Nice! Beth Hart har den goda smaken att ge oss en ovanligt stark coverskiva. Låtskatten tolkas mer eller mindre originaltroget men det är ofrånkomligt med en egen twist; Beths makalösa röst. Vi snackar om kraftfulla pipor! Hon har dessutom den goda smaken att inte bara vräka på med röststyrka, nej här prioriteras känsla och fina fraseringar.
De nio låtarna på A Tribute To Led Zeppelin kan ses som en best of i koncentrerad form. Det är förresten egentligen elva låtar i och med att Beth valt att bjuda på två medleys. När jag först såg låtlistan tänkte jag ”varför förstöra dessa klassiker och göra medleys av dom?” men efter att ha hört resultatet är det bara att krypa till korset och konstatera att det funkar klockrent och på sätt och vis blev som ny musik.
Personligen förordar jag Whole Lotta Love och Dancing Days/When The Levee Breaks, men det måste också framhållas att mer eller mindre sönderspelade Kashmir och Stairway To Heaven får sig en varsin spark i baken.
Det vore väl vågat och inte minst fräckt av mig att påstå att Beth sjunger bättre än självaste Robert Plant, men låt mig säga som så att han minsann får sig en rejäl match och utgången är inte given…
Arvet från giganternas förvaltas på bästa sätt (jag bara älskar retrosoundet) samtidigt som Beth gör något eget av det. Tack och bock!
Snacka om att Amorphis har hittat sin vinnande formel! Musiken på föregångaren Queen Of Time (2018) träffade mig rakt i hjärteroten och Halo ger mig samma lyckorus. Minst. Ingen är mer överraskad över det än undertecknad, eftersom Halo alltså hade stora skor att fylla.
Queen Of Time anses av många vara en karriärtopp och allt övrigt Amorphis släpper kommer att hamna i dess skugga, men jag håller inte med. Visst är låtmaterialet smått osannolikt jämnstarkt, men detsamma gäller Halo som i sin ringhörna dessutom har dessa två mycket tungt vägande högerkrokar:
On The Dark Waters som redan nu kan utses till en stekhet kandidat till årets bästa refräng. Apropå årets bästa lär duetten My Name Is Night, mellan Tomi Joutsen (varierar sången som få andra klarar) och Petronella Nettermalm (personlig röst och en stark insats) vara svårslagen när 2022 ska summeras.
Då har jag ändå inte nämnt The Moon som i mångt och mycket är något av den ultimata Amorphis-låten och ett klockrent exempel på deras sound.
Nu är frågan om finländarna kommer att fortsätta med sin vinnande formel eller skaka om oss lyssnare med nästa skiva. Jag har svårt att tro att de inte fortsätter på ”den rätta vägen”, men hur som helst behöver vi inte tänka på det nu utan istället njuta i nuet av dessa ömsom spröda och ömsom omtumlande tongångar.
Halo är helt enkelt hårdrock med hjärtat på rätta stället av ett band som förfinat sin musik till näst intill perfektion, genom att hålla sig till sin stil och krydda med en och annan mer eller mindre ny detalj i variationens namn.
Tio låtar utan krusiduller. Välkommen till NWOBHM!
Eller för att vara exakt; en modern tolkning av den musikgenre som älskas av ett oräkneligt antal hårdrockare välden över.
Men för den som lyssnar med inte bara ett öra utan med båda finns ett och annat utöver det vanliga att upptäcka, även om Carpe Diem (Seize The Day) till en början kan framstå som business as usual.
Andy Sneap har som vanligt rattat fram ett klockrent ljud, som även om det emellanåt drar åt det stereotypt modernt kliniska (vilket måhända är svårt att undvika) ändå har den där organiska känslan som är ett måste när Saxon är i farten.
Låttexterna avhandlar allt ifrån historiska till dagsaktuella händelser på jordklotet. Inget som överraskar men det är genomtänkt och välformulerat.
Undertecknad väljer att lyfta fram följande låttrio:
Titellåten är ett skolexempel på att det enkla kan vara det bästa. Lyssna bara hur Biff Byford så enkelt och självklart sjunger Carpe Diem i refrängen. Rutin och hög klass på en och samma gång.
The Pilgrimage kan ses som en uppdaterad Crusader och är faktiskt lika stark, inte minst på grund av att den smått progressiva sidan av Saxon som här tillåts blomma ut.
Remember The Fallen bär starka drag av ett mindre fartfyllt syskon till plattan-i-mattan-klassikern Power And The Glory. Paul Quinn och Doug Scarratt kan konsten att riffa. En blivande konsertfavorit!
Och så blir det ett hedersomnämnande:
Age Of Steam bjuder på ett både lekfullt och uppfinningsrikt trumspel av Nigel Glockler och mina lufttrummor åker fram ögonaböj.
Gå inte över ån för att hämta vatten och så vidare; Saxon vet vad de gör bäst och är uppenbarligen stolta över det. 2022 är de onekligen imponerande vitala – och lär så vara även på scenen när det är dags för det.
Jag känner att jag bara vill skråla mitt godkännande med hjälp av refrängen i en av mina Saxon-favoriter: Let Me Feel Your Power!
Det finns artister som ständigt ömsar skinn och överraskar och så finns det de som likt 50-årsjubilerande (!) Magnum fortsätter på det inslagna spåret och förvaltar sitt koncept. Eller, vänta lite…
Vi kan förstås bocka av den ”snälla” småpampiga hårdrocken med totalt fokus på melodier, en gnutta klös i Tony Clarkins gitarrspel och så Bob Catleys karakteristiska historieberättande röst.
Britternas förkärlek att krydda merparten av låtarna med en mollkänsla kvarstår; det ger ett djup som ofta saknas i melodiös hårdrock och gör samtidigt att musiken mer ofta än sällan växer på sikt och har längre hållbarhet.
Ja så långt är alltså läget mer eller mindre som det varit sedan 1972 när Magnum grundades.
Men se de lutar sig inte tillbaka i gungstolen och låter det gamla rulla på likt ett självspelande piano. Nej faktum är att de på The Monster Roars kryddat med rejäla doser av blås och stråkar (mest av det sistnämnda) vilket funkar hur fint som helst.
Tittelåten inleder och trots namnet är det en lugn sak, ja rentav drömlik, med Bobs röst i centrum. Låttempot stegras så smått allt eftersom men snabbare än mellantempo blir det aldrig.
Redan i andra låten Remember är det hur tydligt som helst att bandet har haft kul under låtskrivandet och i studion; lyssna bara på den avslutande lekfulla pianotrudelutten signerad Rick Benton.
Ett annat välljudande grepp är den läckert uppbyggda körsången i refrängen i All You Believe In. Jisses så det svänger om Bob och kören!
Apropå sväng är No Steppin’ Stones antagligen det bästa exemplet på nytänkande. Blås tar nämligen stor plats och det hedrar bandet att det inte bara får vara med lite i bakgrunden utan får leka på samma villkor som övriga instrument. Att den valdes som andrasingel från skivan kan enligt mig ses som både bra och dåligt. Bra för att det är en lättillgänglig låt. Dåligt för att de som väntar sig ren hårdrock kan bli avskräckta. Men efter 50 år i branschen bryr sig Magnum förmodligen inte det minsta om vad andra tycker.
Produktionen är riktigt bra med rätt naturlig känsla av levande instrument och sång och viktigast av allt; det finns en glöd och nerv i framförandet i stort sett rakt igenom hela skivan. Och är det bara jag eller känns inte gitarristen och låtskrivaren Tony Clarkin lite extra spelsugen den här gången?
Jag hittar helt enkelt inte mycket att anmärka på, eftersom veteranerna är lika stabila som vanligt samtidigt som de bjuder på ett och annat utanför sin vanliga låda.
Men det måste sägas att jag tappar lite av intresset under slutfasen (Walk The Silent Hours och Come Holy Men är lite intetsägande) så det handlar inte om ett perfekt alster.
Avslutningsvis utbringar jag en skål för Magnum och alla år som de glatt oss och låt oss hoppas att de har mer musik i sig.
Vad passar bättre som årets första skivrecension än en skiva som sprider glädje? Bara att kolla in videolåtarna ger ett lyckorus som hänger i länge och förhoppningsvis sätter ribban för att 2022 blir ett glädjens år.
Men… Det är lite knepigt det här med uppföljare. Första volymen var en stor positiv överraskning och ett välbehörvligt uppåttjack efter att covid-19 förstört partyt. Med det sagt är det alltså inte konstigt att denna andra volym inte riktigt når samma höjder. Personligen saknar jag kioskvältare som A View To A Kill och Far From Over för att bara nämna två av låtarna som fick mig att (nästan) bli sugen på att dansa loss.
Den här gången är det Waiting For A Star To Fall som drar igång partyt och det känns bra; stämningen är fin och förväntningarna på att vi inte har hör det bästa än hänger i luften. Döm om min förvåning när den följs av King Of Wishful Thinking, som jag inte har minsta minne av, och ett litet frågetecken pockar på uppmärksamhet. Tur ändå att det visar sig vara en bra låt och att Björn ”Speed” Strid är som klippt och skuren bakom mikrofonen. Ja det är alltså den inledande låtduon, men efter dessa väljer jag att istället för att gå igenom skivan låt för låt sammanfatta med tre ”kvalitetsblock”:
Suveräna och klart bäst på skivan: (I Just) Died In Your Arms (You Drive Me) Crazy …hmmm, det måste vara något med mig och parenteser.
Mycket bra: I’ve Been Thinking About You Heaven Is A Place On Earth Venus …poplåtar av bästa märke och bevis för att riktigt bra musik är genreöverskridande.
Bra men inte i samma klass som ovan nämnda: The One And Only When You Say Nothing At All Crush I Want It That Way …den här fyrlingen berör mig helt enkelt inte lika mycket som övriga låtar. Men jag måste puffa för att Linnéa Vikström Egg i The One And Only tar upp striden med Björn om skivans bästa sånginsats.
At The Movies levererar åter igen en flykt från vardagen och sparkar depressionsstjärt så att det smäller om det. Snacka om verklighetsflykt! Jag ber en bön till ”någon ” om att At The Movies ska fortsätt att sprida glädje om och om igen och om och om igen och… Något mer givet inslag på en festivalscen har jag svårt att tänka mig.
Fem års väntan mellan skiva ett och två är inte idealiskt. Men uppenbarligen har Atomic Love Reactor använt tiden väl, så låt gå för den här gången. Debutskivan The Arrival fick en betygsfyra och eftersom Creation of a Masterpeace håller samma klass är en betygsrepris given.
Holy Water kombinerar Deep Purple med Tommy Bolin på gitarr och Whitesnakes första år. Referenser som heter duga och kommer väl till pass för att ringa in soundet. När låttempot höjs, som i Seven, är det istället The Night Flight Orchestra som pockar på uppmärksamheten.
Inspiration till härligt maffiga balladen Defeated har hämtats från Deep Purple-klassikern Mistreated (refrängen) och därefter ”atomicfierats” med egna idéer.
Värmlänningarna är samspelta och leker musik i en organisk ljudbild, även om aningens mer ”tryck” inte hade skadat. Glädjande nog lämnas gott om plats för en smaskig ingrediens; Anders Olssons hammondkeyboard tar välförtjänt stor plats och bäddar in många av låtarna i sköna tongångar.
Jag får en känsla av nostalgiskt tillbakablickande toppat med en egen knorr eftersom bandet ”målat” brett med penseln.
Den petige skulle kunna anmärka på att sångaren Fredrik Nordh vid några tillfällen låter en smula ansträngd. Men vad då? Det vägs upp av att han ger allt och vågar ta i för kung och fosterland – och lyckas för det mesta.
Till sist måste en guldstjärna delas ut för den fyndiga skivtiteln.
En väl avvägd blandning av melodiös death metal i göteborgsstil och metalcore toppat med attityd och energi samt keyboardeffekter på de rätta ställena är grejen för Eyes Wide Open från Karlstad. En bra grej om ni frågar mig!
Erik Engstrand (sång), Kristofer Strandberg (gitarr), Jesper Lindgren (bas) och Lucas Freise (trummor) kan konsten att klösa och smeka om vart annat. Ena stunden får lyssnaren en smocka mitt i plytet för att strax därefter smekas på kinden; nog är det uppfriskande med variation?
World On Fire är ett föredömligt kort och koncist intro, som med sin ”stegrande” stämning är lätt att tänka sig som ett framtida konsertintro.
Devastation är inte den inledningssmocka jag väntat mig, för även om den har rejält med attityd knockar den mig inte riktigt. Nej istället är det efterföljande Fallout som griper tag i mig (och mina öron) och inte ger någon pardon; hårt och mjukt blandas i bästa In Flames-stil. Därmed är den mest uppenbara bandinfluensen nämnd och kan (nästan) lämnas därhän.
Lugna verser som stegras när refrängen närmar sig och… Pang! Burn ’Em är ett skolexempel på modern metal av högsta klass som känns helt given i livesetet.
End Of Days och Eraser är en låtduo som sannerligen inte går av för hackor; melodiös death metal at it’s finest. Att skriva musik av den här klassen är inte vardagsmat. I synnerhet den sistnämnda är vassare än vassast.
”Ansvaret” som titellåt axlas berömvärt av Through Life And Death. Tänk en blandning av de bästa delarna från skivans starkaste låtar, som till exempel Burn ’Em och Eraser. Trots det når den på något sätt inte riktigt ända fram, vilket säger en hel del om skivans styrka.
När det ska ”tunggungas” i modern metal är det lätt att det blir för mycket av samma sak och att allt flyter ihop och Brother drar en aning åt det hållet.
Wildfire har ett snabbt riffande i versen och det receptet bryter av mot de flesta av bandets låtbyggen och att både refräng och gitarrsolo sitter som en keps gör förstås inte saken sämre. Klar kandidat till skivans topp tre!
Det gästspelas av Richard Sjunnesson och Jonathan Thorpenberg i Echoes och här har vi att göra med skivans mest old school melodiös death metal-ljudande skapelse. Med andra ord den typiska blandningen av aggressiv sång och mjukare dito toppat med gitarrslingor som växlar mellan att kötta på och att stryka medhårs.
Where Death Meets Paradise är det närmaste en ballad som det går att komma i genren och den funkar finfint. Det lyckade slutresultatet beror på en fin kontrast mellan lugna verser och en mer fartfylld refräng som klistrar sig fast i hörselgångarna. Och än en gång bjuds det också på välsmakande sologitarrspel.
Bridge To The Future är ett akustiskt outro i stil med vad som kan höras i bakgrunden medan eftertexten till en film rullar. Mycket passande! Men den hade gärna fått vara längre…
Jag säger som jag brukar säga; för de som tycker om In Flames och kanske framför allt A Sense Of Purpose och I, The Mask är EWO obligatorisk lyssning. Det är egentligen allt som behöver sägas.
Men okej då, jag följer upp ovanstående konstaterande med att berätta att efter betygstrean för 2014 års skivdebut Aftermath har det handlat om betygsfyror för de tre följande skivorna.
Modern metal lever och frodas i de värmländska skogarna.
Magnus Bergström
p.s. Så här skrev nyaskivor.se om de tre föregående EWO-skivorna:
Liksom Udo Dirkschneider och övriga bandmedlemmar i U.D.O. spiller jag inget krut på en lugn inledning, som i detta recensionsfall skulle vara en historik av något slag. Nej, det är helt överflödigt för du som läser dessa rader vet förstås redan vad det handlar om.
Med andra ord går jag raskt vidare med det viktigaste; hur Game Over låter.
Fear Detector inleder och när vi snackar U.D.O. ska inledningslåten ha rejält med klös och en sjung-med-för-allt-vad-du-är-värd-refräng. Båda punkterna prickas av enligt regelboken och det känns tryggt. Men det är ändå inte den starkaste öppningslåten bandet fått till; konkurrensen är i det fallet rakbladsvass.
Prophecy har en skön refräng som fastnar i huvudet och inte vill ge sig av. Bra det för låten har det finfina patenterade U.D.O.-gunget som för tankarna till Faceless World (1990).
Metal Never Dies håller hög U.D.O.-klass speciellt den allsångsinbjudande refrängen. Det är för övrigt (nästan bara) herr Dirkschneider & co som kommer undan med en sådan klichélåttitel.
Kids And Guns är den låt på skivan som rockar mest och vissa har liknat den vid AC/DC och okej, det finns spår åt det hållet men i grund och botten är det en heavy metal-låt, varken mer eller mindre. Låttexten är ett inlägg om dagens hårda klimat med ungdomar som har tillgång till vapen och tyvärr inte drar sig för att använda dessa.
Like A Beast är en godisbit för de av oss som är svaga för gitarrer som slingrar sig om varandra i ljuv förening; lyssna bara halvvägs in i låten. Öronorgasm!
Don’t Wanna Say Goodbye är en ljuv pianoballad som Udo fixar galant med sin raspiga röst som ger den här typen av låtar trovärdighet; det låter som att han har varit med ett tag och har något att säga.
Unbroken är liksom Prophecy en rejäl passning till Faceless World, både vad gäller låtuppbyggnad och refräng. Gitarrsolot är skivans bästa!
Den textmässiga balansgången mellan allvarliga ämnen som i Kids And Guns och givna partyhöjdare som Metal Never Dies är inte det lättaste att få till på ett trovärdigt sätt. U.D.O. fixar ändå det eftersom undertecknad är övertygad om att det är lättare att få lyssnarna att ta till sig allvarliga ämnen om de blandas med enklare sådana och att inte matas med pekpinnar om och om igen.
Men alltså; 16 låtar är verkligen några för mycket. Nog för att det är trevligt att få valuta för slantarna men svenskt lagom är bäst. Snarlika låttrion Thunder Road, Speed Seeker och Metal Damnation hade med fördel kunnat gallrats bort för de tillför inget.
Game Over överraskar inte det minsta och det är jag glad för, eftersom U.D.O. ska låta U.D.O. och 2021 års bandupplaga gör det – och det med besked.
Magnus Bergström
Fotnot: Skivtiteln har orsakat mer än ett höjt ögonbryn världen över, men enligt Udo handlar det om världens tillstånd. Det vill säga att vi människor och planeten vi bor på har hamnat i ett Game Over-läge. Någon pensionering från musiken kommer inte på tal.
Johanna Platow Andersson (sång) och Nicke Andersson Platow (trummor) presenterar stolt Lucifers fjärde skiva.
Föga överraskande är det classic rock som gäller, ofta med en textmässig twist av det ockulta slaget. Sistnämnda är ett givet inslag i Johannas låttexter och det passar fint till rösten som liksom svävar fram för att emellanåt visa prov på en vilja att inte vilja infoga sig i låtmelodin. Det gör sången snäll och kaxig på samma gång vilket skapar dynamik.
Classic rock var det ja. Att lista alla influenser som kokats ihop till den mustiga musikgryta som är Lucifer skulle ta upp hela recensionsutrymmet. Jag skojar inte!
Men okej, tänk 70-talsrock/hårdrock som bas, krydda med aningens 60-tal och en liten gnutta modernare tongångar och toppa med klassisk heavy metal.
Lucifer IV låter riktigt bra utan att bli klinisk. Alla instrument och sången delar på utrymmet i kamratlig anda och det är en ren njutning att lyssna i hörlurar eller på högsta stereovolym. Livekänsla förstärkt med studioteknikens fördelar.
Lucifer formligen basunerar ut att allt som gäller bandet är genomtänkt; musik, låtordning på skivorna och skivornas omslagslayout, musikvideos, merchandise och så vidare. Bara det att skivan släpptes Halloween-helgen säger allt.
Archangel Of Death agerar ”halvsnabb” (hård)rocksöppningslåt med det ettriga gitarrsolot som pricken över i.
Wild Hearses tar sin början i light doom-stil men drygt halvvägs tar låten fart när ett gitarrsolo tar vid följt av ett mer drömlikt parti och mina tankar går till Black Sabbath. Helt klart en låt som växer för varje lyssning och en stark kandidat till ”bäst på skivan”.
Crucifix (I Burn For You) har en närmast poppig refräng och det är lätt att förstå att den agerat singel med tillhörande läcker video. Men nog är refrängen i tjatigaste laget?
Bring Me His Head har ett skönt (hård)rockigt driv och fastar i mitt huvud efter bara en enda lyssning. En personlig favorit!
The Funeral Pyre är en kort och lugn akustisk ”paus” och förstärker den cineastiska känsla som jag alltid får när jag lyssnar på Lucifer. Men låten är för kort!
Louise är lite väl släpig och enahanda och i mina öron är det bandets akilleshäl; de är som vassast när de har lite mer drag under galoscherna.
Nightmare går i samma stil som Louise men lyfts till högre höjder tack vare en extra inspirerad sånginsats av Johanna.
Avslutningsvis vill jag komma med ett lyssningstips:
Förutom på en konsertscen nära dig gör sig Lucifer bäst när musiken avnjuts med låttexterna i högsta hugg – för att på riktigt komma in i deras värld.
Nu återstår det bara att allt ska återgå till det normala, det vill säga Lucifer live.
Till att börja med är det bara att erkänna; jag har mina låt- och skivfavoriter med Dream Theater och de är svåra att rubba på. Det är sedan gammalt.
Men undrens tid är inte förbi. Jag menar att nu släpper DT en skiva som får mig att rubba på de gamla invanda lyssningsmönstren.
För i ganska exakt 70 minuter tar A View From The Top Of The World kommando över mig och det är bara att släppa allt annat och ge sig hän.
De sju låtarna känns egentligen som en låt med olika kapitel som alla är lika viktiga för helheten. Det är mäktigt och vackert och… Bäst!
Skivsläppet har föregåtts av singlarna The Alien (ett klokt val som första smakprov) och Invisible Monster. De lovade gott redan då och har växt ännu mer med tiden.
Men de får faktiskt finna sig i att hamna i bakvattnet när starka Answering The Call och Sleeping Giant slingrar sig in i hörselgångarna.
För att inte tala om när det avslutande titelspåret tackar för att manegen är så stiligt krattad och bjuder oss med på en innehållsrik musikresa i 20 minuter. Det lugna partiet halvvägs in i A View From The Top Of The World är så vackert; James sjunger så skört som bara han kan och John Petrucci låter gitarren gråta.
Produktionen är så nära perfekt som det går att komma, utan att för den skull vara kliniskt perfekt. Det låter kraftfullt och alla bandmedlemmar hörs tydligt.
Mike Mangini briljerar; trummorna ligger helt rätt i mixen och det är bara att flyta med i hans sköna rytmer. Och banne mig om inte John Myungs sköna basspel välförtjänt får ta mer plats den här gången (han känns emellanåt lite ”bortknuffad” på skivorna).
Det smakfulla pianospelet av Jordan Rudess i Awaken The Master förtjänar också ett omnämnande. Istället för att gå all in kör han på en mer återhållsam stil vilket kontrasterar fint mot Johns gitarriffande.
Möjligtvis går det att anmärka på att det inte direkt dräller av refränger att sjunga med i. Men då letar jag verkligen efter fel med detektivögon och hallå? Vi snackar DT och det är bara sporadiskt som de fixat sådana. Och vem fixar egentligen att försöka sig på att hålla jämna steg med James LaBrie?
Nej, istället är det som vanligt gott om melodier att nynna med i och spela valfritt luftinstrument till.
Det är många år sedan ny musik från DT jämfördes med andra artisters skivsläpp. De har roffat åt sig en egen gren på det progressiva metalträdet. Men tillåt mig ändå att göra en enda jämförelse. För till skillnad från många andra rutinerade rävar (hej Yes!) så har DT den goda smaken att backa upp undersköna melodier med tyngd.
Faktum är att jag redan nu glädjer mig åt att placera A View From The Top Of The World överst på årsbästalistan. För hur ska detta kunna överträffas?
Release 22 oktober
