Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Mysig progressiv rock med hjärta och hjärna

tangent

The Tangent ”Auto Reconnaissance” (Inside Out/Sony)

Mysig är kanske inte det ord du söker när det handlar om beskrivning av ny musik?

Ändå är det just det ordet som jag hela tiden återkommer till när jag lyssnar på The Tangents progressiva rock.

Undertecknad är den förste att hålla med om att det inte är dumt med bett och klös, men nästan halvvägs till hundra år har jag kommit till insikt. Lagom av allt är bäst.

Att låtskrivandet präglats av hjärta och hjärna är lätt att höra.

På bandets elfte skiva sedan skivdebuten 2003 (snacka om att vara produktiva) låter det konstnärligt utan att vara svårt och för genren typiskt oförutsägbart. Låtarna är välarrangerade men låter ändå spontana.

Allt är paketerat i ett fräscht och tidlöst ljudlandskap. Hatten av för produktionen!

Det hörs direkt att det är sångaren Andy Tillison (även känd från Parallel Or 90 Degrees) som är i farten. Han har inte bara en karakteristisk röst med stark berättarkänsla; texterna är överlag underfundiga och inte sällan med mer eller mindre satiriska betraktelser över människan och planeten vi lever på. Det, mina vänner, är något av ett adelsmärke för progressiv rock av bästa märke.

Lika lätt att höra är att influenserna rör sig i ett vidsträckt musikaliskt landskap. Jethro Tull, Genesis, Alan Parsons Project, Van Der Graaf Generator, ELP, Uriah Heep – och listan fortsätter…

Många artister kategoriseras som progressiva men det är inte alla som lever upp till epitetet. The Tangent gör definitivt det och visar det gång på gång i låt efter låt.

Life On Hold är en finfin öppningslåt med sköna basgångar som sätter kroppen i gungning och med en stark text om hur de flesta av oss numera lever våra liv online. Svängigt värre!

Jinxed In Jersey är textmässigt som en novell i musikform och jag tvivlar på att det finns så värst många som slår Andy när det gäller just detta berättarsätt. Med en låtlängd på 16 minuter går det att berätta mycket. Var det någon som sade progressiv rock?

Under Your Spell är en mjuk kärleksballad som bärs upp av smakfullt pianospel och vackra gitarrslingor. Dessutom spelar saxofon en stor roll i slutet och det är ju aldrig fel (i lagom dos).

The Tower Of Babel och The Midas Touch drar åt det funkrockiga hållet och smälter in i helheten på det mest naturliga sätt.

Lie Back & Think Of England kan med sina 28 och en halv minuters speltid vara tålamodsprövande för en del, medan den för andra är som den ljuvaste nektar. Genomgående har den en avslappnat jazzig känsla, men det finns mycket att upptäcka som till exempel läckra flöjt- och hammondorgelinslag. Kort och gott en utmaning som ger öronen riklig belöning.

Proxima är en bonuslåt med rejäl speltid och är inte lika stark som de ordinarie låtarna. Men den fyller ändå en funktion med en mer ambient känsla som gör att skivan planar ut lugnt och fint. Föredras starkt fokus på keyboard och flöjt istället för på gitarr så kan det här vara en vinnare.

Auto Reconnaissance rekommenderas till den som tycker att det låter lite spännande de gånger Dream Theater jazzar till det en smula i instrumentalpartierna och även för den som uppskattar Opeths två-tre senaste skivor.

Vem vet; kanske har just du gått runt i livet utan att hitta musiken med det lilla extra och The Tangent är svaret…?

Betygsfyran är urstark; det är snubblande nära full pott och vägen till årsbästalistan känns spikrak.

Det är sååååå kul med positiva musiköverraskningar!

Magnus Bergström

27

08 2020

Rock med bredd och egen identitet

blues pills

Blues Pills ”Holy Moly!” (Nuclear Blast)

   Släpps 21 augusti

Vad är det som låter som att Janis Joplin, Led Zeppelin, Aretha Franklin, Cream och en gnutta The Doors körts i en musikmixer? Svaret är givetvis Holy Moly!

Blues Pills hämtar mycket inspiration från 1970-talet men har tillfört egna kryddor, utan att bry sig om vad andra tycker, och fått till en varm ljudbild med en egen identitet.

Produktionen går i jämställdhetens tecken; alla i bandet hörs precis lika mycket eller aningens mer när det är läge för det. Det kallar jag en bra kombination av erfarenhet och skicklighet. Nutidsplågan med en komprimerad ljudbild är som bortblåst! Här är det organiskt och luftigt.

Redan från starten 2011 har innehållsdeklarationen varit tung rock med inslag av blues och psykedelisk rock samt stark sång – och en hel del annat. Bredd är nyckelordet.

Det har blivit några medlemsbyten genom åren men de har tuffat vidare på sitt spår; något som denna tredje fullängdare visar med eftertryck.

Holy Moly! är helt enkelt Blues Pills och efter ett gäng genomlyssningar är trycket på repeatknappen givet och där har vi skillnaden mellan en okej skiva och en som prickat helt rätt.

Det börjar likna stordåd, banne mig.

Smått och gott om de elva låtarna:

Proud Woman angör tonen med ett ruggigt ösigt sväng och drivet i Elin Larssons in-your-face-sång går det inte att värja sig emot. Det är ingen tvekan om att hon brinner för textämnet. Som extra krydda bjuds det på lite gospel- och soulkänsla i denna optimala öppningslåt.

Low Road fortsätter på den inslagna vägen med intensitet i massor. Men tro inte att ös är allt som bjuds, nej då, och det är en av bandets stora styrkor. De har en förmåga att ge alla låtar utrymme genom ett välbalanserat upplägg och goda chanser till återhämtning i form av ballader.

Dreaming My Life Away är inte bara intressant uppbyggd – det är också den starkaste låten. Jag är mycket förtjust i att första versen i huvudsak består av Elins starka röst enbart ackompanjerad av Zack Andersons elgitarr. Bas och trummor får vara med och leka allt eftersom låten framskrider. Kristoffer Schanders lätt mullrande basgång är finfin och bakom trummorna verkar André Kvarnström ha ”the time of his life” med sköna fills åt alla håll och kanter.

California låter som en klassiker som varit med hur länge som helst och det är väl om något ett gott betyg till en nyskriven låt. Just här får vi också det bästa exemplet på spännvidden i Elins röst, som griper tag i lyssnaröronen och inte släpper taget.

Rhythm in the Blood har ett tunggungande sväng som sätter rejäl fart på höfter och fötter. Är den människa född som kan sitta stilla till detta? Tillåt mig att tvivla.

Dust är den typ av lakonisk ballad som Blues Pills skriver i sömnen och trots ett bra hantverk kan den inte mäta sig med övriga balladkamrater. Men det ska sägas att gitarrspelet glöder!

Kiss My Past har en förföriskt lockande inledande sångslinga och är bara ett av de vassa vapnen i en utmärkt låt. Och det verkar som att Elin har haft kul med sången; det låter inspirerat och varierat med en lekfull glimt i ögat.

Wish I’d Known är en balladdiamant och en perfekt sommarmyslåt att beröras av om och om igen. Jag måste åter igen nämna Elin vars riviga röst är en stor del av Blues Pills varumärke, men det ger mersmak när hon som här håller igen en aning. Variation är liksom grejen.

Bye Bye Birdie kickar på med skön fart och det är lätt att tänka sig en rusig publik som sjunger med i refrängen. Det oväntat tvära stoppet mitt i låten, i form av ett lugnt parti, gör slutfasen desto effektivare.

Mourning Dove är, som titeln antyder, ännu en ballad med en refräng med tryck i och ett coolt gitarrsolo som ger det där lilla extra i en låt som har en given plats bland skivans bästa.

Longest Lasting Friend smyger sig långsamt framåt och bäddar in lyssnaren i ett lugn och ger på något sätt en känsla av att vara i hamn. Med andra ord en fin avslutning och jag bara älskar Elins mjukt utdragna ”end” allra sist.

Magnus Bergström

19

08 2020

Adrenalinfylld hårdrock med partykänsla

thundermother

Thundermother ”Heat Wave” (AFM/Sound Pollution)

Tänk dig ett AC/DC med mer bredd (läs variation) så har vi omedelbart avklarat den i fallet Thundermother ”obligatoriska” jämförelsen med hårdrocksgiganterna från Australien.

Därmed är det dags att gå vidare och istället konstatera att den här typen av välskriven adrenalinfylld hårdrock med partykänsla alltid kommer att fungera.

Få gör det dessutom lika bra som Emlee Johansson (trummor), Majsan Lindberg (bas), Filippa Nässil (gitarr) och Guernica Mancini (sång). Fyra skivor in i karriären är bandet etablerade och har en given plats på vilken festival som helst världen över.

Sisådär hälften av låtarna är huvudet högre än det övriga sällskapet:

Dog From Hell, Back In ’76, Heat Wave (undertecknads personliga favorit), Sleep, Driving In Style och Somebody Love Me.

Nutidens ovana med många låtar per skiva är dessvärre något som även Thundermother har fallit offer för. Två-tre låtar färre och allt hade varit frid och fröjd.

Det måste plussas rejält för den genomtänkta låtordningen. Efter en handfull en-spark-i-arslet-låtar får vi balladen Sleep som ger en skön avslappnad känsla, innan det brakar loss igen.

I just denna låt får vi också det kanske bästa exemplet på Guernica Mancinis röstresurser – snacka om imponerande!

Omslaget är stilrent och kaxigt på samma gång och är gissningsvis tänkt som en passning till 70-talet då band som Kiss framställdes som larger than life.

Avslutningsvis går det inte att blunda för det faktum att självaste Gene Simmons bör vara imponerad av det – mitt under rådande pandemi – ursmarta draget med en annorlunda uppbyggd miniturné. Något som rimligtvis gett finfin extra uppmärksamhet och ett pr-värde som inte går att mäta i kronor.

Bra jobbat Thundermother!

Magnus Bergström

14

08 2020

Mångsidigt styrkebesked

deep purple whoosh

Deep Purple ”Whoosh!” (Ear Music/Playground)

   Släpps 7 augusti

Deep Purple startade 1968 och tillsammans med Black Sabbath och Led Zeppelin lade de grunden till hårdrocksgenren.
Det är en ynnest att de 21 skivor in i karriären fortfarande skapar relevant musik.
För tredje skivan i rad är det Bob Ezrin (Alice Cooper, Kiss och många fler) som rattat ljudet och bandets kreativa sida blommar helt klart ut under hans överinseende.
Felsökande nättroll kommer säkert att anmärka på att Ian Gillan inte fixar glasspräckartoner från förr, men betydligt fler kommer att uppskatta att rösten mognat som valfri lagringsbar dryck.
Låtar, texter och framförande är i absolut toppklass rakt igenom. Utöver Don Aireys klaviaturkonster slår jag ett extra slag (!) för Ian Paice vars trumspel är piggare än på länge.

Här följer några ”betraktelser” över sisådär två tredjedelar av låtarna:
Throw My Bones kan knappast kallas en fartfylld öppningslåt, men det kompenseras med en refräng som är lysande i all sin enkelhet. Kort sagt ett fint exempel på låtskrivande av högsta klass.
Drop The Weapon går lite i samma stil men är snäppet vassare tack vare lite mer sväng (det går inte att låta bli att stampa takten) och en klockren förrefräng. Don Airey och Steve Morses flinka fingrar på klaviatur respektive sex strängar är kronan på verket.
Nothing At All är ganska stillsam med en refräng som är hur fin som helst (något som är genomgående på hela skivan). Och än en gång är Don i farten med solouppvisningar; bland annat i en trollbindande duell mellan honom och Steve och just då vill jag att låten ska fortsätta i evighet.
No Need To Shout har en text som är hur rolig som helst! Lyssna bara strax före treminutersstrecket – en så fyndig textrad utlöser för min del ett gapflabb modell större. Som låt betraktat är den ändå en av de som är minst bra på skivan, även om den är klart godkänd.
Step By Step är en förhållandevis stillsam historia som är uppbyggd på ett snillrikt sätt. Som lyssnare är det bara att luta sig tillbaka och njuta (gärna med hörlurar på).
What The What är den enda låt som jag inte får någon som helst känsla för. Det blir lite för mycket boogie woogie rock and roll för min smak.
The Power Of The Moon är ett aningens progressivt stycke, med inlevelsefull sång av Ian. Och hammondsolot lär få Jon Lord att le uppe i himlen. Örongodis!
And The Address fanns med redan på skivdebuten och är fortfarande ett finfint exempel på en bra instrumental låt. Än en gång är det ”Don show” men han utmanas av en inspirerad Ian (givetvis med polisongerna i behåll) bakom trummorna.
Dancing In My Sleep stänger butiken på ett förtjänstfullt sätt. Svänget är förföriskt och det går bara inte att stå stilla, vilket är synnerligen passande med tanke på låttiteln.

Det jag har att anmärka på är att en eller ett par låtar hade kunnat bantats bort och förslagsvis använts som bonusspår. Det finns alltid en risk för ”lyssnarutmattning” när låtantalet överstiger tio.

Sammanfattningsvis är Whoosh är ett mångsidigt styrkebesked av ett Deep Purple som åldrats med värdighet och i allra högsta grad är med i matchen.

Magnus Bergström

06

08 2020

Elittrio med spelglädje

morse

Morse / Portnoy / George ”Cover To Cover Anthology (Vol. 1-3)” (InsideOut/Sony)

betyg 3

Neal Morse (sång, keyboards, gitarr), Mike Portnoy (trummor, sång) och Randy George (bas, keyboards) är en elittrio. Det vet vi redan. Vad vi alla kanske inte vet är vilken musik de själva gärna lyssnar på.

Den kraftfulla trion har samarbetat på olika sätt sedan Neal Morses Testimony Live-projekt 2003 och är nu skivaktuella gånger tre. Inte nog med att de släpper sin tredje coverskiva Cov3r To Cov3r; samtidigt släpps även deras två tidigare coverskivor tillsammans med den nya i en trippelvariant.

Helt klart ett kul grepp för det blir mycket musik för pengarna; inte mindre än 36 låtar. Kanske lite för mycket musik… Alla dessa tolkningar av artister från olika musikstilar gör att intrycket blir lite splittrat. Bredden är imponerande men det är svårt för att inte säga omöjligt att hitta någon form av röd tråd. Med ett undantag; 60- och 70-talsmusik dominerar.

En sak är helt klar och det är att det verkligen hörs att de har haft roligt i studion och det är alltid lika roligt att höra som lyssnare.

Jag tänker inte gå in på skivornas respektive låtlistor och peka på vilka låtar som hade varit utbytbara. Valen är ju redan gjorda och att just dessa låtar betyder något för minst en av männen i trion och jag nöjer mig med det. Att allt inte faller mig i smaken är bara naturligt.

Som kuriosa kan nämnas att Mike Portnoy säger att det här är skivorna som han ger bort när han vill att vänner och bekanta ska njuta av musik säger egentligen allt.

Att hitta tre låtfavoriter per skiva är en kul utmaning som jag gav mig själv och det här är resultatet:

Cover To Cover

I’m The Man (Joe Jackson)

Badge (Cream)

Can’t Find My Way Home (Blind Faith)

Cover 2 Cover

Come Sail Away (Styx)

The Letter (Joe Cocker)

Teacher (Jethro Tull)

Cov3r To Cov3r

Baker Street (Gerry Rafferty)

It Don’t Come Easy (Ringo Starr)

One More Red Nightmare (King Crimson)

Att döma av de här nio låtarna går det möjligtvis att hitta en röd tråd i min egen musiksmak och det är att jag gillar saxofon mer än jag trodde…

Mest överraskande är hur som helst att den absolut bästa coverlåten som de hittills har spelat in är It Don’t Come Easy (Ringo Starr), som är en duett mellan far och dotter Portnoy. Snacka om ett välbehövligt glädjepiller i dessa pandemitider.

Magnus Bergström

24

07 2020

Visar vart skåpet alltid har stått

kansas

Kansas ”The Absence Of Presence” (InsideOut/Sony)

 

The Absence Of Presence börjar med smäktande stråkar och det är alltså gåshud som gäller redan från start. Speltiden på drygt åtta minuter resulterar i en ”best of”-Kansas (med lite Yes för skojs skull). Men tro mig; det blir faktiskt ännu bättre.

Gitarrspelet i synnerhet men även helheten i Throwing Mountains ger starka vibbar av Rush på svansången Clockwork Angels (2012). Refrängen är hur vacker som helst!

Jets Overhead är som en blandning och de två föregående låtarna och alla förstår då att redan efter en tredjedel av skivan är minst en betygsfyra i hamn.

Instrumentala, progressiva låtar är ofta av det lite längre slaget, men Propulsion 1 är något så ovanligt som kort och koncis. Dream Theater hade inte gjort det bättre!

Memories Down The Line är en ballad av bästa märke. Inlevelsefull sång och melodislingor som träffar rakt i hjärtat.

Fiolen tar stor plats i Circus Of Illusion och jadå, visst är det ännu ett progressivt guldkorn vi har att göra med.

Animals On The Roof och Never bjuder på för mycket av de saker som vi redan har hört på skivan. Båda är bra men kraven är skyhöga eftersom de sex låtarna före är makalöst bra. Men kanske växer de med fler lyssningar? Chansen är stor.

En riktigt kul låt stänger butiken. The Song The River Sang krumbuktar nämligen hit och dit och det går inte riktigt att vara säker på vart den ska ta vägen. Tyvärr får vi inte reda på hur den slutar – den här gången. För visst kommer det en del två på nästa skiva? Den slutar ju liksom i förtid; när det är som allra roligast att vara lyssnare (ett minst sagt annorlunda grepp).

Produktionen är härligt luftig men heller inte utan klös när det är läge för det, som i inledningen av Throwing Mountains (det närmaste metal Kansas någonsin fått till).

Rock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandas på ett fulländat sätt. Mjukt är nyckelordet men det blir ändå aldrig för en enda sekund mesigt.

Det har inte alltid gått som på räls för Kansas genom åren, men med The Absence Of Presence visar de vart skåpet alltid har stått.

Originalmedlemmarna Phil Ehart (trummor) och Rich Williams (gitarr) har all anledning att hålla liv i denna vitala bandupplaga. Och keyboardisten Tom Brislin ska de se till att hålla hårt i – han kan verkligen spela!

Personligen saknar jag inte en enda av de originalmedlemmar som inte längre är med i matchen.

Det övergår mitt förstånd hur det är möjligt att, så här långt in i karriären, få till en skiva som är hack i häl på diskografitopparna. Om inte det här är en pallplatsskiva när skivåret 2020 ska summeras så blir jag rejält överraskad.

Magnus Bergström

22

07 2020

Melodiös hårdrock som både smeker och klöser

pretty ,m

Pretty Maids ”Maid in Japan – Future world live 30th anniversary” (Frontiers/Playground)

När danskarnas genombrottsskiva Future world 30-årsjubilerade firades det med att den spelades i sin helhet på ett antal specialkonserter. Det var lapp på luckan som gällde i land efter land och det kom inte som någon sensation när nyheten släpptes om att turnékalaset skulle resultera i en liveskiva/dvd.

Redan en liten bit in i öppningslåten är det lätt att konstatera att Maid in Japan glädjande nog har den rätta livekänslan. Något som långt ifrån alla liveskivor kan skryta med… Jag förmodar ändå att det har putsats en del i studion, men det är i så fall inget som märks. Bra inspelat och producerat med andra ord.

Men alltså… 73 minuters speltid känns snålt! Av de 21 låtar som spelades i Tokyo i november 2018 får vi nu 15. Okej, visst är det hyfsat många låtar, men varför inte slå till med en dubbel-cd så att rubbet fick plats?

Å andra sidan… Som det är nu hamnar verkligen fokus på Future world i sin helhet, med lite plockgodis som efterrätt.

Liksom på studioversionen är följande låtduo i en klass för sig jämfört med det övriga låtmaterialet:

Future world är den ultimata öppningslåten som tokfastnar hos lyssnaren redan i första riffet. Den är i genren melodiös hårdrock något av ett fartmonster och utan tvekan en av Pretty Maids allra bästa låtar någonsin!

Eye of the storm är en ”lättprogressiv” powerballad som är snillrikt uppbyggd med variation som ledstjärna. Låtskrivande av bästa märke!

Vad gäller individuella prestationer utmärker sig som vanligt sångaren Ronnie Atkins. Hans röstomfång är naturligtvis inte likadant som för drygt 30 år sedan, men det är ingen nackdel för numera låter han mindre ansträngd när han inte ens försöker att pressa sig över gränsen för vad som är möjligt. Det hörs att det är en människa av kött och blod som håller i mikrofonen och som lyssnare blir jag då genast mer mottaglig.

Jag vill också puffa lite extra för Chris Laney som bidrar med tre viktiga ingredienser (keyboards, kompgitarr och körsång) och i mina öron har växt till en viktig kugge i maskineriet.

Det är inget snack om att Maid in Japan är ett solklart köp för de som har smak för hårdrock som både smeker och klöser.

Magnus Bergström

Fotnot: Den här recensionen avser cd-utgåvan och inte cd/dvd-varianten (som utöver konserten i ljud och bild innehåller extramaterial).

12

06 2020

Aggressiv old/new school thrash metal

havok

Havok ”V” (Century Media)

Thrash metal med Colorado som hemort och aggressivitet och spelteknisk skicklighet som adelsmärken – det är Havok.

Vid en jämförelse med skivdebuten Burn (2009) är det mer variation i låtmaterialet idag. Men bandet har inte tappat stinget och jag kommer mer än en gång att tänka på uttrycket ta inga fångar; det är ”in your face” som gäller.

Produktionen är en bra kombination av old/new school. Jag vill slå ett extra slag för det snygga i att när läge uppstår får enskilda instrument (eller sången) chansen att sola sig i strålkastarljuset.

Med ett intro som för tankarna till Blackened (Metallica) så sparkar Post-truth era igång med plattan i mattan. Att det handlar om thrash metal, med stänk av hardcoreaggressivitet, går liksom inte att missa. Stabil öppning men inte det minsta originellt och därmed alltså utan det lilla extra.

Redan i andra låten Fear campaign börjar det hända grejer… Inledningsriffet är rena rama guldet och det för thrash metal så typiskt fläskiga bassoundet gör sig gällande. Likaså är det gott om ”gang vocals” och tvära kast mellan tempon och ”start/stopp”. Inget skräp här inte!

Betrayed by technology överraskar med mer av tungung är fart och en osedvanligt ”snäll” refräng. Ritual of the mind är ännu tyngre och basen får åter igen chansen att sticka ut, men det bästa med låten är ändå skivans absolut piggaste gitarrsolo.

V når sin absoluta topp mitt i, när höjdarlåtarna Interface with the infinite och Dab tsog kräver din absoluta uppmärksamhet. Fart och tyngd blandas föredömligt och ingen låtskrivardetalj har lämnats åt slumpen. Thrash metal i modern tappning blir inte bättre än så här.

Phantom force bygger på fullt ös men inte så mycket mer och fastnar helt enkelt inte.

Bästa konsertallsångsrefrängen återfinns i Cosmetic surgery, som också bjuder på otroligt tight riffande.

Panpsychism är upbyggd kring pumpande basspel och gitarrslingor, men klarar inte riktigt av att hålla intresset uppe från start till mål.

Med två minuter och 36 sekunders speltid och en smaskig allsångsrefräng är Merchants of death som gjord för att låta band och publik förbrödras i en stor adrenalintömning.

Don’t do it både börjar och slutar med stämningsfullt ”gitarrplock” och speltiden är rejält tilltagen med lite drygt åtta minuter. Den ”snällare” sången i refrängen bidrar till variation och får för min del gärna utvecklas ytterligare på kommande skivsläpp.

Av det jag skrivit ovan borde det måhända delas ut ett högre betyg, men det går bara inte. Varför? I mina öron är sången otroligt viktig och när det handlar om thrash metal föredrar jag en mullrande stämma (tänk Chuck Billy) och emellanåt en skönsjungande dito (tänk Joey Belladona). Med de lyssnarpreferenserna är det inte konstigt att David Sanchez hardcoreinfluerade stämband blir utmattande i längden.

Hur som helst är veteranernas – jodå numera får de räknas som sådana – femte skiva ett piggt inslag i en genre där flera av de större elefanterna lufsar på i utnötta hjulspår.

Magnus Bergström

22

05 2020

Sväng och livslust från nedsläpp till slutsignal

horisont

Horisont ”Sudden Death” (Century Media)

Glöm rådande trender och välj det som alltid kittlar skönast i öronen. Hårdrock med betoning på rock och svängig sådan. I första hand i samma anda som Thin Lizzy, ELO och The Who men även Alice Cooper (från Love it to death till Muscle of love) och Deep Purple är med på ett eller annat sätt.

Det hörs också många spår av The Hellacopters glödheta och klart bästa period (från Grande rock till Rock & roll is dead) eller kortfattat; en mindre polerad variant av The Night Flight Orchestra.

Horisont bildades 2006 och på den sjätte skivan hör vi ett band taggat till tänderna. Sudden death handlar från nedsläpp till slutsignal om svängig musik som formligen sprudlar av livslust.

Det sistnämnda kan måhända verka motsägelsefullt, eftersom de som har läst färska bandintervjuer vet att många av skivans elva låtar på ett eller annat sätt handlar om sångaren Axels bästa kompis självmord. Personligen väljer jag att tolka textraderna som en hyllning till och ett sätt att minnas en kär vän, vilket i så fall förklarar att tongångarna överlag låter ”uppåt”.

Av elva låtfavoriter (ja alla låtar är bra) har jag valt ut följande sex stycken att puffa lite extra för:

Free riding. Essensen av Horisont i en enda låt (del ett). Riktigt bra tidlös rock.

Pushin’ the line. Det leksamma och följsamma trumspelet av Pontus (som på hela skivan låter som att han har ”kul på jobbet”) är en ren fröjd för öronen.

Into the night. Saxofonen svänger! Hela låten svänger! Jag dansar!

Gråa dagar. För undertecknad en överraskande blinkning till den svenska proggmyllan. Axel sjunger på svenska med ett vemod i rösten som ger ett annat djup än på engelska.

Hold on. Hela låten är bra men det är den klistriga refrängen som är kronan på verket.

Archaeopteryx in flight. Essensen av Horisont i en enda låt (del två). Åtta minuters instrumentalt plockgodis och ändå blir jag inte mätt.

Tidlös hårdrock med betoning på rock. Horisont har hittat helt rätt kostym, som enligt mina öron framöver ”bara” behöver måttanpassas en aning för perfekt passform.

För det verkar onekligen finnas utvecklingspotential som lär smaka mumma på kommande skivsläpp.

Det är snubblande nära toppbetyg, men med tanke på vad som står i sista meningen ovanför så tar vi väl det nästa gång?

Därmed är det dags att sluta läsa, sätta på Sudden death och rocka loss!

Magnus Bergström

p.s. Det känns smått ofattbart att lilla Sverige är landet som hittills i år har levererat de två effektivaste musikglädjepillren. Förutom Sudden death är det Aeromantic (The Night Flight Orchestra) som jag tänker på.

15

05 2020

Musikaliska friheter åt alla håll och kanter

heaven

Heaven Shall Burn ”Of Truth And Sacrifice” (Century Media)

20 år i musikbranschen inger respekt oavsett genre. Heaven Shall Burn från Tyskland spelar metalcore (eller modern metal som jag brukar säga) och tar sig musikaliska friheter åt alla håll och kanter.

Det roliga är att när det dyker upp elektroniska (La Résistance) och gothrockiga (The Sorrows Of Victory) inslag känns de bara helt naturliga. Något som långt ifrån alla band kan skryta med.

Fyra år har gått sedan Wanderer och kreativiteten har uppenbarligen flödat sedan dess, för nu bjuds vi på en dubbelskiva med 19 låtar med strax under 100 minuters speltid.

Några av dessa minuter hade med fördel kunnat kapas för att skapa ett bättre flöde och en större möjlighet att smälta allt. Samtidigt förstår jag bandet; att döda sina älsklingar är inte lätt och låtsnickrandet håller imponerande hög klass.

Apropå sistnämnda så är produktionen högst passande härligt maffig och lämnar knappast ett endaste lyssnaröra besviket.

Of Truth And Sacrifice är ett skolboksexempel på hård metal som kan tilltala även de som normalt väljer att bli knäsvaga av frukterna från den mjukare delen av hårdrockens spretiga familjeträd.

För ett av många ”bevis” på detta är det bara att låta de melodiösa gitarrslingorna i hyfsat snabba Eradicate kittla hörselgångarna.

Fortfarande inte övertygad? Då drar jag till med ytterligare två:

Übermacht är en tyngre låtpjäs - som sig bör med en sådan titel – men ändå utan att jämna lyssnaren med marken. Lagom liksom.

My Heart And The Ocean är som en blandning av de ovan nämnda. Tänk något i stil med ett aningens kaxigare Amon Amarth.

Heaven Shall Burn kan verkligen det här med att blanda hårt och mjukt och en inte alltför djärv gissning är att vi har att göra med en outsider till årsbästalistan.

Bandet har en stark skivkatalog med löjligt hög lägstanivå. Of Truth And Sacrifice är inte deras bästa men nog sätter den huvudet och kroppen i rörelse på mer än ett sätt. Det är inte hissmusik vi snackar om, även om de klämt in en rejäl dos orkestrala utsvävningar.

Utmattande? Skönheten ligger i lyssnarens öron…

Magnus Bergström

30

03 2020