nyaskivor.se

Uriah Heep ”Live in Armenia” (Frontiers/Cosmos)

Att fira sin 40-årsdag som band i Armenien kan det tyda på att man har sagt upp
all eventuell uppvakning. Det fodrar till att börja med att man snurrar på
jordgloben för att över huvud taget hitta landet i fråga. Sedan drar man sig
till minnes att Armenien brukar figurera i det vämjeliga fenomenet European Song
Contest och då först klarnar bilden något tyvärr.

Det armeniska folket behöver förmodligen en rejäl dos av melodisk rock och det
är precis det de får. Den världsomspännande turnén landade i Armenien 2009 och
med Marshall-stack och övrig utrustning uppställt, så blir bilden egentligen
inte mycket annorlunda här än hemma på Mammas gata i London UK.

Nåväl, som sig bör i sådana här sammanhang brukar band i den här
storleksordningen inleda med något från den senare delen av karriären. Så även
nu och de tre första spåren från ”Wake The Sleeper” (2008) drar igång
föreställningen i för enkelhetens skull kronologisk ordning. Guldäggen ruvas det
på intill den stora finalen, frånsett då några spridda aptitretare under resans
gång. ’Stealin” är ett sådant exempel som kommer hårt och tidigt. 

Med energi som inte ens många yngre band mäktar med omfamnas publikhavet med en
rejäl björnkram. Orgeln hypnotiserar, gitarren bedövar och sångaren Bernie Shaw
tar musten ur de utvalda med sin kraftfulla stämma. Ett tvärsnitt av bandets
repertoar under fyra decennier presenteras till folkets jubel.    

Någon kan tycka att Uriah Heep begravdes i och med att Ken Hensley (sång- och
textskrivare, virtuos på hammondorgel) övergav bandet när stjärnglansen avtog
1980, men på något vis har de överlevt sig själva. Jag grubblar däremot på om
åskådarna i Armenien är bevandrade i den från början fiktiva och ödmjuka Charles
Dickens-karaktären Uriah Heep eller om det är av mindre betydelse vilket band
som än hade kommit. 

Den grandiosa finalen inleds med ’July Morning’ som känns alldeles för kort med
sina futtiga tio minuter. Liveversionen av ’Easy Livin” är däremot utsträckt
och helt korrekt återgiven. Slutakten fullbordas med ’Sunrise’ och ’Lady In
Black’ till vilket den hänryckta skaran åskådare ger sitt samtycke. Två
’blueprintade’ melodier som cementerade bandets rykte redan 1972. Här är de
följdriktigt återgivna med glöd och känsla. ’Lady In Black’ framförs, till allas
glädje, inbakad med en rejäl portion allsång.    

Sångarens förfrågan om publiken ville höra något speciellt besvarades inte alls
varvid sånglistan helt lämnades till bandets eget omdöme. Vi får trots det tro,
på det hela taget, att vardagen i Armenien ter sig mycket ljusare efter den här
upplevelsen.

Thomas Claesson