nyaskivor.se

Louise Hoffsten ”Looking for Mr. God” (Metronome/Warner)

”Jag har spelat in en jättestark ny skiva och har precis inlett ett samarbete med Warner Music och det känns fantastiskt kul, de har ett fantastiskt team. Jag känner mig väldigt peppad för framtiden”.

Så sa Louise Hoffsten på sin websida inför släppet av sin nya skiva i januari 2012!

Albumet är producerat av Stefan Örn och mixat av Niklas Flyckt, Ronnie Lahti & Stefan Örn. På albumet “Looking for Mr. God” medverkar förutom Louise Hoffsten på sång och munspel, även Mikael Nilsson (trummor & slagverk), Johan Glössner (bas, gitarr & akustisk gitarr), Stefan Örn (gitarr), Oskar Appelqvist (piano, orgel) m.fl.

Efter några lågmälda skivor med personliga texter på svenska (”Så speciell”, 2007, samt ”På andra sidan Vättern”, 2009) så är Louise Hoffsten äntligen tillbaka i den engelskspråkiga rock- och bluestraditionen.  Detta är även det första albumet på engelska sedan 2005 års ”From Linköping to Memphis”

Nu känner vi, i viss mån, åter igen den gamla (!) Louise, och även om hennes röstregister, pga sjukdom och annat, inte längre är riktigt som i fornstora dagar, räcker det ändå ganska så långt!

Men detta är definitivt ingen bluesskiva, om någon nu hade trott detta? Det mesta på skivan är någon form av snygg radioanpassad, lågmäld rock- och popmusik, ibland försedd med vissa element och strukturer från bluesens värld, men oftast inte!   

Bästa låtar på albumet är ”I’ll get by” som är en radiovänlig blues-country-rocklåt, ”Walk with the rhytm” som är en suggestiv bluesrockballad, ”Looking for Mr God” som är en härlig gungande blueslåt av gammalt Louise Hoffsten stuk (tyvärr skivans enda riktiga blueslåt)!

Men bakom dessa tre magnifika spår så stagnerar det hela lite, det är inte dåligt, men det känns många gånger lite väl slätstruket och lugnt och det hade verkligen inte skadat med lite mer distinkt trynorgelackompanjemang emellanåt (det förekommer förvisso, men tyvärr inte i tillräcklig hög grad)!

Men det finns dock några fler alster som kan vara värda att nämna i sammanhanget, till exempel ”Tough love” som är en radiorocklåt i visst upptempo, samt den avslutande ”I fall down” som en känslig, lågmäld och finstämd pärla med i huvudsak akustiska gitarrer och munspel, samt ljuv stämsång.

Denna skiva är trots allt ett stort fall framåt om man har längtat efter den gamla bluesrockiga Louise Hoffsten, men det hela ligger ju på en betydligt lugnare och mer sansad nivå nuförtiden! Produkten är tyvärr lite väl bredbent i produktionen och skivan känns ibland lite av en kompromiss! Men en engelsksjungande Louise Hoffsten, som åter spanar lite åt rock- och bluesterritoriet, känns mer tilltalande än den Louise som har levererats via de föregående svenskspråkiga albumen!

Nya albumet känns trots allt hyfsat och är väl helt okej, och det blir också ett helt godkänt betyg! Men en mer rak och tuffare attityd, samt lite mer jävlar anamma i själva musiken, hade verkligen inte varit fel! Men det kommer förhoppningsvis mer musik och mer blues från Louise längre fram, så vi får väl hoppas vidare på detta!

Jag vet inte om Louise Hoffsten någonsin hittade fram till Mr God, men skivköparna bör hon ju hitta fram till i alla fall (åtminstone de få som ännu finns kvar)!

Roger Skoog

OZ “Burning Leather” (AFM/Sound Pollution)

Finska Oz visar på “Burning Leather” att dom kan spela helt okej heavy metal med låtar som öppningslåten “Dominator”, klassikerna “Fire in the Brain”, “Turn the Cross Upside Down” , “Third Warning“, den snabba och svängiga “Total Metal”. Dessa är låtar som jag tycker får godkänt och är lite mer intressanta. Dock håller sig inte dessa nyinspelningar av de gamla klassikerna inte riktigt i jämförelse med originalversionerna. 

Riffen är okej, sången är bra och skivans helhet är helt enkelt okej. Även om det låter ganska bra så är detta ingen skiva som jag skulle slänga på grammofonen och lyssna på allt för ofta och det låter helt klart bäst vid första lyssningen. Det är inte lika hårt som på plattan “Fire in the Brain” (1983) och inte lika ondskefullt som på “Turn the Cross Upside Down” (EP 1985). Anledningen till det är väl att Oz börjar bli gamla och har tappat känslan av skapa rak, hård och tuff heavy metal. Men jag ger i alla fall Oz godkänt, bättre än mycket annat nu för tiden.

Erik Kristhammar

Uriah Heep ”Live in Armenia” (Frontiers/Cosmos)

Att fira sin 40-årsdag som band i Armenien kan det tyda på att man har sagt upp
all eventuell uppvakning. Det fodrar till att börja med att man snurrar på
jordgloben för att över huvud taget hitta landet i fråga. Sedan drar man sig
till minnes att Armenien brukar figurera i det vämjeliga fenomenet European Song
Contest och då först klarnar bilden något tyvärr.

Det armeniska folket behöver förmodligen en rejäl dos av melodisk rock och det
är precis det de får. Den världsomspännande turnén landade i Armenien 2009 och
med Marshall-stack och övrig utrustning uppställt, så blir bilden egentligen
inte mycket annorlunda här än hemma på Mammas gata i London UK.

Nåväl, som sig bör i sådana här sammanhang brukar band i den här
storleksordningen inleda med något från den senare delen av karriären. Så även
nu och de tre första spåren från ”Wake The Sleeper” (2008) drar igång
föreställningen i för enkelhetens skull kronologisk ordning. Guldäggen ruvas det
på intill den stora finalen, frånsett då några spridda aptitretare under resans
gång. ’Stealin” är ett sådant exempel som kommer hårt och tidigt. 

Med energi som inte ens många yngre band mäktar med omfamnas publikhavet med en
rejäl björnkram. Orgeln hypnotiserar, gitarren bedövar och sångaren Bernie Shaw
tar musten ur de utvalda med sin kraftfulla stämma. Ett tvärsnitt av bandets
repertoar under fyra decennier presenteras till folkets jubel.    

Någon kan tycka att Uriah Heep begravdes i och med att Ken Hensley (sång- och
textskrivare, virtuos på hammondorgel) övergav bandet när stjärnglansen avtog
1980, men på något vis har de överlevt sig själva. Jag grubblar däremot på om
åskådarna i Armenien är bevandrade i den från början fiktiva och ödmjuka Charles
Dickens-karaktären Uriah Heep eller om det är av mindre betydelse vilket band
som än hade kommit. 

Den grandiosa finalen inleds med ’July Morning’ som känns alldeles för kort med
sina futtiga tio minuter. Liveversionen av ’Easy Livin” är däremot utsträckt
och helt korrekt återgiven. Slutakten fullbordas med ’Sunrise’ och ’Lady In
Black’ till vilket den hänryckta skaran åskådare ger sitt samtycke. Två
’blueprintade’ melodier som cementerade bandets rykte redan 1972. Här är de
följdriktigt återgivna med glöd och känsla. ’Lady In Black’ framförs, till allas
glädje, inbakad med en rejäl portion allsång.    

Sångarens förfrågan om publiken ville höra något speciellt besvarades inte alls
varvid sånglistan helt lämnades till bandets eget omdöme. Vi får trots det tro,
på det hela taget, att vardagen i Armenien ter sig mycket ljusare efter den här
upplevelsen.

Thomas Claesson

Lana Del Rey ”Born To Die” (Polydor/Universal)

Jag upptäckte Lana Del Rey sent förra året med singeln ”Video Games” och blev smått överrumplad. Det är en sådan där sång som man närmast hypnotiserad kan lyssna på en hel dag utan att tröttna. För mig är denna låt det den stora musikaliska behållningen från år 2011 även om det kom i sluttampen. Är man oerhört svag för den typen av svärtad melankoli, som är detta alsters signum, så är man. Det låter mer tidlöst och äldre än vad det är, vilket inger en suggestiv känsla.

Lana Del Rey har redan blivit ganska omdiskuterad och framhållen av vissa som den nya stora stjärnan och av andra som någon form av hype. Det återstår att se hur det hela kommer att utkristallisera sig så småningom, men jag sväljer det här med hull och hår i nuläget. De flesta är i alla fall ense om att Lana Del Rey låter som en slags mörkare Nancy Sinatra för 2010-talet. Debutalbumet Born To Die är som helhet inte lika starkt som singeln ”Video Games”,  men flera av låtarna känns ändå som smärre klassiker. Förutom förstasingeln kan här nämnas: titellåten ”Born To Die”, ”Blue Jeans” och ”National Anthem”.

Henric Ahlgren

First Aid Kit ”The Lion’s Roar” (Wichita/Border)

Systrarna Söderbergs musik har uppmärksammats stort i England och USA, kanske främst av andra musiker som till exempel Jack White och Conar Oberst. Kanske för att musiken låter så tidlöst rotad i den amerikanska country- och folkmusiken, men ändå förs fram med en otrolig fräschhet och ungdomlig känsla.

Naturligtvis hänger det mesta på Klara och Johannas röster som samverkar och bär varandra fram med en unik kraft som man inte hör så ofta i dagens populärmusik. Allra bäst hör du detta på det inledande titelspåret The Lion’s Roar och på Emmylou, som måste vara en av årets bästa låtar alla kategorier med sin urstarka melodi som bara växer och växer. Sen blir det inte sämre av att låten ger goda tips att man som ung musikälskare ska kolla in nämnda Emmylou Harris och Gram Parsons.

Det finns massor av ytterligare musikgodis att glädjas åt på The Lion’s Roar. New Years Eve inleds med Klaras soloröst och ett cittraliknande komp. En sång som sakta växer sig starkare.

King Of The World inramas av mäktigt mexicanablås och i Dance To Another Tune surfar systrarnas gnistrande klara röster majestätiskt fram i Mike Mogis lysande produktion.

Bland dagens blogghajpar och twitterstorm stävar Firts Aid Kit fram med både traditon och klass i musikbagaget. Det ska bli ofantligt kul att följa med på deras musikresa i framtiden.

Bengt Berglind

Van Halen ”A Different Kind of Truth” (Interscope/Universal)

Man trodde ju aldrig att David Lee Roth skulle sjunga in ett till album med Van Halen efter sisådär 30 år sedan förra plattan 1984 (1984). Men där ser man. Perioden med Sammy Hagar som sångare i gruppen gav oss några mästerliga aor-plattor, men de saknade i grund och botten den där extra rock’n’roll-magin som spjuvern David Lee Roth bidrog till. För oss som växte upp med Van Halen i början av 80-talet är förstås eran med Lee Roth den mest legendariska och omhuldas som extra speciell.

Därför kan jag mycket glädjande meddela att A Different Kind of Truth med David Lee Roth åter i uppsättningen håller måttet. Den enormt stilbildande gitarrhjälten Eddie Van Halens gitarrspel glimrar i klass med hans heydays och har ett förvånansvärt rått och energistint sound som fattades på Hagar-plattorna. Riktigt härligt och upplyftande att höra! Och den pratsjungande rockentertainern David Lee Roth låter som bara David Lee Roth kan låta. Som helhet har plattan en ljudbild/låtlista som är som en korsning av de tidigare albumen Fair Warning (1981) och 1984. Smått ruffigt, men ändå snyggt slickt med melodier som växer.

Ett smolk i bägaren är att den gamle klippan till basist Michael Anthony kickats i favör för Eddies son Wolfgang, vilket innebär att vi inte får höra Anthonys karakteristiska körsång som ju faktiskt ändå var ett av gruppens musikaliska signaturer förr. Men det är smällar man får ta. (Blod är ju, som bekant, tjockare än vatten.) De flesta av låtarna sägs vara gammalt överblivet material, demolåtar och liknande från forna dagar. Skåpmat kan man tycka, men lite av ett snilledrag, anser jag. För det låter som klassiska Van Halen på ett slags uppdaterat vis, om ni förstår. När Van Halen svänger som bäst finns det bara ett annat hårt rockande ikoniskt band som spelar i samma tunga liga: Ac/Dc.

Lyssna på: She’s The Woman”, ”You And Your Blues”, “China Town”

Henric Ahlgren

Kells ”Anachromie” (Season of Mist/Sound Pollution)

Uppenbarligen håller jag på att utveckla en närmast sjuklig böjelse för sångerskor med den vokala ekvivalenten till ett rivjärn mot mina ädlare delar, och vid sidan av Sabina Classen och Angela Gossow står nu Virginie Goncalves. Skillnaden gentemot de förstnämnda är att Virgine växlar mellan ren sång och growl, men det tänker jag inte hålla mot henne eftersom Kells har åstadkommit ett mycket lyssningsvärt album. Virginie har en lite skrikigare röst och av de ovan nämnda ligger hon närmare Sabina än Angela.

Musik som är alltför genreöverskridande tillhör inte bassortimentet i mitt musikaliska liv, så modern metal som pendlar alltför drastiskt mellan ljuvt och aggressivt kan ha svårt att tilltala mig. Kells, med rötterna i goth metal, lyckas dock utmärkt med att hitta den där balansen som är så svår, och de lugnare partierna accentuerar de tyngre och aggressivare och laddar dem med än mer tyngd och aggressivitet. Aggressionen tar heller aldrig överhanden från riffen och svänget, vilket är nog så viktigt. Ljudbilden blir aldrig överlastad, kanske för att ingen keyboardist återfinns bland de fyra medlemmarna. Däremot tycker jag ljudet är onödigt basigt, och jag fick vrida upp diskanten en del för att lätta upp det.

Något som kanske ligger Kells i fatet är att sången är på franska. Det gör naturligtvis att de sticker ut än mer ur mängden, men samtidigt kanske det skrämmer en del potentiella fans. Jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Personligen förhöjer det njutningen för mig.

Låtmässigt är det svårt att välja ut några favoriter eftersom alla låtar står sig bra. Se taire och Emmurés tillhör dock dem som står ut lite extra. Den förstnämnda återfinns även i en engelskspråkig version (Furytale), vilket även gäller för L’heure que le temps va figer som på engelska fått titeln On my fate.

Det här är en platta som är bra nu och som dessutom har potential att växa ytterligare eftersom jag upptäcker nya saker vid varje genomlyssning. Trés bien, mes amis!

Jonas Andersson

Chris Isaak ”Beyond The Sun” (Wicked Game Records/Warner)

Egentligen är detta ett dödsdömt projekt på pappret. För vem behöver ännu ett album med dammiga coverversioner från Hedenhöstiden av Presley, Jerry Lee, Johnny C och Roy O?

Förmodligen ingen, om det inte vore för Chris Isaak. Han är uppväxt med denna musik i modersmjölken och utöver detta har Chris rösten som passar föredömligt i sammanhanget. Den ligger nära Presleys utan att han imiterar, vilket hörs bäst  i Tryin’ To Get To You och Blue Hawaiihiten Can’t Help Fallin’ In Love With You.

Albumet är alltså en hyllning till den musik som föddes i den klassiska Sunstudion i Memphis. Beyond The Sun lär också vara inspelat på denna plats, med Chris eget band som spelar med en sparsmakad femtiotalsfeeling som bidrar till att det hela fungerar så utmärkt. Ett album som är gjort med stil och massor av hjärta. Odödliga hits som Ring Of Fire, Great Balls Of Fire, It’s Now Or Never och I Forget To Remember To Forget You rullar förbi med Chris Isaaks röst i fokus. Det finns också en deluxutgåva med ytterligare elva spår i samma anda.

Rekommenderas varmt som soundtrack i ’var mans amerikanare’ norr om Forshaga kommande vår och sommar.

Bengt Berglind

John Martyn ”Heaven And Earth” (Hole In The Rain/Playground)

”Johnny Boy Would  Love  This – Tribute  To John Martyn” (Playground)

Följande lilla anekdot utspelar sig  på en pub i London efter en lysande konsert med John Martyn, som nu hänger vid bardisken och på sitt kvinnliga sällskap, lätt whiskeydimmig. Svenska unga fans får för sig att tala om för mr. Martyn att hans sånger och giget var fantastiskt. Mr Martyn  svarar  -“Jag skriver inte sånger, jag komponerar poesi, – f – k off! “. Vilket de gjorde. En sund senare kommer en ännu dimmigare Mr. Martyn fram till den lilla svenska fanklubben, och väser med ett snett leende och en promillefull andedräkt,” Min kvinna tror att jag ber om ursäkt, men det skulle aldrig falla mig in, men en pint skulle sitta fint!”. John fick sin pint och vi fortsatte att lyssna på och älska denne skotske Tjalle Tvärvigg i många år framåt.

Hans senaste album Heaven And Earth bygger på nio inspelningar inspelade under åtta år. John Martyn lämnade jordelivet 2009, märkt av sjukdom och svår alkoholism.

När han var som bäst på album som Solid Air, Glourius Fool och Bless The Weather var han en lysande avig gitarrist och låtskrivare, med  en karaktäristisk röst som blev hans starka varumärke.

Hans sista album bär spår av denna storhet, när han åter omger sig av lysande musiker som tillsammans med honom utforskar ett rock-, funk- och jazzinfluerat musiklandskap på bästa sätt. Som en engelsk kollega till Dr.John.

Tribut-dubbelalbumet Johnny Would Love This är en mer rentvättad historia med trettio versioner av Johns låtar. Beck, Robert Smith, Lisa Hannigan och Snow Patrol är några som försöker tolka hans musik. Borta är nu skörheten, känslan och tyngden. Den som bara John kan förmedla med sin röst och gitarr. John Martyns musik  är bäst med John Martyn. Ingen tvekan.

Bengt Berglind