En rå liveklassiker 40-årsjubilerar i ny kostym
Motörhead ”No Sleep ’til Hammersmith – Expanded Anniversary Edition” (Sanctuary)
Fast Eddie. Lemmy. Philthy Animal. Rå. Råare. Råast.
De var Motörhead och de spelade rock and roll. På högsta volym.
Sommaren 1981 såg en av alla tiders liveskivklassiker inom hårdrocken* dagens ljus och blev Motörheads första och enda listetta i England.
Som alla förstår är det alltså öppet mål för management och skivbolag att ge sig på en nyrelease. En vettig sådan är värt att tillägga.
Utöver originalskivan innehåller den stilrena boxen en hel del extragodis, både att lyssna och att hålla i som till exempel en 48-sidig bok med text och bild samt diverse ”minnessaker”.
No Sleep ’til Hammersmith känns äkta rakt igenom; lyssnaren får ta del av det som hände där och då. Med andra ord ett bra producentjobb med tanke på att det vid närmare lyssning är uppenbart att det putsats på några ställen.
Sida vid sida med bonuslivematerialet, som utgörs av kompletta soundboardinspelningar från Leeds och Newcastle (två stycken) våren 1981, märks en klar skillnad i ljudbilden. På dessa låter det nämligen rått och smutsigt rakt igenom; med andra ord oputsat och helt rätt i fallet Motörhead.
Ovan nämnda konserter var också de som utgjorde No Sleep ’til Hammersmith så nu är cirkeln sluten.
Full pott är snubblande nära; både för musiken och inte minst för det historiska värdet. Fattas bara annat med en låtlista som utgörs av två låtar från debuten, fem låtar från Overkill, en låt från Bomber och tre låtar från Ace Of Spades.
Och det bjuds på mer; två singelbaksidor och tre soundchecklåtar fullbordar detta minst sagt maffiga livedokument från en tid då hårdrocken fortfarande var ”farlig”.
Men… Eftersom undertecknad alltid har ansett att Iron Horse inte passar särskilt bra i sällskap med övriga benknäckarlåtar kan jag bara inte blunda för det nu heller. Tiden har nämligen inte gjort att jag ändrat åsikt utan den känslan är fortfarande stark och en halv ”pinne” ryker.
För övrigt handlade inte allt om själva musiken när Motörhead eller rättare sagt Lemmy stod på scen; hans mellansnack är som rena rama drömmen för skrattmusklerna.
Genom åren har det inte sällan ifrågasatts varför det bara släpptes en enkel- och inte en dubbelskiva. En berättigad fråga som även kan ställas om Nö Sleep At All (1988).
I båda fallen är svaret att konserterna inte var tillräckligt långa och det är alltså som det är med den saken.
Motörhead kom alltid bäst till sin rätt live, så bara njut av det vi har här och nu och ja, givetvis på högsta möjliga volym. No Sleep ’til Hammersmith är rena rama dynamiten.
Magnus Bergström
*Jag väljer att kalla Motörheads musik hårdrock, även om Lemmy hävdade att de spelade rock and roll.
Fotnot: Recensionen avser 4-cd deluxeutgåvan.
