Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Metalgiganter som inte lever på gamla meriter

Metallica ”72 Seasons” (Blackened/Universal)

betyg 3

Världens största hårdrocksband lever inte på gamla meriter, den saken är klar. För till skillnad från ganska många av de som varit med länge spelar de faktiskt in nytt material. Att det går många år mellan skivsläppen må vara hänt, i synnerhet som lägstanivån är klart godkänd och när det är som bäst ja då är det svårslaget.

Liveshowerna är ett annat bra exempel på det där med att inte vara nöjd och slå sig till ro. Sedan många år varieras låtlistorna från kväll till kväll och det sättet att jobba på når sin kulmen i sommar, då två konserter i rad spelas i en stad i olika länder runt om i Europa och den andra kvällen ska ha en låtlista totalt olik den första kvällen.

Nu gäller det alltså elfte studioskivan 72 Seasons och det är lika bra att ta upp ”problemet” på direkten.

Att trimma bort överflödigt fett som till exempel att inte återupprepa samma grej inte bara en utan flera gånger för mycket är som vanligt inte Metallicas grej.

Så har det varit på samtliga skivsläpp efter den svarta skivan.

Kärnduon James Hetfield och Lars Ulrich har uppenbarligen en ledstjärna som säger att om något är bra så är det bara att köra på med det om och om igen och…

Tänk så mycket gott en anings mer uppstyrning från producenten Greg Fidelman hade gjort.

Det sägs att de första 18 åren av livet formas våra sanna eller falska personligheter av vår omgivning och de värderingar som vi på olika sätt tar del av. Flera av låtarna går att knyta an till det temat eftersom i synnerhet James har tagit dessa ord till sig. Det rör sig dock inte om någon temaskiva så den som tycker att det låter ”djupt” och får Lulu-rysningar behöver inte oroa sig det minsta.

Efter den första lyssningen av de tolv låtarna lyder undertecknads anteckningar enligt följande: ”Det staplas mer eller mindre minnesvärda riff på hög och Kirk låter pigg.”

72 Seasons är klart bra och tillika mycket passande som inlednings- och titellåt; det är plattan i mattan som gäller i stort sett från första till sista sekunden.

Shadows Follow är inte lika fartfylld men har å andra sidan ett djup med ett antal tempoväxlingar och ett så typiskt Kirk-solo att det inte går att låta bli att le när han går loss på effektpedalen.

Lux Æterna är mycket lyckad ”tip of the hat” till de gamla tiderna och då framför allt NWOBHM och det går bara inte att motstå låtskrivande av den här kalibern. Det är inte det minsta konstigt att den släpptes som första singel innan skivan släpptes.

If Darkness Had A Son ger mig till en början inget särskilt, men i skrivande stund är den istället en av mina favoriter. Lars får till ett skönt sväng, riffen är vassa, Kirks sologitarr glöder och James sångslingor är smarriga (speciellt i refrängen).

Too Far Gone? låter old school-Metallica så att det heter duga och är något av en hybrid mellan No Remorse och Phantom Lord från Kill ’Em All.

Inamorata är en intressant koloss som byter skepnad flera gånger under sin väl tilltagna speltid på drygt elva minuter. Faktum är att det, med undantag för ett par Lulu-låtar, är den längsta studiolåt som de någonsin har spelat in.

Sleepwalk My Life Away tuggar mest på utan att det händer något – snacka om passande låttitel – och vibbarna av de minst intressanta låtarna på Load (1996) och Reload (1997) blir lite väl starka. Men den funkar ändå hyfsat tack vare James sånginsats som bjuder på det lilla extra.

You Must Burn! fortsätter i ett snarlikt spår, men här kan jag tyvärr inte hitta något som gör att den lyfter det minsta. Utfyllnad.

Crown Of Barbed Wire är på gränsen att hamna i samma minuskategori som de två nyss nämnda, men här och där bankar Lars på lite extra inspirerat plus att James åter igen levererar en bra och melodivarierad sånginsats.

När upprepad lyssning ska summeras i form av dessa rader slås jag av det rör sig om något av en tvilling till Hardwired… To Self-Destruct (2016). Jag vågar påstå att det är på dessa som Metallica hittat sitt bästa studiosound, i målfotoduell med ”svarta skivan”. Önskas bevis är det bara att lyssna på Lars utsvävningar bakom trummorna; det låter levande och lite som att befinna sig bredvid honom.

Tänk om undertecknads Metallica-favoritskiva i nutid – Death Magnetic (2008) – hade haft det här ljudet istället för det hårt komprimerade som är fallet.

Men allt är inte guld och gröna skogar för nog borde Rob Trujillos bas överlag ges mer plats i ljudbilden. Visst förstår jag att det med en sådan kompgitarrist som James är lockande att låta hans sex strängar dominera. Men ändå…

För övrigt har Lars sagt att den enda anledningen till att göra en ny skiva är tron på att den allra bästa inte har spelats in än. Ett kaxigt uttalande från en trummis i ett gigantiskt band vars fem första skivor bör finnas i varje seriös hårdrockares skivsamling.

Okej, ja men vi får väl se framöver då…

Magnus Bergström

24

04 2023

Thrash metal-comeback som blandar dåtid och nutid

Mezzrow ”Summon Thy Demons” (Fireflash Records) Release 21 april

Metallica och deras nya alster får ursäkta; för någon som var ”torsk” på thrash metal 1990 och dyrkade Mezzrow-debuten Then Came The Killing är uppföljaren 33 år senare en stor händelse. På papperet i alla fall.

När omslagsplasten avlägsnats och Summon Thy Demons snurrat några gånger på skivspelaren har jag mitt eget lyssnarfacit. Det är glädjande nog omöjligt att bli besviken på den minst sagt senkomna uppföljaren.

Produktionen är en blandning av old school och new school. Det enda jag kan klaga på vad gäller det är att jag är så svag för hur de flesta thrash metal-skivor lät när det begav sig och därmed har svårare för ett mer modernt sound. Men det går verkligen inte att neka till att den mer uppstyrda ljudbilden är till låtmaterialets och musikernas fördel.

Redan sisådär 30 sekunder in i öppningslåten King Of The Infinite Void hörs det att Mezzrow är i farten. Det är fartfylld thrash metal med en refräng som sitter direkt. Men det är inte bara det att låten hade platsat på Then Came The Killing som gör att den funkar. Uffe Pettersson må ha influerats av Chuck Billy (Testament) och James Hetfield (Metallica) men det finns bara ett ”exemplar” av just hans röst och det är en ren fröjd att få höra honom igen.

Ganska omgående blir titellåten min favorit. Det går bara inte att motstå tunggunget i riffandet kombinerat med en refräng som gjord för att skråla med i. Skulle du fråga mig är det här det bästa enskilda exemplet på hur bandet kombinerar dåtid och nutid.

What Is Dead May Never Die har en för att vara Mezzrow ovanligt melodiös gitarr- och sångmelodi i refrängen och banne mig om det inte går att höra en liten gnutta Accept. Det låter inspirerat och fräscht och visar också vad som i ärlighetens namn är svårhittat på Then Came The Killing; variation i låtskrivandet.

Mer än en gång kommer jag på mig själv med att tycka att det känns som att tiden har stått stilla. Det är faktiskt smått otroligt att Mezzrow legat i dvala så otroligt länge.

Det är på sin plats att poängtera att skivans vinner på upprepad lyssning och framför allt är det ovanligt viktigt att lyssna från början till slut eftersom låtmaterialet inte slokar på slutet utan det är hög kvalitet rakt igenom som gäller.

Mitt thrash metal-hjärta får ny näring av Summon Thy Semons och det vore tjänstefel att utdela ett lägre betyg än fyra. De som letar efter ”fel” kan säkert säga att vi inte får något som helst nytt under solen, men varför justera något som inte är trasigt… Det kan aldrig gå fel med Bay Area thrash metal som ledstjärna och ett slutresultat i form av en korsbefruktning av de första Testament-skivorna och de senaste Exodus-skivorna samt en liten skvätt av den obligatoriska Metallica-kryddan.

Dessutom har ju bandet som sådant förnyat sig en smula (med ovan nämnda What Is Dead May Never Die som det bästa exemplet) och viktigast av allt; det låter helt enkelt riktigt rackarns bra.

Magnus Bergström

17

04 2023

Ett sjungande gitarrspel som hyllar ikonisk sångare

Paul Gilbert ”The Dio Album” (Music Theories/Mascot Label Group)

Att som icke-musiker bedöma en skiva av en gitarrhjälte är inte direkt vardagsmat och kanske inget att rekommendera heller… Men jag älskar musik och det är det viktigaste.

Som en parentes kan nämnas att jag i min ungdom provade på olika instrument i kommunala musikskolans regi och inte klarade av att ta mig igenom Smoke On The Water…

Nog om detta och raskt till det viktigaste: The Dio Album som är en speciell instrumental skiva eftersom Pauls gitarrspel ersätter Ronnie James Dios ikoniska röst.

Om det fungerar? Absolut!

För egen del är det en ren njutning att bara koppla bort precis allt annat och gå all in i lyssnarupplevelsen.

Det är förstås inte heller någon lek att tolka riff och melodier som skapats av några av de förnämsta gitarristerna i hårdrockens historia: Ritchie Blackmore och Tony Iommi. Låt oss heller inte glömma Vivian Campbell.

Paul fixar detta även om jag inte ska sticka under stol med att ”originalets charm” saknas vid några få tillfällen.

Balansgången att få gamla klassiker och aningens mer sentida låtar att passa i samma ljudbild lyckas fullt ut. Det låter retro och fräscht på en och samma gång.

Givetvis dominerar gitarrspelet ljudbilden men även trumspelet av Bill Ray får emellanåt chansen att blixtra till.

För övrigt spelar Paul alla instrument utom trummorna. Inte illa!

Låtvalet är i det närmaste klockrent – vi har väl alla säkert en och annan personlig favorit som saknas – och låtordningen känns noggrant genomtänkt.

Det börjar rivigt med Kill The King och avslutas pampigt med The Last In Line. Däremellan bjuds det på såväl givna låtar (Man On The Silver Mountain och Holy Diver) som något mer otippade val (Lady Evil och Country Girl).

Min personliga favorit blir Don’t Talk To Strangers i en gåshudsframkallande tolkning.

The Dio Album är något ganska ovanligt; en instrumental skiva som det går att lyssna på från första till sista sekunden utan att vilja missa en endaste sekund. Det är sannerligen bra jobbat.

Med det sagt: Rösten med stort R är givetvis saknad och oersättlig.

Vila i frid Ronnie. Din röst lever vidare…

Magnus Bergström

06

04 2023

Rysligt underhållande

Lordi ”Screem Writers Guild” (Atomic Fire Records) Release 31 mars

Dagens sanning är att det finns människor som inte kan se bortom maskerna på band som ”showar till det”. Det är deras förlust. Så till att börja med uppmärksammar jag dessa personer på att det kan vara en god idé att sluta läsa här…

Och vi andra kan istället ge oss i kast med det finska monstergänget Lordi och deras nya giv med den finurliga titeln Screem Writers Guild*.

Det är lika bra att redan från början ”avslöja” att inte en enda låt faller ur ramen. Möjligtvis går det efter en minutiös granskning att sätta In The Castle Of Dracoolove på avbytarbänken men den är ändå inte dålig så varför leta fel.

Nej istället konstaterar jag att det är som att lyssna på en greatest hits-samling vilket egentligen säger allt.

Starten kan inte bli så mycket bättre, eftersom inledande Dead Again Jayne är själva essensen av melodiös hårdrock med melodikrokar och en refräng som fastnar på stubinen.

Och i en förhållandevis mallad genre får Mr. Lordi (sång) och hans kumpaner till fina kontraster, med till exempel en spröd ballad som Bride kontra svänget i en rockare som Lucyfer Prime Evil.

The SCG Awards är ett av flera av skivans ”mellanspel”, det vill säga sådant som mer ofta än sällan resulterar i störningar i musikflödet. Men inte här inte för den här parodin på valfri filmgala är smått briljant.

Jag måste också lyfta småsvulstiga End Credits som verkligen lever upp till titeln; det är lätt att tänka sig eftertexterna rulla på skärmen efter en skön filmupplevelse. Visst skulle en mer skolad sångröst antagligen lyfta låten till högre höjder, men jag köper rakt av att känsla går före perfektion. En höjdarlåt!

Som synes av låttitlarna duggar ordlekarna tätt och få kan konsten att som mr Lordi få smått bisarra ämnen att locka till det ena lyssnarleendet efter det andra. Alltså inget nytt på den fronten sedan bandet bildades 1992.

Det är också – med tanke på merparten av låttitlarna – lätt att tro att det rör sig om en konceptskiva, men så är faktiskt inte fallet om vi ska tro Mr. Lordi.

Utöver ”huvudmonstret” bakom mikrofonen förtjänar Kone och Hella extra omnämnanden, för när de kliver fram och dominerar med snygga gitarr- respektive keyboardslingor lyfter låtmaterialet lite extra.

Det är roligt att lyssna på Lordi och det är aldrig för sent att upptäcka det vilket undertecknad är ett bevis på. Jag erkänner nämligen att jag varit sen med att fatta grejen och aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle ge en Lordiskiva en stark betygsfyra.

Det är bara att gratulera pigga skivbolaget Atomic Fire Records till att de har lyckats fånga den tidigare eurovisionsflugan** i sitt nät, för på studioskiva nummer 18 är bandet starkare än någonsin.

Screem Writers Guild är rysligt underhållande.

Magnus Bergström

*Screen Writers Guild var en organisation av manusförfattare som var aktiva i Hollywood cirka 1920-1950.

**Lordi vann Eurovision Song Contest 2006 med Hard Rock Hallelujah.

30

03 2023

En trollbindande doom metal-saga

Wizdoom ”Trolldoom” (Bangover Records)

Ärligt talat var jag efter första lyssningen lite ”ljummen” om vad jag egentligen skulle tycka om värmländska Wizdooms debut-ep. Så här i efterhand skulle jag tro att det berodde på att jag förväntade mig domedagstongångar rakt av, vilket det verkligen inte handlar om.

Och som så många gånger förr öppnade upprepad lyssning ett förtrollande musiklandskap; denna gång i form av kraftigt mersmakande doom metal.

Chris David ((Majestica, Therion live, ex-Captain Crimson) är mannen bakom Wizdoom och det hörs sannerligen att det här projektet ligger honom varmt om hjärtat. A labour of love.

Candlemass är en uppenbar inspirationskälla och det finns spår av klassisk 70-talshårdrock liksom blues. Bland annat. Textmässigt har mycket inspiration hämtats från de värmländska skogarna och estetiskt anar jag att John Bauer agerat ledstjärna.

Till sin hjälp har Chris (sång och bas) haft Gloom Crew som står för trummor, gitarr och hammondorgel. Till en början handlade det om ett projekt men i dagsläget är Wizdoom ett band som hoppas på konserter framöver.

För att visa bredden på mångfasetterade Trolldoom väljer jag att delge några av mina anteckningar om de fem låtarna:

Gott om doom men också lugna och rejält avskalade partier med skönt baslir, gitarrplock och soft sång. Det känns som att befinna sig i  en ”flummig” dröm.

Det är ganska gott om snabbare partier som smyger lite utanför doomgenren och livar upp ”in the name of variation”.

Chris har så att säga verkligen många strängar på sina stämband. Det är pratsång och det morras och det skriks (tänk King Diamond light) och det är soft. Oftast i en och samma låt! Jag plussar extra för de mycket väl placerade ljusa skriken som ger en smarrig kontrast till det mestadels närvarande skogsmörkret. Faktum är att Chris har en röst med en helt egen karaktär som i alla fall inte jag kan motstå.

Det bjuds på flera fina små delikatesser som till exempel hammondorgel; ett par gånger går mina tankar till Jon Lord (Deep Purple). Riktigt läckert!

De fem låtarna har var för sig en egen inriktning, även om de samlas under doomparaplyet. Tungt, snabbt och mjukt i en go’ blandning.

Doomed Fleet och The Half Living Realm är båda riktigt bra låtar med plus för den förstnämnda som också var första singellåten.

Way of the Lost är den tyngsta ballad du kan tänka dig. Samtidigt vägs tyngden upp av undersköna melodislingor och stämningsfull sång.

Engrave med Tommy Johansson (Majestica, Sabaton) på gitarr är den mest medryckande låten och den som gör det lättast att föreställa sig en publik som skrålar med.

Trolldoom är den perfekta titellåten; skivans tyngsta inslag och den låt som är närmast klassisk doom metal. Chris sång i slutet låter som att han är besatt av hin håle.

Se där; det var mina tankar det och nu är det upp till dig om du pallar musik som är raka motsatsen till bakgrundsmusik.

För egen del vill jag bara höra mer – jag kan inte få nog. Så kan det gå!

Magnus Bergström

28

03 2023

Ett mäktigt livedokument

Transatlantic ”The Final Flight: Live at L’Olympia” (InsideOut)

Hur skicklig går det egentligen att bli på ”sitt” instrument? Det är givetvis omöjligt att svara på den frågan, inte minst i fallet Transatlantic eftersom samtliga inblandade är skickliga som få andra. Jag kan bara inte låta bli att ställa mig själv den frågan gång på gång, när jag plockar upp min tappade haka…

Med tanke på Neal Morse, Mike Portnoy, Roine Stolt och Pete Trewavas nuvarande och/eller tidigare roller i band som Marillion, Dream Theater, Spock’s Beard och The Flower Kings är det förstås ingen skräll att det som ”kommer ut” inte liknar något annat.

Låtarna krumbuktar sig mer än gärna åt alla möjliga håll och kanter. Alltså precis vad progressivt musikskapande handlar om.

Konserterna på deras senaste turné varade i ungefär tre timmar (!) och de två versionerna av den senaste skivan The Absolute Universe, The Breath Of Life och Forevermore, bakades ihop till en helhet av bandet kallad The Ultimate Edition.

Det blev också väl utvalda godisbitar från tidigare alster och eftersom ingen hade eller har en aning om eller när de får tillfälle att turnera tillsammans igen valde de att spela in det sista stoppet i Paris. Ett klokt beslut.

Att låtar med speltid på sju-tio minuter känns normallånga är inte vardagsmat men så är fallet här när de ställs mot de störtsköna mastodonterna The Whirlwind Suite (34:56 minuter) och The Final Medley (28:19 minuter).

Vi kan alla behöva något upplyftande som ger hopp mot ondskan i vår värld. Då finns innerliga balladen We All Need Some Light till hjälp med några minuter av upplyftande melodier och ett vackert textbudskap.

Som framgår av ovanstående är ”den sista flygturen” inget för den otålige och tilltalar först och främst de redan frälsta. Vilket väl egentligen är precis som det ska vara när det handlar om Transatlantics allt annat än lättnavigerade ljudlandskap.

Den tålmodige belönas med tongångar som går rakt in i hjärtat och lär stanna där resten av livet.

The Final Flight: Live at L’Olympia är inget annat än ett mäktigt livedokument.

Magnus Bergström

Fotnot: Det här livedokumentet finns utöver på cd/vinyl även på Blu-ray/dvd och recensionen avhandlar cd-varianten.

16

03 2023

Tungt sväng och läckra melodier

In Flames ”Foregone” (Nuclear Blast/Warner) Release 10 februari

Världen och i synnerhet den digitala är full av ”poliser” som ryter till om inte nya skivsläpp faller i smaken och låter som de ”ska” göra.

In Flames kärnduo Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) vet hur det kan vara och lär vid det här laget vara rejält härdade.

Att som IF ha populära låtar och framgångsrika skivor i bagaget är förstås hur bra som helst. Men det kan också vara en tung ryggsäck att bära. Tänk bara på till exempel Motörhead som efter dundersuccélåten Ace Of Spades fick leva med den som måttstock i resten av karriären.

Men nog om det, för nu är det Foregone och nuet som det ska handla om och hur undertecknads ”dom” lyder framgår av betygssiffran ovan och texten under.

Jag gillar kontrasten mellan den lugna ”gitarrplocksinledningen” The Beginning Of All Things That Will End följd av pungsparken tillika singellåten State Of Slow Decay som i refrängen är en av två låtar på skivan som ger mig starkast vibbar av min IF-favoritskiva A Sense Of Purpose.

Foregone Pt 1 och Foregone Pt 2 visar båda sidorna av IF-myntet; ettan hårdare och mer ”gamla” IF och tvåan mjukare och mer ”nya” IF. En go’ kombo och frågan är om inte tvåan är det melodiskönaste som bandet någonsin presterat när Anders klockrena sånginsats möter smakfulla gitarrslingor. Måste också puffa för trumspelet av Tanner Wayne, som även om det inte är placerat i förgrunden är av det innovativa slaget.

The Great Deceiver hade med lätthet platsat på A Sense Of Purpose och då förstår alla att den här rökaren är av bästa märke, inte minst med tanke på den go’a refrängen som fastnar på direkten. Mums vilken godbit!

A Dialogue In b Flat Minor är nu en av mina IF-favoritlåtar. Alltså inräknat hela diskografin. Jag skojar inte! Den kombinerar helt enkelt både melodi och aggression på just det sätt som jag vill ha mitt IF.

Cynosure är ovanligt basdriven för att vara IF och låter alltså Bryce Paul ställa lite skåp. Det kombinerat med en refräng ”att dö för” ger oss en riktigt smaskig liten låt.

Synd bara att musikpartyt efter den minst sagt starka slutdelen avslutas med parentesen End The Transmission. Det är en okej låt men kraven är höga…

Första och andra genomlyssningen gav mig vibbar av en betygstrea men efter att ha ökat på med minst tiotalet lyssningar konstaterar jag att Foregone är en växarskiva. Med det sagt landar jag istället på en stark betygsfyra, vilket är helt logiskt i mina öron, då inte mindre än tio av elva låtar (jag räkna inte introt) är bra till riktigt j-la bra.

Min känsla är att tillskottet av gitarristen Chris Broderick har fått Björn att tagga till lite extra både vad gäller låtskrivande och det egna gitarrspelet. Med andra ord en mänsklig vitamininjektion.

Anders texter bjuder som vanligt på en hel del åsikter om det nuvarande världsläget och det är glädjande uppenbart att mycket tankearbete ligger bakom orden.

Mitt In Flames-metalhjärta har klappat sedan jag för sisådär tjugo år sedan hörde de första sekunderna av Reroute To Remain i ett radioprogram (!) och bara hoppade till av kicken jag kände då. Foregone ser till att det fortsätter att slå.

45 minuter modern metal med en extra knorr och en egen omedelbart igenkänningsbar personlighet, med ett tungt sväng och läckra melodier i massor. Jo, jag tackar!

Chansen är stor att bandet nu har fått till min favorit i diskografin, men tiden och upprepad lyssning får visa om någon i topptrion* får ge vika.

In. Flames. I. Trust.

Magnus Bergström

* Come Clarity (2006), A Sense Of Purpose (2008), Sounds Of A Playground Fading (2011)

08

02 2023

Melodiös hårdrock och stark sång på albumdebut

Heroes and Monsters ”Heroes and Monsters” (Frontiers/Playground)

betyg 3

Det må vara albumdebut för Heroes & Monsters men det är inga nykomlingar utan ”grovjobbare” hos stora artister som kokat ihop innehållet. Vi snackar melodiös hårdrock med rötterna i dåtid kryddat med en stor portion nutid inte minst ljudmässigt.

Todd Kerns står för bas och sång och denne multiinstrumentalist är utan tvekan mest känd som medlem i Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators, men han är bland mycket annat även en viktig pusselbit i ex-Kissgitarristen Bruce Kulicks populära soloband. Gitarristen Stef Burns har spelat med stora artister i vitt skilda genrer som å ena sidan Sheila E och å andra sidan Alice Cooper, för att bara nämna några. Trummisen Will Hunt är sedan 2007 med i Evanescence och har tidigare varit med i bland andra Black Label Society och Slaughter.

Nog för att det är fart och för genren rejält med bett i inledande låtduon Locked And Loaded och Raw Power, men det är först med tredje låten Let’s Ride It som mina öron hajar till i positiv bemärkelse. Det sköna breaket drygt halvvägs in i låten följt av ett kort och smakfullt gitarrsolo smakar verkligen julmumma.

Angels Never Sleep är skivans kronjuvel och är något av melodiös hårdrockspärla. Todd tar med sin röst rejält med plats i rampljuset och det låter verkligen hur bra som helst om hans stämband.

Break Me (I’m Yours) doftar rejält av 70-talshårdrock med starka vibbar av Starz och Kiss och här får vi ett extra smaskigt gitarrsolo.

Trion får till och med den i mitt tycke normalt uttjatade coverlåten Set Me Free (Sweet) att funka riktigt bra.

Avslutningen med ganska återhållsamma And You’ll Remain lämnar en god eftersmak och ett hopp om en framtida refrängstarkare andra skiva.

Heroes & Monsters är som bäst när de inte tar i för allt vad de är värda och det gäller i synnerhet Todds röst, som om jag ska vara kritisk gör sig klart bäst när det inte är fullt ställ. Att ge lyssnaren möjlighet att andas är viktigt och ger automatiskt musik och text mer dynamik.

Allt sammantaget ger de tio låtarna fördelade på 40 minuters speltid en trivsam mjukstart på musikåret 2023.

Men det ska sägas att skivan lider ganska rejäl brist på minnesvärda refränger som fastnar, vilket märks inte minst när de ger sig på nyss nämnda coverlåt för den är som alla vet rena rama tuggummit.

Just denna detalj är huvudanledningen till att Heroes & Monsters inte kommer att ha en chans att ta sig in på årsbästalistan om sisådär elva månader.

En trivsam mjukstart är dock inte det sämsta… Så ge för allt i världen bandet och skivan chansen. Smaken är ju dessutom som baken!

Magnus Bergström  

19

01 2023

En frisk fläkt med låtar som knäcker det mesta

Chez Kane ”Powerzone” (Frontiers/Playground)

Den självbetitlade debuten var mycket bra och redan ett år senare är uppföljaren här. Med en väsentlig skillnad. Powerzone är nämligen inte mycket bra; den är kanon!

Chez Kane är sannerligen en frisk fläkt med rakt igenom välskrivna melodiösa hårdrockslåtar och en röst som är så rätt.

Med hjälp av skickligt låtsnickrande av Crazy Lixx-sångaren Danny ”Sveriges svar på Desmond Child” Rexon förförs öronen av en smarrig melodiös hårdrocksmix som ofta gränsar till AOR.

Jag kommer att tänka på kanske framför allt Lee Aaron, Pat Benatar och Lita Ford. Kanske har jag glömt något namn men det spelar ingen roll, för även om ”alla” ideligen vill ha jämförelser med andra artister stannar jag där.

Chez förtjänar efter denna sin andra skiva att bara jämföras med sig själv. Punkt slut.

På Powerzone är det titellåten och I’m Ready (For Your Love) som utgör det allra renaste guldet. Vi snackar melodiös hårdrock av den klass som tog band som till exempel Bon Jovi och Europe till toppen på 80-talet.

Lite udda förresten att skivans starkaste låtduo är placerad i låtordningens mitt och inte i början, vilket oavsett genre är standard för att uppnå ”bästa effekt”. Å andra sidan säger det allt om skivans styrka; alla låtar är bra och några av dom är hur suveräna som helst.

Jag väljer även att nämna Streets Of Gold. En powerballad av ädlaste valör och som bäst av alla låtar visar vilken pipa Chez begåvats med.

Det måste vara hur roligt som helst för Danny – som utöver låtskrivandet spelar alla instrument (!) och har lagt körsång – att kunna skriva i princip vad som helst och veta att det kommer att förvaltas på bästa sätt.

Crazy Lixx i all ära men det här är enligt mig det bästa som Danny har varit inblandad i.

Lika roligt måste det vara för Chez att ha fått kontakt med denna musikerklippa att luta sig mot och ha i ryggen när hårdrocksvärlden ska tas med storm.

Men hur Chez (och Danny) om gissningsvis sisådär ett år ska klara av att följa upp en bra debut och en kanonbra uppföljare det fattar jag bara inte. Jaja, den som lever får höra… Spännande!

Jag är golvad och nere för räkning… Chez rocks, det är ett som är säkert.

Magnus Bergström

05

12 2022

En karriärsammanfattning värd namnet

U.D.O. ”The Legacy 1987-2021” (AFM/Sound Pollution)

För alla heavy metal-diggare är förstås en karriärsammanfattning med hela 33 U.D.O.-låtar lilla julafton. Att fyra av låtarna inte bara är outgivna/svårhittade är inte bara extra lullull; de är riktigt bra.

Skivans upplägg är aningens annorlunda mot ”branschstandard” eftersom låtarna presenteras i omvänd kronologisk ordning, det vill säga det börjar med smakprov från senaste skivan för att sluta med några sköna metalsmockor från debuten.

Istället för att börja med ett gammalt säkert kort är det alltså istället en låt från senast skivan Game Over som visar vägen. Uppiggande!

Fear Detector är en smaskig inledningslåt och visar direkt att U.D.O. är lika relevanta idag som när sångaren Udo Dirkschneider lämnade Accept 1987 och släppte sin första soloskiva Animal House.

Vendetta må vara en ”basic” kött och potatis heavy metal-låt men alltså… Den har alltid kittlat mina hörselgångar på rätt sätt. I love it loud!

Blind Eyes kan med lite god vilja kallas en powerballad och jisses så bra Udos röst passar i den här typen av låtar. Han låter inlevelsefull och känslosam nästan utan spår av det vanliga ”rivet”.

Blitz Of Lightning och Break The Rules är en duo som ger uttrycket stark refräng två ansikten. Makalöst bra och på alla punkter formgjutna i enlighet med den tyska heavy metal-skolan.

Det är egentligen bara en enda låt som jag gärna hoppar över: Man And Machine. En del skulle påstå att det är en broderlåt till ovan nämnda Vendetta eftersom den är stöpt i ungefär samma stil. Personligen har jag aldrig hajat ”grejen” med Man And Machine som bara känns tjatig.

In alles; ett metalhjärta kan inte annat än älska The Legacy 1987-2021.

Magnus Bergström

23

11 2022