nyaskivor.se

Memfis ”Vertigo” (memfisband.com)

Tänka sig att något så ”elakt” kan komma från de värmländska skogarna…

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Memfis, med rötterna i Kristinehamn, släppt Vertigo som spelades in redan 2008 i Bohus Sound Studios med kompetente Fredrik Reinedahl (född i Kristinehamn!) vid rodret. Med andra ord: det handlar om en efterlängtad uppföljare till kritikerrosade The Wind-Up (2006).När nu Opeth har grävt ner sig ordentligt i 70-talsmyllan och Burst lagt ner verksamheten så har Memfis en viktig roll att spela. Hoppas bara att metalpubliken inser det…Tänk dig en mix av ovan nämnda band och Mastodon kryddat med egna infall = Memfis välljudande variant av progressiv dödsmetal.

Av de tolv låtarna på Vertigo känns inledande trippeln Serpent, Vertigo och Enigma starkast. Men jag måste påpeka att ALLA låtar är mycket bra. Dock har jag en invändning och det är att flera av låtarna är i kortaste laget, eftersom den här typen av musik passar i episkt format.En smaskig detalj på Vertigo är hur growl- (i bästa Mikael Åkerfeldt-stil), skrik- och rensång blandas på ett sätt som – enligt undertecknad – inget annat band lyckats lika bra med tidigare.Som icke musiker (hmmm, vid närmare eftertanke kan jag spela blockflöjt) känns det glädjande att kunna konstatera att musiker utöver det vanliga kan skriva låtar som tilltalar ”en vanlig svenne”. Jag vill bara ha mer och mer av ”musikdrogen” Memfis och deras bidrag till hårdrockens historia. Det tål att skrivas om och om igen: killarna har talang utöver det vanliga och är värda massor av uppmärksamhet. Se till att de får det!

Magnus Bergström

Fotnot: Vertigo finns att köpa för nedladdning på exempelvis www.memfisband.com och cdbaby.com.

Freedom Call ”Land Of The Crimson Dawn” (Steamhammer/Playground)

  Release: 27 februari

Förenklat kan Freedom Call beskrivas som en metalbroder till Hammerfall och Helloween. Men även de mest likartade bröder har något som skiljer sig från de andra, och i det här fallet är det att Freedom Call till 99% sysslar med klämkäcka/medryckande refränger (till skillnad från bröderna som breddat repertoarerna en aning).

Power metal med hantverk av yppersta klass och glädje i fokus (refrängerna säger allt) är andra passande beskrivningar av dessa veteraner.

På Land Of The Crimson Dawn är Age Of The Phoenix först ut och den sätter sannerligen ribban högt – i mina öron är den i den absoluta toppen i bandets låtdiskografi. Keltiska tongångar i de tunggungande Crimson Dawn och Killer Gear är också något som tilltalar mina öron.

Mindre uppkyftande är rent ut sagt fjantiga Rockin´ Radio (titeln säger allt) och Sun In The Dark (Helloween-klon).
Bitvis känns det som att betyget skulle kunna hamna runt 4,5 men det finns också stunder då bandets grundrecept upprepas in absurdum och 2-2,5 känns mer rätt = 3,5 är en gyllene medelväg. Bandets trogna fans lär hur som helst tycka att Land Of The Crimson Dawn är så nära en fullträff som det går att komma.

Deprimerad? Doktor Hårdrock rekommenderar en rejäl dos Freedom Call istället för pillerknaprande. Personligen skulle jag också vilja lägga till att för den som tycker att Rhapsody Of Fire är för pompösa så kan Freedom Call vara ett alternativ.

Magnus Bergström

Laleh ”Sjung” (Metronome/Warner)

Laleh har nu släppt sitt fjärde album sedan debuten med ”Laleh” 2005, och den nya skivan har fått titeln ”Sjung”! De två andra albumen är ”Prinsessor” från 2006 och ”Me and Simon” från 2009! Laleh Pourkarim och skivbolaget har givetvis, liksom de flesta andra från succéprogrammet ”Så mycket bättre”, utnyttjat den upptriggade populariteten hos samtliga medverkande artister och släppt en skiva i kölvattnet av TV-programmet (och samlingsskiva) från nyss nämnda produktion!

Med låtar som ”Live tomorrow”, ”Invisible (My song)”, ”Simon says” och ”Bjurö klubb” i bagaget sedan debuten 2005, i kombination med den strålande musikaliska insatsen i ”Så mycket bättre” hösten 2011, så var ju förväntningarna stora på Laleh och hennes nya album! Ett album som innehåller de elva spåren: ”Elephant – Some die young – Who started it – Interlude – Samuel – Better life – What you want – In the comet – Vårens stora dag – Du följer med mig – Sjung”.

Med nya ”Sjung” medföljer även en bonusskiva med de samtliga sex Laleh-tolkningarna från programmet ”Så mycket bättre”: ”På gatan där jag bor – Just Nu – Alla vill till himmelen – Ängeln i rummet – Here I Go Again – Fred”.

Laleh har varit producent och spelar dessutom många av instrumenten på skivan själv, men även producenten, låtskrivaren och musikern Gustaf Thörn finns med på ett hörn!

Detta album är nog faktiskt lite av en besvikelse för mig personligen, eftersom den gnistrande Laleh-magin från ”Så mycket bättre” nu har krackelerat litegrann. Jag trodde nog att detta skulle vara en magisk skapelse som skulle spraka av Lalehs djupsinnliga utomjordiska musikaliska aura! Men istället blev det till en stor del platt, lågmäld och lugn skiva! Jag gillar verkligen när Laleh måste ta i och sjunga så att rösten nästan spricker isär, det är då en reva i rumstiden fläks upp och magin från ett parallellt musikuniversum väller fram genom Lalehs sånginsats! Detta händer inte så ofta på detta album, även om det ändå trots allt förekommer ibland!

Mina favoriter är ju därför de låtar som har lite upptempo, liv och rörelse inneboende i sitt innersta väsen! Därför lyfter jag fram skapelser som ”Some die young”, ”What you want”, ”Vårens stora dag” och ”Du följer med mig”, men även i viss mån ”Elephant” och ”Samuel”, som mina favoriter på skivan!

På bonus-cd:n så är det ju de magnifika tolkningarna av Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”, E-Types ”Here I go again” och den Imperiet-drypande Hoola Bandoola-låten ”Fred” som är de riktiga juvelerna! Det hela blir godkänt, men det är alltför lugnt och stillsamt emellanåt! Jag gillar den Laleh som verkligen tar i, men Laleh gör vad Laleh vill göra, sedan får vi ta det som det är! Så är det bara! Det är så det fungerar! Sjung säger vi, lyssna säger Laleh!

Roger Skoog

Mustasch ”Sounds like hell, looks like heaven” (Gain/Sony)

Läser titeln på Mustasch nya platta, Sounds like hell, looks like heaven. Tänker att det finns säkert en poäng här. En kontrast mot vad vi förväntar oss.  Kikar på det vita konvolutet. En dödskalle med änglavingar.

Lyssnar på inledande Speed Metal och vill gärna dra paralleller med det klassiska svenska kultförklarade hårdrocksbandet Heavy Load. Hela skivan är en tillbakablick till 80- (90)-talets Megadeth (Cold heart mother son), Metallica (Death again) osv. Men var är låtarna? De som klistrar sig fast i minnet. Snudd på vilket 80-tals band som helst kunde ha skrivit ihop det här. Undrar också lite vart Mustasch själva tagit vägen. Nej Gyllenhammar, alla kan inte vara bäst på allt. Kanske du skulle ta in lite hjälp igen, för att få till den där pusselbiten som saknas. Så att Mustasch äntligen kan ta klivet ut till de riktigt stora arenorna.

Lars Söderberg

Vilde ”Trollstigen” (W Rec/Naxos)

Vildes motto får en direkt att dra på smilgroparna och efter att ha lyssnat igenom deras debutalbum Trollstigen så inser man att mottot enkelt sammanfattar vad det hela handlar om; smittande spelglädje och folkmusik med en rad sköna influenser från andra musikstilar. Vilde är en folkmusiktrio från Uppsala som har den till synes lite udda sättningen akustisk gitarr, klarinett och nyckelharpa. Men det är just denna sättning som bidrar till det sound som gör Trollstigen till en lysande skiva. De lyckas fånga lyssnaren och gör folkmusiken lätt att ta till sig även för den ovane folkmusiklyssnaren, samtidigt som de utmanar lyssnaren genom att tänja på gränserna för hur folkmusik ”brukar” låta.

Bandnamnet är mer än passande till denna energiskt glädjespridande trio som består av Nisse Blomster (gitarr), Erik Larsson (klarinett) och Rikard Engblom (nyckelharpa). Deras olika bakgrunder bidrar mycket till deras sound. Förenklat kan man säga att Blomster står för rock- och blueselementen, Larsson för jazzen och Engblom för folkmusiken, delvis pga den charm som bara en egenhändigt byggd nyckelharpa kan frambringa.

Stormyren, Baconschottis, Trollstigen och Moll-Ala är bara några av de självklara höjdpunkter som detta mångfacetterade album har att bjuda på, ett album där covers och traditionella låtar blandas med de egna kompositionerna Baconshottis, Trollstigen, Dynamit’n och Vals i vinternatten. På låten Skojarvalsen gästar även dragspelaren Bengan Janson.

Vildes främsta styrka är att de är en förbluffande bra liveakt, helt enkelt pga av att de inser kraften i att kunna spela dynamiskt samt att de är mycket skickliga instrumentalister med en otrolig känsla för samspel. Efter en Vildespelning är det just energin och spelglädjen som smittar av sig. Så håll ögonen på detta band och missa inte nästa gång de spelar nära dig.

Trollstigen är ett mycket starkt debutalbum från Vilde som ger en aning om hur deras utomordentliga liveframträdanden kan låta.

Rickard Engström

Janet Martin ”Passage” (Janjamz Music/Hemifrån)

Amerikanskan Janet Martin har säkert lyssnat en hel del på Suzanne Vegas ballader. Janet har en stämma som sticker ut och liknelser kan göras med Belinda Carlisle, Nina Persson (Cardigans). Nu var det några år sedan den här skivan spelades in, för lyssnar man däremot på hennes purfärska Live on Mulberry Street så märks det att rösten har mognat och har mer karaktär. Helt plötsligt låter hon lite som systrarna i gamla Heart.

På sin femte CD Passage har hon skrivit det mesta ihop med Michael Muller. Det är välarrangerad pop-rock-blues men går lite väl mycket i svårmod. Ett av undantagen är Snakebitch Under The Radar.

Börje Holmén

Nothnegal ”Decadence” (Season of Mist/Sound Pollution)

Februari 2012, 15 minusgrader! Så vad tänker du på om jag säger Maldiverna? Fel! Progressiv death metal är svaret. Jag kan ärligt säga att Nothnegal är det första bandet från Maldiverna som jag har hört, och jag gillar det skarpt. För en gångs skull kan jag instämma i promotionsnacket om att de inte bara är ett exotiskt band, utan ett band som bidrar till metalscenen. De är inte nyskapande, men lyckas ändå låta eget. Synthen i kombination med ett sound rotat både i gammal hederlig amerikansk dödsmetall och i band som Nevermore (R.I.P) tilltalar mig. Jag får vibbar av gamla, fina Nocturnus, vars synth låg på gränsen till att bli för mycket, att helt enkelt ta över och inte harmoniera med musiken, men som för det mesta lyckades med balansgången.  Nothnegal använder synthen mycket förtjänstfullt på ett liknande, men mer subtilt och nyanserat sätt. Den är ett jämställt instrument som både kompletterar och bidrar till musiken, och inte bara dyker upp lite då och då som ett atmosfäriskt inslag.

Lite intressant är att de två mest progressiva låtarna med ren sång ligger sist, och frågan är om det är en vink om vartåt det lutar. Minst lika intressant är att de funkar precis lika bra som låtarna med growlsång, och mina tankar går här till ännu mer än tidigare till Nevermore. Bästa låtarna på plattan är i mitt tycke inledande Salvation, mäktiga R.A.D.A.R. och ödesmättade Sins of our creations.

Om Maldiverna kan producera så här bra musik är det en orsak så god som någon att tänka på växthuseffekten så att den lilla önationen inte dränks av den stigande havsnivån.

Jonas Andersson

Steve Hackett ”Beyond The Shrouded Horizon” (Inside Out/EMI)

Att Steve Hackett var en av hörnstenarna som höll samman pentagrammet Genesis är
höljt bortom allt tvivel. Nu svävar han som en vördnadsfull själ mellan
stränderna vid den mytomspunna Loch Lomond och Saturnus vackert färgade ringar.
En extraordinär gränsöverskridande mångfald breder ut sig i all sin fägring.

I den allra finaste progressiva salongen, där endast den klassiska musiken är
inbjuden rör sig Hackett både världsvant och elegant. Här samsas musiker som är
intresserade och innovativa i sitt skapande tillsammans med Hackett’s glamorösa
gitarr och röst. Självklart har även klarinett, tvärflöjt, fiol och cello sin
givna plats i de utvaldas högborg.

Den akustiska framtoningen är fulländad och draperad i daggstänkt och vemodig
skönhet. Exotiska element med österländsk kryddning såsom ’Waking To Life’ och
’Two Faces Of Cairo’ varvas med lågmälda romantiska stycken som ’Til These Eyes’
och ’Looking For Fantasy’. 
 
Även om ”Beyond The Shrouded Horizon” inte är lika auktoritär och distinkt som
”Out Of The Tunnel’s Mouth” (som kom ut i ljuset 2009) så ger den med sina
visioner och sin vitalitet ett kännbart eftermäle. Den sista sången som tonar ut
är den spöklika ’Turn This Island Earth’. Den visar att den gamla sedelärande
skolans rättesnören fortfarande lever vidare och att det värdefulla arvet är i
tryggt förvar.

Thomas Claesson

Leonard Cohen ”Old Ideas” (Columbia/Sony)

Leonard Cohen är tillbaka med sin tolfte studioskiva. Kanske för konstens skull, men även för att dryga ut pensionen efter att han blev blåst av sin manager för några år sen, vilket tvingade ut den nu 77-årige kanadensaren på vägarna.
Sedan tidigare är jag mest bekant med Cohen’s tre första skivor, där sången och berättelserna verkligen ligger i centrum, och de här skivorna hjälpte mig länge att somna på kvällarna, perfekt avslappningsmusik.

Den nya skivan drar igång med ”Going home” som direkt sätter stämningen för resten av skivan. Sången är i centrum och Cohen rasslar fram låtarna om kärlek, ånger, religion och åldrande – kompad av sparsmakad percussion, stråkar, pianon, gitarrer och orglar. Och körerna, dessa vackra kvinnokörer som vackert lyfter låtarna, även om det tillslut blir lite tjatigt att de är med i varje låt.

”Darkness” är absoluta höjdpunkten på skivan med sitt coola sound. Även den långa upprepande jazziga ”Amen”, vackra och intensiva ”Anyhow” och avslutande ”Different sides” med sitt härliga sväng och orgel vs. piano-duell är andra höjdpunkter på skivan.

Det är en riktigt härlig CD att ligga på soffan och slappa till, även om andra halvan överlag är svagare. Tänka sig att 44 år efter debutskivan ”Songs of Leonard Cohen” så gör han fortfarande skivor att somna till, på ett bra sätt.

Marcus Johansson

Thåström “Beväpna dig med vingar” (Razzia/Sony)  Release 15 februari

DUBBELRECENSION + VI LOTTAR UT TVÅ STYCKEN CD!!!

Det har sagts om den svenske 1700-talsmannen Carl-Michael Bellman att om han varit engelsman eller fransman hade han tillhört de största namnen i världslitteraturen med den unika stilen i sina sånger. Om Thåström kan nog sägas något liknande, när det kommer till hans konstnärliga uttryck.

Nya plattan Beväpna dig med vingar är vemod i sin vassaste essens i kombination med ett kyligt elektroniskt soundtrack. Det är nog bara Thåström som kan göra det här så bra på svenska. ¨Gruppen Kent har försökt men når aldrig fram till den här oroväckande sugande underströmmen som Thåström hanterar med total självklarhet och äkthet.

Lyssna på: ”Beväpna dig med vingar”, ”Smaken av dig”, ”Samarkanda”.

Henric Ahlgren

Detta nya album från Thåström är inget vanligt och traditionellt rockalbum! Tänk därför omgående bort de båda alstren från 1999 och 2002 (“Det är ni som är de konstiga…” och ”Mannen som blev en gris”), och fokusera istället på att detta nya album är mer som en naturlig fortsättning på de betydligt mer lågmälda albumen från 2005 och 2009, ”Skebokvarnsv. 209” respektive ”Kärlek är för dom”!

På denna skiva så finner man en suggestiv rockkänsla som hela tiden ligger och bubblar latent precis under ytan, och därför blir helheten i musiken något annorlunda i jämförelse med vanlig traditionell svensk pop- och rockmusik! Och det som gör just detta album till ett mästerverk, är just denna sköra balans mellan dessa två element, sång och musik!

Två element från två olika dimensioner som dansar tätt tillsammans i en intim tryckare på randen till ett musikaliskt smygande svart hål! Denna bräckliga balans i kombination med Thåströms karakteristiska släpande röst skapar ju till slut nästan en helt ny musikalisk dimension!   Musiken på skivan upplevs nästan som en egen bakgrundsljudkuliss, där den bygger upp den bro som bär upp själva sången! Men vid de första genomlyssningarna så sitter man hela tiden och väntar på en ljuderuption och tempohöjning som aldrig kommer, men denna suggestiva och felkalkylerande längtan är ju också en viktig komponent som i kombination med Thåströms kraxande stämma också gör helheten näst intill perfektion!

Likt en tavla så målar Thåströms röst upp ett musikaliskt konstnärligt surrealistiskt motiv, som i sin tur ramas in av de musik- och röstkulisser som omgärdar sången, precis som en magnifik tavlas ramverk!

Albumet ”Beväpna dig med vingar” är i mitt tycke ett stort kliv mot det bättre i jämförelse med de tidigare albumen ”Skebokvarnsv. 209/Kärlek är för dom”!

Detta nya album besitter också en mer sammansatt musikalisk struktur, och det är svårt att hitta de rätta uttrycken för att kunna beskriva hur det egentligen låter! Man måste nog lyssna själv för att riktigt förstå hur hypnotiskt och magnetiskt laddat det hela blir efter några genomlyssningar! Detta musikaliska verk kan kanske beskrivas som någon konstig form av vispopspunk med ett komp av slowmotionindustrirock, försedd med en lätt suggestiv och primitiv bluespercussion, med tillika diverse hypnotiska röstkompkulisser, ackompanjerat med små, små, stänk av worldmusikkrydda i vissa passager!

Visst låter det intressant och annorlunda, eller hur?

Men man kan faktiskt hitta diverse indikationer på detta koncept i vissa låtar redan på det förra albumet, ”Kärlek är för dom”, men på detta nya album har Thåström skruvat till det hela ytterligare något varv och därmed tagit med det hela upp till en betydligt högre och mäktigare nivå!

Den tidigare släppta singeln ”Beväpna dig med vingar” är hyfsat representativ för hur hela albumet låter, trots olikheter mellan låtarna emellan så är ändå detta grundramen för det ljudspråk som präglar hela albumet, och gillar man denna låt, ja då gillar man resten också!  Mina absoluta favoriter på detta album är de båda musikaliska pärlorna, ”St Ana Katedral” och ”Nere på Maskinisten”, samt den instrumentala och lätt Das Boot-influerade låten ”Brunkebergstorg” som är otroligt bra! De två låtar som i mitt tycke är minst bra på detta album är ”Samarkanda” och ”Sluta när jag vill”, två låtar som inte riktigt till fullo besitter den förtrollande magi som de övriga låtarna på skivan har begåvats med!

Albumet är både lågmält, suggestivt, hypnotiskt, intressant, mystiskt och bitvis surrealistiskt, samt (så klart!) – för jävla bra! Årets skiva? Inte omöjligt alls!

Skivan innehåller de nio låtarna: ”Beväpna er med vingar – Låt dom regna – Smaken av dig – Samarkanda – St Ana Katedral – Dansbandssångaren – Nere på Maskinisten – Brunkebergstorg – Sluta när jag vill”.

Gott folk! Beväpna er nu med Thåströms nya album och njut så mycket det bara går!

Roger Skoog