Svärtad melodisk melankoli
Lana Del Rey ”Born To Die” (Polydor/Universal)
Jag upptäckte Lana Del Rey sent förra året med singeln ”Video Games” och blev smått överrumplad. Det är en sådan där sång som man närmast hypnotiserad kan lyssna på en hel dag utan att tröttna. För mig är denna låt det den stora musikaliska behållningen från år 2011 även om det kom i sluttampen. Är man oerhört svag för den typen av svärtad melankoli, som är detta alsters signum, så är man. Det låter mer tidlöst och äldre än vad det är, vilket inger en suggestiv känsla.
Lana Del Rey har redan blivit ganska omdiskuterad och framhållen av vissa som den nya stora stjärnan och av andra som någon form av hype. Det återstår att se hur det hela kommer att utkristallisera sig så småningom, men jag sväljer det här med hull och hår i nuläget. De flesta är i alla fall ense om att Lana Del Rey låter som en slags mörkare Nancy Sinatra för 2010-talet. Debutalbumet Born To Die är som helhet inte lika starkt som singeln ”Video Games”, men flera av låtarna känns ändå som smärre klassiker. Förutom förstasingeln kan här nämnas: titellåten ”Born To Die”, ”Blue Jeans” och ”National Anthem”.
Henric Ahlgren
