Upside Down” (Headbang Entertainment)

Konsekvens och målmedvetenhet. Två ord som beskriver karlstadgängets Eyes Wide Opens inställning till sitt musikskapande. Det är inte ofta artister är så helt på det klara med sin stil redan från första skivan.

Pressmaterialet säger att EWO sysslar med metalcore, men jag vet inte… Melodic death metalcore är väl egentligen mer korrekt. Eller… Låt oss säga modern metal.

Helt säkert kan jag i alla fall säga att det inte är någon överdrift att påstå att EWO liksom tidigare är ett bra substitut för de som tycker att In Flames har gått vilse. The Upside Down låter nämligen oftare än sällan som en korsning mellan göteborgarnas Come Clarity och A Sense Of Purpose. Alltså modern metal med melodislingor i massor och med en liten, liten egen knorr på det hela.

Jag tycker fortfarande att Wings Of Redemption från debuten är bandets enskilt starkaste låt men skivmässigt har de bara blivit bättre och bättre. The Upside Down är med andra ord bäst. Hittills är bäst att tillägga, för det är ingen tvekan om att det fortfarande finns en utvecklingshunger.

The Disheartened Song sätter tonen på ett bra sätt och kan ses som en innehållsdeklaration. Typisk EWO-låt men kanske ändå utan det lilla extra.

Istället är det Black Clover som med sin störtsköna refräng förför lyssnaren och den stillsamma avslutningen lyfter låten och är ett bra exempel på en liten dos variation.

Solitude fortsätter lite i samma stil som de föregående och en liten varningsflagga börjar hissas. Men efter drygt halva låten händer något; ett blippbloppande ljud följs av att musiken nästan helt stannar upp och sångaren Erik Engstrand får briljera ordentligt innan musiken åter drar igång med full kraft och tar låten i hamn. Välkomponerad låt.

Både början och fortsättningen på Til The Day We Die låter så mycket In Flames kring A Sense Of Purpose att jag ler från öra till öra. Det låter rent ut sagt skitbra! Synd bara att refrängen är lite väl arenaaktigt smörig för att låten ska bli enfavorit.

Die Another Day inleds lugnt med pratsång innan låten till slut landar i något som i genren kan kallas halvballad. Den stora styrkan är kombinationen av varierad och bra sång och det raffinerade gitarrspelet av Kristofer Strandberg. Den här melodiska godbiten lär generera en hel del radiospelningar, sanna mina ord.

Tempot ökar en aning igen i Enigma men rör sig ändå aldrig utanför mellantempo. Refrängen är en av skivans absolut starkaste, med sångslingor som många artister aldrig kommer i närheten av, och det är inget annat än mäkta imponerande.

Uncharted är en riktig stänkare! Efter två lugnare låtar är det ett smart drag att sparka stjärt igen. Det visar på god känsla för hur en skiva ska sättas ihop för bästa slutresultat. Som låt betraktat är det inte mycket att orda om; det går snabbt och röjfaktorn är hög.

Det blir lite lugnare igen i The Upside Down som bär ett ganska starkt släktskap med Enigma. Välskriven med refrängen som det starkaste kortet (det känns igen va?).

Final Resistance tuggar på och är ganska intetsägande. Skivans svagaste spår men kanske växer den med fler lyssningar.

Tunggung och fullt ställ blandas framgångsrikt i Silence Is Gold. Refrängen är allsångsvänlig och kanske har vi att göra med en framtida livefavorit? Hur som helst är det en mersmakande låt.

Edge Of Tomorrow är med 5:13 i speltid längre än samtliga låtkamrater på skivan. Logiskt eftersom den har fler beståndsdelar än det mesta i övrigt på skivan. Det bästa ögonblicket är vid 3:15 när ett stillsamt gitarrparti får breda ut sig på egen hand och sedan kombineras med så läckra trumrytmer att jag nästan ramlar ur stolen. Kort sagt; bra låt!

Verserna i Fire Is The Solution är halvsnabb modern metal av bästa sort och sedan… Refrängen! Melodisk utan att bli för inställsam och jag knäböjer av respekt.

Helheten är så stark att det bär emot att lyfta fram någon enskild prestation, men det är lätt att konstatera att Erik Engstrand har utvecklats som rensångare, growlare och allt däremellan (lyssna bara på Fire Is The Solution). Han rör sig bevämt mellan olika sångstilar och är en stor tillgång för bandet. Och de tidigare tendenserna till hardcoreinspirerad sång har minskats drastiskt; en förändring till det bättre.

Originellt nog är det två av de bästa låtarna som avslutar skivan. Smart tänkt egentligen för det gör att lyssnaren tar med sig en positiv känsla.

Magnus Bergström

p.s. EWO:s tidigare fullängdare har också recenserats på nyaskivor.se: ”And so it begins”  och  ”Aftermath”

17

05 2019

40-årsjubilerande orm ömsar skinn

whitesnake

Whitesnake ”Flesh & Blood” (Frontiers/Playground)

När David Coverdale tar ton på ett nytt studioalbum, som givetvis är tillgängligt i allehanda olika format på både cd och vinyl, är tyvärr omslaget rena rama parentesen. Fantasilöst nog handlar det nämligen än en gång bara om en ny färgnyans i och omkring Whitesnake-logotypen och ett ormskinn i bakgrunden.

Tur då att det är insidan (läs musiken) och inte utsidan som räknas, för det är ingen tvekan om att dagens upplaga av hårdrocksgiganterna är relevanta. Det är samtidigt välförtjänt att dagens Whitesnake äntligen har fått spela in en studioskiva med nyskrivet material. Om vi bortser från The Purple Album (2015) med nytolkningar av Deep Purple-klassiker är det nämligen inte mindre än åtta år sedan Forevermore, som hyllades ganska rejält av fans och kritiker.

2019 års upplaga av hårdrocksgiganterna, som i år firar 40-årsjubileum, har fått till en blandning av Restless Heart (David Coverdale & Whitesnake, 1997) och Good To Be Bad (Whitesnake, 2008) kryddat med Coverdale-Page (David Coverdale och Jimmy Page, 1993). Givetvis återfinns även inte bara en utan flera passningar till de båda ”hair metal”-storsäljarna från slutet av 80-talet.

Men en rejält tilltagen speltid på 60 minuter fungerar inte så bra. Sisådär 45 minuters svängig hårdrock inklusive ett par ballader är en bättre kostym. Om inte annat för att undvika upprepning.

Jag ställer mig tveksam till Good To See You Again som öppningslåt; den är inte den Whitesnake-rivstart som vi vant oss vid. Hyfsad men inte mer blir det första omdömet. Sedan växer den i takt med antalet lyssningar – framför allt gäller det refrängen – och landar till slut i klart godkänd.

Tur då att det omgående blir bättre. Gonna Be Alright är en intressant låt i mellantempo med rejäla vibbar av projektet Coverdale-Page. Det stilfullt sparsmakade gitarrspelet håller hög klass och Coverdales röst gör sig numera klart bäst i den här typen av låtar (och i paradgrenen ballader förstås).

Shut Up & Kiss Me är så mycket hair metal att den gränsar till parodi, men håller sig hela tiden på rätt spår och blir istället en välsmakande nostalgisk hyllning till svunna tider. Låtraden ”I can feel your body heat” är inget annat än en oblyg passning till megahiten Still Of The NIght.

Hey You (You Make Me Rock) är lite mer tunggungande och kan med lite god vilja kallas hårdrocksblues och minsann om inte Coverdale får till några för honom så där typiskt kvidande sångslingor. Refrängen är inget annat än en typisk hårdrockdänga med allsångspotential. Låten visar också upp några av skivans vassaste gitarrinsatser.

Några fina minuter melodisk hårdrock. Ja det är vad Always & Forever bjuder på. Varken mer eller mindre.

Likt Gonna Be Alright är högklassiskt gitarrspel (lyssna bara på solobravaderna) i fokus i When I Think Of You (Color Me Blue). Men även sångslingorna och den småvitsiga Coverdale-lyriken är värda att puffa för.

Trouble Is Your Middle Name blandar mellantempo (verserna) med ett lite högre tempo (den lättsjungna refrängen) men gör inte något särskilt avtryck. Lite synd på en fyndig låttitel.

Flesh & Blood må vara titellåt men är också den tyvärr ganska intetsägande och lever inte upp till ansvaret som titellåt.

Uppryckning blir det i form av Well I Never som har ett gitarrsolo med rejäl sprutt i. Refrängen har något soulaktigt över sig med körsång modell maffig. Synd bara att låttiteln upprepas lite väl mycket för sitt eget bästa.

Att det finns prima liv kvar i ormen är Heart Of Stone ett tydligt exempel på. Vi snackar hair metal av prima kvalitet! 6:43 minuters speltid verkar kanske mycket på papperet, men lyssna bara på det långa och känslofyllda gitarrsolot och kapitulera.

Get Up skulle ha kunnat platsa på 1987 eller Slip Of The Tongue och är helt klart över medel, men den är ingen kioskvältare.

After All är skivans enskilt vackraste stund; oftast har den Coverdales röst i fokus och hela tiden i fint samspel med det akustiskta gitarrspelandet. Gillas skarpt!

Rejält tilltagen speltid (6:10) gäller även Sands Of  Time och även här är det motiverat. Den gungar på skönt i mellantempo och refrängen är välarrangerad och sitter som ett smäck i öronen.

Som synes av låtbeskrivningarna är Coverdale i centrum, men de båda gitarristerna Reb Beach och Joel Hoekstra måste också lyftas fram. Utan deras insatser hade skivan knappast hållit så pass bra klass som den gör.

Betygsfyran är nära, men som jag skrev ovan är 13 låtar inte bara en utan några för mycket. Lägg även till att det förstås inte är en lätt match att konkurrera med låt- och skivklassikerna.

Flesh & Blood är ändå inget omotiverat skivsläpp. Långt ifrån. Inte minst för att det är så tydligt att bandet är rejält sammansvetsat och är proffsiga ut i fingerspetsarna.

Undertecknad är hårdrockare sedan 1984 och då är det extra glädjande med favoriter från förr som inte förvandlas till en ren nostalgiakt.

Faktum är att Flesh & Blood ger så mycket mersmak att det går att drömma så smått om ett (sista?) framtida besök på Sweden Rock. Vem hade trott det efter det senaste minst sagt röstsvaga framträdandet där? Inte jag i alla fall.

Magnus Bergström

16

05 2019